Jag möter dig. Jag möter dig på torget, i affären, i bilkön, på gymet. Jag ser dig varje dag, som en skugga jag inte känner, som en varelse precis som jag, vi ser olika ut men inuti är vi precis lika. Jag möter dig och tänker så, att du är som jag fast du är någon annan. Du andas. Ditt hjärta slår. Ditt inre maskineri tickar på, ditt skelett har exakt lika många ben som mitt. Du är precis lika mycket värd som mig. Lika värd att mötas som vem som helst. Lika värd ditt liv, dina rättigheter, din lycka och respekten för vem du blev, vem du föddes till..
När jag möter dig, i mitt jobb, i min vardag, i mitt vardagliga liv tänker jag att jag aldrig ska döma dig innan jag vet varför du blev den du blev. Varför dina värderingar är som dom är. Varför din själ blöder lika mycket som min. Vem tog dig i din famn och gav dig kärlek och trygghet när du var barn. Ingen?
Kom då till mig och låt mig bara för en stund visa värme och medmänsklighet.
Jag, precis som du, möts av fördomar. Jag med mitt förflutna, för hur än jag försöker blir jag påmind om det onda jag gjorde. Dömd för mina tatueringar. Dömd och avrättad.
Vem har rätten att döma en människa på grund av dennes hudfärg? Vem har rätt att döma den med någon diagnos?
Det är mänsklighetens rädsla för det okända. Om man inte är som den stora skaran av vanlighet är man utanför. Vi ser dom varje dag.
Vackra stora hus, garage som är större än mitt hem, välansad gräsmatta, och en villa som är likt ett slott. Lycka?
Lyckan kommer lyckan går..
För där bakom fasaderna av hemligheter är det en ingen lycka. Där finns ingen kärlek. Där bor inte tryggheten, för där bor endast det förljugna. Lögnen.
Jag växte upp i ett av de hemmen. De allra flesta, eller alla, visste inte om vad som skedde innanför de murar jag som barn levde. Ingen visste om hur ondskan trängde in i varje hörn, i varje rum, i mitt sinne..
I min själ.
Den skapade något jag aldrig var menat att bli. En arg ung man, som med våldsam kraft kunde, utan pardon, slå, hårt och skoningslöst.
På natten, i min ensamhet, grät jag taggtrådstårar och det enda jag önskade var någon som ville älska mig. Någon som tog sig tid. Jag skrek efter värme och någon som tog mig därifrån.
Kom. Fly med mig..
Jag är så evigt glad att du kom till mig, min älskade Maya, min dotter. Min skatt vid regnbågens slut. Du var den som ryckte bort mig från infernot jag levde i.
Du fick mig att bli den jag alltid varit ämnad att bli.
En snäll, omtänksam man som inte vill någon illa. Tvärtom..
Kom. Kom till mig och ta min hand så ska jag göra det jag kan för att leda dig dit du vill..
Vändningen kom några år tidigare. Det var min son som var först med att skapa mina tankar att det jag gör är inte jag. Det var när han såg på mig med hatiska ögon som knivar skar mitt hjärta i bitar.
Han såg på mig som jag gjorde med min far.
Maya fick mig att segla i hamn. Ankra och hitta livet igen.
Det är av tacksamhet till allt som jag idag styr min skuta alldeles själv. Jag går dit jag vill. Ingen kan stoppa mig.
Änglar leder mig. I det mörkaste mörker finns dom och jag kan lugnt och tryggt luta mig tillbaka och vara vis om att de tar hand om mig.
Jag är inte rädd längre.
Jag möter dig varje dag och i mitt inre visar jag dig respekt och kommer alltid finnas där, som medmänniska..
För på min resa finns ingen ondska.
Låt godhet segra och vi kommer en dag kunna mötas och le tillsammans..
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Torsdag den 3 februari
Maya fyller snart 14 år och jag bär henne fortfarande. Finns där precis som jag funnits varje dag sen 27 februari 2008. Då kom hon. Som en storm. Som stormen Maya.
Hon är sååå trotsig och jag är inte värd mycket klockan 05.30, eller det kan komma närsomhelst.. Hon håller på att bryta sig loss från mig, och jag är beredd att släppa taget. Hon måste pröva sina vingar, och innerst inne vet både hon, jag och alla ni andra att jag kommer stå kvar.
Som en ek, uthållig och tålmodigt, trygg och stark, vis och klok. Hukar mig under orkanen och reser mig när vinden mojnat och stillheten är som tystnaden.
Det är brytningstider. Någonstans känner jag doften, jag känner smaken av vårens behag. Den då knoppar brister.
Boye du hade så rätt..
Smärtan kan få mig att ligga på golvet och gråta, lida av ångesten som river i mitt bröst..
För precis som du, är jag sårbar. Precis som du har jag min historia. Precis som du..
Men jag älskar livet. Både det smärtsamma och det som varmt smeker min själ. Det är så och ingen, ingen kan ta ifrån mig min rätt att vara lycklig..
Jag går min väg, hindren jag möter är endast utmaningar för att öppna nya dörrar. Nya erfarenheter.
Jag är på level 55.. i höst på 56..
.. And I love it..
/Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar