Ett brev till mitt X

Ett brev till dig, Jonathan, ett brev jag egentligen borde skicka till dig. Ord jag skulle vilja skrika till dig. Säga till dig. Se dig in i ögonen och berätta. Men jag vågar inte. Jag är rädd för konsekvenser och att du inte kommer förstå. För varför ska du förstå nu, när du inte förstått förut?

Jag är rädd att det skulle ta hus i helvetet, att du ännu mindre skulle respektera att jag inte vill ha något med dig att göra.
Redan nu är det ju så, du skriver ibland, troligen när du är full och jag ber och har bett dig att sluta skriva. Jag vill inte. Vill inte bli påmind. Vill gå vidare.

Det här är det sista jag skriver till dig, så skriver du, men sen kommer alltid ett meddelande till,  jag vet inte när, men jag vet att dom kommer. Messen från dig, jag kan inte värja mig från dom. Har blockerat dig, men på något sätt når dom mig. Du når mig, du sårar mitt inre genom att beskriva min kropp, hur den ser ut, min nakna kropp, att du vill ha den igen, att min kropp var som gjord för din. Hur fantastiskt det var. Jag har bett dig flera gånger att inte skriva, att ta bort alla foton och filmer du har på mig i mobilen. Önskar du kunde vara vuxen och lyssna. Respektera mig och ta bort. Radera och bara låta mig vara. Du har mig fortfarande i ditt grepp. Som du haft hela tiden och jag känner mig som en fånge som vill ut. Rädd och sårbar. Fångad och utnyttjad. Ledsen och rädd.
Precis där du vill ha mig. Om du på riktigt brydde dig, om du på sant älskade mig skulle du inte göra så här. Då skulle du göra som jag bad dig om..

Själv blir jag mer och mer rädd. Så jävla rädd och sårbar när jag tänker tillbaka och inser vilket grepp du hade mig i.

Du skriver att du tänker tillbaka på vårt förhållande och hur fantastiskt du tyckte det var. Du skriver om min kropp. Hur den var som gjord för din. Hur fantastiskt och skönt det var med sex. Allt vi skrev och sa. För dig är och var det en saga. En drömlik tillvaro.
Jag däremot känner mig mer och mer rädd. Sårad. Förstår hur du lindade in mig i ditt grepp och klämde hårdare och hårdare, så jag knappt kunde andas. Så jag inte kunde säga nej och när jag väl gjorde det, lyssnade du inte.

Du tog chansen, såg säkert hur jävla illa jag mådde när vi träffades. Jag kom från ett långvarigt dåligt förhållande, där jag förlorat mig själv bland alla år av vanor och rutiner. Den trista vardagen och du gjorde den annorlunda, du gjorde den fin och ja, du lärde mig jättemycket om mig själv och min sexualitet.
Vi var kära, tror jag, vi låg med varandra. Vi utforskade och du njöt av att jag är väldigt sexuell och gillar sex. Gillar njutningen. Spänningen. Nakenheten..

Men, Jonathan..

Du skriver att du tänker tillbaka på vårt förhållande och tycker att det var fantastiskt. Hur min kropp var som gjord för din kropp. Hur fantastiskt det var med allt sex. Allt skriv och allt prat. Hur vårt förhållande var som en fluffig disneysaga. Jag däremot, tänker tillbaka och blir mer och mer rädd. Så jävla rädd när jag tänker tillbaka på hur det var och viket grepp du hade mig i. När vi träffades kom jag från ett långvarigt dåligt förhållande där jag hade tappat bort mig själv. Och ja, du lärde mig jättemycket om mig själv och om min sexualitet. Och ja, vi låg jättejättemycket och jag ville det. Jag låg med dig även vid mens och urinvägsinfektion. Jag gillar inte ens att ligga under mens men jag gjorde det ändå. För dig. Jag låg med dig även under galenskapströtta perioder. Jämt. Nästan jämt. Men de få gånger när jag inte ville då kunde du aldrig respektera det. Du kunde aldrig bara krama mig. Du var alltid tvungen att stoppa in kuken. Annars blev du irriterad och låg och runkade mot mitt ben. Hårt och länge. I timmar. Tog mig på natten när jag sov. Du sa att jag onanerade i sömnen och därför tyckte du att det var fritt fram för dig att ta mig. Jag vet hur det känns i kroppen när jag onanerar och det var inte så jag kände när jag vaknade av att du tog mig. Men du gav dig inte. Du höll fast vid att jag gjorde det och jag kände mig så frustrerad av det. Att du slängde fram påståenden om mig som jag inte kunde försvara mig emot. Jag förstår nu att du utsatte mig för sexuella övergrepp. Du tog mig med din kuk och du tog mig med olika sexleksaker och med andra saker som jag inte ens vill tänka på. Du tog mig i alla hål. Jag sa inte ifrån. Jag har stark sexlust och älskar sex och närhet men du respekterade heller aldrig ett nej. Därför tänkte jag inte ens tanken att jag kunde ha sagt ifrån. Det blev galna diskussioner om allt för du hade övertaget och du babblade omkull mig med din ordflod och du gav dig aldrig. Och min "dumsnällhet" och vilja att vara till lags gjorde att du alltid hade övertaget. Du sa att du var ett medium och att du visste allt om mig. Jag tänker tillbaka på hur mycket du drack. Du drack mer än vad jag förstod. Nu i efterhand förstår jag att du ofta redan hade grundat med något innan vi delade på en flaska cava. Din sexuella frustration när du inte kunde ligga när du var full. Att du aldrig lät bli trots att det inte gick. Fortsatte och fortsätte att försöka och faktiskt gjorde illa mig då. Hur jag tog på mig skulden för din frustration. Jag ser mig själv som en stark och självständig kvinna. Men ändå kunde detta hända mig och det skrämmer vettet ur mig. Jag skriver detta till dig Jonathan för jag har ett viktigt meddelande till dig: Jag tycker INTE att vårt förhållande var fantastiskt. Jag tycker INTE att vår sexualitet och våra kroppar var som gjorda för varandra. Du tog mer än vad du fick. Och jag förstår nu att min egen höga sexualdrift dolde att du faktiskt utsatte mig för övergrepp. Hur du inte respekterade att min kropp var min. Att du tog dig såna friheter. Som jag nu i efterhand känner mig äcklad av. Frustrerad över. Arg på. Fy fan för dig