Fjällen 2020

Yes, vi kom iväg. Tidig söndagsmorgon smög jag upp och försiktigt väckte jag Maya, hon var trött och ville ligga och chilla under täcket med sina dockor. Hon gillar det. Att ligga kvar under täckets varma gosiga trygghet medans hon hör mig skramla omkring i köket. Allt var packat (såklart) på morgonen så vi kunde ta det easy till klockan 7, då kom bästa assistenten Erik. Maya tog färdtjänst tillsammans med honom till IKEA där bussen skulle hämta oss. 

Jag blev hämtad av min systerson Marcus och med honom var även stålfarmor med.. 

Vi åker en resa som är arrangerad av RBU, mycket förmånligt pris och bra ordnat. Det är en härlig stämning på bussen med barn som har olika problematik och funktionshinder. Mycket glädje och trots allt får man god och fin energi av dessa kämpar till ungar.. De har inte så stora krav på vad lycka är..

Hela underbara gänget.. 

Resan tar ett antal timmar, ganska exakt 8, men min fröken bus är glad precis hela tiden. Hon har helt fantastiska assistenter och hon själv är magiskt snäll och go att ha att göra med.. 

När vi kom fram började en väldigt fin tid, det har varit tre helt underbara, roliga och kärleksfulla dagar. 

Om kvällarna har vi spelat SvartePetter och lekt lekar. En av favortilekarna för Maya var när en av oss gick ut och vi andra hittade på något som den skulle med frågor komma fram till vad det var. Det kunde typ vara ett djur, en person, en sak. När jag skulle gissa/fråga hade Mayafilur hittad på att jag var Alfons Åbergs pappa..

Hur lätt var det? Ungsnodd..

Om mornarna har vi myst och bara varit. Lugn. Ro. Kärlek. Trygghet. Bus.

Ser ni glittret i hennes vackra ögon. Tänk vad min mor har betytt för mig. Tänk vad hon betyder för min dotter. Den mest fantastiska mor och farmor man kan tänka sig..

Efter morgonmys, frukost och påklädning (vilket tar en stund på en tjej med svår spasticitet).. sen promenad till backen där bästa skidläraren Linn väntade med en sitski som Maya åker i..

Kolla hjälmen. Kolla skidglasögonen. Födelsedagspresenter från farsan. Kolla att favorit dockan lisa är med och åker.

Alltså den lyckan. Den innerliga glädjen. De skratten so  klingade över hela sälen när hon äntligen, efter flera månaders längtan fick susa nerför backarna igen.

Linn var bra, hon var duktig skidåkare (som fan), barnkär och pedagogisk och framför allt kunde hon Hundfjällets alla backar. Maya fick åka offpist, lössnö i skogen, och halfpipe. Hon fick åka i slalombanan och allt älskade hon..

Inte alla ungar som kört puder genom fjällens karga tallar..


Här är skicarten, en glad Maya och en trött assistent. För tror ni att jag fick åka med Maya? Nix..

Träffade på dom i backen några gånger och då fick jag bra med skäll..

- Försvinn farsan.. det här är min grej..

Så jag åkte själv, och trivdes varje sekund. Njuter och älskar skidåkning. Så tufft som möjligt ska det vara. Benen ska svida av mjölksyra..

Friheten. Farten. Äventyret..

När jag har lite tid ska jag lägga ut filmer på när Maya åker..

Isolerade

Maya har hängt på kortis hela helgen och jag har varit inne både lördag och söndag eftersom jag haft lite ont i halsen, varit snuvig och har hosta. Halsen blev bra på ett par dagar, men snuvan håller i sig. Hostan är slemmig och det brukar jag få varje år. Jag blir aldrig ordentligt sjuk och i vanliga fall skulle jag lätt ha gått till jobbet. 

Men idag sjukskrev jag mig, eftersom jag anser att vi alla har ett ansvar i dessa Corona tider att inte föra någon smitta vidare. 

Vi kan aldrig skydda oss till 100%, men vi kan göra det vi kan.. 

Hämtade ungen på kortis imorse och skjutsade en glad unge till skolan, hon var täppt i näsan och hade någon elak snorkråka som satt fast i någon av näsborrarna, men så har hon haft det hela sitt liv. Inget ovanligt direkt. Men..

Skolan ringde runt 11-tiden och sa att Maya var jättesnorig, grönt och slemmig, hon var varm och hängig. 

Tänk, sen Maya började dagis har hon inte många sjukdagar. tror jag kan räkna dom på mina fingrar då hon fått vara hemma på grund av sjukdom.. Hon har varit ifrån mycket, men då har det varit operationer som hindrat henne att åka till skolan..

Men idag var första gången jag fick åka och hämta henne. Det var en ledsen tjej jag hämtade och ännu värre var det när jag berättade att Johanna inte fick komma hit, att det bara skulle vara hon och jag. Otröstlig. 

Vi låg länge i hennes säng och jag bara höll om henne, lät henne gråta, vyssjade och sa att det är ok att vara ledsen.. 

Tårar rann, snoret likaså. Ju mer hon grät ju mer täppt blev hon.. 

Vi är alltså isolerade hemma nu tills både hon och jag är friska. Det kommer bli tuffa dagar. Maya har ett stort hjälpbehov och jag måste hela tiden vara med och leka, och komma på roliga saker hon kan vara med på. Långa timmar. 

Det värsta är att hon inte kan prata, för hon har tusen frågor och alla kan jag inte förstå. Jag är väldigt bra på att förstå henne, bra på att samtala med henne, bra på att ställa rätt frågor och tänka ut över gränserna.. 

Hon är bra på att visa med ögonen och med huvudet vad hon menar, men ibland är det omöjligt. Då blir både hon och jag frustrerade..

.. sen är det "jobbigt" att hela tiden vara med, hela tiden uppmärksam, hela tiden fråga.. 

Men.. vi är krigare.. hon och jag. Vi har gått igenom mycket och kommer gå igenom det här oxå. När allt är över kommer vi vara starkare än någonsin..

En sjukling i sin säng. 

Med en snörvlig liten näsa.

Med ögon som är röda av trötthet

och för många tårar.

Med feber. 

Min skatt. 

Värdefullare än allt annat.

Min kärlek svämmar över.

Min kropp och hjärta ska orka.

För hennes skull.

/Uffe