Fyra nätter där jag kunnat få sova helt i fred, men det är just det att jag ändå inte kan sova. Fruktansvärt irriterande. Jag vaknar hela tiden, av drömmar, av att jag hör Maya ropa. Av oro. Ångest, men mest av ren och skär vana.

I lördags smög jag upp redan runt kl 5 på morgonen men då hade jag legat och vänt och vridit mig en timme..

Så.. nu när min lilla fantastiska dotter är hemma igen är jag nog tröttare än innan hon åkte. Men..

Vad gör det, egentligen? Lifvets svårigheter. Lifvets behag.

Jag var hos kuratorn på hab idag. Ibland behöver jag samtala och få ur mig allt. Mina tankar och en del av mina tårar. Bitar av den sorg som gnager. För ingen anar känslan.

Såg en reklamfilm imorse, ett barn som kommer springandes och hoppar med glädje rakt ner i en pool.
Så kommer Maya aldrig kunna göra.. tänkte jag.. och just sånt gör ont..

Ändå.. min skatt i livet är den allra gladaste. Inget är för henne omöjligt och det gör mig stolt och glad.
Det underlättar i livet.

Stigar och virrvarret av omöjligheter. Hinder att ta sig över. Människor att rädda..

Maya ska göra en stor hälsoundersökning på hab. Allt. Från fysisk till psykisk. Jag kommer få svara på frågor.. och fick ett av de första frågeformulären idag.

Efter jag svarat på de frågorna brast allt. Ohämmad gråt som inte gick att stoppa och aldrig har jag känt mig ensammare än just då.

Formuläret handlade om hur mycket hjälp jag känner att jag får från familj, släkt och vänner.. och jag inser att jag inte får någon hjälp.. min mamma, ja, förstås och hon har och är fantastisk med att komma varje lördag, men min mamma fyller 82 år i år och är inte den hjälp hon en gång var. Hon har ont. Hon är orolig och det är svårt att samtala om problem och liknande med henne, för då gör jag henne än mer orolig och jag får då bära även hennes ok.

Jag har tre systrar. Ingen hjälp. Det är så jävla sorgligt. Sorgligt och ensamt.

Jag har slutat ringa och fråga om hjälp. För det finns ingen som varken vill eller har tid..

Tid mina kära läsare. Tid skapar man för den man älskar..

Jag är unik. Jag har så mycket att ge världen. Ge dig. Bara dig. Och jag stannar upp i livet, när jag ser någon som behöver mig..

Vi har mycket hjälp från samhället nu, min fröken bus och jag. Det är inget jag kan klaga på, men det vore fantastiskt att ha någon att bolla alla andra problem som uppkommer med att enbart vara förälder. Läxor. Beslut. Tankar. Känslor.

I ensamhetens bubbla kan många drömmar spricka..

/Uffe