Det är bistra tider. Solen lyser, våren har kommit, men den riktiga glädjen finns inte där. Som disiga dagar.
Ni vet, när molnen vinner, man kan se solens ljus men den orkar inte med att trasa sönder molnen. De är för starka. För envisa. För tunga av vemod.

Jag är med i en dal. I mitt mående. Alltid dessa tider kommer jag dit. Ljuset kommer tillbaka. Gruset är bortsopat och vårens ystra, sensuella mystik är här..

Kraven det ger, kraven värme och ljus skapar.. Det är dom som får mitt inre att brinna av lust, men även en stress att inte hinna..

Minnen från förr. Längtan efter att få dra. Köpenhamn. Öl. En pipa brass på en bänk utmed dammarna i Kongens Hav..
En kvinna vid min sida.. hand i hand.. heta kyssar.. varm och innerlig kärlek om natten..
Längtan tillbaka.. drogromantikens rusiga underbara frihet..

Men, jag kommer aldrig tillbaka till det. Jag påminner mig allt det som drogerna och alkoholen gav mig. Ångesten. Jakten efter droger. Avtändningen. Personlighetsförändringen. Den onda Uffe, den som jag aldrig mer vill lära känna. Han som tveklöst slog, hårt och skoningslöst. Hånlog när dom låg blodiga framför mig. Kungen av gatan..
Jag påminner mig om hemlösheten. Om taggtrådstårar i ensamheten.. Nu vill jag istället se och uppleva..

.. vitsipporna i blomma. Känna havets doftande bris. Se bäckar porla och skapa liv.

Men på ett ögonblick är allt över..

För så är det. Sommaren i all ära.. men våren, våren är den ystra vackra.. Den tunga och den underbara..

Som Boye sa;

"Det gör ont när knoppar brister"

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stod i kön på ICA idag, skulle hämta ut ett paket. Såg mig runt och får panik när det är så många människor på liten yta. Tänker att jag måste skydda mig. Måste undvika.
Smittan. Den där otäcka, den som är värre än alla demoner jag mött. Den som skulle kunna spräcka livet. Den som skulle kunna bryta ner mig, få mig på fall..

Tänk om jag blir riktigt sjuk? Vem tar då hand om Maya?

Har ringt assistansbolag och kurator på habiliteringen och samtalat om det idag. Förberett. Om det värsta skulle hända..

.. men även om vi blir förkylda, eller bara lätt sjuka måste vi ju vara hemma. Struligt med assistans och ansvaret och omvårdnaden över Maya vilar som tyngsta ok på mina axlar..

Gud.. hjälp mig ta mig igenom detta.. Jag ska göra gott. Jag ska göra bra saker för mig, för andra.

Tror på det, om man gör bra, om man gör gott, så belönar änglarna.

En dag reser vi oss igen. En dag är smittan borta, men tills dess ber jag alla att ta ett ansvar. Att inte vara oförsiktig, att inte ta det med en klackspark..

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där i mina egna tankar, i kön på ICA, ser jag plötsligt en man som vinkar och ropar mitt namn..

"Vem fan är det där. tänkte jag, och hjärnan gick på högvarv. Jag har lätt för att känna igen människor. Kan säga till Micke (som jag putsar fönster tillsammans med, vi har gjort det i 33 år nu. Känt varandra sen vi var 7 bast och vi ringer varandra varje dag. Det är äkta vänskap)

Men den här mannen kände jag inte igen. Han var lik någon, men kunde inte placera honom alls.. Sen sa han mitt namn och då kände jag panik över att inte känna igen honom. Det är ju nästan en förolämpling..

Men.. han läser min blogg och det var så han kände igen mig.

Vill tacka dig för dina fina ord till mig. De värmde och jag kände hur tårar brann inom mig.

Tack!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Imorgon åker Maya till kortis och jag behöver det. Hon behöver det. Vi behöver det. Hämtar henne igen på måndag förmiddag så jag har fyra mornar att sova på, vilket jag ändå inte kommer göra, men jag kan gå upp och inte ha några krav. Ingen blöja att byta, ingen unge att klä på, ingen som hela tiden behöver min uppmärksamhet och hjälp..
Jag har fyra kvällar där jag kan gå omkring och slappa, relaxa, ingen unge att natta.. ingen unge att vända om nätterna..

Bara jag..

.. och, yes, jag kommer ta ansvar.. vara hemma och inte utsätta mig i onödan för smitta.. Kommer åka och fiska med Alex, men vi kommer ta varsin bil och synas vid havet..

Där finns ingen smitta. Endast frihet och liv.

Mårten och jag hade också planerat fiske, men han har varit i nära kontakt med människor som nu har smittan. Är sjuka.
Så..

Vi får ta det en annan gång..

Det kommer alltid en annan gång.. tills den dagen vi möter döden..

Lifvet. Världen. Moder jord. Människor. Vi är som i en global depression..

Jag är där, i dalen.. men första gången på många år, troligen sen jag sprang omkring på barnsben och lekte med barkbåtar vid dom där porlande vårbäckarna, så kan jag ändå hantera min ångest.. mina mörka tankar är inte lika mörka längre..

Demonerna från förr biter mig inte i hälsenan. Fuck you demons. Jag vann..

Ändå.. försiktighet.. vara vaksam.. inte glömma vart jag kommer ifrån och vem jag är. Vem jag var..

Nu vet jag att när bergen runt mig försvinner, så har nya dörrar öppnats och jag kliver igenom dom starkare än någonsin..

Lev väl, kära läsare..

Tack för att ni läser.. för att ni följer mina och Mayas dagar..

/Uffe