En titt tillbaka i framtiden..

 Uffe tittar in här. 

En tid har bloggen knackat på och mina tankar har sakta tänkt:

"Ska jag börja skriva igen?" Eller ska jag ge mig (f-n) på att ta mig tiden att fortsätta skriva på den där boken jag påbörjat?

Men vart ska jag få den tiden ifrån? Enda chansen vore att en storvinst kom i min famn så jag kunde sluta jobba och endast använda tiden till mina ord, till min konst och till mitt liv.

Vilken dröm det vore. Att få egentid. 

Maya mår bra, alltid lika strålande glad, dock är hon mer än tillåtet trotsig mot mig, men när det blir som värst så tar jag hjälp av "norrlänningen". Han finns egentligen inte, utan det är en roll jag tar då jag känner att jorden gungar för mycket och jag håller på att tappa fattningen. När ungen är alldeles förskräcklig och jobbig..

.. då kommer norrlänningen och tar över en stund..

Den där norrlänningen är en burdus typ, stark som en oxe, men trots ovårdat språk och vissa svårigheter att visa känslor är han ändå snäll och får Maya att skratta. 

Det är ett väldigt bra sätt att bryta stunder som håller på att gå överstyr och då vi är nära nära att bli osams.

Osams måste man få bli, då och då, det viktiga är att man sedan pratar om det. Berättar för barnen varför det blev som det blev. Att det inte är deras fel. 

Snälla, låt dom inte somna med tanken att dom gjort fel, när sanningen är att det är vi vuxna som inte har tid att stanna upp..

Mobilen. Bilen. Spela padel. Teven. Vänner. Spriten. Paddan. Spel. Sport. Krogen. Sen barnen. 

Vad är det som är så svårt med att stänga av mobilen? 

Varje fredag, då Maya inte är på kortis, är det vår dag och kväll. Maya och min. Så har det alltid varit. Det är väldigt fina och kärleksfulla fredagar. Trygga och glada. 

Skratt och humor. God mat och massor godis. 

.. och fast hon snart är 14 bast, vill hon att jag lägger mig hos henne en stund när hon lagt sig. Då kelar hon ner sitt huvud i mitt bröst och jag ska berätta om allt som skett sen hon föddes. Om operationer. Om varför hon är handikappad. Om CP. Om hennes mamma. 

Eller så ska vi bara vara tysta.

Hon är min skatt, den vid regnbågens slut. En ängel som lyser av kraft och livslust.

Det är därför det blir ännu sorgligare att känna, att jag snart inte orkar mer..

.. men det gör jag, för om jag orkat i 14 år, kan jag lika gärna se till att orka ändå till slutet..

Det som tär mest på krafterna är att gå upp om nätterna och hjälpa henne. Att inte få sova. Även kvällar, då jag lagt henne och satt mig vid ritblocket och suckar lättat, nu äntligen en stund för mig själv, men så ropar hon, och behöver mig.. 

.. lika om mornarna, lördagar och söndagar.. då hon ligger i sin säng och ser på någon serie, och jag med en kopp Mollberg.. Det blir liksom inte samma lugn och ro, när jag måste in och hjälpa. Men jag gör, och jag gör det med kramar och tusen sticksiga pussar, jag gör det med en dans och ett leende, jag gör det med tårar på mina kinder och jag gör det med en tung sorg i sinnet.

Den hemliga sorgen. 

Att hon aldrig kommer kunna springa. Cykla. Gå. Prata. Sjunga. 

Att hon längtar efter kompisar, men har inga.

Att hon alltid kommer behöva min eller andras hjälp för att överleva.

Min fina dotter. Jag lovade dig då första gången kom i min famn att alltid finnas för dig, att ge dig min kärlek och lära dig livet. Att du skulle växa upp till en självständig människa. Att du skulle lära dig säga nej. 

Så mycket. Alla känslor. Som karuseller en junikväll. 

Fredagar, då stänger jag av min mobil. Inte nåt halvdant med att stänga av ljudet, utan stänger av och lägger den i ett skåp. 

Då kan jag ge min dotter av mig. Min tid. 

Och jag är idag alldeles säker på att det är det allra finaste vi kan ge våra barn. Vår tid. 

Imorgon är hon hemma igen, och jag kommer tänka:

"Undrar hur det var sömn smakade?"

Drygt ett år sedan jag skrev här. Ikväll var det av en slump jag kom tillbaka. Kanske jag skriver igen. Kanske inte.

Jag hoppas jag skriver. I like it.

/Uffe