Ro. I kropp och själ. Får ni det någon gång?

Jag har svårt att finna den nu. Ro i kroppen. Livet känns som en lottokula i den där stora tombolan. När man sugs upp i röret är det adjö..

.. och ett nytt liv föds.

Kvantfysik.

Tecknar skator igen. Gillar att förmedla min fantasi och mina tankar genom skatorna. Jag gillar dom och vet att dom gillar mig.

"När du vill ha oväntat besök"

Jag gillar speciellt att han har ett par solbrillor på sig.. Sånt får mig att skratta. Men..

Jag har lite svårt att skratta, håller på att falla igenom tror jag, men har bestämt mig att kämpa och inte falla för hårt. Jag kravlar på kanten och tänker inte ramla. 

Så är det, och möjligen är det just vid dessa tillfällen jag lättare förmedlar mig med några pennor och ett block. Bra musik i lurarna. 

En ung Lundell

Men.. när jag tecknar lyssnar jag ofta på en helt annan musik. När jag ska softa och meditera, somna så kan jag lyssna på väldigt hård och snabb musik. De flesta som hör den musiken säger "Men fy, det där är ingen musik, bara skrän". Jag ser det som en konst och en enorm musikalitet. Metallicas skiva S/M live med Londons symfoniorkester. Den bevisar. Dock förstår jag eran tveksamhet till mina val som vaggmusik. Men testa att tänka på nåt annat än musiken när ni lyssnar, om ni lyssnar. Testa att lös ett problem.

Så nu gör vi ett test. När musiken startar blundar ni och tänker på vad ni ska äta imorgon, eller nåt annat problem ni har. Ni kan testa att göra räkna i huvudet eller nåt.. 

Kvällens surprise

Nu lämnar jag över. Lämnar in för idag och stämplar in igen framåt ca kl 05.00 imorgonbitti. Tack gud för kaffet. (Men det var egentligen en fåraherde i Etiopien som upptäckte att hans får blev pigga och glada när dom åt av en speciell frukt. Så glada att dom började dansa. Så fåraherden testade självklart han oxå, typiskt människan att vara nyfiken, och fåraherden började dansa med fåren. Måste ha varit starka kaffefrukter)

Sovgott.. /U

Brukar inte skriva om mitt arbete och tror att många av er egentligen inte ens vet vad jag jobbar med. Jag arbetar som resurs/elevassistent, men för mig blir den "titeln" fel,  på ett sätt är det helt korrekt, Jag är länken mellan elev och lärare och jag är den som ska motivera och hjälpa min elev in på lektion. Jag är den som ska hjälpa eleven att trivas att vara i klassrummet och jag är den som ska ha som mål att eleven förstår varför han är i skolan överhuvudtaget. För att lyckas med att nå målet måste man vidga vyerna för eleverna.
Att tro att man ska lyckas få elever godkända genom enbart arbete inom skolans murar, dom tror jävligt fel.

Skolan jag arbetar på ligger i ett riskområde där det händer saker hela tiden. Droger. Våld. Grov kriminalitet.
98% invandrare från årskurs 4-9. Annorlunda, ja. Men vilket fantastiskt arbete jag har. Gör fan i mig skillnade varje dag.
Tycker så mycket om dessa ungdomar och dom har min fulla respekt. Det är livsöden. Tragiska berättelser om barn som varit med om mer än många gör under en livstid. Ja, en del kommer inte ens vara i närheten av den misären.

Jag ser. Rakt igenom. Blicken avslöjar. Hur huvudet hålls. Axlar. Kroppsspråk. För ett par år sen började det en ung kille att träna på samma gym som jag. Jag kommer så väl ihåg min känsla i kroppen när jag såg på honom. Tänkte och undrade vad den pojken hade varit med om. Han kom ofta till gymet. Ibland såg jag honom ute på stan. Ibland från bilen.
En dag på gymet bestämde jag mig för att prata med honom. Jag fick ett tomrum i själen att se honom så förtvivlat ensam.
Minnen från barndomen. Minnen från den förtvivlade ensamhet. Den lilla pojken som stod med öppen famn och skrek efter en kram och närhet.

Jag började prata med honom. Om träning och frågade lite om var han bodde och så.. Han var inbunden och det kändes som jag hade kinesiska muren framför mig.
Men tid kära vänner är en bra samarbetspartner när man möter trasiga människor.
Vi tjenade på varandra. Sa några ord då och då och sakta men säkert öppnade han upp sig.
20 år gammal. Varit i Sverige fyra år. Ensamkommande. Flytt i panik från krig. Från föräldrar, syskon, släkt och alla sina vänner. Två av dom följde med honom på flykten. 15-16 år gamla.
I båten över Medelhavet dör hans kompisar och han är helt ensam. Ni vet, när man sitter och lyssnar och ser en ung man gråta, höra hans längtan och förtvivlan över om mamma och pappa finns. Då kan i alla fall inte jag hålla tillbaka en tår.
Sen dess har vi pratat många gånger. Som vänner och jag har hjälpt honom komma vidare. Peppat och sagt att han klarar allt. Att han är bra. Att jag respekterar honom och ser upp till honom. Hjälpte honom komma in på en undersköterska utbildning, och idag har han arbete inom demensvård. Egen lägenhet. Kompisar.
Men det allra bästa är att han ler igen.

Jag ser varje dag hur eleverna i skolan kämpar. De kämpar för att bli något. Att lyckas, men gudarna ska veta att dom kämpar i uppförsbacke. Förstår att de hamnar i kriminalitet när de aldrig ser någon annan ljusning. Kanske inte ens vet om vad livet faktiskt har att erbjuda. Att vara någon är viktigt.

Då är man behövd. Då får man inte stryk.

Jag skäms för att människor på allvar tror på all skit sociala medier sprider om invandrare. Om muslimer. Om att de tjänar mer än svenskar och det bara på bidrag. Jag skäms för vuxna människor som är rädda för en flicka. Jag skäms när vuxna säger negerjävel rakt i ansiktet. Jag skäms.

Jag blir berörd av att det är sådana orättvisor. Samhällsklyftor. Jag blir berörd.

En del av de här ungdomarna kommer aldrig ens ur området de bor i och hur ska man då utvecklas? Hur ska man då ens ha en chans att förändra?

Har bestämt mig för att göra det jag kan för den klass jag arbetar med. Ge dom mer än skola. Ge dom skratt och visa dom att livet faktiskt finns.
Tog med några på biljard igår. Glädjeglitter. Skratt. Ödmjukhet. Vilka fantastiska killar.

Jag har fler projekt på gång, men måste bara hitta sätt att finansiera dom på, jag ska mjölka kommunen på så mycket jag kan och ha argumenten att statistiken kommer se bättre ut. Ni kommer få se fler elever bli godkända. Ni kommer se glada elever som en dag förhoppningsvis blir produktiva medborgare.

Så ni kan fortsätta sitta på era feta arslen.. (fast det kommer jag inte säga, bara tänka)

Jag har ett underbart arbete och just nu känns det lite som jag kommit hem..

Ungdomsminnen

Maya är hostig och ska till kortis imorgon. Inte alls säkert hon får vara där, och jag är beredd att hämta henne, men hoppas och håller tummarna att jag får min helg.. fast jag kommer gå och vara på helspänn och vara rädd att se kortis på displayen när det ringer..

Tänkte åka iväg på nåt den här helgen, men får snällt stanna i hemtrakterna.

Nu ska ungen nattas och hostan trollas bort..

Önskar alla en fin helg, för det blir nog inga mer inlägg förrens på måndag.

Lev, för fan.
Le, för fan.

/Uffe

Vemodet rullar sakta in. Trots att jag verkligen har klagat och lidet av den senaste värmeböljan så känns det i hjärtat när sommaren sakta dör.

Lusten att skriva finns inte. Däremot lusten till ritblocket. Bra musik i lurarna och så fantisera sig bort i det omöjliga.

Så jag ska uppdatera en del här, men uttrycka mig mer vid blocket. Förövrigt funderar jag på att ha en stadig och daglig väderrapportering så jag lätt kan gå in och kolla hur vädret var för ett år sen. Micke och jag har en del kontroverser om sånt.

Kvällens klassiker..

Orden är slut. Finito.

/Uffe

Dunkel form med lusten att skriva. Funkar inte. Som när en kedja går av.

Det funkar bra på jobbet. Trivs och mår bra, lätt att skapa relationer med mina arbetskollegor. En del kan man lattja med från början, och några får man vänta ut, men en relation på något sätt är bra att ha med människor..

.. man förstår varandra enklare då..

.. och alla kan ju inte veta att jag faktiskt är en väldigt snäll människa..

"Om man är stor och stark måste man vara snäll"

Maya ville vara uppe tills det är mörkt. Hon längtar verkligen till det blir höst och mörkret tisslar sig in i varje vrå. 

Ikväll hade vi bestämt att hon skulle vara uppe tills det blir mörkt, för nu är den här och sommaren är bara skuggor av minnen.

Men, den biter sig kvar. O my god, hahaha, den här värmen tar lite kål på mig.

Har hållit på med det här inlägget i två kvällar, det här är den tredje. Jag blir helt galen trött just vid den här tiden och borde självklart gå och lägga mig, men två timmar i ensamhet är så värdefullt.

Har börjat teckna skator igen. Det är roligt och befriande att få leva ut tankar och fantasier på papper. Snart håller jag nog i blyertspennorna igen. Just nu är det enbart bläck ( och en del akvarellpennor). Gillar bläck, utmaningen det ger. Skoninglöst kan ett streck, en oaktsam tanke, något som stör tankarna förstöra en hel teckning. Blev så igår. Har hållt på med en teckning från och till i flera veckor och igår var det bara att lägga sista så skulle den vara klar.. men.. fantasin gick för långt och allt blev förstört..

Thats life.

Kvällens kult..

Nu.. soffan..

/Uffe

Måndag igen. Kväll och Maya är hemma igen.

En kortishelg går fort. Som en swich..

Har lite skrivkramp känner jag. Inget jag inte har skrivet finns bland tankeverksamheten. Fast troligen gör det det. Därinne i den gråa massan av klokhet.

Hur har helgen varit? Jo, väldigt ok. Grymt träningspass på lördagen och fiske på kvällen. Kom hem ganska sent för att vara Lindahl och kom i säng ännu senare och det straffar sig.
Vaknar ju ändå nästan exakt samma tid varje morgon, jag kan vakna och tänka,  "Hmm.. undrar vad klockan är. Knappt någon trafik ute, ja då har jag iaf inte försovit mig." 04.52.
Det kan vara flera dagar då klockan är precis så som jag tänker att hon är.

Vad vore vi utan tid?

Hur värdefull är den? Som pengarna på kontot?

Kvällens kult

Hit längtar jag. Hit kommer jag sällan. Ett av alla paradis som finns, som jag fått äran att upptäcka.
Vättern, vid Ombergs kant. Ensamhetens land. Där trivs jag..

Satt och snackade om träd med min elev idag. Om skogen.
Skogen är han jätterädd för, skulle aldrig i livet gå i en skog.

- Varför, frågade jag?

- Varför? svarade han, lite upprört, nästan så han tyckte frågan var korkad..

- Ja, vad är det du är rädd för i skogen?

Har alltid tyckt att det är lite märkligt att människor är rädda för skogen, för där är jag aldrig rädd. Möjligen att gå vilse efter som jag lever med Bjarne. Han är inte lika eftertänksam som jag.

- Uffe, i skogen finns det mördare..!

Hahahaha.. Jag skrattade inombords.. I skogen finns det mördare och björnar..

Jag har träffat på en björn en gång. Långt upp i Lapplandsskogarna. Gick utmed en älv i skymningen då det rörde sig in i tallskogens skuggor och en björn på 30 meter. Jag frös till is. Bliinteräddbliinterädd för då doftar du adrenalin..

Enkelt.

Det är farligare i staden. Det gör ont i hjärtat hur ondskan slår våra klor i samhället.

/U

Såren sitter djupare än man tror, och sårskorpan är tunn. Min tillit har för längesen fått sig ett par törnar.
Den sista kanske den som sårade mest. Svek sår otrygghet.

Det har varit en bra dag, tränat och fiskat, träffat lilleman. Min stora son, hallå, vart tog dom 27 åren vägen.
Livet såg annorlunda ut då. 1992.

Bodde på landet. Drack alldeles för mycket alkohol Trivdes inte. Med inget. Vilsen. Så kom Alex, kraven och min egna flykt blev för mycket. Separation. Och jag föll. Djupt. Ner i helvetets gap.

Men sakta har jag arbetat mig uppåt, som Dantes Inferno, och idag står jag stark. Kan svaja lite då och då, men står pall.

Ikväll, sådär va.. Bra dag, men kvällen ganska trist.

Imorgon är en annan dag..

/U

Dom frågade mig på kortis om jag är väldigt noga med vad Maya får för mat i sin knapp.

- Ja, det är jag, svarade jag

Till och med nästan nördig.

Mayas vikt har varit en fråga sen hon föddes. Åkte in och vägde var tredje dag. Den första barnmorskan var alldeles groteskt gammalmodig och så dömande mot mig som far. Hon sa saker som fick mig att ringa till hennes chef. Hon slutade arbeta med Maya.

En gång sa hon att jag skulle klä av flickan för hon skulle kolla om hon hade märken på kroppen. Jag blev helt bestört.
Jag slet för att vara en bra pappa. Var vaken dygnet runt. Bar min lilla flicka antingen på min underarm, där hon hängde som en apunge. Annars hängde hon i bärselen, då kunde jag hålla om henne, Klappa försiktigt över ryggen och stjärten. Hon blev lugn av det i sin kropp som inte gör som hon vill. Märktes redan då.

Jag blev sårad av barnmorskans bryskhet. Ledsen över att det finns sådana fördomsfulla människor. Dom finns överallt.

Det var tills hon fick knappen på magen som allt tjat. Alla krav. Alla frågor. Alla vägningar och mätningar och mistänksamhet att jag inte gav henne tillräckligt. Så kändes det och så känns det än idag ibland.

Maya är nästan alltid glad och pigg. Aldrig sjuk (pepparpeppar). Hon får en väl noga balanserad kost. Jag har vägt in allt. Protein. Kolhydrater. Vitaminer. Fett. mineraler.

Försöker bara köpa så fina ekologiska produkter trots att det blir nån hundring dyrare. Det får vara så.
Mixar all mat med kokvattnet från potatis, broccoli, morötter, ibland grönkål, spenat. På sommaren byter jag ut potatis till sötpotatis.

Hon mår bra min donna. Skatten.

Själv då, Uffe??

.. fortsättning kommer..

/U

I USA finns det en, eller ganska många. Det övergår mitt och förhoppningsvis flera med mig hur människor kan rösta fram en galning som Trump.