Varit vid sjön idag. Med min vän Mårten. Skingra tankarna om allt. Om ånger och liksom fan vad trist.

En bra dag. En blåsig dag men bra fiske. Tog en pizza på vägen hem och hängde sen hos honom ett par timmar. Spelade tv-spel. Golf. Moget? Men jävligt kul..

Kom hem till en tjej som höll på att nattas, och nu håller hon på att falla in i drömmarnas land.

Jag ser på en typ resedokumentär. Joanna Lumley är programledare. Hon spelar Patsy Stone i Helt hysteriskt. En av dom roligaste komediserier som gjorts.

I love Monty Python. Fawlty towers. När jag var ung (upp till ca 40 bast) älskade jag Hemma värst..

Thats it.

Ikväll, om min kära dotter somnar ordentligt ska jag börja färdigställa en teckning jag haft liggande i många år. "Ensam" är arbetsnamnet.

Soft musik..

Ett hjärta av guld har du. Ingen vill du göra illa så du går på lina varje dag. Rädd för att falla. Rädd att såra. Vill ha allt eller inget. När man går på lina måste man gå se rakt fram, koncentrerad blick. Om man går vilse måste man titta sig om..

I förmiddags skulle jag ringa en kille som heter Henrik. Jag har tre Henrik i min telefonlista. En av dom har jag arbetat med. Varit stödperson till.
Råkade trycka på hans namn istället, men det hann inte komma fram någon signal. Jag ägnade en stund av tankar till honom. Hur han mådde och så. Sen kastades jag in i fisket igen och han var var för stunden glömd.
På kvällen ringer han. Jag vet att det inte hann fram några signaler när jag "ringde", jag tryckte bort honom, men hann, ni vet..
.. Men jag trodde ju ändå att han fått ett missat samtal..

Så var det inte.

- Förlåt Uffe för att jag ringer så sent, och att jag aldrig hör av mig..
- Lugnt, sa jag..

Han var i knipa igen. Mådde skit. Vi snackade bort en timme.

Visst är det underligt. Tillfällena som änglarna ger oss. Öppningar i kosmos. I kaoset av känslor.

Kvantfysik.

Suttit vid blocket hela kvällen. Tusch. Magi.

Det är ändå tomt. En del sätter sig djupare. Som en anslagstavla där just en lapp klarat alla år av häftstift..

Visste ni att jag kan rida? Här med min vän Lotta, på väg ut på en underbar ridtur, övr stockar och sten. Små slingrande stigar genom urskog, och galopperande grusvägar, över hagar susande som Lucas.. Frihet..

Som att upptäcka livet.

Åh.

/Uffe

Gräddsås och nytvättade lakan

Jag lagar en så förbannat god gräddsås. Lovar att man lätt kan äta den som soppa. Tricket är äpple och lök och en god kalvfond. Svartvinbär och ansjovis.

Så hemrullade köttbullar, potatis och lingonsylt. Asså på sant, är det lycka??

.. Eller är det lycka att dricka Champagne (men det egentligen är en enkel Cava), tro att alla flyktingar är kriminella, knarkare och psyksjuka.. Glida på en räkmacka livet igenom och sticka huvudet i sanden som en korkad struts (förlåt strutsen det är bara ett uttryck). Dansa och sjunga till One Love med Marley och sen gå och rösta på SD? Pucko.

Är det lycka att åka till Gotland och bränna sisådär 100 000 kronor på en flaska Champagne och sedan ändå bara spruta ut allt över alla Armani kostymer, Ralph Lauren och silikonfyllda kroppar. Botox och falsk skönhet.

Bratsens kriminalitet blir fallna i glömska av rubriker som "mörkhyad man tagen för våldtäkt." Jag har väldigt svårt för brats, en del fördomar såklart, men fan de flesta jag mött har inte mycket till empati.

Brutalt ärlig från mitt hjärta. Ja.

Jag är en stolt humanist. Jag välkomnar alla människor till mitt hem. Jag kommer ändå lära känna dom och sedan bestämma om dom kan bli mina vänner. För så är det, jag kan inte tycka om alla, oavsett nationalitet, men jag kan ändå möta dom med respekt.

I detta inlägg gör jag inte det, men det är för att jag är å förbannad och rädd för hur vårt samhälle förfaller. Hur vi lägger i backen. Tar oss tillbaka till när ondskan härskade. Sauron och ringen.
Makten och hjärntvättade människor.

Hörde nåt om Sölvesborg. Att inte Pride flaggan får vaja. Förstår folk hur illa det är?? Eller är det en smitta som far över landet?

Sölvesborg

Kan skriva spaltmeter om detta. Min rädsla och mitt hat för detta. Men jag ska inte sitta på arslet och bara se på. Genom att skriva detta gör jag förhoppningsvis en liten skillnad, om jag så än bara har en läsare.

Sedan ska jag arbeta för dessa ungdomar jag möter varje dag. Ska ge dom allt jag har och det är mycket.

Gör skillnad varje dag, ta semester ibland, bryt ihop och kom tillbaka, men glöm aldrig vart du kommer ifrån.

Civilkurage kallas det. Mod att stå upp. Plocka ner dom på jorden genom att stå rakryggad och visa dom vem som bestämmer. Vem du än har framför dig.

Tack Ebba Grön

.. För att ni uppfostrade mig till en god människa.

Från mitt hjärta inser jag mer och mer att jag kommer vara tacksam för det lilla jag har i livet. Mina drömmar och min längtan är inte till de finaste bilarna, eller att bo i ett lådhus som kostar fem millar.

Jag önskar att jag äger en båt om ett år, det är en dröm jag haft. Den behöver inte vara stor, utan en jag kan fiska ifrån. Ta mig ut på havet igen. Påminna mig om det jag älskade så.

Fan, vad livet kan vara sorgligt. Grått och trist. Som att cykla på en cykel där kedjan hoppar hela tiden.

Blickar och tusen frågor som inte hörs.

Hur ska vi göra? För att det goda ska vinna?

Jag ber om ursäkt för mitt påhopp angående brats som slösar pengar, men jag blir in i själen berörd av hur pengar försvinner upp i ingenting när barn svälter. Det gör mig tårögd.

Annars då, Uffe? Jorå, det funkar väl..

.. eller hur lång tid har du på dig? Hur gärna vill du veta hur jag mår? Bryr du dig när du sen härifrån går, eller slår du igen dörren och har glömt mina tårar? Ska du ha teatermasken på dig när du dör.. eller har du tagit av dig den och visat dig naken och sårbar?

- Hej.. hur mår du? Jag ser att du är ledsen.
- Hur kan du se det, jag gråter ju inte.

Vardagslycka är nice. Lite glitter i det gråa. For ner till Mina och fick en kram. Satt i septembersolen och snackade om månen, och om hur vi mår. Hon lyssnar. Tar sig tid. Vem gör sånt nuförtiden?

Långt argt inlägg. Troligen helt oförståligt. Eller genialiskt kristallklart.

Inatt är det coolt och man skulle ju egentligen ha en skräcksfilmskväll. Det är fullmåne och fredag den 13e.. Såg förövrigt Fredag den 13e på premiären 1980, 14 år gammal, halva salongen var mina polare, alla lika gamla. 15 års gräns.
Lika tandlös som lagen om att inte använda mobilen vid bilkörning. Den är ju skrattretande.
För några veckor cyklade en tjej in i min parkerade bil. Jag satt i och fick se henne i bakspegeln. Tittade en stund och sen tänkte jag "Fan, hon kommer cykla in i bilen". Då sa den lilla djävulen på min axel "Låt henne"..
.. och så pang. Jag hoppas hon lärde sig nåt.

Taskigt va?

Nu somnar min lilla donna snart, och jag ska kasta mig i soffan eller över ritblocket. Igår kväll kom jag på en briljant idé.
Jag somnar ju allra bäst till en naturdokumentär med Henrik Ekman som berättare, att lägga sig och blunda och lyssna till hans röst och musiken som är i en naturdokumentär.
Så, SVT play, Blue planet, lurarna på och så kröp jag ner i sängen. Vilken upplevelse. Wow..
Tyvärr kunde jag inte slappna av för jag hörde inte Maya.

Ikväll ska jag göra samma. Lurar och Blue planet. Under nytvättade lakan.

Life.

/Uffe

En tung torsdag. Mådde så pass skit att jag valde att åka hem idag. Jag var ingen bra elevassistent (gud vad jag hatar den titeln). Jag kunde inte bemöta ungdomarna på ett professionellt sätt. Att bemöta är det viktiga i mitt jobb. Tror det. Bemötande och visa att man lyssnar. Upprepa vad dom säger. Sammanfatta och så aldrig lova något man inte kan hålla.

Jag ska försöka, göra allt jag kan, men kan inget lova.

Då skapar man inte förväntningar och besvikelsen får dom inte att ramla, famla i mörker av att inte lita på vuxna. Vad föder det?

Bygg tillit så har man en ganska bra grund att bygga vidare på.

Blev så brutalt påmind om mitt liv idag. Vart dessa 11 år och 7 månader tagit mig. Det gör mig sorgsen och insikten i det får allt att kastas runt.
Nya tankar. Ny stig. Där doftar det kanske annorlunda. Där får kanske tankarna annat liv. Minnena kommer jag ju ändå bära med mig. Som en ros.

Funderar att dra iväg nästa kortishelg om jag inte ska jobba. Den glittriga putssäsongen är här. Möjligen behöver tjäna dom för att sen fira min 53 års dag i Köpenhamn..

Minnen kan göra förbannat ont. Dom man har formats av. Barndom, men när man är 53 år kan man inte skylla på barndomen längre. Till en viss del, för jag tror Freud har rätt i en hel del. I puberteten händer något.
Kärlek. Kär. Förälskad varje dag. Fråga chans på en lapp. Dansade tryckare på hippan, och om tjejen blåste en i örat betydde det att hon ville vara min för alltid.

Kvällens hippa

Framåt skoldanserna när jag gick i 8an och 9an kom jag oftast inte in eftersom jag var full. Tragiskt. Men flickvänner hade jag. Nästan hela tiden och för varje förhållande formades jag. Idag vet jag att allt har skapat en försiktighet och en rädsla att det ska göra ont igen. Ju äldre man blir spelar så mycket annat roll. Åsikter. Föräldrarollen.
Det är inte längre bara ett par bröst som man blir kär i (femtonårsfasoner). Det är en helhet. Någon man vill väl. Någon man vill må bra med. Samtal.
Samtal om vad man förväntar sig. Vad man vill ha av livet. Jag vill ha frihet. Frihet till mitt liv och jag vill ge frihet. Nyckeln till kärlek är kanske det, för mig, att känna sig älskad för den man är.

Inte vara en snygg accessoar. Jag vill vara Uffe och visa vad han kan ge.

Släpp ut mig från buren och låt mig flyga så ska jag alltid komma tillbaka till dig.

Kasta nyckeln och fly.

Kvällens vemod

Längtan och önskan. Nödvändig lust. Ett hem att trivas i. En kropp som mår bra. En kropp att ta hand om. Vi har ingen extra i garderoben. En hand att hålla. Saknad men trygg ensamhet.

Nu ska Bjarne gå in och natta ungen. Hon kommer skratta. Uffe är för trött och disträ. På gränsen till att vilja lägga sig i fosterställning och bryta ihop en stund.

Höstens mörker. Doften av jord. Av förna som täcker marken. Som ett täcke inför frostiga nätter. Vi har en vacker tid framför oss. En mörk färgsprakande.

Hör Bjarne från Mayas sovrum. Dom skrattar. Han är visst en robot som jobbar på bytablöjorfabriken. Ibland stannar han och då måste Maya ropa eller ta armen över huvudet (vilket är svårt för henne, men bra träning). Sen nattar han alla som sover i Mayas säng. Det är Lisa,Elisabet, Fia, Eva, Tiger,  Tiger 2, och Kaninen.
Bjarne brukar orka fram till ca 21.30. Sen måste Uffe ta över. Pappa.

Till 100 %.

Om man inte blir sedd är man inte älskad. Då faller allt som ett korthus.


/Uffe

Varför är vuxna människor rädda för en ung tjej som vill förändra världen? Hon har så rätt, det håller på att gå käpprätt åt helvete med kära moder jord.

Flyktingströmmen ökar, konstant, från alla håll flyr människor från krig, fattigdom och naturkatastrofer. Hur ska vi göra?
När jag föddes, 1966, var befolkningsmängden på jorden 3,339 miljarder människor. Idag 2019 är den 7,7 miljarder. Smutta på den, Trump..

När Greta är lika gammal som mig beräknas folkmängden vara 9,7 miljarder.. Oooopss.. Vem räddar oss då?

Haven är fulla av plast. Yrkesfiskarna i Medelhavet får ingen fisk i näten längre. Bara plast. Plast. Plast.

Greta behövs. Hon är revolutionär. Det behövs förändring och Greta och alla andra ungdomar är dom som ska städa upp efter oss..

Lev nu, dö sen. Tatuerat på mitt ben i någon ungdomlig dumhet. Av alla dumheter jag gjort. Många är dom och jag skulle kunna fylla en bok. Minst.

Dock stämmer citatet. Vi lever nu och en dag är vi inte kvar. Hoppas vi slipper politik då. Så tragiskt att det råder sådan enorm fattigdom och misär i alla länder. På olika vis. Från svält till trasig ensamhet i en liten etta i någon förort.
Så har vi rötägg och diktaturer i makten. De styr våra liv. De styr min rädsla. Jag är totalt livrädd för det som sker. Kan få en inre panik över hur dum Trump är. Hur psykiskt sjuk är Kim Jong-un. Balnd dom farligaste är nog Putin..

Ställer mig frågan många gånger vilken otrolig makt dessa människor har som kan lamslå och hjärntvätta en hel befolkning? Hitler, Stalin, Mussolini, Tojo (kanske den allra värsta) osv osv.. Genom hela världshistorien har de funnits. I alla kulturer. Egyptien. Romarriket, Caligula och gänget var inga att att leka med..

Svårt att skriva ikväll. Får liksom ingen ordning på orden. Maya sitter bredvid och snörvlar och har slemmig hals. Jobbigt att hosta upp det. Sen har hon börjat få svårt att andas ibland. Lite som astma. Har ringt sjuksköterskan på hab och hoppas få en tid snart. Känns en smula oroligt.

Ikväll får jag nästan be om ursäkt för ett väldigt virrigt inlägg..

.. det jag vill ha fram är att jag tror att om alla vore rädda för världens undergång istället för att vara rädda för en 16 årig tjej så vore det enklare att tro på framtiden.

Brukar fråga dom som inte gillar Greta vad dom är rädda för? 100 % ser på mig som jag vore dum i huvudet och säger att dom inte är rädda för nåt, Ingenting.
Skitsnack tänker jag. Du är så full av rädslor att du knappt vågar gå på toan själv..

Lär känna dina rädslor. De är där av en anledning.

Jag har roddat livet själv hela livet. Började redan som tioåring att laga min egna mat. Snabbmakaroner med socker och smör, stekt falukorv. Stod på en pall vid spisen och rörde i mina grytor. Matlagning är en slags terapi. Smaker som fyller gommen. Njutning. Roddar fortfarande en hel del alldeles själv och jag tänker fortsätta göra det några år till. Inte fan vet jag hur jag ska orka, men vet att det kommer gå. Vi är krigare, Maya&jag..

Undrar själv vad jag vill ha sagt med allt. Det är nog Bjarne som skriver ikväll.

Kvällens bakgrundmusik

Var och spelade biljard med eleverna från klassen idag. Den glädjen. Skratten. Glittrande ögon. Det är en ära att lära känna dessa unga människor och jag är stolt att vara med dom.

Greta är 46 år om 30 år. Jag är 83 om jag lever vilket jag räknar med. Jag vet att dagen då det är min tur, kan jag le och tänka att jag gjorde skillnad varje dag.. och jag vet att jag inte kommer vara rädd.

/Uffe

Ro. I kropp och själ. Får ni det någon gång?

Jag har svårt att finna den nu. Ro i kroppen. Livet känns som en lottokula i den där stora tombolan. När man sugs upp i röret är det adjö..

.. och ett nytt liv föds.

Kvantfysik.

Tecknar skator igen. Gillar att förmedla min fantasi och mina tankar genom skatorna. Jag gillar dom och vet att dom gillar mig.

"När du vill ha oväntat besök"

Jag gillar speciellt att han har ett par solbrillor på sig.. Sånt får mig att skratta. Men..

Jag har lite svårt att skratta, håller på att falla igenom tror jag, men har bestämt mig att kämpa och inte falla för hårt. Jag kravlar på kanten och tänker inte ramla. 

Så är det, och möjligen är det just vid dessa tillfällen jag lättare förmedlar mig med några pennor och ett block. Bra musik i lurarna. 

En ung Lundell

Men.. när jag tecknar lyssnar jag ofta på en helt annan musik. När jag ska softa och meditera, somna så kan jag lyssna på väldigt hård och snabb musik. De flesta som hör den musiken säger "Men fy, det där är ingen musik, bara skrän". Jag ser det som en konst och en enorm musikalitet. Metallicas skiva S/M live med Londons symfoniorkester. Den bevisar. Dock förstår jag eran tveksamhet till mina val som vaggmusik. Men testa att tänka på nåt annat än musiken när ni lyssnar, om ni lyssnar. Testa att lös ett problem.

Så nu gör vi ett test. När musiken startar blundar ni och tänker på vad ni ska äta imorgon, eller nåt annat problem ni har. Ni kan testa att göra räkna i huvudet eller nåt.. 

Kvällens surprise

Nu lämnar jag över. Lämnar in för idag och stämplar in igen framåt ca kl 05.00 imorgonbitti. Tack gud för kaffet. (Men det var egentligen en fåraherde i Etiopien som upptäckte att hans får blev pigga och glada när dom åt av en speciell frukt. Så glada att dom började dansa. Så fåraherden testade självklart han oxå, typiskt människan att vara nyfiken, och fåraherden började dansa med fåren. Måste ha varit starka kaffefrukter)

Sovgott.. /U

Brukar inte skriva om mitt arbete och tror att många av er egentligen inte ens vet vad jag jobbar med. Jag arbetar som resurs/elevassistent, men för mig blir den "titeln" fel,  på ett sätt är det helt korrekt, Jag är länken mellan elev och lärare och jag är den som ska motivera och hjälpa min elev in på lektion. Jag är den som ska hjälpa eleven att trivas att vara i klassrummet och jag är den som ska ha som mål att eleven förstår varför han är i skolan överhuvudtaget. För att lyckas med att nå målet måste man vidga vyerna för eleverna.
Att tro att man ska lyckas få elever godkända genom enbart arbete inom skolans murar, dom tror jävligt fel.

Skolan jag arbetar på ligger i ett riskområde där det händer saker hela tiden. Droger. Våld. Grov kriminalitet.
98% invandrare från årskurs 4-9. Annorlunda, ja. Men vilket fantastiskt arbete jag har. Gör fan i mig skillnade varje dag.
Tycker så mycket om dessa ungdomar och dom har min fulla respekt. Det är livsöden. Tragiska berättelser om barn som varit med om mer än många gör under en livstid. Ja, en del kommer inte ens vara i närheten av den misären.

Jag ser. Rakt igenom. Blicken avslöjar. Hur huvudet hålls. Axlar. Kroppsspråk. För ett par år sen började det en ung kille att träna på samma gym som jag. Jag kommer så väl ihåg min känsla i kroppen när jag såg på honom. Tänkte och undrade vad den pojken hade varit med om. Han kom ofta till gymet. Ibland såg jag honom ute på stan. Ibland från bilen.
En dag på gymet bestämde jag mig för att prata med honom. Jag fick ett tomrum i själen att se honom så förtvivlat ensam.
Minnen från barndomen. Minnen från den förtvivlade ensamhet. Den lilla pojken som stod med öppen famn och skrek efter en kram och närhet.

Jag började prata med honom. Om träning och frågade lite om var han bodde och så.. Han var inbunden och det kändes som jag hade kinesiska muren framför mig.
Men tid kära vänner är en bra samarbetspartner när man möter trasiga människor.
Vi tjenade på varandra. Sa några ord då och då och sakta men säkert öppnade han upp sig.
20 år gammal. Varit i Sverige fyra år. Ensamkommande. Flytt i panik från krig. Från föräldrar, syskon, släkt och alla sina vänner. Två av dom följde med honom på flykten. 15-16 år gamla.
I båten över Medelhavet dör hans kompisar och han är helt ensam. Ni vet, när man sitter och lyssnar och ser en ung man gråta, höra hans längtan och förtvivlan över om mamma och pappa finns. Då kan i alla fall inte jag hålla tillbaka en tår.
Sen dess har vi pratat många gånger. Som vänner och jag har hjälpt honom komma vidare. Peppat och sagt att han klarar allt. Att han är bra. Att jag respekterar honom och ser upp till honom. Hjälpte honom komma in på en undersköterska utbildning, och idag har han arbete inom demensvård. Egen lägenhet. Kompisar.
Men det allra bästa är att han ler igen.

Jag ser varje dag hur eleverna i skolan kämpar. De kämpar för att bli något. Att lyckas, men gudarna ska veta att dom kämpar i uppförsbacke. Förstår att de hamnar i kriminalitet när de aldrig ser någon annan ljusning. Kanske inte ens vet om vad livet faktiskt har att erbjuda. Att vara någon är viktigt.

Då är man behövd. Då får man inte stryk.

Jag skäms för att människor på allvar tror på all skit sociala medier sprider om invandrare. Om muslimer. Om att de tjänar mer än svenskar och det bara på bidrag. Jag skäms för vuxna människor som är rädda för en flicka. Jag skäms när vuxna säger negerjävel rakt i ansiktet. Jag skäms.

Jag blir berörd av att det är sådana orättvisor. Samhällsklyftor. Jag blir berörd.

En del av de här ungdomarna kommer aldrig ens ur området de bor i och hur ska man då utvecklas? Hur ska man då ens ha en chans att förändra?

Har bestämt mig för att göra det jag kan för den klass jag arbetar med. Ge dom mer än skola. Ge dom skratt och visa dom att livet faktiskt finns.
Tog med några på biljard igår. Glädjeglitter. Skratt. Ödmjukhet. Vilka fantastiska killar.

Jag har fler projekt på gång, men måste bara hitta sätt att finansiera dom på, jag ska mjölka kommunen på så mycket jag kan och ha argumenten att statistiken kommer se bättre ut. Ni kommer få se fler elever bli godkända. Ni kommer se glada elever som en dag förhoppningsvis blir produktiva medborgare.

Så ni kan fortsätta sitta på era feta arslen.. (fast det kommer jag inte säga, bara tänka)

Jag har ett underbart arbete och just nu känns det lite som jag kommit hem..

Ungdomsminnen

Maya är hostig och ska till kortis imorgon. Inte alls säkert hon får vara där, och jag är beredd att hämta henne, men hoppas och håller tummarna att jag får min helg.. fast jag kommer gå och vara på helspänn och vara rädd att se kortis på displayen när det ringer..

Tänkte åka iväg på nåt den här helgen, men får snällt stanna i hemtrakterna.

Nu ska ungen nattas och hostan trollas bort..

Önskar alla en fin helg, för det blir nog inga mer inlägg förrens på måndag.

Lev, för fan.
Le, för fan.

/Uffe

Vemodet rullar sakta in. Trots att jag verkligen har klagat och lidet av den senaste värmeböljan så känns det i hjärtat när sommaren sakta dör.

Lusten att skriva finns inte. Däremot lusten till ritblocket. Bra musik i lurarna och så fantisera sig bort i det omöjliga.

Så jag ska uppdatera en del här, men uttrycka mig mer vid blocket. Förövrigt funderar jag på att ha en stadig och daglig väderrapportering så jag lätt kan gå in och kolla hur vädret var för ett år sen. Micke och jag har en del kontroverser om sånt.

Kvällens klassiker..

Orden är slut. Finito.

/Uffe