Konsten att stå upp

Om kvällen tänker jag: 

"Hur ska jag orka imorgon, hur ska jag ens orka att ta mig från soffan till sängen?"

Gud, ge mig kärlek och fyll mitt sinne med acceptans och förstånd..

Nästan tre dygn hemma med Maya, det är tuffare än jag kan förklara, men det är även en fin tid tillsammans.

Hon är trotsig och jag lika tillbaka. Vissa stunder tappar jag tålamodet, men igår hade jag ett förråd med kärlek, ömhet och tålamod som bara jag kan ha.

Varje gång hon blev arg och skällde så svarade jag:

"Du är såå söt när du är arg, min lilla skitunge, söt och med korkskruvar vid öronen.."

Till och med hon tinade upp och log, till och med kom ett av hennes underbara skratt.

På kvällen ville hon att jag skulle lägga mig bredvid henne och bara kramas en stund, ligga på min arm och lyssna på berättelser om det som hänt sen hon föddes. Operationerna. När vi flyttade. Dagis. Hennes mamma. 

Hon blir liten då, hon blir så förtvivlat sårbar och mitt hjärta blöder, mina tårar bränner, knivar skär själen i bitar och jag tänker:

"Hur ska jag laga den, ska mina tårar någonsin torka, kommer det alltid göra lika ont?"

Jag inser att det kommer vara så, för ju äldre hon blir, ju mer påtagligt blir allt. Men..

.. Hennes livsglädje. Hennes skratt. Hennes glittrande ögon. Hennes tålamod och hennes medvetenhet..

Jag är en stolt pappa. Jag är en stolt man och trots att själen ligger i bitar och hjärtat mödsamt slår, trots en kropp som knappt kommer upp på mornarna så står jag upp.

Never alone. Always alone.

Möjligen kan jag konsten att stå upp för att jag en gång låg ner. Sänkt av livets misär. Mina val som tagit mig in i totalt mörker och sakta kvävdes jag i botten på brunnen. 

Fallet var långt och allt som gjorde ont fick mig att inte orka. 

Misären. Stickande törnen. Taggtrådstängsel vart jag än såg. 

Men det fanns en strimma ljus, en öppning i brunnen, just där jag snavat och tappat fotfästet. 

Där fanns ljuset och jag visste att jag måste dit igen. Jag ville inte dö. Jag ville leva. 

Se. Dofta. Höra. Känna..

Jag visste inte hur ont det skulle göra att ta mig tillbaka. Mödosamt klättrade jag uppför brunnens branta kanter. Jag släppte taget några gånger. 

Tappade fotfästet. 

När minnena blev för otäcka.

Idag står jag upp. Minnena består, men jag har tagit kampen mot monstren och segrat. Aldrig mer ska dom få fatt i mig igen..

Livet, livet.. detta förunderliga kära..

Att andas är en ynnest..

/Uffe