En kvittrande glad unge bredvid mig. Sommarlov på teven.

- Men du, Maya, hur kan det vara sommarlov när sommarlovet är slut??

Hahaha.. hennes funderande min slår allt ibland. Ett styck pappa hjärta smälter, hoppas jag en dag får bild på den minnen, när Maya funderar..

.. min lilla filosof. Så många tankar, klok och väldigt mycket humor. Hon hänger med i vår humor, min och mina polares och den är ganska satirisk och ibland ganska svår att fatta, iaf för ett barn, men det händer att Maya börjar skratta redan innan oss, som hon förstår det roliga innan poängen kommer. Jag häpnar varje gång.

När får jag fly härifrån? Till en hägrande ö, Christmas Island, dit vill jag. Vada omkring i knähögt vatten och flugfiska GT..  Min dröm.

För den nyfikna

Maya var så trött när hon kom hem idag. Senare förstod jag på vårt samtal att hon inte sover så bra om nätterna på kortis. Längtar efter pappa, men ropar inte på personalen. Pappa hjärtat blöder. Ser henne ligga där, så plikttrogen, så underbar..
Jag ska ringa kortis imorgon och kolla över deras rutiner.

Jag började diska, och Maya hade paddan. Vänder mig om och r hur hennes lilla underläpp darrar, och så börjar hon gråta. Övertrött. Vet inte vem hon ska längta efter..

.. men mest Johanna. Så fantastisk fin med Maya.

Det ledsna försvann när jag satte mig på en blöja (en ny såklart, men uppvecklad för många blöjor är av usel kvalite och går sönder när man tar på dom), i vilket fall så ligger den på en stol och jag sätter mig ner, Maya tittar med tårögda ögon på mig och jag anar ett leende.. kollar ner och ser att Bjarne satt sig på blöjan.. reser mig upp för att ta bort den, men den följer med mig upp. Klistret har fastnat i byxan och blöjan hänger som en svans mellan benen. Tack Bjarne för den räddningen.
Vi fick en fin kväll, min filur och jag..

Idag gjorde det mörka livet mig påmind igen. En ung man, 25 år, som jag jobbat med tog sitt liv igår. Vardagen, gott folk..

Självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15-44 år. (https://ki.se/forskning/det-vet-vi-om-sjalvmord-bland-unga).

Fy fan. Jag önskar att jag kan rädda några av dom. Ge dom en värdig chans att bli något.

Sorgligt och tragiskt, men Sverige 2019. Det kommer bli värre.

Som den unge Werthers lidande. Göethes verk om olycklig kärlek. Där Werther skriver till sin vän och berättar om sin kärlek till Lotte..
.. och av kärlekens sår tar han sitt liv..

Vi vänder blad va? Jag kan inget annat göra än att förändra mig själv. Thats it.

Humor. Vi brukar titta på ett program som barn/ungdom gjort. Typ dolda kameran. Roligt som attan. Både jag och Maya skrattar.
Jag har alltid gillat komik när den är till sin spets. Lorry. Yrrol. Monty Python, Life of Brian är ett mästerverk, såg den på bio 1980. Long time ago.

Men DumDummare är nog en av de allra roligaste.. den filmen har jag skrattat många gånger åt.

Saknar att få ro att läsa. Har läst väldigt mycket. Nyfiken till max och fast man var missbrukare behövde man inte vara dum i huvudet. Satt många dagar på biblioteket. Läste om olika stiftelser och fonder vilka jag skrev långa brev till och fick en del pengar. En finansierade en fiskeresa med Alex. Jag läste om krig. Om diktaturer. Min favoritförfattare var Sven Hassel. En svensk soldat som hamnade i nazisternas våld. Fängelse. Militärutbildning. Grymhet utöver det vanliga, och jag var helt fascinerad. Why? Jag har läst om jorden djur och natur. Jag har läst massor om etnologi. 

Så en del allmänbildning finns i denna knopp..

Men just nu finns inget. Tomt. Eko. Trött. Orden tog slut så jag får utveckla en del imorgon.. eller söndag.. I did it my way..

Sovgott

Maya är sex dygn/månad på kortis. Tre av dom är förlagda på en helg och tre är utspridda på vardagar. Nu är hon onsdag-fredag och det är mycket positivt med det.
Hon stormtrivs. Jag ringer varje kväll och säger godnatt, såklart, och hon skrattar. Idag pratade vi en bra stund, fröken bus och jag., och hon var så glad. Skrattade mer än hjärtligt. Som glittret.

När hon är på kortis på vardagar, blir det dock inte så mycket avlastning för mig. Jo, egentligen, men jag får ändå ingen sovmorgon. Ingen stund för mig själv om morgonen, den som jag tycker så mycket om.
På med kaffet, in och dra på duschen, knäppa på teven, duscha av mig och sen är kaffet klart.. Nyheterna, Sporten. Scroll på mobilen, skickar några godmorgon till de jag bryr mig om. Ett till min adept på skolan, påminner om tid och vad vi ska börja med för lektion, sen njuter jag nog bara av mitt kaffe.

Gott kaffe njuter man av. Ett kaffe som fyller gommen med smaker som sitter i länge. Jag har några favoriter. Zoegas Skånerost funkar alltid. Tyngd och smakar nästan som riktigt mörk choklad. Gott. Men till 99,9 % köper jag Arvid Nordquist. Dom har tre sorter som är bra och goda. Olika men ganska lika.
Just nu är jag helt torsk på deras märke "Amigas". extra mörk med ganska lite syra vilket är bra för min mage. Gjord av kvinnor. Fairtrade. Eko, Rostats fossilfritt.

Några kronor dyrare? Yes, nån tia kanske.. men det är njutningen värd..

Jag måste eller har bestämt mig för att hämta Maya på kortis om mornarna. Kämpat och stångats med kommunen om att jag vill att Mayas skolskjuts ska läggas om dit de mornar hon är där. Schemalagt tre månader framåt.
Men tvärnit. Jag kan förstå det, att de inte kan lägga om rutterna, men på något vis borde det gå att lösa.

Dock verkar inte människor göra mer än deras egna arbetsuppgifter. Som barn/ungdom när man ber dom ta bort, plocka upp eller nåt annat..

- Öhh, det var inte jag som la det där..

Jag är inte riktigt sån. Jag är tvärtom.

Kvällens album

Måste jag anpassa mig? Eller ska jag fortsätta vara jag, smitta av mig med det jag har att ge?

Jag går nog min väg. Jag låser in mig och gråter av minnena. De vackra och de som aldrig blev. De mörka.
Det jag förlorade. De jag mist.

Det är en befrielse när tårarna tar slut och man kan le igen och förstå att det inte var meningen. Inte nu och kanske inte sen.. men minnet består föralltid..

Sen kan vi själva bestämma hur länge ett minne ska få följa med oss. Hur det ska påverka oss. När man blir sårad, så kan läkningstiden ta lång tid..

Men mitt liv. Min väg och jag vet att jag är såpass trygg och självsäker att jag kommer gå den. Stolt med rakrygg..

Sitta på ett tåg till Paris..

Min dröm är en liten takvåning i Köpenhamn. Terass. hängmatta och ett mysigt soffhörn. Vackra ting. Växter. Där vill jag ligga i hängmattan och titta upp mot stjärnorna och filosofera bort min ålderdom..

/Uffe

Life is a bitch

Ibland. River det till och man faller. Asken med sorg i slår upp sitt lock när man minst anar det. Kände det i skolan idag. 

Just då är det så bra att veta vem man ska gå till. Jag vet ju precis vad jag måste få prata av mig om. En av mina arbetskamrater känner jag sen länge. Vi har träffats i CP-världen. Hon var rätta hjälpen idag.

Att få öppna sig. Visa sig sårbar och tycka synd om sig själv, få gråta hos någon om verkligen förstår hur det egentligen är. 

Skulle ta en promenad idag. Lufta mig. Solen sken och värmde. Som jag ville lapa i mig det här sista av sommaren. Sommar. Vår. 

Vackra och kravlösa..

Plötsligt blåste det upp och mörka moln tornade upp sig, och så kom en störtskur, väldigt lokalt.. solen sken iaf neråt stan..

"Bjarne"

Underlig känsla att Maya ligger i en säng någon annanstans. Min skatt i livet. För trots all jävla sorg är hon världens underbaraste.. Hon har lärt mig att leva. Att vara tacksam. Inte klaga för mycket. 

Men så är man ju svensk, vi klagar ganska mycket..

Det är kaos runt mig och just det har jag lust att få hjälp med.. Bära ut, bortbort med massor av ett liv som inte finns längre. Min historia.

Jag har packat ur ryggäcken, tagit hand om saker och ting. Packat ner dom igen, men struntar i att ta på mig den igen. 

Enkelt.

Svårt som fan.

Onsdag=bra dag. 

Lite oflyt på slutet men helt ok. 

Kvällen kult

En av alla mina drömmar är att få ha ett radioprogram. Bjuda in gäster, från verkligheten, låta lyssnarna lyssna på livsöden.. Rakt ärligt och brutalt. Allt mellan himmel och jord.

Leif, min vän, som dog i julas. Vi samtalade ofta om gud. Gick en gång i veckan till Domkyrkan. Satt där och utbytte tankar.

Leif tänkte såhär om GUD.

Godhetens universella dimension. 

En klok tanke, dock möjligen tillverkad under en tripp.. men det är kanske där sanningen ligger ibland.

Indianerna tog starka växtgifter för att få möta sina skyddsdjur. 

Har gått och tänkt hela dagen på att "det ska jag skriva om på bloggen ikväll", hmm..? Det var nåt intressant, men det har försvunnit ut i världsrymden. Kommer troligen tillbaka nån dag..

Klockan är mycket. Jag ska upp tidigt imorgon ( och nu kom jag på vad jag hade velat skriva om, en snabbtur i världsrymden och sen tillbaka, som Laika, men den stackaren dog väl?

Soffan. Kunskapskanalen. Åldern. 

/Uffe

Tisdag

Värsta dagen, alla kategorier, till och med när man är ledig. Den är liksom i mellanmjölkens och jantelagens land. Tror det finns tusen olika sätt att säga hur illa man tycker om måndag. I dont like mondays (Boomtown Rats, Bob Geldof som sjunger, deras bästa låt är däremot Rat trap, andra spåret på skivan.)

Onödig info. Lite nördigt. 

Men nördigt är nice. Älskar verkligen människor som är nördiga på saker och ting. Om man är nördig är man troligen väldigt duktig på nåt.. 

.. och sånt tilltalar mig.. 

För vad är egentligen viktigt i livet?

Inte är det en tisdag. 

Måndagmorgon på jobbet.

- Tjena, allt bra, haft en fin helg?

- Jo, men det regnade ju som fan..

- Ja, svensk sommar i ett nötskal..

- Det var bättre förr..

. Hmm.. hur gick det på travet då? 

- Fem rätt! Men om jag hade gjort som jag tänkt från början hade jag haft 7.. Typiskt..

- Hmm.. Jävla äckligt kaffe på det här stället, går ju inte att dricka! (Ändå är man där framåt 11-tiden och tar sig en halv kopp till)

Dagen tickar liksom på med planering för veckan. Snack om helgen och väder och hur ungarna mår.. Det är måndag. Reflektioner från helgen dagen. 

Tisdagsmorgon på jobbet..

- Tja.. läget?

- Jo. Bra.

- Hmm..

Kaffet smakar lika illa men man sköljer ner det med ett glas vatten.

- Fan, vad varmt det är!

- Ja, men det kommer säkert regna när jag slutar.

Så försvinner alla bort i skärmens rike. Blicken rakt ner i den smarta telefonen, medans vi blir mer och mer tomma och dumma i huvudet..

Kvällens nostalgi

Maya är på ett strålande humör och hennes pappa likaså.. idag har det dock varit tungt och känts ganska stressat. Men, det är ju tisdag..

Jag kämpar emot irritation och surhet. För visst kan jag och Maya ryka ihop. Kanske ska jag skriva om det ibland.. och yes, Maya kan vara otröstligt ledsen, i timmar. Hon vill sitta i knät, men hon är för stor och hennes kropp går inte att hålla. Spastisk. Stenhård i muskler och leder går inte att böja. Hela kroppen som en spänd båge. 

Jag lägger henne i min säng då, sked, för då kan jag trösta och samtidigt hålla ihop hennes kropp. Då släpper mycket av spasticiteten. 

Vissa dagar (helst tisdagar) kan jag vara på uruselt humör. Man är som en tunna dynamit. 

Det bästa med tisdag är att den tar slut. Imorgon är det onsdag. Då är det travkväll. Alla onsdagar, Imorgon åker Maya till kortis. Hon skrattar högt och är sådär kvittrande glad som bara Maya kan vara. 

På kortis har dom tjejkvällar. Manikyr. Spa. Mys i soffan. Ligga i sänghimmeln. På helgerna är Maya med på allt. Bakar, lagar mat, osv.. Hon kan inget själv göra, men hon är med, i gemenskapen, och hon känner sig älskad. 

Det är grunden till trygghet. Att känna sig älskad.

Jag kämpar emot min irritation. Surhet. Tänker att jag har fan inte råd med att slösa bort tiden på att vara sur. Irriterad. Arg. 

Idag har det svajat, tröttheten tar kraften ur mig. Jag är även dålig på att äta mat, haft och har en del problem med min mage. Har tagit tag i den biten nu. Lagar matlådor. 

Idag rullat och stekt 50 köttbullar, En riktig god gräddsås och potatis, rårörda lingon och inlagd gurka.. 

Iskall mjölk. 

Känner mig glad och har en inre ro, trots att livet är som två Liseberg. 

Bjarne var framme idag. Han kanske dyker upp på tisdagar? Men det är en så hemsk och lång, men väldigt rolig historia.. jag ska låta den landa i mig ett tag, för det är som i en film.. Jävla Bjarne att ställa till det för Uffe..

Igår bytte vi knapp på Maya. Magen ni vet, där hon får sitt käk. Det är lite skumt att göra, dra ur något ur magsäcken och se ett hål rakt igenom. Hon skriker och är ledsen, men det blir bättre och bättre, hon är lugn nu mot förr. De första bytena av knapp fick göras under narkos. 

Att dra ur knappen är inga problem, men att sätta i den nya är värre. Helst om hon spänner sig och magmusklerna blir stenhårda. Då får man ta i och då gör det ont. 

Nu har hon tusen frågor om allt om knappen. Varför hon har den osv osv.. 

Den storyn är lång. För lång att skrivas om en tisdagskväll.

På Mayas skola börjar dom med studiedag. Typ den 20e nästa vecka. Det är en tisdag.

/Uffe

Vill tacka för positiva reaktioner för min blogg. Knivskarpt är bra. Sånt gillar jag. Då har jag nått fram och lyckats.

Ändå känns det ofta som jag bara sitter här och förvirrar mig in i saker som jag ändå inte har tid eller plats att utveckla.

Snurrig och virrig.

Kvällens nostalgi

Älskar den låten. Känner igen mig. Går min egen väg med mycket möda. Jag skulle så lätt ha kunnat välja andra vägar genom livet, de som troligen hade varit mer som en motorväg. Samesame every day.
Får panik av bara tanken.
Vill vidare. Se. Lära känna fler människor. Känslan när man hittar pärlor är häftig och man får åter hopp för mänskligheten.

Tyvärr tror jag ändå det är ganska kört. Tyvärr.

Om man är rädd för en 16-årig tjej och anser att man inte behöver sopsortera för att ingen annan man känner gör det.
Då känner jag att den människan behöver jag faktiskt inte ha i mitt liv, typ.

Det är oftare jag möter rötägg än pärlor. Det är ungefär som när man plockar svamp. De flesta är oätliga eller giftiga och dom finns det gott om..
.. men känslan när man hittar mattor av gula kantareller..

Mmm, panerad abborre, kantarellsås och potatis.. eller bara en macka med smörstekta kantareller. Wow.

Sen en chokladfondant på det.. På en spegel med hallonsås..

Så tack, jag bockar och bugar och får energi att skriva. Troligen till den dagen jag trillar av pinn.

När man känner en trygghet i kroppen när man träffar en människa vet ni att ni har mött en pärla. En ni ska ta hand om..

.. Vara rädd om..

I min stad känner jag väldigt många människor. Har ett enormt nätverk. Känner många runt om i hela Sverige.

Men här i stan.. Ibland händer det att jag hör någon ropa mitt namn. Ibland är ropet högt och glatt.. eller så möter man varandra..

- Uffe, Uffe ekade det över torget idag. Vände mig om och där kom tre ungar från skolan. Busungar ut i fingertopparna men jag har deras respekt. Leende, glittrande sommarlovsögon, det är som dom har en aura av bus runt sig.
Att få kramar och att ha tre tuffa killar som börjar högstadiet på torsdag är en väldigt lycklig känsla. Man vet att man nått fram. Att jag faktiskt betyder ganska mycket för dom. Coolt.

Just dom här killarna vann jag respekten hos när jag skällde ut dom. För hur snäll jag än är, så säger jag ifrån jävlar anamma..

Kom i en korridor och såg tre killar som hade klättrat upp på skåpen och satt och sparkade med benen. Störiga. Stökiga. Nedanför dom stod en av mina arbetskompisar, en fantastisk ung kille i 20-års åldern. Duktig men noll pondus. Jag log nästan när jag såg hans försök att få dom att gå ner. Ju mer du tjatar, ju mer makt dom får över dig, då äter dom hela dig. Med ett mums.

Dom såg inte att jag kom, och när jag var ett par meter ifrån slog jag näven i plåtskåpen, ordentligt. Det blev knäpptyst.

- ÖHH.. NER FRÅN SKÅPEN OCH VISA LITE JÄVLA RESPEKT!

Det kröp ner tre pojkar från skåpet ganska omgående, där vann jag en del respekt, men mest rädsla tror jag.
Rädsla är inget bra. Rädda människor mår dåligt. Rädda människor är farliga människor. Det har världshistorien visat om och om igen..

Jag tror på att inte skälla hela tiden. En del barn får ju bara skäll. Ibland kanske bara av vana. Vad är det då vi skapar?
Så jag tar dom där pojkarna lätt i örat och skrattar. Säger åt dom att lägga ner sånt där, sätter mig ner en stund, hänger med och kickar boll.. Ni vet..

Det är då respekten kommer. Den kärleksfulla.

Likt en vargflock.

Det är föräldrars ansvar att lära barnen lite vett och fason, sedan måste skolan vara ett komplement i att utveckla och stärka barn och ungdom. Inte strimla dom i stycken och släppa ut en 16 årig tickande bomb.

Sedan är det tid. Det tar tid att få någons respekt ibland. Många är livrädda att visa sin sårbarhet.

Stand by me.

/Uffe

Jag är inte perfekt, och är väldigt medveten om mina fel och brister, kan ibland vara jävligt sur att hänga med.
Har lärt mig när och varför jag blir sån, och således försöker jag i så stor utsträckning som möjligt vara långt borta från situationer och människor jag inte tycker om.

Alla har en baksida. Månen och du och jag..

De sista 14 åren har jag arbetat med barn, ungdom och vuxna människor och alla har haft någon form av problematik. En del väldigt sjuka människor. Samlare. Spelberoende. ADHD, Autism osv.. Jag har mött arga människor, men allra mest väldigt ensamma sköra människor. Underbara när man kommer dom nära, när de äntligen släpper in..

Jag har ett speciellt minne av en kille jag arbetade med.
27 år, haschmissbruk med följande psykoser, kriminalitet. Arbetslös. Väntar på utredning.
Vi sågs två gånger/vecka, ca 2 timmar/gång och varje gång hade jag panik när jag hämtade honom. Det bara inte gick att snacka med honom. Tyst som en mussla. Kroppsspråk som han verkligen hatade mig.
Jag var i det läget att jag kände mig tvungen att lämna ärendet över till någon annan. Ärendet. Fan.

Men, jag märkte ju ändå att han öppnade sig. Det är som att spela schack. Man måste känna in, komma ihåg, "Vad var det jag sa som fick honom att nästan le, stunder såg jag rakt in i hans ögon, och det var en väldigt ledsen och vilsen pojke jag såg.

En träff bjöd jag på Burger King, så långt hade jag fattat att han gillade burgare och han gillade gratis, och fast reglerna säger att jag inte får bjuda en klient på mat med egna pengar, så gjorde jag det ändå. Regler är till för att brytas.
Vi satt där tysta och åt hamburgare. Jag har inget problem med tystnad, men när man träffats i några veckor och knappt sagt flaskhals blir det jobbigt..

- Du, vi ses ju två gånger i veckan, vad känner och tänker du om det?
- Öhh, kan vi ses tre gånger i veckan?

VA? tänkte jag, högt i min hjärna. Nej, nej nej, tänkte jag vidare. Det skulle jag inte orka.

- Ok, vad bra, då kör vi på två ggr/vecka!
- Hmmm..

- Du, vi tar en promenad.. kom..

Så gick vi, bland höstlöv nere vid stadens å, förbi Strandfiket som ligger öde, långt från sommarens rosa flamingo, gula trampbåtar och trevligt sällskap. Det varm helt enkelt, en ganska grå och ruskig dag.
Vi satte hos på en bänk och jag började tänka på en vän som nyligen dött och sa:

- Du, vad tänker du om döden? Om vad som händer sen och så?

Det som då hände kommer jag aldrig glömma, som att sätta på en playknapp. Sen den stunden hade vi långa djupa samtal. Han berättade om sitt liv. Om att pappan dog när han var 15. Hans stora idol och förebild, trots att pappan var tungt kriminell. Jag hjälpte honom och kämpade som fan för att han skulle ha sysselsättning. För så fort han fick nåt att göra, så skötte han sig. Varje gång han blev sysslolös föll han in i missbruk och kriminalitet. Han föll rakt mellan stolarna. Mellan psykiatri och missbruk.

Vem tar ansvaret? Låt missbruk klassas som sjukdom och hjälp alla vart dom än söker hjälp. Då skulle många människors liv sparas.

Han, med alla drömmar om att bli truckförare och arbeta på lager, drömmarna om att bli tatuerare, eller konstnär. En snäll klok och djup människa.
Slutade med sju år i fängelse.

Tragiskt. Maktlöshet. Jag skrek högt på soc-möte. På arbetsförmedlingen. På psyk. På beroendekliniken.  Hjälp honom för fan annars tappar vi honom.

Samhället i ett nötskal. Långsiktighet är inget för riskkapitalsbolag.

Läste en artikel om Djursholm i Stockhom. Hus för en kvarts miljard. Förmögenheter på många många miljarder. Inkomst per timme som jag har i årslön.

Orättvist. Nja..

Snedfördelad makt. Ja.

Kvällens käftsmäll


Min ekonomi är en ständig källa till oro, och visst önskar jag mig en summa pengar att ha om saker och ting inträffar.. Vinterdäck. Ett par bromsbelägg. En oväntad räkning. Mobilen trasig.
Det jag lever på är precis på gränsen. Betalar tillbaka på ett gammalt liv. Arvet av missbruk. Böter. Skadestånd.

Ärlighet. En försiktig ärlighet. En brutal ärlighet.

Ändå tänker jag att jag är en lycklig man. Jag och min dotter, min son, min mamma, mina vänner..
Rikedom som inte går att få på något annat sätt än äkta vänskap och kärlek.

Varje kväll sitter vi här, Maya&jag, efter en lång dag. Efter mat i munnen och knappen,, Jag vid datorn och hon med Sommarlov och padda.

.. och den är sällsynt nuförtiden, som en rar blomma på fjällets brant, tiden med varandra.. To be or not to be..

Aldrig sagt ett ont ord om Mayas mamma, jag har aldrig förstått mig på det hatet en del har mot sina X, att de sjunker så lågt att de drar in barn. Smutskastar varandra. Barns öron ska inte få höra sånt. Barns öron ska höra skratt. Höra nej. Höra att vi kanske kan. Höra att vi lovar.. Höra att vi älskar dom.
Jag lovade Maya en gång, redan när hon låg i magen, att jag alltid skulle finnas.

Just lova är ett skört ord. Att säga att vi kanske kan, innebär att man har en öppning. Att lova, då sluter man alla andra möjligheter.

Håll det du lovar. Det är mod.



/Uffe

Bland snorkråkor&mygg

Det är ena rackare dom där myggen. Dom slinker in om natten och suger blod, och lämnar kliande hud. Maya är överkänslig för myggbett, och får stora bölder. Inatt har jag varit uppe några gånger, stått nästan sovandes och kliat på hennes myggbett.

Idag äntrade vi in på apoteket och köpte muskedunder till både kliande myggbett och ondsinta snorkråkor..
En dam modell äldre kom fram, kolsvart hår och en grå slinga, Maya tittade finurligt och visade sitt myggbett som är som en halv avokadokärna (nästan i alla fall). Damen var en snäll dam med ett väldigt fint och bra bemötande. Maya gav henne ett glittrande leende och så var hennes dag gjord.

Maya kan inte göra mycket rent viljemässigt. Inte ens typ att snyta sig. Men det har vi tränat på i många år. Så idag slog hon personligt rekord i att snyta sig. Jag får ju förstås hålla för näsan men hon gör själva jobbet själv. Stort. Vi har tränat länge på det..

Vilken dag. Varmt som attan och regnskurar så man flyter bort. Extrem väder. Thats it.. och värre kommer det nog bli.

Ikväll är jag tröt så ögonen går i kors. Ungen har somnat och jag kommer göra det om jag lägger ner huvudet på en kudde..

.. Så..

Sovgott..

/Uffe