Flydde in i fantasin och önskade att jag kunde fånga en ängel och lära mig flyga. Hur gör jag, för att fånga dig, ängeln vid min sida, det vore en underbar stund att få sätta mig ner och samtala med dig..
Led mig. Visa mig den väg du lett mig in på. Jag vet att den kommer vara full av hinder. Mörka gränder. Taggar som river. Lodräta bergsväggar och stiglöst land. Som Mordor. Skuggornas land. Genom alla åren, från springande, lekande barnsben, tills nu, en vis klok man med trötta fötter. De gör ont. Men stegen är ändå stolta.
För vart jag än ser i mörkret så finns alltid en springa av ljus. Som glittrar. Likt solens strålar genom bokskogens täta grönska.
Dörrar öppnas. Dörrar stängs, och för varje dörr jag går igenom växer jag. Själsligt och fint. Klokt och rådfull. Stark för att finnas där för dig. För er.
Verkligheten.
Natt. Klockan tickar 02.14, ticktackticktack. Står vid Mayas säng och byter blöja, och hjälper henne att räta ut sina ben. Drar sakta, töjer, stretchar ut, försiktigt, tills hon själv kan sträcka på dom. Lägger henne på sidan, och tänker, "Gud, vad stor hon är, vart tog tiden vägen?"
Förr bollade jag med henne, nuförtiden är det svårare, tyngre, och hennes stela kropp gör det speciellt att bara få henne på sidan. Men, allt man gör många gånger lär man sig göra. Hittar ett sätt. Som är bra för både henne och mig.
Trillar i säng igen. Kryper ner under två täcken och försöker hitta tillbaka där jag var. I sömnen. Tycker mig bara ha slumrat till när jag hör henne ropa igen. Babylarmet. Hennes hjälplöshet skär i mig. Om jag dör i sömnen är det ingen som kommer och finns där. Hjälper. Den tanken får ångesten att riva som djävulens klor.
Snälla änglar. Låt mig bli gammal. Gråhårig och lycklig. Låt mig få vandra vid de vackraste sjöar och älvar med mitt flugspö och låt Maya bo nånstans där alla är snälla och möter henne som jag gjort i alla år. Med kärlek. Ömhet. Innerlig hjärta. All min tid.
Hasar mig likt en zombie in till henne, klockan tickar 03.42, och morgonen nalkas allt mer. Om ett ögonblick i sömnen kommer larmet ringa och säga.. - Gå upp, Uffe, gå upp..
Hon har hamnat på magen, och så kan hon av många anledningar inte sova, eller ligga, bara när jag masserar ryggen, då slappnar hennes kropp av, men i natten då blir den värre om hon ligger så, spastisk, stel, och hon får någonslags panik. Kanske av den totala hjälplösheten. Igen.
Det doftar av kaffe. Maya sover men jag är uppe. Mörkret håller sitt grepp. Den råa kylan kryper intill. Jag huttrar till och känner, hur långt bort den är, våren.. den vackra, doftande spirande våren..
Mörkrost. Nyheter. + 3 ute. + 20 inne. Corona. Trump. Storbritannien som är första landet som fått fram vaccin. Sporten. Zlatan. Vädret. Leende programledare och min trötthet blir ännu påtagligare. Hur kan dom vara så pigga. Glada. Se så fräscha ut..
Smink, Lindahl. Ingen CP-skadad dotter att ta hand om, om natten, i mörkret, bland brännande tårar och sorgsen själ. Uffe. Skrattet är fejk. Är dom lyckligare än dig?
Måste påminna mig om vem jag är. Vart jag kommer ifrån. Hur det var. Att jag rest mig upp från slummen, från dammigt betonggolv, en enkel madrass i ett källarförråd..
Kolla dig runt, i ditt speciella hem, se vad du åstadkommit..
Mat i knappen. Stressigt. Ungen trotsig. Trilsk kropp och det är nästan omöjligt att få på jackan. Varje morgon likadant. Andas, Uffe, andas..
07.34. Hon rullar upp i skoltaxin och jag vinkar hejdå.. Vi ses ikväll..
Kommer upp. Sätter mig ner en stund. Samma leende programledare. En kock gör någon maträtt, som kräver 100 ingredienser och jag funderar på hur många som lagar till den ikväll?
Någon?
Jag tar fram blocket och pennan. Tecknar. Ger mig själv 10 minuter, och önskar mig 10 dygn i ensamhet. Köp mat, lås sen och kasta nyckeln och låt mig vara i bubblan. Låt mig skapa. Skriva boken. Färdigställa livet. Möjligen vill jag ligga och se på serier. Eller film.
Alla, nästan, i alla fall övervägande av alla, säger:
- Har du sett den nya serien på Netflix..
Hallå, vem har den tiden? Och när man väl har tiden, vem vill se en serie i 100 timmar då livet passerar förbi?
Sen drar allt igång. Städar upp. Diskar. Gör det ok att komma hem till..
Erik hämtar Maya på fritis. Färdtjänst hem. Jag jobbar. Sitter i samtal. Lyssnar. Tröstar. Finns.
Kommer hem. Skrattet ekar. Maya har tusen och en saker att berätta. Erik gör iordning henne för natten. Sen är det hon och jag.
För hur det än är, hur jobbiga nätterna är, hur än livet grinar illa ibland, så har vi det magiskt fint.. Jag tror inte det är så många familjer som har det vi har..
Vi är krigare. Så jävla mycket krigare.
Den här har jag många minnen av. Speciellt ett, och jag undrar än idag vem det var..
Kör bil. Är någonstans mellan Stockholm och Linköping. Ensam. Varit ute på äventyr som så många gånger förr. Radion på, något önskeprogram, och plötsligt hör jag hur programledaren säger:
- Den här är till dig, Uffe Lindahl i Linköping, och med hälsningen.. Jag tänker på dig..
Ännu idag har jag ingen aning om vem du var?
CP knackar på. Maya bajsar. Massor och jag måste bära upp henne till badkaret. Hon trött. Jag trött. Tung. Duschar, och försöker ändå skoja. Skoja bort känslan av att det ska fan inte vara såhär. Hon är snart 13 år och jag ska inte behöva stå och duscha bort bajs kl 21 på kvällen. Jag ska inte behöva bära henne. Jag ska inte behöva ta på en blöja igen, och jag ska inte behöva lägga henne tillrätta för att hon inte själv kan..
Men.. det är så och inte ens gud och änglar kan ändra det.
Önskar att jag möter dig en dag, du som följer mig dag som natt, du som leder mig och är min utvalda.. Jag skulle så gärna vilja höra varför du gav mig det liv jag fick..
Lev väl.
/Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar