Maya har Covid-19. Jag fick hämta henne från kortis i måndags, mitt i natten samtal och en förvirrad pappa svarar och hör som i en plåtburk att Maya har feber.
Det sätter igång så mycket mer. Så oändligt mycket mer. Livet måste liksom redigeras om, hela lastet av det vi redan planerat får lastas av och stuvas om.
Logistiken. Min tid. Hennes tid, Den blir vår tid. Hon får inte den sociala gemenskap skolan ger och jag får inte stunderna jag behöver för att andas ut. För att ladda batterierna.
Jag arbetar med människor. Människor som har det svårt i vardagen. Utanförskap och olika diagnoser. Några av de jag hjälper och stöttar är ganska svårt sjuka, och det är tufft och mångas sorg och problem ligger som ett tungt ok över mina axlar. Ändå är mitt jobb som semester. I love it.
Jag är inte mycket för talespråk och ordspråk, tycker mest att så många lägger ut några tankvärda ord op facebook, Carpe diem, eller något om att man ska stanna upp, eller se ljuset i mörkret eller vara positiv.. typ.. men efter 10 minuter har dom glömt vad som stod och ännu mer glömt att leva utefter dessa kloka ord.
För hur kan man om man aldrig gjort?
Men, jag har några ordspråk jag tar med mig i min vardag. Ett av dem säger jag till mig själv varje morgon och varje kväll.
Varje morgon välkomnar jag dagen och ber Sinnerobönen och säger till mig själv. "Bara för idag" ska du vara drogfri. Bara för idag ska du vara ödmjuk och omfamna livet. Uffe, kom ihåg:
"Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det"
.. Om kvällen ber jag åter bön, mediterar och försöker reflektera över dagen som gått..
Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det. Det är en vacker och fin tanke. Jag lever varje dag utefter den.
Tillbaka till det där med att jobb är som semester. Det fanns en klok filosof, Konfucius, som levde sisådär 500 år före kristus. Han hade fina tankar om livet och hans önskan var att vi alla skulle leva i harmoni med varandra.
Hans ledord var att vi inte ska göra andra det vi själva inte vill. Detta återkommer senare i bibeln, och det är väl egentligen en självklar tanke och livsfilosofi?
Men, kära Konfucius sa även: Skaffa dig ett arbete som du älskar så behöver du aldrig arbeta mer..
Coolt.
Så här det för mig.
Maya har Covid men är glad som en lärka. Hon har ingen feber. Hon har inga andra symtom och vi kommer återigen få starka ur det som sker.
Tyvärr har nya restriktioner tagits och alla med funktionshinder/riskgrupp ska vara hemma i 14 dagar.
Jag har redan påbörjat en kamp om detta, för trots funktionshinder behöver ju inte denna vara i en riskgrupp? Ändå ska vi vara hemma i 14 dagar, medan den alldeles vanliga människan kan gå tillbaka till jobb redan efter fem dagar, om man har tur..
Fuck this shit..
Den 10/2.
Jag kände frustration och ilska igår, mot och varför min dotter och andra barn i hennes situation skulle behöva vara hemma längre än alla andra.
Att de ska förlora socialt ugämge och missa värdefull tid i skolan. Lärande och skapande. Vikten av att bli en självständig person.
Kände att det fasiken inte är ok. Att något måste göras för att i alla fall få säga min åsikt och säga ifrån.
Så jag skrev några mail till människor jag kände var berörda. Smittskyddsläkare. Sjuksköterska samt psykolog på habilteringen.
Imorse klockan 09.00 ringde sjuksköterskan och hade haft telefonkontakt med smittskydd och möte med kollegor, och jag fick rätt..
Maya har precis samma restriktioner som vem som helst. Hon ska inte särbehandlas och inte någon av hennes vänner i samma situation. Inga barn med funktionnedsättningar. (förutom vissa undantag, såsom om man är i riskgrupp).
Att säga att alla funktionsnedsatta är i riskgrupp är en balansgång till diskriminering, exkludering och segritation.
Så nu kan vi njuta av vår tid, våra dagar, de timmar som vi är.. Allt har ett slut. Allt har en början.
Vi föds. Vi lever. Vi dör.
.. tänker att det är en ynnest att ha lärt sig att leva med kärlek och omtanke i hjärta och själ..
.. tänker att jag är stolt att jag är modig och stark i min tro på mänsklig rättvisa. Att jag vågar säga ifrån, uppkäftigt och stå rakryggad för det jag tror på.
Jag faller. Mitt tålamod raseras av tröttheten. Jag försöker hålla huvudet över ytan för att andas. Kippar efter luft. Fylla lungorna så hjärtat fortsätter slå..
.. för dig.. för mig.. för oss..
För livet.
/Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar