Iskaffe&Minnen från förr

Känsliga ämnen. Sådana jag egentligen inte tänkt att beröra. Tanken, med bloggen är ändock att skriva rent och ärligt. Berätta för er hur jag är. Mina tankar och hur livet är en berg och dalbana. Its heaven and hell.

Vet inte hur jag ska närma mig det. Hur jag ska skriva och förtälja min historia det senaste året, dryga året, men egenligen två år.

För det var julen 2017 jag kände de första tegelstenarna i muren och hur oändligt ensam jag kände mig.

20171219

Maya skrivs in på sjukhuset för höftoperation. Den andra på tre år. Jag vet vad jag har framför mig. Minst åtta veckor i gips. A-gips.

Hon är en krigare och jag är en krigare. Runt nyårsafton kom vi hem. Efter några långa svåra dagar. Flera nersövningar för att dämpa svullnad i ben och underliv. En gråtande Maya när man skulle byta blöja. Specialrullstol för att benen ska få plats och att hon absolut inte får sitta högre än 60 grader, Typ. Alla lyft. Alla vakna nätter. Ensamheten likt spöklika ekon.
Minns hur jag glad jag blev att hon iaf ville fira nyår. med mig.

Iår slapp jag ens tänka tanken på vad jag ville göra på nyår. Gud, vad skönt.

Fade away. Våga aldrig underskatta och var modig.

ni vet, längtan efter något kan bli så stark att man håller sig krampaktigt kvar fast man vet att man borde släppa taget. För fallet och virvlarna som skapas kommer ändå vara det bästa valet. Svåra vägar gör ont att gå. Dock är det underbart när man kommer till toppen för då är det min seger. Jag står ensam kvar. Always alone.

Ofta och mer eller mindre alltid tänker jag några steg till. Det kommer automatiskt. Ibland kommer känslan direkt men med tiden hittar pusselbitarna varandra. Inom mig gnagde en känsla av att hon inte alls visste vad hon gjorde. Att allt var en flykt. En vilja att vara ensam. Fri. Någon annan hade charmat henne medan jag simmade i en dimma av trötthet. Såklart det gör ont.

Vårens rusiga dofter. Solens förförande. Ljusa försommarkvällar, promenad hem mitt i natten. Romantiska stunder. Frihet.

Våren är förrädisk. Som tunn is för kärlek på glid.

Storyn behöver berättas i någonslags helhet, men ändå inte så att jag framkommer som ett helgon och hon som den skyldiga..

När jag älskar gör jag det med hela mig själv. Jag finns. Hjälper till. Är. Utan att ha några slags krav tillbaka. Vill inte höra att jag varit duktig om jag dammsugit, diskat eller bytt blöja på ungen.

Att inte förvänta sig något tillbaka utan tänka att det ska vara den givna vägen i en kärlek.

Stannar upp en stund och funderar. För det här är inte meningen att kasta skuggor och beklaga mig. Inte att smutskasta eller förtala. Utan att berätta hur jag gör och handlar vid svåra livssitautioner. Mina val och reaktioner.
Lära sig av historien av inte lätt.

Juli 2018

Orginalet

.. men jag var inte full. Inte en dag. Levde mest på friheten. Att slippa det jag inte hade. Bara tänka på mig själv. Göra bra. Ha tid. Inga krav. No woman. No,. no..

Tankarna finns kvar. Såklart. Tre år trollar man inte bort, men jag kände både en längtan till henne, till att hålla om henne, somna tillsammans.. men visste ändå att det hon hade gjort. Slut. Var det rätta.
Önskar fortfarande att hon kunde gjort det på ett mer snällt sätt. Vuxet sätt. Ett samtal, se mig i ögonen och säga att jag älskar inte dig längre, Uffe..

Rakt och brutal ärligt är ofta bättre än att sakta gå omvägar. Vem är du att leka med mitt liv. Min tid. Min kärlek.
Allt har skapat en ilska i mig. Raderat alla bilder och har ingen ånger för det. Sveket blev större för mig.
Om hon bara sagt hade jag burit minnena på annat sätt.

Men vi människor är underliga. I alla fall jag. Känslan gnagde i mig och när de första höstlöven kom började jag inte fundera om utan när det skulle komma.
Våren är inte bara förrädisk, den är även trolsk, då man inte lyssnar på änglarna längre, berusad av förgitade ångor, men, när sommaren falnar går psykosen över..

Oktober 2018

Det är en fin och vacker höstdag och Micke och jag är ute på sjön. Skratt och långt ifrån allt tråkigt som varit. Ryggsäcken är uppackat och det mesta är ordentligt nedpackat igen. En del slängts och för alltid raderat.
Livet är bra. Maya har börjat sova bättre och benen är nästan ok ( idag, 26/9 2019 är fortfarande inte benen ok. Det är hennes ben som spökar om nätterna och får denna pappa till att längta efter smaken av sömn, har för mig att den smakade gott)

När vi var på väg hemåt, med fina abborrar i hinken. Frusen och lycklig. För ett ögonblick en tanke om hur fint det skulle vara att komma hem till nån. Fixa abborre med brynt smör och sparris. Chips på kvällen. En bra film.

Men jag har börjat älska min ensamhet. Den är så påtaglig och kravlös. Har levt så många år med att ta hand om någon annan. Att sakna det jag egentligen ville ha.

Då, tar jag fram min mobil från ryggsäcken. Mail från henne.

Ett långt. Där hon skrev att hon ångrade sitt val. Att man ibland kan gå fel i livet. Hon förstod om jag inte ville. Men öppnade ändå att hon ville ses.

Min känsla som skapades redan den dagen då jag stod med den svarta fjädern i handen hade blivit en sanning.

Pang! En käftsmäll rakt på verklighetens hakspets.

Den dimmiga dagen blev plötsligt ingenting. Resan hem ganska tyst. Tankfull. Rädd. Rädd som fan.

Eftersom jag fortfarande lever som singel förstår alla vart det ledde.

Maya har somnat. Hon har varit med Alex och farmor några timmar och var som en skrattande Duracell kanin när jag kom hem. Jäkla ungar.

Där kommer aldrig fröet vissna.

Jag hanterar svåra situationer allt bättre. Förr bröt jag ihop av att skiljas från någon. Såren från förr var inte alls läkte och hela tiden fläktes dom upp.
Jag har sytt och knåpat och lärt mig hur jag ska göra för att dom bara ska kunna glipa och påminna mig vad jag inte vill ha.

Möjligen är det nyckeln till något, att tänka på det man inte vill ha så löser det sig automatiskt.

Intuition (svåraste ordet ever). Den har jag.

Nu ska Lindahl äta havrefras och blåbär, två kokta ägg och en knäckemacka med avocado, chiliflakes och flingsalt. Lovar att det är en hit.

Snart ett år sedan mailet kom. Minnena och åren har försvunnit för längesen. Jag är en lycklig man. En väldigt trygg och snäll man. Jag är mig själv. Jag är Uffe.

Ingen annan. Inte ett skal. Bara vanliga Uffe.

Så hur var det med behov? Vad är det egentligen.?

Psst: Jag har en nya cravings, Havrefras med röd mjölk, en liten droppe grädde, blåbär och honung. Så jävla gott. Sen iskaffe. Asså, så simpelt gott. Med en god choklad är det en nästan sensuell upplevelse..
Enkelhet är bäst. En del Mollbergs, två delar mjölk, krossad is. Lägg till stearinljusens sken och ett ritblock. Och så jag.. i min trygga ensamhet. Som garderoben när jag var liten.

/Uffe

.. Dock får inget gå till överdrift..

Då kan saker och ting gå överstyr. Maniskt tro, fast det finns vetenskaplig evidens att det är tvärtom. Då får man höra..
- Jaha, vem har beställt den studien?

Självklart källkritisk. men när det finns flera liknande rapporter måste man försöka att vara ödmjuk inför att ha fel.

Som flat earth teori. Hallå! Känner en kille som tror på det. Har ingen kontakt med honom, på något sätt alls.
Jorden är platt och gravitation finns inte. Månen är en bluff som Nasa har hittat på. Tjena Nisse..

Är dom på sant?

Såg förövrigt en rolig rubrik i en tidning som drivs av Flat earth Sociaty, den löd ungefär så här:

"More and more members all around the glob".. Tillåt mig att le..

Den får mig att gråta..

Tänker på min barndom och undrar varför just jag, just vi hade det som vi hade. Väldigt bråkigt. Polis. Total arrogans. Hot om att ta livet av sig. Jag menar barndom och ungdom ska ju vara något vackert. Fint och fyllt av skrattiga kramar.
Det får mig verkligen att gråta. Stora tårar rullar på min kind. Så sorgligt. Så onödigt.

Minns hur jag fann tryggheten i limmet och alkohol. Det var tidigt, alltför, allför fruktansvärt ung. Åh, Uffe, vad gjorde du egentligen? Hur mådde du när du satt i din garderob och höll för öronen. Kommer ihåg limmets verkan, hur jag föll in i dimmorna och drömmarnas land. Omsluten med en filt av kärlek. Ruset var bättre än verkligheten.

Självklart var det inget som hände varje dag, utan då och då, och det stegrades med tiden.

Tills jag låg på botten av det mörkaste av allt. Som en spillra. Ensam på en madrass i en källarlokal.

Förstår någonstans varför jag är den jag är och att jag troligen inte är den enklaste att knäcka.

Alla har sin sårbarhet.

Evolution. Darwin "Om arternas uppkomst". Sånt tycker jag är knasigt, när man fortfarande tror vi är gjorda av ett rivjärn, eller revben..

Allt kan gå till överdrift. Som att enbart äta frukt. Tror det är ödesdigert i längden. Dock är jag säker på att det finns människor som klarar av den dieten år efter år. Men att tro att alla skulle må bra av den är en lögn. Tror jag. Med övervägande att det är sant.

Tänker mellanmjölkensland som en ganska positiv grej. Käka det du vill men inte varje dag.

På tal om att käka så måste jag haft i för mycket broccoli i Mayas knappmat. Hon har suttit och fisigt hela kvällen. Tysta och omärkliga tills det stinker fis och hon fnittrar så hon inte kan sitta still.

Många mår bra av det, en del flyr in i det. I en gemenskap. Hundklubben. Hästklubben. Bouleklubben. Fiskeklubben. Knarkklubben. NMRklubben. Bandidosklubben. PROklubben. VisomåkertillAmsterdammedbussochtittarpåtulpanerklubben, VisomåkertillAmsterdamochrökergräsklubben, Trumpklubben, Svampklubben, engelska parlamentetklubben.

Been there done that. I nästan alla klubbar och det jag någonstans har lärt mig är att det för det första finns människor som fortfarande vill och trivs med att leva i flock och en del lever i flock för att dom inte kan hantera sin egna ensamhet. Det är då det är dags att möta demonerna.

Jag har däremot varit vargen som är på vandring. Sökt. Upptäckt. Levt. Enstörig eremit. En hövding i stammen.

Juni 2018

Jag står på min balkong och dagen är stekande het. I efterhand vet jag att det var då värmeböljan kom 2018. Den varmaste.
Men mitt hjärta var kallt. En svart fjäder i handen och trots att alla sinnen skrek att det inte fick vara sant. Att allt gått i kras. Igen. Haveri i hjärnan.

Men en underlig känsla av att varför ska du lida, Uffe? Som att jag förstod. Förberett mig. Som man gör om man får reda på saker och ting i tid.
Hon flög till andra sidan jorden. Fanns inte en chans att få göra ett avslut. På ett bra sätt. Så vad är det värt, de åren vi fick? De fina. De som alltid är. Är vandringen mödan värd?

En dag vaknade jag och kände att det kändes annorlunda. Att jag ville leva. Mitt liv. I friheten.

Mitt liv

Jag längtade ut. Hade långa samtal med min vän Mårten. Om livfet. Om att varför kan kvinnor vara så iskalla. Hur är vi män? Djupa samtal och brutal ärlighet.
Att ta fram det där man saknade när man var två. Det man ville göra men inte den andra och så blev det inte av. Kommunikation. Sprak och elfel på kabeln.

Stanna upp. Gå till kyrkan. Be. Tänk. "Vad fan är bra med det här".. Nja, jag vet att det inte är bra att svära i kyrkan, men jag tror gud förlåter mig, annars är han ganska snål, tycker jag..
Har en bra story från Linköpings vackra Domkyrka.
Där har jag tänt många ljus och gör fortfarande. Till Peter, Lasse, Hasse och Leif.. och till alla andra som har dött alldeles för tidigt.
Maya har varit med till kyrkan många många gånger och som hon är skrattar hon lika mycket i en kyrka som någon annanstans. Två damer, typ såna som har levt med den där mannen jag skrev om igår tittade ogillande på Maya och sa:

- Schhhh..

Ibland är jag snabb som en kobra i käften och hör mig själv säga:

- Kom ihåg att, Jesus sa att låt barnen komma till mig..

Sen vände vi och gick.

Kanske gav dom fingret i jeansfickan.

Viskade till Maya att strunta i dom, bry dig inte, för du är ändå bäst..

Sjöng vaggvisor från förr, från när Uffe hittade på egna och satt i soffan med en liten ledsen bebis. När jag ser tillbaka kan jag inte riktigt förstå att allt är sant, men en viss stolthet infinner sig.

Be proud.

Sommaren 2018 blev en av de bästa på många år. Jag levde i min frihet och den innebar inget annat än nöje. Som fiske.

Möjligen berättar jag vidare. För själva storyn är inte slut än. Ni vet när man väl landar, när såren läkt, och livet är som man vill, då kommer det man minst anar.. eller kanske förstått hela tiden..

Psst: En beroendeläkare sa så här till mig en gång när vi diskuterade kärlek:

"En romans är som en psykos, går över på tre månader, och om den inte gått över är det kärlek"

/Uffe

Tisdag. Ledig men ett par möten under dagen (därför ledig), men jag har ändå fått några timmars vila där jag enbart låg och såg tråkiga program på teve. Jag är verkligen ingen tittapåserierman. Kanske borde, fast jag tror inte det. Vill hellre lyssna på musik och teckna eller skriva. Thats my life.

En av de bästa

När man blir så gammal som jag är, hahaha, så börjar man ändå inse och förstå. När jag analyserar ord och handling och man ser allt klart. Precis som jag skrev. Sanningen, och man förbannar sig själv att man inte följde sitt hjärta.

Vad som hände mellan Mayas mamma och mig vet de som läst min blogg. Hon sa en kväll när jag satt och matade Maya med nappflaska:

- Nä, jag åker till Linda..

Sen dess har hon inte kommit tillbaka. Typ 11,5 år. Bjarne ni vet, bad luck or good luck.

Hellre ensam med en unge än att ha en som inte bryr sig. Hemska tanke. I mitt senaste förhållande var det precis tvärtom. Död genom sakta kvävning.

Har förstått om jag ingår ett förhållande så måste jag berätta att jag är bipolär, för det var mina deppiga perioder som tog kål på allt. Jag behöver mer då, men kräver så lite. Bara ett ord. Eller två. En kram och en vacker blick.
Förståelse.

Så var det inte, för ju deppigare och mörk jag var så försvann hon ännu längre bort i horisonten. Tänker att hon iaf hade kunnat sagt att hon hade jättesvårt att hantera hur jag var. För jag blev ju desperat. Ångest från helvetet. De allra mörkaste tankar, man får det, men inte alls att man vill ta itt liv, utan mer att man inte vill vakna mer. Jobbiga tankar. Tunga och påträngande. Det är inte oro för sin kärlek man behöver då.
Så ekorrhjulet trillade på. Jag blev en sur jävla tjatapa. (För man måste alltid förstå att man är två, inget kan bara vara ens fel). Jag förstår den delen.
Den jag inte förstår är den apatin av förståelse. Om jag haft en cancersvulst, eller behövt amputera mitt ben, hade det varit annorlunda då?

Det man inte ser finns inte. Hur ska man då kunna förstå? Ja, men vi är inte byggda av Lego.

Kommunikation och intresse för den andras tankar och liv. Kan du inget om något. Läs på. Det är äkta respekt för en annan människa, att visa att jag försöker förstå dig, för jag vill vara med dig.

Ju äldre jag blir förstår jag hur jävla svårt allt är.

Hur djupt ska jag gräva? När går min gräns att blotta mig för världen. Är det ok att visa sin sårbarhet?

Vem blir jag då?

Men, nästan varje dag säger jag till mig själv "Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det".

Hur många förstår den?

Jag tolkar den på mitt sätt. Jag måste berätta för er, om det jag lärt mig i livet. Vill du berätta om ditt, lära mig något?

Maya och jag blev osams idag. Alldeles för trött och hungrig. Ingen bra kombo för Uffe, men Maya är 11 år och fast hon har en CP-skada är hon som alla andra ungar. Hon trotsar mig hela tiden. Nästan hela. Om hon inte vill höra eller prata, vänder hon bara bort huvudet. Envist.
Anar lite autism i Maya, men det är inget jag tänker göra nåt åt. Det är mina tankar. Min känsla.

Börjar kunna den där ungen nu.

Elisabet var borta ikväll. Mayas näst bästa docka som ska ligga i Mayas famn tillsammans med Lisa när dom somnar. Men ikväll.
Har letat överallt. Vänt upp och ner på allt. She´s gone. Lite darr på underläppen, men vi vet att Elisabet är busig och brukar gömma sig..

(senare kom jag på att Bjarne måste ha lagt henne i tvätten!)

Jag tycker om samtal. Djupa. Vill ha substans i samtalet. Få tillbaka. Få mig att tänka. Det är så häftigt när man känner hur klok och kunnig en annan människa är, så dennes ord för mig att se andra vägar i livet.

För fy fan vad tråkigt att gå samma dag efter dag.

Ni vet, den där mannen som i 50 år arbetat på samma fabrik. Där väckarklockan ringt 04.37 varje morgon. Där han stått och väntat på bussen, samma tid, varje vardag. Blå räfflad termos med kaffe från Löfbergs. Två ostmackor till frukostrasten. Inget för mig, men säkert lugnt och tryggt.

Jag är nog alltid på väg. I tanke och längtan. Inte alls efter kärlek utan upplevelser. Att möta människor. Bli lite bättre för mig själv.

För vem är egentligen den viktigaste?

Idag fick jag ta en vägen jag inte brukar åka, på grund av ett vägarbete, och träffade på en gammal kompis, inte setts på säkert 20 år.

Kvantfysik.

När det är slut går det inte att ladda igen.

/Uffe

Karma och en ek

Hade hjärnan full av tankar som behövde komma ut. Precis alldeles nyss. Placerar fingrarna över tangentbordet. Just då försvinner allt.

När eleverna kommer fram till mig och vill prata teckning (eller rita som dom säger, men att rita är nåt annat än att teckna), vanligaste frågan är att dom inte kommer på vad dom ska teckna? Mitt var är att dom ska öppna ögonen och se vad dom har framför sig. Teckna av det. Helt kravlöst. Sänk kraven och träna träna träna..

Det finns en tendens till att ungdomar vill kunna allt direkt. Dom förstår inte att man måste träna för att bli bra. I timmar sitta med en detalj tills det är perfekt.

Känner mer och mer hur jag skulle vilja ha "lektioner" med dom här helt fantastiska unga människor. Wow, vad dom berör mig. Känner deras förtroende. Idag satte jag mig vid ett bord med några av tjejerna i klassen.

- Uffe, tror du på karma?
- Ja, jag vet att det finns karma. Gör gott för dig själv, följ ditt hjärta så kommer belöningen, du vet inte när, men den kommer.
- Men, jag har varit kär i en kille i två år och gjort allt för honom.
- Har ni varit ihop, typ, i två år?
- Ja, men han är ett svin, och jag har gjort slut, han förtjänade inte min kärlek.
- Du är ledsen..
- Ja, för att han gjorde mig illa..
- Du har gjort rätt, ibland måste man ta svåra beslut i livet, men på sikt är det bra beslut för dig själv.
- Får jag god karma tillbaka?
- Ja, men du vet aldrig när..

Typ.

Sen kom en annan tjej och sa:

- Är det sant att om man bajsar mycket så blir man smalare?
- Hahaha, vaa?

Sen bröt en vild diskussion ut. Tjejer i den i åldern har en falsett som skär i öronen..

Sånt gör mig trygg i att jag gör skillnad varje dag. På något sätt sår jag frö, till att få små strimmor om att jag kanske ändå är ganska bra. De tankarna vill jag ska slå rot i varje elev. Jag är bra.

Är med på en lektion där en kille med väldigt närhet till aggressiv affekt. Får alltid skäll. Så när jag säger att vad duktig du är, ser man nästan hur han hoppar till. Vilken människa behöver inte bekräftelse? Bekräfta det goda. Bekräfta det goda.
Bemötande och hur vi ska hjälpa ungdomar kan jag prata mycket om. Många tankar.

Bekräftelse behöver inte mutas. Jag tror inte på belöning och straff.

Maya somnar inte. Har vänt henne flera gånger. Hon har en blivit en stor flicka. Tårarna bara rinner, av tankarna om åren som gått sedan hon kom till mig. Jag kan inte riktigt förstå det,

Lite nördig som jag är på att räkna ut underliga saker, så har jag räknat ut hur många gånger jag bytt blöja och kommit fram till: "Att jag inte är klok i huvudet"..

Svaret kommer senare.

Om jag mår bra?
Jovars, en kan inte klaga.

I virrvarret av labyrintgångar.

Kvällens nostalgi

Vilken röst. Vilken låt.

Innerst inne mår jag bra, men det svajar lite i den gamla eken. Ekar är av hårt virke och står pall för det mesta, men så blir dom ganska krokiga tillslut..

/Uffe

Mollbergs kaffe och några morgontårar

Det där inlägget skulle lagts in i torsdag men Bjarne glömde bort det. Så nu fortsätter jag. Det har varit en kortishelg och (som vanligt) har jag så svårt att komma in i ensamheten. Stressen är som Kubriks kub.

Det är nu, söndagkväll jag känner ett lugn i mig. Hur ska jag bete mig för att ta till vara på varje sekund? Varsamt som glas, ändå dräller jag med tiden.

Får panik när jag ser klockan ticka.

Dags att ta på sig "kämpaförfan" kepsen.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

                                Reinhold Niebuhr

Jag kan inte förändra Mayas CP-skada. Jag kan varken förändra henne, dig eller världen, och det är nästan mission impossible att ändra mig själv. 

Jodå, det går.. 

Jag får nog gå på livssituation och hitta lösningar för kortishelger och arbete. Mer planering. Kloka ord en söndag kväll, men när vardagens svallvågor kommer in är det lätt att glömma. Då gråheten får det att gunga och man tänker "ska det vara så här år efter år".

Imorse var jag nära att gå sönder av ensamheten och den kalla lägenheten. Den är full av vackra ting men känns ändå karg och död. 

Som ett rum där tiden står still. Ett med dammiga vita lakan, solstrimmor somkastar skuggor i dunklet. 

Som en dag i mars. 

Om två veckor fyller jag 53 år. 53 bast. Det var ju för fan inte längesen jag fyllde 18. Den natten var det lattjo. Om två veckor går det garanterat lugnare till. Troligen kommer jag sitta själv här i min soffa och skriva på bloggen. 

Ska fira på fredagen med att bjuda min son på middag. Nåt lyxigt. 

Möjligen på repeat

Det är speciella känslor jag får av att fylla år. Äntligen få lite bekräftelsedagen. Grattis fina Uffe. 

Med åren har jag lärt mig att det är bättre att få lite bekräftelse varje dag än bara en dag om året. Den dagen kvittar liksom, för man vet att allt är lögn.

Mayas mamma glömde mina födelsedagar flera år i sträck. Kul.. 

Thinking back. Look in the mirror.

I efterhand kan man se hur sanning var. Hur säker man var att veta att man faktiskt inte var så älskad. Ändå ville man, fast man kände sig som att simma i ett hav utan stigar. Inga möjligheter var man än gick. Det är ledsamt vad tystnad kan skada. 

Den dagen då det tog slut, så flög hon även iväg på en lång resa och skulle vara borta länge. Idag inser jag fegheten..

.. men jag ska inte skriva om sånt på min blogg.. dock måste en del av storyn med för att ni ska förstå fortsättningen.. brutal ärlig..

Kvällens Ozzy

Maj 2018

Livet är inget bra. Maya genomgick en svår höftoperation runt nyår, och har fortfarande ganska svåra sviter av det. Både hon och jag, framförallt jag har svår sömnbrist och hela mitt inre skriker efter en kram, en närhet, nån att få styrka av. Vi är två men jag känner mig ensam. Försöker men så långt jag ser är den en mur, slingrande som i Kina. 

Konstgjord andning. En del är bra, nästan allt är dåligt. Har panik inom mig, för det gör ont när kärlek vissnar. När man faktiskt skulle kunna ha livnärt den, lyssnat på varandra. När fröet dör finns inget hopp..

Våren börjar komma och man kan sova med balkongdörren öppen. Vakna av skatan i trädet utanför. Så här i efterhand vet jag att det var då skatan kom in i mitt liv. Hon var på balkongen. Väsnades. Rasslade med klorna mot aluminiumräcket och jag tyckte hon var jävligt jobbig. Hon ville störa mig, hon ville nåt. Min fina skata.

Kärlek ruttnade allt mer. En resa till västkusten och jag kände muren redan i bilen på väg söderut. Ibland när man kämpar mot det man inte vill, kan man kämpa med fel vapen. Känslan av att inte finnas till. 

Leende när man chattar. Bistra läppar mot mig. Jag är duktig på att läsa av. Känna varje nerv av rörelse. Ögonkast. Kroppsspråk.

Sommarvärme och skatan hade varit på besök medan jag badade i havet. Så.. kom det.. slutet.. och hon flög iväg.. 

Den dagen när jag kom hem låg det en fjäder på balkongen. En svart. 

Att veta vad som är riktigt men inte göra det, är brist på mod. (Konfucius)

Jag är säker på att min skata visar mig vägen. På nåt sätt.. 

Klockan 8 kommer jag infinna mig på kortis. Möta en fnittrande glad unge, men med en längande blick tillbaka. I bilen till skolan.

Min krigarprinsessa jag ska göra allt jag kan för att hålla det jag lovat dig.

/Uffe

Onsdag mitt i september. Vaknar och det är fyra grader ute. Vart fan tog sommaren vägen`?

För typ tre veckor sen var det 25-30 grader. Badbilder på facebook och glada tillrop på uteserveringarna. Nu gapar dom tomma och badplatserna ligger öde.

Varit en bra dag. Kämpar mot tankarna. Är med dom jag tycker om. Idag fick jag många att skratta och skrattade själv. Berättade om dråpliga saker som jag varit med om. Dom är ganska många. Bjarne har varit med sen början. Gustaf är det inte många som fått sett eller mött. Dom som har varit vet.

Tänk er någon ny läsare som kommer rakt in i min blogg och jag skriver om Bjarne och Gustaf och Uffe.

Roligast med den här är nog att dom har stavat schizofren fel. Ibland är det för mig helt ok att skämta om det som är människors öde.

Kvällens komik..

Det är en av de allra roligaste klipp jag vet. Underbara skådisar. Ulla Skoog, hahaha.. "Han är ju pappa upp i dagen". Titta.

Idag. Bjarne tog över befälet på väg till Mayas fritis. Klockan 14.30 var jag ute i skogen med klass 9A. Ska hjälpa två killar att orientera. Ska bara vara med och kolla så dom fattar nåt om kartan. Vi hittar första kontrollen med ganska god hjälp av mig.
Vi går tillbaka till stigen där vi kom ifrån, och då säger jag:

- Ok, nu är det viktigt att veta vart man är på kartan för att hitta nästa kontroll. Peka vart vi är.
Två pekfingrar pekar helt åt helvete, och båda på olika platser. Då insåg jag att jag inte kan släppa dom själva i skogen för då går dom vilse på fem röda.

Kalkylerade. Vi hade 70 min på sig att hitta 10 kontroller för att få betyg A. Fyra kontroller för att bli godkänd. Ok, utan mig skulle dom få F. Garanterat.

Pysparagrafen, Uffe.. För fan.. Undantagsbestämmelser vid betygsättning. Kände mig fruktansvärt stressad för jag skulle hämta Maya.. men, med lugn och tålamod lotsade jag dom till fem kontroller. Sa till dom att gå tillbaka till lärarna och sen sprang jag därifrån, mot bilen, undrandes om dom hittade tillbaka eller inte.

In i bilen. Kollade klockan och inser att jag kommer hinna. Precis. Det finns tre potentiella vägar till fritis. Jag väljer, utan att alls tänka mig för den som är snabbast. När jag svänger in på Kaserngatan inser jag mitt misstag och svär över mig själv. Vägbygge och jag visste det ju så väl.
Var hemma med ungen efter 1 timme och 20 min sen jag drog från skolan. Stresspåslag. Yes. Ska iväg på ett annat möte. Springer upp och tar en shaker med mjölk, havregryn och avokado+två kokta ägg sen iväg igen. Stannar till i affären för att köpa kaffe, och mjölk, kommer fram till kassan och det är en busslast japaner som står i kö. Lovar att dom var nästan 50 stycken. Jag bröt ihop. La ifrån mig varorna och gick därifrån med tanken att jag handlar sen istället. Tror ni Bjarne kom ihåg det? Imorgon blir det tredje morgonen utan kaffe.

Sätter mig i bilen. Andas. Försöker coola ner. Ser att jag hinner och kan ta det lugnt. Åker iväg och kör en bit.. Då! Utryckning och precis där jag är. Brandbilar och ambulans. Jag blir omdirigerad och får åka världens omväg. Jag hann inte.

Vad är det med mina änglar ibland? Dom kanske har party?

Såhär efteråt är det kul. Bjarne är en rolig jävel.

Det tar längre och längre tid att natta. Hon har mer och mer att fråga om. Ikväll har jag vänt henne fyra gånger, och innan jag går och lägger mig gör jag det en gång till.
Vi har bestämt så, Maya och jag, att det är ok att göra. Hon sover allra bäst och längst på rygg. Därför går jag in och fixar det. En kudde under benen. Lyfta huvudändan. Nackdelen med ryggläge är om hon sätter i halsen. Men jag har larmet och hör till och med hennes väckarklocka ticka och jag sover ganska ytligt.
Som en skyttegravssoldat.

Kvällens gud

Klockan börjar bli dags att sova. Imorgon är det torsdag, och på fredag åker fröken bus till kortis. Fredagskvällen ska vi käka kräftor, Mårten och jag, blir nog ett par kilo. Vitlöksbröd och alkoholfri öl. Vaknar pigg och kry då.
Sen vet jag inte mer. Ingen aning. Söndagen har jag tänkt tillbringa i sängen. Se film och äta godis. Bara för att jag kan.

/Uffe

Kära dagbok

Idag har det varit en grå dag. Den började med att jag vaknade med glasögon på mig, lite på sniskan och jag kände mig som herr Nilsson i Madicken.
Som vanligt kliver jag upp, drar på mig en tröja, rullar upp rullgardinen och tittar österut. Fick en smärre chock, för den horisonten var alldeles mörk. Som helvetet kom rakt emot mig. Åtta grader varmt och fick dyka in i garderoben. Den där alla monster bor. Hitta inga vantar. Troligen i källaren. Eller nånstans.

ADHD. Yes.

I know.

Medicin. Nej.

Kort summering av mina beslut angående om jag vill medicineras eller lära mig leva med det. För mig är valet enkelt. Jag vill vara den jag är. Då levererar jag bäst.
Jag kan börja gråta när jag sitter i samtal med killarna ibland. Rakt framför dom. När jag blir så berörd att barn och ungdom har det så illa. Varit med om så ofantligt otäcka saker. Hur ska dom kunna läka om vi inte tar hand om deras sår?

Killarna brukar snegla på mig, och då säger jag bara att jag blir berörd och har lätt att gråta. Det är dom dom inte speciellt vana vid. Jag tror att det är en av mina styrkor. Att visa mig sårbar.

Det har kommit in tankar om min blogg i min tankesmedja. Om jag ska fortsätta. Den tanken har kommit många gånger, men har jag verkligen lust att släppa in mer. Jag kanske ska dra mig in, och bli en i mängden.

Den ler jag åt. För det kommer inte hända.

Kvällens reggae

Älskar texten.

Men rasta perioden är jag urless på. Helst Marley. Tosh är bättre.

Vet ni om en av mina drömmar?

Att ha ett eget radioprogram. Snacka om livet. Spela bra musik. Bjuda in de människor jag har mött. Höra livshistorier. Äkthet.

Hände en ganska kul sak i dag.

Tisdagar (ni som läser bloggen vet vad jag tycker om tisdagar) brukar vara Eriks dag att arbeta på, men han kommer vara ledig varanan tisdag. Så tisdagar blir en pappa&Maya dag. Då jäklar kan det vara drag på det..

Hon paddar, jag diskar.

- Ska vi lyssna på musik, Maya?

Nickning och ett leende?

- Winnerbäck?

Räcker ut tungan och säger blä.

- Hahahaha.. Slayer?

 Ivrig nickning och ett stort leende..

Life of us..

Lifvet. Som Strindberg skrev.

(Kvällens boktips: Tisdagarna med Morrie, av Mitch Albom.

/Uffe

Mitt röda nystan har trasslat ihop sig och jag finner ingen ände där jag kan börja lirka upp allt igen. Trassla.

Har börjat med meditation igen. 15 minuter. Mörkt rum. Andas och välkomna alla tankar men säga till dom att jag är upptagen just nu och att dom får komma tillbaka senare. Jag vet så väl att när jag kommer hit så slutar jag att andas. Andningen stannar innan lungan. Andning är viktigt. In med syre och ut med koldioxid.

Jag måste fokusera.

Då och då hör det av sig människor och berättar att dom tycker om min blogg. Skriver fint. Tack.

Tänker inte så mycket när jag skriver utan det är mina fingertoppar som ger er storyn. Om livet. Känslor och tankar. Kärlek och hat. Kontraster. Livets gråskala.

Känner ni hur doften av sommaren tynar bort. Sakta dör. Man ser fortfarande någon kämpande ros som liksom jag vägrar att ge upp.
Trots tristen och tankarna om en lång höst. Stormiga, regnpinade november dagar. Glittrande gatljus och nakna träd.

"Men det är ju så mysigt att få tända några ljus" Pyttsan säger jag och längtar efter soffhäng på balkongen..

.. men, sure, det är mysigt, att tända några ljus, och bara låta allt omsluta en. Som en hemlig famn.

Att teckna under ljuset från kandelabern, blyerts, vid sådana tillfällen har jag skapat de bästa teckningarna. Lite som magi.

Nu har det gått långt och jag inser att jag är snart är 53 bast. Hahaha.. Rent kroppsligt är jag i helt ok form. Kan fortfarande ha mina byxor som jag hade när jag var 30 ( yes, ett par arbetsbyxor av modell Snicker, visserligen hårt slitna men funkar).. men sinnet mina vänner, sinnet och sånt jag vill se på teve..
Jag brukar ju lägga mig i soffan och se nån dokumentär. Ni vet, Henrik Ekman (han är som en valium), eller nåt annat soft och lärorikt, men jag somnar ju alltid och i soffan och sover tills Maya vaknar första gången. Ibland är det redan vid typ midnatt, ibland vid 2. Ibland sover hon ganska länge och då kan jag vakna kl 4 i soffan. Det är inget kul.

Så, igår tog Uffe&Bjarne med sig datorn in i sängen. Big no no, egentligen, men det är bättre än att somna i soffan kväll efter kväll.
Engelska antikrundan. Är inte det bästa tecknet på att man har lugnat ner sig en smula?

Somnade gott och vaknade tre minuter innan klockan ringde. Varje morgon ligger jag före väckarklockan. Tyst i rummet. Täcket är som allra skönast, men inom mig kommer tankarna och oron krypandes. Längtan.

Inte alltid. Men just nu är det så.

Oftast snoozar jag, vissa mornar en hel timme. Då gör jag en planerad försovning. Struntar blankt i att jag kommer försent till jobbet för jag orkar inte stressa en sekund till.

Tänk er kravlösheten på semestern. Sommarlov och rinnande isglass. Blåa läppar och huttrande ungar som frågar varför deras fingrar är helt skrynkliga och man har inget bra svar på frågan..

Fullmåne och snorkråkor är ingen vidare kombination. Vi bekämpar dom med kortison när det är som allra värst. Inget annat funkar.

Vi har haft många sömnlösa nätter på grund av täppt näsa. Jävla kråkor.

Mina skata är kvar i trädet utanför min balkong. Ser deras bo och jag vet att hon är på balkongen ibland. Lämnar fjädrar. Hon är som mitt totemdjur. Kära skatan.

Ska nu lämna er för ikväll och sjunka ner i en teckning. Troligen somnar jag sedan till Engelska antikrundan, eller en dokumentär om Inkafolket..

Trist? Kanske, men ganska stabil..

Kvällens budskap

/Uffe