Rutinernas fälla är när plötsligt rutinen försvinner. Då svajar jag.
Mayas bästa underbara assistent Erik har sagt upp sig och då, i vår sårbarhet, kommer oro och en del ångest över hur Maya ska reagera och att vi måste hitta en ny assistent.
Jag har ganska hårda med rättvisa krav när jag söker assistent till Maya. Det viktigaste är förstås hur Maya reagerar och känner, sen vill jag ha en person med ansvar, en som kan vara flexibel och förstå den livs och familjesituation Maya och jag har.

Hon och jag är en liten med kärleksfull familj.

Alexander ingår ju självfallet där också, men han är en vuxen man (som hans pappa är väldigt stolt över, han har ärvt mina värderingar och möter sina medmänniskor med förtroende och trygg famn). Han är ute och reser nu och senast jag hörde ifrån honom låg han i en hängmatta och softade på Bali, men skulle tillbaka till norra Thailand där han mött en kvinna. Även hon på resande fot, från Amerika, dom skulle kanske komma hem till Sverige i slutet av april.

Lycka att ha en son som växer av sina möten. Av sitt mod att sticka iväg själv ut i världen.

Denna miserabla värld. Där vi är slavar under maktens män. För vad kan jag göra, vad kan du göra nä Trump anfaller Iran. Vad kan vi göra när Iran ska hämnas?
Vad ska vi göra när Australien brinner bort, och har ni tänkt tanken på hur all vår uppmärksamhet dras till dessa händelser? Självklart, är det så, för det hotar vår värld. Kära moder jord..

.. men bedrövelser, fattigdom och orättvisor sker på andra håll. Där krig och klimatförändringar drabbar fattiga. Drabbar utsatta och det blir ett slags globalt utanförskap.

I det lilla föds det stora.

Jag ser eleven som sitter på en bänk i korridoren, med sorgsna ögon, i ensam utsatthet. Med torkade tårar som för längesen har slutit rinna för det är ändå ingen som gör något.
Jag ser tusen och miljoner människor sitta likadant, men i utsatta grupperingar, i flyktingläger, i bushen, i kåkstäder..
.. I världen, där barn lever på soptippar och leker med leksaker de rika kastar. Då de rika barnen tröttnar på dockan man fick, på låtsaspistolen, eller på den gamla versionen av Iphone..
Där föräldrar dövar sitt samvete med ting, och den enda kärlek de kan ge är att ösa materialistiskt skräp till sina barn.

När det enklaste och finaste är alldeles gratis och aldrig kommer kunna kastas på en soptipp. De saker aldrig soptippens barn kommer hitta. Minnen från förr.

När vi är gamla, när vi dör, är tingen värdelösa, men minnena en gåva för själen.

I nästan nio månader har jag gått och varit orolig för om Maya ska bli beviljad de där extra dygnen på kortis. De som känns som en räddning för mig och min framtid. De som kan få mig att fortsätta vara en bra pappa till Maya.
Igår kom beslutet och det blev ett ja! När handläggaren ringde och meddelade det så började jag gråta av lättnad..

.. att även FK inte kommer röra de befintliga assistanstimmarna gör att livet och vardagen nu kommer bli annorlunda. Det handlar nu om att styra om, och börja anpassa sig till det som är och kommer bli.

Tyvärr har Erik, bästa assistenten sagt upp sig, men jag tänker att "vad fan är bra med det då"? Och inser att en del saker i livet måste ha ett slut för att något nytt ska ta vid..

I helgen ska jag försöka tillbringa några timmar med planeringstid vid kalendern. Behövs det en till assistent? Kanske räcker det med att ha någon varannan helg? Hur mycket mer tid behöver jag lägga som assistent för att ekonomin ska gå ihop?
Det är en del saker som ska klaffa bra för att lugnet i kroppen ska infinna sig..

Maya är på kortis och jag ska iväg till mina föräldrar. Först till farsan och hjälpa honom med att putsa fönster (jag putsar han ser på), sen ska jag ta en kaffe med morsan..
Det är inte ofta hon och jag ses utan att fröken bus är med..

Önskar alla en vacker fin helg. Huka er i blåsten och ha tro i att det även i år kommer en vår med värme och sol..

/Uffe