Vill tacka för positiva reaktioner för min blogg. Knivskarpt är bra. Sånt gillar jag. Då har jag nått fram och lyckats.

Ändå känns det ofta som jag bara sitter här och förvirrar mig in i saker som jag ändå inte har tid eller plats att utveckla.

Snurrig och virrig.

Kvällens nostalgi

Älskar den låten. Känner igen mig. Går min egen väg med mycket möda. Jag skulle så lätt ha kunnat välja andra vägar genom livet, de som troligen hade varit mer som en motorväg. Samesame every day.
Får panik av bara tanken.
Vill vidare. Se. Lära känna fler människor. Känslan när man hittar pärlor är häftig och man får åter hopp för mänskligheten.

Tyvärr tror jag ändå det är ganska kört. Tyvärr.

Om man är rädd för en 16-årig tjej och anser att man inte behöver sopsortera för att ingen annan man känner gör det.
Då känner jag att den människan behöver jag faktiskt inte ha i mitt liv, typ.

Det är oftare jag möter rötägg än pärlor. Det är ungefär som när man plockar svamp. De flesta är oätliga eller giftiga och dom finns det gott om..
.. men känslan när man hittar mattor av gula kantareller..

Mmm, panerad abborre, kantarellsås och potatis.. eller bara en macka med smörstekta kantareller. Wow.

Sen en chokladfondant på det.. På en spegel med hallonsås..

Så tack, jag bockar och bugar och får energi att skriva. Troligen till den dagen jag trillar av pinn.

När man känner en trygghet i kroppen när man träffar en människa vet ni att ni har mött en pärla. En ni ska ta hand om..

.. Vara rädd om..

I min stad känner jag väldigt många människor. Har ett enormt nätverk. Känner många runt om i hela Sverige.

Men här i stan.. Ibland händer det att jag hör någon ropa mitt namn. Ibland är ropet högt och glatt.. eller så möter man varandra..

- Uffe, Uffe ekade det över torget idag. Vände mig om och där kom tre ungar från skolan. Busungar ut i fingertopparna men jag har deras respekt. Leende, glittrande sommarlovsögon, det är som dom har en aura av bus runt sig.
Att få kramar och att ha tre tuffa killar som börjar högstadiet på torsdag är en väldigt lycklig känsla. Man vet att man nått fram. Att jag faktiskt betyder ganska mycket för dom. Coolt.

Just dom här killarna vann jag respekten hos när jag skällde ut dom. För hur snäll jag än är, så säger jag ifrån jävlar anamma..

Kom i en korridor och såg tre killar som hade klättrat upp på skåpen och satt och sparkade med benen. Störiga. Stökiga. Nedanför dom stod en av mina arbetskompisar, en fantastisk ung kille i 20-års åldern. Duktig men noll pondus. Jag log nästan när jag såg hans försök att få dom att gå ner. Ju mer du tjatar, ju mer makt dom får över dig, då äter dom hela dig. Med ett mums.

Dom såg inte att jag kom, och när jag var ett par meter ifrån slog jag näven i plåtskåpen, ordentligt. Det blev knäpptyst.

- ÖHH.. NER FRÅN SKÅPEN OCH VISA LITE JÄVLA RESPEKT!

Det kröp ner tre pojkar från skåpet ganska omgående, där vann jag en del respekt, men mest rädsla tror jag.
Rädsla är inget bra. Rädda människor mår dåligt. Rädda människor är farliga människor. Det har världshistorien visat om och om igen..

Jag tror på att inte skälla hela tiden. En del barn får ju bara skäll. Ibland kanske bara av vana. Vad är det då vi skapar?
Så jag tar dom där pojkarna lätt i örat och skrattar. Säger åt dom att lägga ner sånt där, sätter mig ner en stund, hänger med och kickar boll.. Ni vet..

Det är då respekten kommer. Den kärleksfulla.

Likt en vargflock.

Det är föräldrars ansvar att lära barnen lite vett och fason, sedan måste skolan vara ett komplement i att utveckla och stärka barn och ungdom. Inte strimla dom i stycken och släppa ut en 16 årig tickande bomb.

Sedan är det tid. Det tar tid att få någons respekt ibland. Många är livrädda att visa sin sårbarhet.

Stand by me.

/Uffe

Jag är inte perfekt, och är väldigt medveten om mina fel och brister, kan ibland vara jävligt sur att hänga med.
Har lärt mig när och varför jag blir sån, och således försöker jag i så stor utsträckning som möjligt vara långt borta från situationer och människor jag inte tycker om.

Alla har en baksida. Månen och du och jag..

De sista 14 åren har jag arbetat med barn, ungdom och vuxna människor och alla har haft någon form av problematik. En del väldigt sjuka människor. Samlare. Spelberoende. ADHD, Autism osv.. Jag har mött arga människor, men allra mest väldigt ensamma sköra människor. Underbara när man kommer dom nära, när de äntligen släpper in..

Jag har ett speciellt minne av en kille jag arbetade med.
27 år, haschmissbruk med följande psykoser, kriminalitet. Arbetslös. Väntar på utredning.
Vi sågs två gånger/vecka, ca 2 timmar/gång och varje gång hade jag panik när jag hämtade honom. Det bara inte gick att snacka med honom. Tyst som en mussla. Kroppsspråk som han verkligen hatade mig.
Jag var i det läget att jag kände mig tvungen att lämna ärendet över till någon annan. Ärendet. Fan.

Men, jag märkte ju ändå att han öppnade sig. Det är som att spela schack. Man måste känna in, komma ihåg, "Vad var det jag sa som fick honom att nästan le, stunder såg jag rakt in i hans ögon, och det var en väldigt ledsen och vilsen pojke jag såg.

En träff bjöd jag på Burger King, så långt hade jag fattat att han gillade burgare och han gillade gratis, och fast reglerna säger att jag inte får bjuda en klient på mat med egna pengar, så gjorde jag det ändå. Regler är till för att brytas.
Vi satt där tysta och åt hamburgare. Jag har inget problem med tystnad, men när man träffats i några veckor och knappt sagt flaskhals blir det jobbigt..

- Du, vi ses ju två gånger i veckan, vad känner och tänker du om det?
- Öhh, kan vi ses tre gånger i veckan?

VA? tänkte jag, högt i min hjärna. Nej, nej nej, tänkte jag vidare. Det skulle jag inte orka.

- Ok, vad bra, då kör vi på två ggr/vecka!
- Hmmm..

- Du, vi tar en promenad.. kom..

Så gick vi, bland höstlöv nere vid stadens å, förbi Strandfiket som ligger öde, långt från sommarens rosa flamingo, gula trampbåtar och trevligt sällskap. Det varm helt enkelt, en ganska grå och ruskig dag.
Vi satte hos på en bänk och jag började tänka på en vän som nyligen dött och sa:

- Du, vad tänker du om döden? Om vad som händer sen och så?

Det som då hände kommer jag aldrig glömma, som att sätta på en playknapp. Sen den stunden hade vi långa djupa samtal. Han berättade om sitt liv. Om att pappan dog när han var 15. Hans stora idol och förebild, trots att pappan var tungt kriminell. Jag hjälpte honom och kämpade som fan för att han skulle ha sysselsättning. För så fort han fick nåt att göra, så skötte han sig. Varje gång han blev sysslolös föll han in i missbruk och kriminalitet. Han föll rakt mellan stolarna. Mellan psykiatri och missbruk.

Vem tar ansvaret? Låt missbruk klassas som sjukdom och hjälp alla vart dom än söker hjälp. Då skulle många människors liv sparas.

Han, med alla drömmar om att bli truckförare och arbeta på lager, drömmarna om att bli tatuerare, eller konstnär. En snäll klok och djup människa.
Slutade med sju år i fängelse.

Tragiskt. Maktlöshet. Jag skrek högt på soc-möte. På arbetsförmedlingen. På psyk. På beroendekliniken.  Hjälp honom för fan annars tappar vi honom.

Samhället i ett nötskal. Långsiktighet är inget för riskkapitalsbolag.

Läste en artikel om Djursholm i Stockhom. Hus för en kvarts miljard. Förmögenheter på många många miljarder. Inkomst per timme som jag har i årslön.

Orättvist. Nja..

Snedfördelad makt. Ja.

Kvällens käftsmäll


Min ekonomi är en ständig källa till oro, och visst önskar jag mig en summa pengar att ha om saker och ting inträffar.. Vinterdäck. Ett par bromsbelägg. En oväntad räkning. Mobilen trasig.
Det jag lever på är precis på gränsen. Betalar tillbaka på ett gammalt liv. Arvet av missbruk. Böter. Skadestånd.

Ärlighet. En försiktig ärlighet. En brutal ärlighet.

Ändå tänker jag att jag är en lycklig man. Jag och min dotter, min son, min mamma, mina vänner..
Rikedom som inte går att få på något annat sätt än äkta vänskap och kärlek.

Varje kväll sitter vi här, Maya&jag, efter en lång dag. Efter mat i munnen och knappen,, Jag vid datorn och hon med Sommarlov och padda.

.. och den är sällsynt nuförtiden, som en rar blomma på fjällets brant, tiden med varandra.. To be or not to be..

Aldrig sagt ett ont ord om Mayas mamma, jag har aldrig förstått mig på det hatet en del har mot sina X, att de sjunker så lågt att de drar in barn. Smutskastar varandra. Barns öron ska inte få höra sånt. Barns öron ska höra skratt. Höra nej. Höra att vi kanske kan. Höra att vi lovar.. Höra att vi älskar dom.
Jag lovade Maya en gång, redan när hon låg i magen, att jag alltid skulle finnas.

Just lova är ett skört ord. Att säga att vi kanske kan, innebär att man har en öppning. Att lova, då sluter man alla andra möjligheter.

Håll det du lovar. Det är mod.



/Uffe

Bland snorkråkor&mygg

Det är ena rackare dom där myggen. Dom slinker in om natten och suger blod, och lämnar kliande hud. Maya är överkänslig för myggbett, och får stora bölder. Inatt har jag varit uppe några gånger, stått nästan sovandes och kliat på hennes myggbett.

Idag äntrade vi in på apoteket och köpte muskedunder till både kliande myggbett och ondsinta snorkråkor..
En dam modell äldre kom fram, kolsvart hår och en grå slinga, Maya tittade finurligt och visade sitt myggbett som är som en halv avokadokärna (nästan i alla fall). Damen var en snäll dam med ett väldigt fint och bra bemötande. Maya gav henne ett glittrande leende och så var hennes dag gjord.

Maya kan inte göra mycket rent viljemässigt. Inte ens typ att snyta sig. Men det har vi tränat på i många år. Så idag slog hon personligt rekord i att snyta sig. Jag får ju förstås hålla för näsan men hon gör själva jobbet själv. Stort. Vi har tränat länge på det..

Vilken dag. Varmt som attan och regnskurar så man flyter bort. Extrem väder. Thats it.. och värre kommer det nog bli.

Ikväll är jag tröt så ögonen går i kors. Ungen har somnat och jag kommer göra det om jag lägger ner huvudet på en kudde..

.. Så..

Sovgott..

/Uffe

En av alla avlösare och assistenter som arbetat med Maya heter Evelina. Hon har många syskon, dom är nio totalt, så även ett par av hennes systrar gör/har arbetat hos oss. Men, Evelina, ung och blyg när hon kom första gånger, och en helt fantastisk assistent. Hon bemötte Maya så fint och Maya älskade henne. Det är nu snart 9 år sedan.

I förrgår natt blev hon mamma. Hon kommer bli en underbar mamma, och det glädjer mig. Den ungen kan skatta sig lycklig.

Men, Maya har ju nu tusen frågor om bebisar och hur dom kommer ut.. Så igår sanckade vi om hur det var när hon föddes.

Under vårt samtal kommer en förlossning på teve, det var nästan så änglarna ville hjälpa mig lite på traven i vårt svåra samtal. Ni får tänka på att Maya inte kan prata.

Jag berättade att när hon kom ut, så fick jag henne nästan direkt i famnen, vi pratade en stund och var nära mamma, men det blev komplikationer efter födseln och plötsligt blev det en akut situation. Där satt jag med en bebis. Sjukhuspersonal överallt. Sen försvann dom alla ut, akut operation.

Allt blev helt tomt och tyst. Rummet dog. Blod över golvet. En bebis i famnen som såg på mig med stora kristallblå ögon. Insvept i en ljusblå mjuk filt som jag köpt dagen innan. Där och då förändrades mitt liv för alltid.

Jag berättar självklart inte detta för Maya. Vi snackar sällan om hennes mamma. Jag frågar ibland om hon längtar och saknar sin mamma, men hon skakar på huvudet. Jag har alltid sagt att hennes mamma är som Pippis pappa, och bor långt långt bort. På ett sätt är det en sanning. På ett annat inte alls.

Jag har aldrig på något sätt pratat illa om Mayas mamma när Maya hört det. Aldrig. Jag vill inte ta ifrån Maya den bild hon har av sin mamma, och hoppas på något sätt att hon känner en kärlek till sin mamma, trots att dom aldrig träffas, eller nästan så att dom aldrig har träffats.

Vi har mysiga samtal om kvällarna, men mornarna, hahaha, hon är så ilsk och envis. Vresig som en gammal tall.
Jag måste nog ändra mig på mornarna, för då är jag ganska pratig.. Så, ni förstår krocken! En unge som bara vill vara ifred och en pappa som tjattrar..

I min famn

Där har du alltid varit trygg. I min famn.

Har tröstat dig dag som natt

hållit dig nära. 

Dansat med dig. Sjungit för dig. 

Busat. 

Kittlat. 

Suttit nätter igenom vid din sida

när du var nära att försvinna ifrån mig.

För alltid. 

Du kom tillbaka. I min famn. 

Sargad men glad.

Alltid glad. 

Någon gång kanske jag skrivit om det på min blogg "Ensammapappan", om när Maya, ca 3 månader gammal, fick svåra kramper. 

Jag vaknade att hon var blå i ansiktet och krampade. Handlade instinktivt och kastade på mig kläderna, tog ungen som hon var, ringde 112 och sa att jag var på väg in med en bebis som kramper. Det var det allra snabbaste viset att ta sig till sjukhuset. Hade Maya i knät när jag körde, och jag har aldrig varit räddare.. 

Det är en lång historia, och en av de allra tuffaste perioden i mitt liv. Jag förstår fortfarande inte hur jag orkade? Hur jag hade kraft? 

Från total frihet till en värld jag inte kände. Där jag plötsligt var tvungen att finnas. Där jag med all min energi ville att hon skulle komma tillbaka till mig.. 

.. och det gjorde hon.. 

Det blev en del komplikationer, hjärnan skadades mer,  och det tog lång tid för oss att komma hem igen..

Vi har varandra, och livet ska vara såhär, det går inte att alltid vara på topp. Hon får ha sitt morgonhumör för sig själv. Jag ska ändra taktik..

/Uffe

I skogen

Åkte iväg idag. Mot skogen och ensamheten. Mårten ville följa med, men med honom kan man vara lika tyst som man är ensam. Han skakar bara på huvudet om jag börjar prata för mig själv..

.. jag gör det ibland, pratar för mig själv, att höra någonting kan vara enklare än att tänka. Maya brukar titta finurligt på mig och skratta. Undrar vad jag pysslar med..

Min lediga sommar är nu slut. Imorgon börjar jag jobba igen. Rutinerna är tillbaka. Jag ska stålsätta mig och göra det bästa av allt. Vara en bra arbetskamrat. Professionell i min yrkesroll. En bra pappa och människa..

Vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga, men det löser sig med tiden. Tid. Denna tingest ska jag bära med mig i tanken. Att vara som jag alltid varit. Ta mig tid.

Nu ska ungen bums i säng. Troligen kommer det trilskas en del, och jag tänker att vi har en mysig och rolig stund innan jag släcker ner och pussar godnatt..

/Uffe

Lördagen den 2/8 går till historien som en lång dag. Tidig morgon, vid 4-tiden fick jag Maya att somna om. Jag hotade med gummiklubba och paddförbud, det hjälpte inte. Däremot hjälpte en kram och att jag viftade täcket några gånger, la om henne och drog täcket över ansiktet. Hon vill ha det så, låter knasigt men jag vet varför. Det tog ett tag innan jag fattade vad hon menade när jag frågade varför hon vill ha det så..

.. Maya har ofrivilliga rörelser i alla sina muskler. Ögonlocken styrs av muskler. Maya har svårt att blunda när det är ljust och vill ha så mörkt som möjligt. Helst kolsvart.

- Då somnar jag bättre, pappa, för då märker jag inte när jag somnar..

Brister nästan ibland. Inom mig.

Det börjar bli allt mer funderingar om Maya. Om framtid. Om pubertet. Vi läser och pratar om det. Hon har haft svårt att sova några nätter. Sagt att hon har lite ont i magen. När börjar menssmärtor? Liksom sånt har ju inte jag nån koll på..

Kvällens tips!!

Jag har tre syrror och en mamma. Så mens har jag ganska bra koll. Även haft ett par kvinnor med svår pms
En var hemsk, och de fyra första månaderna i vårt förhållande fatta jag inte vad det var med henne. Helt galen. Men så fatta jag, PMS!

Så jag gjorde gröna, gula och röda prickar i almanackan. Gröna, då var allt bra. Gula betydde att jag nu skulle vara uppmärksam på vad jag sa.
Röda="Vi träffas inte på fyra dagar, ha det bra, jag åker och fiskar".

Thats it.. Det gäller att lista ut människans inre. Det är jag bra på. Blickar döljer hemligheter..

Bästa farmor kom idag oxå, men nu är hon trötter och sliten. Känner en viss panik inom mig, min mamma som betyder så mycket. Utan henne hade jag inte levt.

Men ändå tär det på min stackars hjärna med både en ganska tjatig Maya och en lomhörd, lite virrig morsa..

Thats life.

Där är vi alla lika. En dag.

Jag har tatuerat "Lev nu, Dö sen" på benet.

I lurarna

Längesen. Men sant.

Vi har tvättstugan här på Stationsgatan. Tvättstuga, lite huvudvärk och en längtan att klockan kan bli nuärdetdagsattnattasovunge!!

2012.

Snart dags att fylla fyra bast. En liten fis

i världsrymden. 

Vi har alltid haft roligt tillsammans, 

och umgåtts mer än vad någon kan 

ana.. 

Tänker att det är tur att hon i alla fall

har en ganska knasig och busig farsa.

Livet blir enklare då. 

Snäll ska man vara också. 

Helst om man är stor och stark.

/Uffe

En sexa rödbetsshot, tack

Oj. Åh. Vad jag har druckit shots i mitt liv. B-52a. 

On fire och så somnade man nånstans på vägen hem. 

En gång väckte en äldre farbror mig. Klockan var mitt i natten och det var -10 grader ute. Jag hade somnat i en snödriva. 

I mitt stilla sinne brukar jag tacka honom. Jag har varit nära några gånger, att gå över till andra sidan. Minns alla väldigt väl, hur man faller ner i ett mörker, vill ropa, ropa hjälp, men man får inte fram ett ord, bilder av livet passerar revy..

Jag har inte bara druckit många 6or brännvin. Jag har druckit hundratals liter. Fan så hemskt. 

Rakt och brutalt ärlig. Ge en blick in i missbrukarvärlden. Kanske för att öka en förståelse. 

Vi var tre stycken som brukades träffas ibland. Biffen, Kalle och jag. Vi träffades och söp tillsammans. Kunde sitta i flera dagar och det var inga flaskor på bordet. Det var dunk. När man vaknade efter en riktig tredagars fylla är man inte katig. 

Jag är så innerligt lycklig och tacksam för det liv jag lever idag. Jag är en snäll man. Vill ingen illa. Förstående. Ingriper direkt om jag ser något olämpligt, men på fyllan.. 

Ondskan själv. 

En morgon för många år sen vaknade jag på häktet, hade inga minnen mer än att jag kommer ihåg att jag skulle till stammishaket. Sen svart.

Tittar på mina händer. Fulla med blod. Mina kläder är blodiga. Ångesten som kommer, då spriten har lämnat kroppen. 

- Vad har jag gjort?

- Varför? 

- Igen..

En polis kommer in, den andra står precis utanför. Dom möter den riktiga Uffe när dom kommer in, den snälla.. Jag var den lilla pojken som skrek efter en kram och ångesten skapade taggtrådstårar..

Jag var runt 30 bast. Kaxig och full med testosteron, sprit och Rohypnol, solen lyste och det var vår. Denna farliga lömska vår.. 

Klockan är runt 16 och jag möter två killar på gågatan inne i stan. Kommer i ruff, såklart. Misshandlar båda. En av dem blev väldigt svårt skadad. 

Jag sitter tre dygn. Åklagaren går på grov misshandel och inte försök till dråp. 

Från den kvällen, har jag inte rört en droppe alkohol. Det var nog då som min resa till den jag är idag började..

.. så, idag tar jag en sexa rödbetsshot varje morgon, det är nyttigare. Testa. Funkar bättre än RedBull..

Från det ena till det andra, så har det varit väldigt stökiga nätter hos Lindahls. Fröken Lindahl har svårt att sova, och vaknar titt som tätt. Klockan 03.30 inatt tog mitt tålamod slut, när jag för åttonde gången gick in.. 

.. får dåligt samvete direkt. Hur kan jag bli "arg" bara för att hon inte kan sova? Kan jag det alla nätter? Nej.

Fixa. Bytte blöja. Viftade med täcket. Kramade om och sa att vi måste sova en stund till, det är ju mitt i natten. Pappa är trött, jag är inte arg, inte alls. I mitt inre känner jag hur sorgen bara skriker i mig. Om inte allt var som det var, så hade hon ju kommit in till mig, kunnat berätta vad det är som bekymrar.. 

.. men till Maya viskar jag förlåt, och stoppar om henne. Står en stund och masserar ryggen så hennes muskler slappnar av.. sen hoppas jag få sova nån timme till.. 

Ikväll kör jag med utmattningsmetoden. Hon får helt enkelt vara uppe så länge så hon inte kan hålla ögonen öppna, och det börjar ske just nu..

Så, nu är ungen nerbäddad, och hon var väldans trötter. Vi får se.. 

Men det är värmen som stör henne och kanske är det så att hennes täcke är sådär otäckt varmt som en del täcken kan vara..

Börjar jobba på måndag. Tror jag har saknat det..

/Uffe