Dag 2.

20200317

Vaken natt. Mörkt. Dimmig trötthet. Vänder henne nästan i sömnen. Ger nässpray. Lyfter upp sängen så hon får sitta upp en stund, det lättar i näsan. 

Drömmar. Virriga och stressiga. Oroliga. Vaknar igen. Samma dimma. Samma procedur. 

Tankarna far. Varför? Vad är det som sker i vårt land? I världen? Ska det här förena oss, eller kommer polariseringen bli än större? 

Vilka är vinnare och förlorare? Önskar någon kunde väcka mig och allt var som vanligt igen..

.. Under åren med Maya har det alltid varit oroligt för att hon ska bli sjuk. Som inför kortis och så, för den tiden är oändlig viktig för både mig och Maya.. 

.. och hon har hållts sig frisk.. Livet har rullat på, och vardagens trygga rutiner har bara brutits av ett antal operationer, vilka i sig har varit psykiskt jobbiga på många sätt..

.. men man vet att dom har ett slut..

När ska denna epidemi ha sitt slut? 

Runt kl 5 går jag upp. Tar av Maya blöjan och säger att hon får ligga kvar medan jag fixar kaffe och pysslar runt, hon brukar gilla det och ligger kvar..

.. vad ska hon annars göra? Tänk om hon inte hade sin CP-skada. Då hade hon kommit upp till mig, gjort sin frulle själv, pratat och frågat, klätt på sig, krupit upp i soffan och sett film eller spelat spel.. 

.. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..

Dricker kaffe. Går igenom fb, mess och mail. Konversation med assistansbolaget om framtiden och hur vi gör om skolorna stänger. Hör då att Maya gråter..

Men Maya.. hon är förtvivlad, helt otröstlig och inget jag säger kan trösta.. för vad kan jag säga? Att allt kommer bli bra? 

Förstås.. men när, och kommer det bli bra? Vart kommer allt leda? Hon hör min oro..

.. Mod att förändra det jag kan..

Jag kan inget göra mot ett samhälle i förfall. Jag kan inte få människor att sansa sig. Att inte vara egoistiska och bunkra allt dom kommer över.. Jag kan inte få dom att tänka själva.. 

.. Lägger mig hos Maya. Håller om. Kramar. Bara är. Viskar att det är ok, du får vara ledsen. Man måste få gråta.. 

Hon slutar inte gråta. Det är en flod av olycka som rinner ut i ingenstans. Längtan efter kompisar. Efter resursen Lena. Efter assistenterna..

.. Pappa är inget rolig.. 

.. och förstånd att inse skillnaden..

Hon fick vara ledsen. Satte upp henne i rullstolen. Började med vardagspysslor. Fixa frukost. Blängde på klockan och insåg att det kommer bli en låååång dag..

Det blev det. En jävligt lång dag. En gråtig dag. En dag med några skratt. En dag med snorig näsa och hosta. En dag med lite feber. En dag av undran.. 

Corona? 

Hur jag mår får jag glömma. Jag får lägga undan att det enda jag vill är att krypa ner under ett täcke och se film. Sova. Dricka en kopp kaffe. Sova lite till. Att inte göra ett förbannat dugg. Maya behöver mig hela tiden. Min uppmärksamhet. Min kärlek. Min hjälp. Mina svar på tysta frågor..

Jag måste lägga undan egot. Jag måste ge allt. 

Min medicin hjälper mig. Det är ganska markant. Mer tålamod. Inte längre så mycket ångest.Inte så många katastroftankar. Jag är mer lugn och tar det som det kommer..

.. En bättre pappa..

Det kommer tankar om hur jag ska orka? Hur länge det kommer pågå? Har sagt till Maya att vi siktar på att komma tillbaka till skolan på måndag. 

Är den öppen då? Har staten stängt ner`? 

Likgiltighetens land. Bland de som inget annat vill än att tänka på sig själva. De är inte min typ av folk. 

Jag är tvärtom..

I dessa tider måste man vara tvärtom. Vi måste hjälpas åt. Att finnas för varandra är det vackraste vi kan göra..

.. Änglar ser sånt..

/Uffe