Påsk och en del annat..

Under en lång tid har jag suttit i mitt fiskerum/ateljé, det är där alla idéer kommer. Där jag funderar och filosoferar. 

Vid mitt bindstäd. Binder flugor åt min son som är ute vid havet flera gånger i veckan. Fiskar havsöring. Det är beroendeframkallande fiske. Spännande. Svårt. Vackert. Havet är vackert. 

Fisket är svårt och nyckfullt. Man får räkna med en del fisketurer där man går helt bom, men så plötsligt en dag kommer man rätt och öringen är igång och då är det fantastiskt..

Jag bestämde mig förra veckan att nu måste jag ut, måste ta tag i mig själv och börja fiska igen. Det har alltid varit min lina till livet. Ankaret i vardagen. Under min tid som missbrukare var det alltid fisket, naturen, havet och sjön som jag längtade till och det var just den längtan som en gång fick mig att sluta, eller det var den längtan blandat med mycket annat som fick mig att ta beslutet att aldrig mer dricka alkohol eller ta någon annan drog. Alkohol är en drog. 

Så, i fredags åkte vi. Alex, Lippe och jag, och vi fick en magisk dag tillsammans. Dom två killarna har hängt med mig på fisketurer sen dom var typ sju år, men de senaste åren, sen Maya kom till oss, har jag inte haft tiden, inte orken, ingen lust.. 

Jag har haft så mycket annat jag vill göra på min lediga tid, så allt har egentligen bara blivit ett kaos. Ett kaos där jag trots längtan ändå inte gjort något av det jag vill göra. Vissa helger blir jag helt sittandes. Glott rakt fram. 

Vanan att alltid ha min dotter är djup och ställtiden från att vara vaksam, ha omsorgen dygnet runt till att vara helt ensam är för kort..

Men.. 

Jag har samtal med kurator en gång i veckan. I dessa Coronatider har vi telefonmöte, och de samtalan börjar nu gro inom mig. Att så frö i människor är ett bra sätt till en långsam förändring..

Jag tänker nu, att allt jag gör när Maya är på kortis, får vara precis som det är. Om jag blir hemma en hel dag, så är det så och jag måste landa i just det utan att få dåligt samvete att jag inte sysselsätter mig med de intressen jag har..

I fredag, äntligen.. och så åkte bara jag och Alex även på lördagen. Kvalité med min stora unge. 

Havsöringsfiske kräver att man vadar ut i vattnet. Kan lova att man har en del kläder under vadarbyxorna. Vattnet höll ca 4 grader, och vi kan stå i där i flera timmar, eller tills benen är som isglass. 

Det krävs bra kläder för att fixa det..

Alex har satt sig på en sten och ser in i solnedgången. Efter jag tagit fotot satt vi båda två där och hade ett stilla samtal. Om livet. Om Corona. Om Maya. Om oss. Vi samtalade om de senaste 12 åren där jag inte alls haft den tid jag velat ha med honom och många gånger har han kommit i kläm. Inte haft den pappa han ville ha..

Han är en klok man. En omtänksam och ödmjukare än många andra. Känslosam och fin mot alla han möter. 

Kanske är det så att han har lyssnat på mig. 

Havsöring..

Blank som lax, vilken den även är släkt med. En fantastisk fisk på alla sätt. 

All öring vi får i havet får simma tillbaka. Det är just att överlista den till att hugga som är själva grejen. 

Tillsammans med den överväldigande miljön. Vyerna. Dofterna. Lugnet. 

Gemenskapen det skapar. Diskussionerna om vart vi ska åka. Vart finns öringen? Hur ska vi lura den till hugg? 

Här lyckades Alex. Ett ögonblick av total lycka..

Den här boken har jag och Maya läst och bläddrat i många gånger det senaste året. Pratat om hur kroppen förändras hos både pojkar och flickor. Om att få hår på snippan, vilket Maya tyckte var skittråkigt att få. Om mens. Om att få bröst..

Jag har bett Johanna och Lena som är resurs på skolan prata om mens, eftersom dom helt klart har mer erfarenhet av det än vad jag har..

I lördags hände det.. och min underbara unge skrattade och var sååå glad att äntligen få mens..

Det är längesen hon var min bebis, vissa stunder saknar jag den tiden. Då hon somnade på mitt bröst och när hon somnat bäddade jag ner henne bredvid mig i soffan. Ofta satt jag och skrev, här på bloggen eller på något annat projekt, smekte hennes få fötter.. vaggade när jag märkte att hon började vakna..
Fanns där..

För mitt barn..

Det är otäcka tider vi lever i. Alla måste hjälpa till. Alla måste ta sitt ansvar. Jag är livrädd för det som sker..

.. och önskar bara att allt blir som vanligt igen..

Min påsk blev nästan som förr i tiden, för jag har aldrig varit någon som firat påsk.. Påsk har alltid varit fisketider.. fiskeresor..
Ofta från skärtorsdag till annandag påsk. Alltid öringfiske. Det fisket har fört mig genom landet. Till Öland. Gotland. Västkusten. Sydkusten. Ostkusten. Danmark. Bornholm..

Jag är glad att jag tog tag i det.. nu vänder det och fisket kommer in i livet igen.. vilket kommer frigöra min skaparlust. Min skrivlust. Min fantasi..

Igår bestämde jag mig dock för att bara vara hemma. Mårten ringde på morgonen och frågade om jag skulle med till sjön. Jag sa nej.
Städade. Chillade i soffan. Tecknade. Städade lite till. Sorterade teckningar och viktiga papper. Fick ordning på saker och ting..

Medicinen funkar! Jag har aldrig haft sån pejl och så organiserat hemma och i hjärnan. Jag har aldrig kunnat på samma sätt som nu vara i nuet och mina katastroftankar är mer eller mindre helt borta..

Men Bjarne finns kvar. Han är där då och då och gör de allra knasigaste saker. Har en otur som inte många andra har. Det händer nästan onaturliga saker när Bjarne dyker fram..

Nu, nattning av en styck unge..

Önskar alla en fin vecka, ta hand om er, håll avstånd och lev med sunt förnuft..

/Uffe