Konsten att leva

Vad är det egentligen? Har tänkt på den frågan hela dagen. Bollat med tankar och känslor. Gått tillbaka i min livshistoria och sakta inser jag att jag nog kan konsten att leva. 

När allt jag har i min bägare börjar lägga sig, när jag i min ålder inser att klokheten faktiskt kommer från lärdomen om det jag upplevt. Att jag tagit hand om allt och förstår alltmer att jag landat. Ankrat och låter inte någon längtan ta över inom mig. Jag har inga behov av mer bekräftelse än de jag får. Jag behöver inte jaga varken kärlek eller berömmelse. Jag är nöjd. 

Är mer än försiktig i vardagens lunk. Träffar inte polare, och de jag träffar är jag en bit ifrån. Jag ser till att vara långt ifrån andra när jag handlar och har hela tiden en liten flaska handsprit med mig. Jag stannar hemma. 

Att leva ensam är jag van vid, och det är kanske en av de största styrkorna jag äger inom mig. Är inte alls rädd för ensamhet, istället njuter jag av den. Redan som barn valde jag ofta ensamheten. Som ung likadant och det går en röd tråd genom mitt liv där jag valt ensamhet. 

Många gånger har jag haft en otrolig längtan inom mig, en desperat jakt efter bekräftelse, en så stark känsla av vanmakt så jag nästan gjort våld mot mig själv i jakten på kärlek. 

Den kärlek jag saknade som barn blev som ung vuxen en kniv som skar djupare och djupare sår i min själ. Trasade sönder mitt hjärta och jag vände ut och in på mig själv för att vara till behag. Trodde att kärlek var att ge, ge och åter ge.. 

Här, det här få du av mig, älskar du mig fortfarande? Älskar du mig lite till? Är du min? 

Men allt jag gav blev bara en spiral av något som gjorde ännu ondare inom mig, för det var ju inte det jag sökte.. 

Självklart behöver jag fortfarande bekräftelse. Ibland kommer knivarna tillbaka och skär och karvar, de slitsar upp mig och min själ, mitt hjärta och min kropp skriker efter en kvinna att ha bredvid mig. Någon som viskar i mitt öra. Någon som rör vid mig. Någon att hålla om. Någon att sova med. Någon att vakna med..

.. men konsten att leva är nog för mig att landa i det jag är i.. att ständigt sakna, längta efter det jag inte har blir turbulent och jag är mer och mer övertygad om att man då virrar och springer otänksamt runt i livets labyrint.. stångar sig blodig i återvändsgränd efter återvändsgränd.. 

"Den som slutar leta finner snart det han/hon söker" 

Konsten att leva, Uffe? Det är nog det jag lever i. Att ena dagen känna en frustration, oro och på kvällen gråta floder av tårar. Ligga i fosterställning och vrida sig i ångestkramp men ändå förstå varför..

.. eller att inse vad jag kan ändra på och vad jag inte kan ändra på.. 

.. Att faktiskt tillåta mig själv att vara sorgsen över det liv som blev, över att Maya har sin CP-skada och att min egna tid inte längre finns på det sättet jag alltid varit van vid.. 

Jag är en lycklig man. Nära till känslor. Nära till gråten och till ömheten för det som sker. Ödmjuk inför medmänniskor och en innerlig lust att finnas för de som lever i utanförskap. Att ta sig tid för andra är vackert. 

För tid har du alltid. Tid att stanna upp. Tid att sätta dig ner och snacka en stund. Tid att visa att du ser, att du finns och att du bryr dig..

Fem minuter av ditt liv. Av din dag. Av din stund kan betyda allt för den du stannar hos..

Irrar jag omkring i gåtfulla ord? Är inlägget ett virrvarr av meningar ingen förstår? Förstår jag? 

Ja, det gör jag, men om mina tankar gör sig förstådda i ord vet jag inte? Ändå, just så har min hjärna funkat idag. 

Längtan inom mig har lagt sig. Jag känner och vet vad jag vill. Jag är färdig med jakten efter kärlek, för den kommer en dag och om den inte kommer så lever jag ändå.. 

.. Jag vet vad jag har att ge, vilken brand av kärlek och ömhet som finns inom mig.. 

Men så länge längtan ligger ombonat och tryggt tänker jag ge kärlek till mig själv, till mitt liv, till mina dagar och nätter.. 

Det kommer göra mig ännu tryggare och jag kommer kunna ge ännu mer..

" Man kan bara behålla det man har genom att ge bort det"

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Maya och jag har mysfredag. Hon paddar och jag skriver. 

Vi kom hem ganska sent och satte då igång att fixa köttbullar. Asså, hemtrillade köttbullar med gräddsås och potatis är ju bland det godaste man kan äta..

.. min gräddsås kan man bjuda en drottning på.. 

Nu är pyret trött. Nu vill hon lägga sig och gnäller och skäller på mig för att jag bara sitter här och skriver.. 

Så, gott folk, kära läsare, jag önskar er en fin och vacker helg. Ta hand om livet. Stanna hemma och njut av ensamhetens tankar..

/Uffe