Tack för fina kommentarer.

Om man skriver så ska man beröra. Jag känner mig urtråkig dom gånger jag bara skriver om hur våra dagar har varit..

.. "Vi gick upp kl 05.00. Det regnade ute. Kaffet smakade gott och Maya var glad. Kl 06.00 klädde jag på Maya, jeans, tröja och strumpor. Dom var röda. När vi gick till bilen hade det slutat regna. Skoltaxin var försenad och jag blev arg. Men hann till skolan i tid.."

När jag skriver så skriver jag. Från hjärtat. Från själen. Från den erfarenhet jag bär med mig. Om tankar och känslor och livet är väl så, en balansgång på lina över en avgrund?

Oftast skriver jag rakt upp och ner, går inte tillbaka och redigerar eller korrekturläser. Ibland får jag för mig att göra det och upptäcker då en hel del fel, då och då har jag haft för bråttom och inte berättat klart. Ibland ser jag hur meningarna inte är korrekta rent grammatiskt.

När jag gick på högstadiet hade vi en svenskalärare som hette Lars Nilsson (eller heter, men jag förmodar att han är död). Han var ingen bra lärare.
Jag kan inget om grammatik. Knappt vad ett verb är. Ändå verkar det som många gillar mitt sätt att skriva och det är ju en komplimang av rang.
Tänk om jag lärt mig grammatik, då hade jag kanske inte alls haft det språk i min text som jag nu har..

Så tack Lars, det finns alltid något bra i allting.

.. men, att jag inte gick i skolan, eller rättare sagt skötte skolan är min stora svaghet på mitt jobb. Jag kan mycket, jag är duktig på samtala med eleverna. Lyssnar och skapar förtroende. En del får jag kontakt med i samma ögonblick jag säger hej. Några få märker jag direkt att man får ta det lugnt, den här människan behöver tid för att jag ska skapa tillit.
Ofta är det tjejer som är sådana. Tillbakadragna, sorgsen blick, osäkerhet.. Allra oftast kommer en dag då jag får chansen att visa att jag finns. Att jag är snäll och att jag är en vuxen dom kan lita på. Vill dom inget illa..

Men jag kan inte lära ut vare sig svenska eller matematik. Religion är jag bra på. Likaså geografi och samhällskunskap. Allra bäst är jag på att få andra att tänka själva..

Jag säger till eleverna att dom ska veta att dom kan komma till mig närsomhelst, att jag inte tjallar runt till lärarna, att jag tror på dom, att jag tycker dom är bra.
Det häftiga är att många gör det. De som är ledsna men inte vågar visa det. Jag har haft många samtal där barn/ungdom men även vuxna har berättat om vad som plågar dom. En del gånger har det gjort att allt blivit bättre.
Att det äntligen är tryggt att gå och lägga sig och inte ha en pappa som smyger in om natten.  Att inte få en lavett för att man öppnar munnen, eller bara för att man finns..

Förra veckan gick jag förbi en kille som ofta sitter för sig själv. Han liksom utstrålar att han inte trivs, att han är ledsen och utanför.
Väldigt speciell kille. Han är feminin och känslan är att han brottas med vad han har för identitet.. Utsatt. Brukar sätta mig hos honom och chilla en stund. Kolla läget och han har nu mitt förtroende och vet att han kan säga allt utan att det kommer fram att han golat mot sina klasskompisar. Han vet att jag fixar problemet på ett snyggt sätt. Det finns alltid vägar man kan ta om man inte tar den enkla..

Den här gången när jag satte mig ner hos honom så var ögonen blanka. Tårar nära att tränga fram, men att gråta inför sina polare utan att man slagit sig är inget man gör. Manliga fasoner. Dumheter och något jag önskar alla kunde vara delaktiga i att förändra..

Han berättade att killarna i klassen kände på hans bröst, kallade dom för hängtuttar (han har en del övervikt) och kallade honom fula ord. Bög. Homo.

Det måste såra djupt i hans själ och det är min uppgift att läka dom såren. Han brottas ju redan med sina känslor. Med tankar om vem han är. Varför han kanske inte tänker som många andra killar i samma ålder..

Det gör mig arg. Ledsen, men allra mest frustrerad hur det år 2020 ser ut i samhället. Att vi fortsätter ha samma värderingar. Trångsynt rädsla är det..

.. Vi män måste stå upp och våga säga ifrån. Vi måste lära barnen att respektera varandra. Killar måste få insikten att en tjej inte är lovligt villebråd. Att ett nej är ett nej. Att hennes kropp är hennes och ingen har någon som helst rätt att röra vid den om hon inte vill. Ingen har rätt att kommentera eller på andra sätt utsätta någon för det..

.. Min frustration är att kämpa i motvind.. Pappor som lär ut. Som ser kvinnan som en ägodel. En leksak. Något som ska göra det man säger och sen hålla käft..
Likt en maskin med on och off knapp.

Jag ser även den utbredda likgiltigheten och att det är överlag en lathet och "det är ju så det är, dom är ju barn"..
Den finns hos både kvinnor och män. Generationerna har inte lärt sig ett förbannat dugg..

Stolt är jag att jag kämpar vidare och vågar stå för det jag vet är rättvisa. Stolt har jag civilkurage att säga ifrån.

Konsten att leva..

..har gått omkring och tänkt på förra inlägget jag skrev. Jag tror jag skrev det för fort, innan mina tankar var mogna för ord.

För vem är jag att säga att jag har knäckt koden att leva? Vem är jag som kan säga att jag anar svaret om vad lycka är?

Men för mig är det allt mer en sanning.. Inom mig. Förståelsen varför jag är där jag är. Varför jag blev som jag är och att jag faktiskt känner att jag vet vad lycka är för just mig..

Att få göra det man allra mest älskar. I stunden då inget annat finns. Då tiden står still men ändå rusar fram.

Jag är inte rädd för sanningen. Däremot är jag rädd för mycket annat. Den som säger att den inte är rädd för någonting, är nog egentligen livrädd för allting.

Som bögar. Som blattar. Som muslimer. Som dom som sitter på parkbänken och skrålar. Dom smutsiga.

Dom som inte blev sedda. Dom som blev slagna. Dom som var rädda om natten.

Snälla, möt barn som de barn dom är. Var vuxen men lyhörd. Sätt dig ner på knä och möt deras tårar med kramar. Se alla individer som speciella, och låt dom vara exakt som dom är..

.. en dag lär dom sig.. och då hoppas jag att våra frö som vi sår kommer blomma vackert och tryggt..

Förra året arbetade jag med en elev. En kille i nian. Dag efter dag. Jag la som allra oftast ner hela min själ på det. Skapa trygghet. Så frö. Tålmodigt och målmedveten kunskap om att allt tar tid.
Den här terminen fick jag inte arbeta med honom. Skolan måste spara. Ändå tar jag chansen när jag får den att sätta mig ner och chilla med honom. Han öppnar sig för mig och jag har hans mandat att föra en del vidare så han får den hjälp han så väl behöver..

Idag kom han fram till mig och sa:

- Nu fattar jag Uffe vad du menade med att det var bra att vara med på lektioner. Nu fattar jag varför det är bra att vara med i klassen. Nu fattar jag. Nu fattar jag varför du tjatade så mycket. Nu går jag på lektioner och jag är en av dom andra..

Jag blir berörd, men så inser jag att det är oändligt viktigt att aldrig sluta så frö i människor. För om de bara slår rot i en, har jag gjort skillnad..

Tålamod..

En gång, när min son var liten satt vi på en brygga och metade med ett par vasstrå. När vi suttit där ett tag så sa jag att vi skulle gå, det nappar nog inte idag..

Då sa Alex:

- Pappa, tålamod är en fiskares riktiga vän..

Jag har med mig det. Att inget är omöjligt och om man tror tillräckligt mycket så går drömmen i uppfyllelse.

Om man gör bra saker för sig själv så kommer belöningen en dag..

.. men man vet aldrig när änglarna kommer och lägger skatten framför dig, och de allra flesta fattar aldrig att dom ens har fått den..

För vår strävan efter rikedom och framgångsrik karriär gör oss blinda för det som faktiskt redan finns rakt framför oss.

Jag är överlevnadskonstnär och vet att jag kommer klara mig. Livrädd för Corona för just det är utanför min makt. Den smittan skulle, som jag sagt förut, kunna krossa våran vardag. Våra liv.
Men jag har varit där, i ensamheten, i misären och alltid funnit vägar ut. Fantasirikedom. Nöjd med det jag har.
Gör det du kan med det du har.

Hur många av er kan vakna om natten och känna tacksamhet för att ni har en säng att sova i? Hur många kan tänka att jag är lycklig att kunna smyga upp om natten och öppna ett kylskåp fullt med mat?
Hur många tänker att de är lyckligt lottade att kunna gå?

Min resa har inte varit motorväg. Den har varit tung att gå, men jag skulle nog aldrig vilja göra om något, förutom de människor jag gjort fysiskt illa. Dom jag misshandlat.

Jag kan än idag vakna med mardrömmar. Höra deras skrik. Höra hur käken bryts. Se hur blodet rinner.
Jag kan vakna med ett ryck och komma ihåg hur det var att vakna upp på häktet. Jag kommer ihåg känslan att veta djupt inom mig att det är inte jag som gör allt det här.  Jag är inte så, för i mitt hjärta och själ är jag godhet..

Godheten segrade tillslut. Jag fann den jag sökte. Den riktiga Uffe.

Tänk om jag mött mig själv när jag gick i skolan. Tänk om någon sagt att, kom till mig och berätta.. Du kan känna dig trygg med mig, jag vill dig inget illa..

/Uffe