Det tickar på. Rullar runt i ekorrhjulet. Ekrarna spinner fortare och fortare. Som att snabbspola en film. Liksom vart tar tiden vägen?

Min lilla skatt är på god väg in i puberteten. Fått sin första mens vilket hon är stolt som en tupp över. Hennes bröst har börjat växa, men hon är ganska oroad över att det bara är ett av brösten som blivit lite svullet och ömt. Hon tittar med förskräckta ögon på det andra och jag lugnar henne med att det också kommer att börja växa, men hon är rädd att hon bara kommer få ett bröst. Jag berättar att det är jättevanligt att bröst är olika, att ingens bröst är exakt likadant och att det är lika vanligt att brösten är olika stora.

För mig är det en annan väg som ligger framför mig, och jag samtalar med kurator en gång i veckan om konsten och vikten av att släppa taget..

.. Alla föräldrar har svårt med det, men det är extra svårt med barn som har så stora hjälpbehov som Maya.

Ta det här med att hon måste börja "lära" sig att åka färdtjänst själv. Nu krånglar och tråcklar jag ihop det så jag håller på att bli tokig ibland för att hon ska slippa åka själv..

.. jag får ont i magen och känner oro att veta att hon ska sitta där själv på taxin, kanske med flera andra, ofta äldre.. Min dotter, som jag varit med och är med så mycket. Som jag i 11 år lämnat och hämtat på dagis, skola och fritis. Dag efter dag.

Ibland går inte tråcklandet ihop. Ibland kan inte assistenter och då brukar jag boka av det jag tänkt och hämta Maya så hon slipper åka själv..

.. men, vad är farligt med att åka själv? Vad kan hända?

Det är där alla mina katastroftankar kommer in och det är dom jag måste kämpa med. Jag måste, eller i alla fall, börja tänka på vad som är viktigt i vårat liv och ta konkreta beslut för att komma dit.

Steg efter steg.

Så, på torsdag ska Maya till kortis, men jag kan inte hämta eftersom jag kommer vara ute på jobb. Hon får åka färdtjänst hem där Johanna kommer ta emot. Johanna brukar hämta på fritis och sedan åka direkt till kortis, men i dessa dystra tider vill hon inte det, eftersom hon måste åka buss till fritis. Det respekterar jag. Det är ett klokt beslut.

Så.. sen åker dom härifrån till kortis..

På fredag får hon åka taxi själv till kortis från fritis. Gud, hjälp mig nu..

Jag kan inte längre kämpa så. Jag kan inte längre slå snarskank på mitt egna liv. Hon är inte min bebis längre, utan en ung flicka som om några år ska klara sig själv.

Jag vet ju så väl att forskning visar att barn som får klara saker själva också kommer klara sig bättre i livet än barn som curlas.. och den tanken får gro inom mig..

.. en dag kommer jag vara stolt att jag tog dessa beslut, men fan, när man är mitt i det så är det likt törnen i själen..

Tiden rusar fort, så det är nu det är dags för handling. Annars kanske man sitter där om några år och säger:

"Varför gjorde jag det inte för ett par år sen"

Hade tänkt att skriva om kärlek ikväll. Om att älska. Om att säga "jag älskar dig".. Har gått omkring och tänkt på det ett tag. Om kraven som ställs på att vara älskad och att älska.

För vad är det viktiga? Att säga orden, eller att visa med handling?

Jag har även tänkt på ordet "förlåt",  möter det så ofta och varje gång tänker jag hur både ord och handling misshandlas..

Vi slänger oss med vackra ord precis som vi slänger sopor..

Jag älskar dig är fint att höra. Att få ett förlåt är en smekning på själen. Då man kan lämna det som gjort så ont bakom sig..

.. men hur ont gör det inte, när ett förlåt bara var ord och man påminns hela tiden om det man gjort. Det man ångrar så djupt..

.. Lika med jag älskar dig.. Missbruka inte det vackra. Ta hand om det. Som skör kristall..

/Uffe