Om en vecka är jag arbetslös. Då ska jag inte komma tills skolan igen, gå i korridorerna, sätta mig bland eleverna och vara deras vuxna kompis..
Det är med en klump av sorg i hjärtat och en flisa av tårar att jag inte behövs längre, fast så är det inte riktigt. Sist in först ut.

Jag kommer gå därifrån på torsdag eftermiddag med rak rygg och stolt själ, för jag vet att jag gjort skillnad för varje elev, jag vet att jag skapat kontakt och bemött varje elev i klass 6A, 6B och 6C med respekt och med ett öppet sinneslag..

Många är dom som anförtrott mig sina hemligheter och innersta tankar. Några har jag varit tvungen att gå vidare med och göra orosanmälningar och sett till att de får samtal med professionell personal..

.. men många är stunderna när dom bara pratat.. Om livet.. Om att vara invandrare.. Om att vara tjej.. Om droger och kriminalitet..

.. Dom har kommit till mig och berättat om mobbning, om att det varit slagsmål, och ofta om att lärarna är orättvisa.
Det har jag sett med egna ögon och det gör mig ledsen in i varje nerv att lärare är så inskränkta och rädda för att möta barn med speciella behov. Det gör mig arg att de har en sådan inkompetens av att bemöta och lära dessa barn..

Ibland har tjejerna kommit fram och sagt att dom har så ont i magen och har mens, och att dom inte orkar vara kvar, men läraren lyssnar inte, eller så vågar dom inget säga till läraren..

.. då har jag sagt till dom att se mig in i ögonen och ställt frågan:

"Har du jätteont eller är du bara skoltrött?"

Dom har lärt sig att det inte funkar att ljuga för mig.. och vet att om dom är ärliga så är jag ärlig och sjysst..

Om dom säger att dom bara är skoltrötta brukar jag ta dom med på en promenad, eller gå in och sätta oss i sofforna i lilla personalrummet och chilla en stund. Snacka bort nån halvtimme av livet och den tråkiga jobbiga skoldagen.
Vi får inte ha elever sittandes i dom sofforna och jag har fått en och annan kommentar.. men, fuck you, tänker jag och gör det ändå..

Ibland har jag gått iväg med dom och köpt frukt och dricka, kanske en macka eller två, när dom berättar att dom inte ätit på hela dagen..

Nån gång, har jag tagit med dom på en tur med bilen. Ut i naturen eller till ett fint utsiktställe där man ser hela vår vackra stad..

Många har aldrig kommit utanför deras stadsdel utan lever där dag efter dag.. år efter år..

- Uffe, tror du SD vinner nästa val?? Med rädda ögon, med taggtrådstårar i själen..

- Jag tror inte dom vinner, men jag kan känna mig orolig att dom kommer få många röster och bli ett ännu starkare parti.. svarar jag med en klump och brännande ögon när jag ser deras skräck..

- Då får vi inte vara kvar i Sverige..

Fy för fan..

Då och då under dom här tre terminerna jag varit på Skäggetorp skola har jag låtit elever gå hem. Jag har sett tjejernas smärta och obehag när dom har mens och sagt till dom att gå hem, jag snackar med läraren.. oroa dig inte..

Jag har sett ledsna ögon, längtansfulla ögon, när elever är för trötta på skolan, Ibland av längtan efter en förälder dom inte sett på många år, en förälder som dom inte vet vart den är, eller om de någonsin kommer få en kram igen..

Jag har följt dem hem och sagt att jag hämtar dig imorgonbitti, eller jag väntar på dig i korridoren.. och kramat om dom, sagt att dom är bra och att det är ok att vara ledsen..
Jag har sagt att jag vill att dom kommer dagen efter, och att det ska bli kul att se dom igen.. Att jag tycker om dom..

Liksom hur svårt kan det vara att ge kärlek och omtanke??

Har tagit en och annan kamp för eleverna mot lärare. När jag på eget bevåg gett tillåtelse att gå hem.. men oftast lyssnar lärarna på mig. De yngre, de oerfarna tror jag inte ens skulle våga säga ifrån..

En del pondus har jag samlat på mig genom livet, och att ha civilkurage och mod är något jag är stolt över och en del av mig..

Jag fick hoppa in på en lektion en gång, läraren var en ung man med en fruktansvärd syn på hur man bemöter elever. Han blev argare och argare och klassen mer och mer i uppror.. Han skällde. Han var röd i huvet och han förlorade humöret.. Stod där framme vid katetern och skrek.. och klassen bara fortsatte vara i grupp affekt..

Samtidigt sitter jag och bara tittar. Går runt lite och gör ett försök att få de värsta att lugna sig..

Läraren skriker att dom ska gå ut. Eleverna vägrar. Mina försök till professionellt lågaffektivt  bemötande hjälper föga..

Då finns bara en utväg! Att bli arg. Eller att iaf höja rösten och när jag blir arg brukar de flesta tystna..

Så jag slog näven i bordet och röt till.. på deras språk..

"FÖR FAN, HÅLL KÄFTEN OCH SÄTT ER NER.. NU.. ELLER GÅ UT HÄRIFRÅN VARENDA EN AV ER.."

Knäpptyst. Man kunde höra en nål falla.. (till och jag med blev lite förvånad över den totala tystnaden som kom så ögonblickligen och hade lite svårt att inte le åt lärarens förvånade min)

Sen satte jag mig mitt i klassrummet på ett av bord och snackade med dom. Fick dom att förstå, och dom fick säga sitt..

Att bli arg är inget farligt, däremot skapar ilska bara ont blod om man inte efteråt reflekterar med barnen. Om varför man blev arg..

Så funkar det även i vänskap. I kärleksförhållande..

Kommunkation och förtroende. Trygg tillit.. respekt och kärlek..

Så..

Dock, och trots en del ångest och sorg över att sluta ser jag framtiden med nyfiken lust.. Har fått ett par försiktiga "erbjudande" om andra tjänster men har ingen aning än om det blir så..

.. jag tänker att jag ska göra det jag vill ett tag.. göra det jag inte kunnat göra när jag haft ett förhållande med en skola, med en tjänst under lång tid..

Som i  ett dåligt förhållande.. eller som i ett alldeles vanligt förhållande.. Man har alltid en dröm och längtan till något annat..

.. och då måste man passa på att uppfylla den längtan.. den drömmen när man får chansen..

För en vacker dag sitter man där igen och saknar något..

Annars då, Uffe?

Bloggen får lite på knäppen i dessa tider.. Lifvets krav är som en nötknäppare.. sakta sakta trycks man ihop och plötsligt brister allt..

.. ut i blom eller i tusen skärvor av sorg..

.. men jag mår bra.. Yes..

.. Trött? .. Yes..

.. Slentriant? Yes..

Men bland de mörka molnen lyser solen igenom och jag fångar det. Jag försöker fånga solstrålarna och tanken om ett lyckligt liv..

.. om en sommar att minnas..

Om att göra det jag älskar.. Om att fortsätta min kamp mot orättvisa och hjälpa de som lever i utanförskap..

Om att ta mig tid.. till de som behöver det..

.. och framförallt.. något jag i 53 år varit usel på så ska jag ge mig själv tid..

/Uffe

Sommaren kom idag, så gärna även Maya, hon har varit på kortis sen i fredags och jag har haft en bra lugn helg.

Fiske i fredagskväll och en fantastisk känsla att inte ha en tid att passa. Vi, Mårten och jag, var på sjön tills det mörknade och klockan var nästan midnatt när jag kom hem. Till tystnad. Till ekot av tomhet och ensamhet..

.. men det är skönt att bara ha sig själv att tänka på, just i nuet, för i tanke och hjärta är hon alltid med mig..

.. Min fina Maya..

Igår fixade jag till en del här hemma och tömde balkongen, sen bar det iväg på en lång nice roadtrip. Sommardag, sommarkväll.. trevligt sällskap.. Hur vacker är inte naturen just nu, alla gröna nyanser, och då dagen tar slut.. när kvällen sakta blir natt..

.. så magiskt..

Balkongen håller på att bli mitt paradis igen. Min oas i livet. Planterat och fixat där idag.Det är ungefär två veckor senare än jag brukar..

.. men inget är som det brukade vara.. Min kära mor har inte varit här sen början på mars och nu saknar jag henne..

.. Ta en kaffe på balkongen med min lilla fina mamma..

Så.. Uppdaterat..

Lifvet går vidare..

/U

Godkväll kära läsare..

.. Min blogg kommer just nu i sista hand, eller i alla fall faller den i skymundan av allt annat som sker och händer i mitt och Mayas liv..

Våren har kommit och snart dragit förbi, som en förälskelse, som ett ögonblick av lycka.. Varje år går den för fort, varje år önskar jag att det fanns en stopp knapp eller att maj var två gånger. Eller både april och maj. Typ april, april 2, maj, maj 2, juni, juli, augusti..

Det är väl en svaghet i mig att jag med vemod tänker framåt då och då och känner en flisa av ångest i mitt bröst när månadskiftet juli/augusti kommer till tanken..

Då vet man att det bara är veckor kvar av sommarens lustfyllda kvällar.. Som igår, vid sjön med min son och hans kompis..
Visst regnade det, vissa stunder öste det ner och jag förbannade vädergudarna och önskade att någon någonstans i världen skulle sluta dansa sin regndans..

Men mellan regnskurar tittade solen fram. Som en strimma av hopp bland ångest och elände. Samtidigt som solens värme skingrade molnen la sig sjön som en spegel och min flugfiskesjäl fick ro och all längtan som funnits fick sitt lystmäte mättat..

Som att vila i en hängmatta och kika upp bland löven och veta att det inte finns något mer än jag och livet..

Jag är mer och mer säker på att det är lycka. Att få göra det man mest älskar och trivs med. Att när man är där mitt i himmelriket och tiden både står still och rusar fram.. I nuet finns den..

Lyckan..

.. kommer och går, den gud älskar lyckan får..

.. Den bönen bad jag och min syster varje kväll och varje kväll var jag lika nervös för att be den. Jag tyckte liksom den var svår och tungan vrickade till orden..
Farsan blev lika "arg" varje gång och såklart blev det inte enklare för mig, inte mindre nervöst när pappa satte sig på sängkanten och jag knäppte händerna:

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder

står min lycka i guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går

den gud älskar lyckan får..

Det var dom där meningarna i mitt, med världen som vänder och lycka i guds händer som jag inte riktigt fick till..

.. jag är likadan idag, om olika saker, med vissa saker funkar inte min hjärna som alla andras. Det kan bli kollision mellan hjärna och händer.. 

En lärare berättade vad det heter, min lilla åkomma, men det har jag glömt.. Jag har fortfarande svårt med dom där två meningarna..

.. det jag inte glömmer är min ledsna själ när jag hörde hur min syster rabblade bönen och fick beröm av pappa. Det jag inte glömmer är tårarna på min kudde..

Så här i senare år har jag gjort om bönen och tänker att "Den Uffe älskar lyckan får"..

För vem är gud?

Jag tror på min gud, men inom mig tänker jag att det är en högre makt som är mig oövervinnlig. Som ett stormigt hav. Där är jag liten och hjälplös. 

Att luta sig mot min högre makt och änglarnas vägvisare kan vara väldigt skönt ibland. Att lämna över sitt liv och låta ödet styra vart jag ska gå..

.. Var på gymet idag. Försiktighet. Långt ifrån alla andra. Spritflaska i fickan. Har alltid lurarna på mig och spelar hård och hög musik. Hårt och snabbt. Så inga tankar får plats i hjärnan och all koncentration är på det jag gör. På hantlarnas vikt. På skivstångens balans och mina muskler som jobbar..

Låg i bänkpressen och hade Slayer på högsta volym då musiken plötsligt bryts och Idas sommarvisa ljuder i örat..

Vad fan, tänker jag.. och tar fram mobilen och skiftar över till min spellista igen.. Det tar en stund och så bryts min musik igen.. Nu till bland det värsta jag vet.. Marcus och Martinus.. Asså, är det någon som skojar med mig, eller?

Skiftar igen men då bryts det nästan direkt till låten Halleluja.. Då klickade det i min tröga hjärna!

Jag har ju installerat Spotify på Mayas padda och det var hon som satt i sitt rum och spelade sina spellistor..

Jag ringde genast och bums hem till henne och sa åt henne att stänga ner Spotify för jag tränar..

Hon gjorde det.. 

Det gick en stund och så kom ett vagt dåligt samvete smygandes i mitt pappa hjärta..

Så skickade ett sms till Johanna assistent och skrev att Maya får spela sin musik om 10 minuter. 

Exakt efter 10 minuter så bröts Enter Sandman av Här kommer Pippi Långstrump..

Då log jag lite och tänkte att hon är en alldeles underbar liten pärla, min fina dotter..

Lifvets hårda skola. Lifvets tankar och längtan. 

Hur funkar det med din medicin då, Uffe?

Både ja och nej.. Har svårt att finna energi och den där lusten att fixa här hemma. Blir lite för sittandes i soffan och får inget gjort. Typiskt min ADHD. Allt går i vågor, men nu var det längesen jag kände den lusten att fixa och göra det fint.. 

Inte så att jag har det helt katastrofalt, men det är ändock inte ok här i vårt hem. Jag tror jag vet vart nyckeln till det är. 

Det handlar om att det är för mycket som måste fixas, rörigt hemma=rörigt i min hjärna..

.. men vilka krav ska jag ha på mig själv? När ska tiden finnas? Hur skapar jag den?

Varje morgon går jag upp klockan 5, och sedan liksom tickar det på. Maya åker 07.30 med skoltaxin, jag är på jobbet kl 8, jobbar till ca 15.30. Åker genom hela stan och hämtar Maya på fritis.. sen har jag några timmar för mig själv när Johanna är här, eller så är jag själv med Maya.. Nu vid 21-tiden börjar dagen ta slut och jag längtar efter tystnad och en egen stund i soffan..

För inte har jag direkt lust att börja städa? Är det förståligt eller är jag lat?

Njut av livet. Stanna upp och luta er mot någon som tycker om er.. någon att vara trygg med..

/Uffe

Det har varit en kortishelg. Självklart var vädret kallt, regnigt och förbannat blåsigt, det börjar jag nu bli van vid. Att kortishelger är lika med sämre väder, eller rent ut för jävligt väder.

Det började redan förra sommaren. Veckorna innan Mayas kortisvecka var det högtryck och strålande sol. Jag planerade in en roadtrip on my own ner till Västkusten. En fin god vän lånade ut en splitterny Volvo och jag skulle verkligen få de där dagarna med avkoppling. Sol. Bad. God mat. En iskall öl (självfallet alkoholfri) sittandes på en klippa och se ut över det oändliga havet..

Jag tycker ju om det. Min valda ensamhet. Att åka på roadtrip alldeles ensam är inget konstigt alls för mig. Det händer alltid något och när ödet spelar schack med livet kommer man alltid stå inför situationer som förändrar.
Ofta stöter man på någon gammal vän, eller träffar någon ny, eller så är man bara. Sköter sin dag och låter färden gå dit man vill..

Flera av mina kompisar tror inte på mig att jag är själv utan dom är säkra på att jag ska träffa någon kvinna.. Tänker att dom får väl tro så och att dom inte är som mig..

Så.. Måndagmorgon och ungen ska till kortis och min vecka ligger framför mig. Vaknar och ser ut. Mörka regntunga moln så långt ögat kan nå. 12 grader ute och prognosen sa att det inte fanns något slut på lågtrycket..

Typiskt. Så jävla typiskt.

Jag deppade ihop och slog bort alla planer på västkusten.. men inte på min roadtrip.. Det blev tre dygn på vägarna. Varje kväll i olika städer. Varje kväll lika kall och ogästvänligt..

När jag vaknade på morgonen efter en veckas iskyla så kikade solen fram mellan molnen och värmen kom tillbaka..

.. Det gjorde ju även min solstråle..

But why??

Idag när jag slog upp mina bruna så strilade morgonsolen in i springan mellan vägg och rullgardin (måste fixa den glipan, annars kommer jag bli galen av att varje morgon vakna när dagen gryr, har mitt sovrum i öster och tror att det inte är bästa läget för min själ att koppla av på, Feng shui, ni vet)
"Fan, tänkte jag"..

Nu kommer värmen och högtider för en flugfiskares hjärta och själ. En kort period av försommaren är dom här.. sjösandsländorna och får fisken att löpa amok. Bästa fisket och det man längtar efter vintern lång..

Sjösandslända

Men men.. Det var någon klok som sa "Det blir fler tillfällen, det är bara att köpa läget, annars mår man bara dåligt"

Vet ju det.. men kanske får jag vänta ett helt år på nästa läge.. och då är ju risken stor att Maya är hemma..

Mayas nya assistent som inte ens hunnit börja med introduktion är sjuk. Corona. Är inne på tredje veckan typ och fick mess igår att hon är långt ifrån frisk.. 

Hallå sommar, ska jag rodda allt själv? Johanna går på semester och då är det bara pappa Uffe som styr skutan..

Ringde assistansbolaget imorse för att hitta någon vikarie. Inte alls optimalt, men måste ändå vara förberedd..

Livet med CP. Fuck CP.

En ångestklump i magen när bilen åkte mot kortis imorse. Yes, bilen åkte, jag styrde men tankarna var någon annanstans. Några mil härifrån. På hur jag skulle kunna ordna några extratimmar på torsdag och söndag. För då kommer ju ändå Johanna och har ganska långa pass (gud, låt henne vara frisk!!)

Så några timmar får jag nog svinga mitt flugspö. Min bästa vän som aldrig sviker mig. 

Fisket har jag försakat under många år. På grund av situationen med att vara ensam förälder, men även att jag under mitt förra förhållande många många gånger valde henne istället för fisket. Det blev så, fast jag ofta tänkte att jag inte ville.. 

Men tiden, mina kära läsare, tiden är knapp och jag har genom åren nästan alltid försakat mig själv för andra eller något annat..

Jag har bestämt mig för att förändra det.. 

.. Kanske är det därför jag är rädd att ha ett förhållande. Att jag faller tillbaka. Att jag blir rädd att förlora någon jag tycker om för att jag väljer mina intressen, Alex, vänner och fisket.. Rädd om min frihet. Skör som kristall. Som tunnaste is. 

Min frihet handlar inte om att kunna träffa kvinnor, att ha ett bekräftelsebehov och jakten på erövring.. Den är borta sedan flera år. Jag vet vem jag är och trygg i det.. 

Min frihet handlar om att leva. Om att få andas. Om att själv få bestämma min middag, eller att inte diska på två dagar..

Svåra ting att förklara med ord, när jag nästan inte ens själv förstår..

.. men ärliga.. och jag brukar försöka vara ärlig i mina ord på bloggen..

Annars då, Uffe?

Jodå, uppsagd på jobbet, men det visste ni, va? När solen väckte mig imorse kände jag mig orolig över framtiden. Är jag med i A-kassan? Hur kommer ekonomin bli? Jag är redan en fattig man, och det kan bli en smärre katastrof rent ekonomiskt..

Lycklig ändå

För det är enbart ekonomin jag är orolig för. Resten skiter jag i för det fixar jag.. 

Lifvet ni vet, är jag bra på att leva..

I alla känslor jag har.. Kontraster..

/Uffe

Blev uppsagd idag. Ni vet typ sist in först ut. Jag vet inte vad jag tycker om den principen, men den är troligen mest rättvis för alla.

Jag vet att skolan kommer förlora en tillgång. Jag arbetar nu med elever som går i klass 6. Tre klasser och jag har en fin kontakt med varenda elev. Har fått förtroende och vet att många många barn är väldigt trygg med mig.
Jag ser dom. Jag bekräftar dom. Jag finns och de kan alltid lita på mig..

.. Om jag är ledsen? På ett sätt ja..

.. men, ni vet, "vad fan är bra med det här då?"

Jag har inte kommit på det än, men något måste änglarna mena och möjligen är det så att det är dags för mig att gå vidare i livet. Upptäcka. Utveckla och förändra mig..

Ta nya steg i labyrinten. Skolans värld är möjligen en fin bit i livets pussel. Mitt livspussel. Där kommer det finnas en bit med berättelsen om mina år i skolan..

Det finns många berättelser redan i det pusslet och jag vet nästan inte själv allt jag gjort. Alla bravader. Alla människor jag mött. Allt jag sett.

Tillsammans har det format mig. En man nära sina känslor. En man som för varje dag blir allt tryggare i sin roll, som pappa, som människa, som man..

Maya mår bra. Glad som en lärka. Arg och sur som ättika mot mig och ibland mot Johanna. Trotsar mot de hon älskar mest. Trotset mest mot mig.

Jag är ju alltid där. Jag som nattar. Jag som väcker.. liksom vem skulle inte bli trött på att se samma samma varje morgon? Samma som klär av pyjamas, som byter blöja, som stretchar och masserar hennes muskler. Som klär. Som sätter henne i rullstolen och spänner fast det som måste spännas fast. Samma som ger frukost. Samma som skickar iväg henne i skoltaxin och säger..

- Ha en bra dag, Maya, jag kommer och hämtar dig i eftermiddag.. kram..

Imorgon bryter vi rutiner. Imorgon åker hon färdtjänst hem och Johanna tar emot. Jag ska göra det jag kan för att luta mig mot att mina beslut är rätt. Att det är framtiden som är här..

Dock bränner det i mitt bröst och jag undrar vart alla år tagit vägen? Jag saknar när hon låg här bredvid mig. Liten och nätt. Kärleksfullt nedbäddad. Min vaggande hand. Mina sticksiga pussar. Min varma famn..

Det är något vi inte kan göra nåt åt. Tiden som varit. Tiden som passerat revy. Bara minnenas estrad kvar.

Hur ser dina minnen ut? Nöjd?

Min lilla skatt sitter bredvid mig. Vi chillar. Snackar om kortis. Hon undrar vad jag ska göra? Fiska säger jag.. då ler hon, precis som hon vet att det är det jag vill. Det jag längtar efter..

.. Men, fan otur med vädret har jag, dessa dagar då hon är på kortis.. Hela helgen ska det vara kallt och ruggigt.. och nästa helg då hon är hemma igen, då ska värmen komma.. Attans..
Tänk om jag kunde slappna av i helgen, slappna av här hemma och tillåta mig att bara se film och äta godis. Åka ner och träna hårt på gymet. Äta gott. Se en film till.. och sova..

Sömn. Kommer jag någonsin igen uppleva ungdomens sovmornar, eller har jag inträtt i medelåldern och för alltid vakna runt 5?

Hemska tanke..

När jag tänker att jag fyller 54 i år, får jag nästan nypa mig. För..

Vart tog allt vägen?

Jag känner mig verkligen som typ 30.. på sant, det är inget jag bara säger. Såg kort från den tiden och jag är ta mig tusan i bättre form nu än då..

Fuck ålderdomen. Jag kan än. Jag kan.. jag kan.. allt..

/Uffe

Det tickar på. Rullar runt i ekorrhjulet. Ekrarna spinner fortare och fortare. Som att snabbspola en film. Liksom vart tar tiden vägen?

Min lilla skatt är på god väg in i puberteten. Fått sin första mens vilket hon är stolt som en tupp över. Hennes bröst har börjat växa, men hon är ganska oroad över att det bara är ett av brösten som blivit lite svullet och ömt. Hon tittar med förskräckta ögon på det andra och jag lugnar henne med att det också kommer att börja växa, men hon är rädd att hon bara kommer få ett bröst. Jag berättar att det är jättevanligt att bröst är olika, att ingens bröst är exakt likadant och att det är lika vanligt att brösten är olika stora.

För mig är det en annan väg som ligger framför mig, och jag samtalar med kurator en gång i veckan om konsten och vikten av att släppa taget..

.. Alla föräldrar har svårt med det, men det är extra svårt med barn som har så stora hjälpbehov som Maya.

Ta det här med att hon måste börja "lära" sig att åka färdtjänst själv. Nu krånglar och tråcklar jag ihop det så jag håller på att bli tokig ibland för att hon ska slippa åka själv..

.. jag får ont i magen och känner oro att veta att hon ska sitta där själv på taxin, kanske med flera andra, ofta äldre.. Min dotter, som jag varit med och är med så mycket. Som jag i 11 år lämnat och hämtat på dagis, skola och fritis. Dag efter dag.

Ibland går inte tråcklandet ihop. Ibland kan inte assistenter och då brukar jag boka av det jag tänkt och hämta Maya så hon slipper åka själv..

.. men, vad är farligt med att åka själv? Vad kan hända?

Det är där alla mina katastroftankar kommer in och det är dom jag måste kämpa med. Jag måste, eller i alla fall, börja tänka på vad som är viktigt i vårat liv och ta konkreta beslut för att komma dit.

Steg efter steg.

Så, på torsdag ska Maya till kortis, men jag kan inte hämta eftersom jag kommer vara ute på jobb. Hon får åka färdtjänst hem där Johanna kommer ta emot. Johanna brukar hämta på fritis och sedan åka direkt till kortis, men i dessa dystra tider vill hon inte det, eftersom hon måste åka buss till fritis. Det respekterar jag. Det är ett klokt beslut.

Så.. sen åker dom härifrån till kortis..

På fredag får hon åka taxi själv till kortis från fritis. Gud, hjälp mig nu..

Jag kan inte längre kämpa så. Jag kan inte längre slå snarskank på mitt egna liv. Hon är inte min bebis längre, utan en ung flicka som om några år ska klara sig själv.

Jag vet ju så väl att forskning visar att barn som får klara saker själva också kommer klara sig bättre i livet än barn som curlas.. och den tanken får gro inom mig..

.. en dag kommer jag vara stolt att jag tog dessa beslut, men fan, när man är mitt i det så är det likt törnen i själen..

Tiden rusar fort, så det är nu det är dags för handling. Annars kanske man sitter där om några år och säger:

"Varför gjorde jag det inte för ett par år sen"

Hade tänkt att skriva om kärlek ikväll. Om att älska. Om att säga "jag älskar dig".. Har gått omkring och tänkt på det ett tag. Om kraven som ställs på att vara älskad och att älska.

För vad är det viktiga? Att säga orden, eller att visa med handling?

Jag har även tänkt på ordet "förlåt",  möter det så ofta och varje gång tänker jag hur både ord och handling misshandlas..

Vi slänger oss med vackra ord precis som vi slänger sopor..

Jag älskar dig är fint att höra. Att få ett förlåt är en smekning på själen. Då man kan lämna det som gjort så ont bakom sig..

.. men hur ont gör det inte, när ett förlåt bara var ord och man påminns hela tiden om det man gjort. Det man ångrar så djupt..

.. Lika med jag älskar dig.. Missbruka inte det vackra. Ta hand om det. Som skör kristall..

/Uffe

En vaken natt. En rörig natt. I drömmarna och för Maya. Hennes kropp gör inte alls som hon vill och hon har lite ont, men mest är det att hon behöver hjälp med att byta ställning.

Hon vaknade redan runt 4 imorse och ville inte somna om. Jag vägrade då, och slumrade till men vaknade om hela tiden. Tror jag var uppe en gång i kvarten till runt 5.30 och då gav jag helt upp att få någon mer sömn.
Bröt ihop lite. Blev lite osams. En trött pappa.
Varför får jag väcka dig varenda morgon på vardagar och på helgerna ska du vakna kl 5?? Irriterad. Längtansfull till sängen. Den är ju som skönast om morgonen..

Jag surade ihop ett tag, men efter kaffet så började jag tänka till och försöka hitta förklaringen till vad det handlar om..

Kom fram till att Maya inte är trygg när jag ligger och sover. Om hon är vaken och jag sover blir hon rädd att jag inte vaknar om det skulle hända något med henne och den rädslan är större än förståndet att jag faktiskt skulle vakna. Den är större än förståelsen av att jag bara ligger och slumrar och har koll hela tiden..

.. Det är mycket tryggare att ligga och sussa och mysa när jag är uppe och pysslar i köket, eller när hon bara hör teven och jag som dricker mitt tidiga morgonkaffe..

.. och vem kommer inte ihåg när mamma var uppe i ottan och fixade.. vem kände då inte kärlek och öm trygghet?

.. Jag gjorde det.. men alltid med en annan rädsla..

.. och det var rädslan att när som helst kunde bråken bryta ut.. Farsan få psykbryt för minsta lilla.. Rädd att säga fel, att klanta sig, att ha sönder något..

.. och alla som läst min blogg vet att jag är förföljd av komisk otur, ni vet, Bjarne..

.. som igår:

Åker med Micke i hans ganska splitternya bil. Han ber mig ta fram några papper från baksätet och jag böjer mig bak och tar tag i högen av papper. De är ihopslagna med häftstift.
När jag tar fram dom så är det ett jävla häftstift som inte är riktigt nitat, och just det fastnar i biltaket. Som berget, pappersbunten hängde och dinglade från taket och Micke liksom.. - Faan, Bjarne.. hur lyckas du??

 Blev ett fint litet hål i taket och ett minne av Bjarne tills bilen ska skrotas, om sisådär 25 år.. eller nåt..

Var och hälsade på kära mor idag. Vi satt på rekommenderat avstånd på hennes uteplats. Visst saknar man kramarna?

Jag är en fysisk man. Jag kramas gärna. Jag har barnen nära mig och en av de mest tröstande jag kan göra är att lugnt och försiktigt hålla en hand på ryggen. När ett barn är ledset, när man inte kan eller bör närma sig för nära.. Då är en lugn trygg hand på ryggen det bästa. Lägg den lite lägre än skulderbladen och försiktigt massera. Nästan omärkligt.
Hela ens nervsystem sitter där, som en klump..

Men en kram är bra. En kram och orden du är bra.. är oxå bra..

Är mer än försiktig och det blir inga kramar. Inte än.

Mysigt att sitta och prata med mor. Maya var glad och även hon.. men sen tog tröttheten tag i mig så pass att jag helst av allt ville att någon skulle komma och vara med Maya. Det susade. Det snurrade och jag blev rädd..

Kom hem och då lugnade allt ner sig. Duschade. Satt och chillade i soffan. Lagade mat och nu landar både Maya och jag..

.. men, vet ni, jag har varit snusfri i 212 dagar. Jag har lagt av med det nikotinfria snuset, men har fortfarande nikotinsugtabletter, men har tagit typ två stycken såna på en vecka.. Ändå!! Kommer suget, lusten att dra in en prilla. Sitta och krama en god lössnus. Skruf. Känslan att lägga den under läppen. Smaken. Kicken..

Underligt vad psyket kan spöka. Underligt vad en långvarig vana tar tid att bryta. Jag har ändå kalkylerat med att det kommer ta ca ett år, kanske lite mer innan livet och tankarna är helt borta från suget av nikotin..

.. för det är inte bara snus jag suktar efter.. En cig vore gott, tänker jag, sätta mig ner med en kaffe om kvällen och tända en Prince.. Dra i mig röken, känna hur det snurrar till i skallen..

Tar mig en chokladbit och ber sinnesrobönen istället..

För jag vill inte längre vara slav under någonting förutom det liv jag lever. Det jag inte har valt, utan det jag fick..

/Uffe