Mina hjältar

Mina hjältar

Jag är 58 år, och mitt liv har varit – och är fortfarande – händelserikt. Min äventyrslust, fantasi och nyfikenhet, tillsammans med en orädsla för det okända, har lett mig till möten med otaliga människor. Från kändisar till hemlösa i Köpenhamn. Men framför allt har det gett mig den ovärderliga gåvan att få lära mig av andra.

Genom min konst och mina texter vill jag berätta om mina hjältar. De är människor som på olika sätt inte själva valt sin livssituation, men som bär på en inre styrka, en vilja att göra gott och en längtan efter att nå sina drömmar. Ofta finner de glädje i det lilla – i saker som många av oss tar för givna. Ett vänligt ord, en kopp kaffe en kall morgon, en utsträckt hand när ensamheten känns som tyngst.

Dessa människor rör mig djupt – de är min sorg och min glädje, min kärlek och min drivkraft att fortsätta vara den jag är. De har förändrat mitt sätt att se på världen. Genom dem har jag lärt mig att lycka inte alltid handlar om materiella ting eller framgång i traditionell mening. Lycka kan vara att hitta en sovplats för natten, att få en chans att berätta sin historia, att mötas av ett leende som säger "jag ser dig".

Men det räcker inte att bara se – vi måste också bekräfta. Jag tror att vi alla behöver bekräftelse för att växa som människor. Att bli sedd, lyssnad på och respekterad är grundläggande behov, men tyvärr är det många som aldrig får uppleva det. För den som redan kämpar med livet kan några uppmuntrande ord eller en påminnelse om sitt värde göra hela skillnaden.

Att lyckas med något, oavsett hur litet det är, kan ge en känsla av stolthet och självförtroende. Det kan vara första steget mot en bättre framtid. Vi tar ofta våra egna framgångar för givna, men för någon som levt i utanförskap kan en liten vinst – som att få ett jobb, hitta en bostad eller bara känna sig behövd – vara livsförändrande.

Det här är något jag vill förmedla genom min konst. I min webshop finns motiv med texter som påminner oss om att vi alla har rätt att vara oss själva:

• Be lovely – be you
• Be proud – be you
• Be cool – be you
• Be brave – be you

För mig handlar det om att varje människa har rätt att bli respekterad och accepterad precis som den är.

Är du som jag och Harry? Känslig, med ett hjärta som värker när andra far illa? Vi har svårt att hantera att oskyldiga människor och djur utsätts för våld och lidande. De som inte har en chans att försvara sig. De som egentligen bara vill leva sina liv, leka och ha roligt, skratta åt livet och få kramar och en trygg barndom. Liksom, hur svårt kan det vara?

Men vi vet också att känslighet inte är en svaghet – tvärtom. Harry och jag bär på styrka och mod just för att vi vågar visa vår empati och våra tårar. Det krävs mod att känna, att bry sig, att inte blunda.

Jag hoppas att Mina hjältar inte bara ger dig en inblick i andra människors liv, utan också i dig själv. Att du vågar söka dina inre krafter, men också se dina svagheter – för vi har dem alla. Oavsett hur mycket vi arbetar med oss själva kommer de alltid finnas där. Men att erkänna dem är första steget mot förändring.

Jag hoppas också att serien kan bidra till en större förståelse för våra medmänniskor och minska den rädsla som finns i samhället för det vi inte känner till. För när vi lär känna varandra blir vi mindre rädda. När vi lyssnar och ser varandra kan vi bygga broar istället för murar.

Låt mina hjältar bli dina hjältar. Börja se dig omkring – världen är full av hjältar. Och du är en av dom.

/Uffe

Upptåg&bus och en del allvar

 Söndag. 

Som började med en soft morgon med bästa tjejerna, Maya och Svea. Båda charmigt obstinata❤️,  som jag, men när natten försvunnit och magen fått frukost brukar vi alla sluta vara obstinata och ha det fint istället.

Svea och Maya chillar i sängen och ser nåt

avsnitt av Swedish family. As usual.

Svea börjar tröttna på att jaga en leksak som fladdrar efter mig när jag springer runt i lägenheten, rum från rum.

Sen hon flyttade in i våran lilla familj och liv har hon älskat att leka, röra på sig, vara med överallt, helt orädd förutom för obehagliga ljud , spöken och när husse blir arg. 

"Som jag blev när jag rev ner hela gardinen och gardingstång i hans sovrum. Hur kunde jag veta att det var gardiner han hängt upp i fönstret? Trodde han underlättade för mig och gjorde livet lite gladare, ännu ett sätt att få utlopp av all energi som fanns i min lilla kattkropp. Jag var ju bara en kattunge utan konsekvenstänk. Har aldrig han gjort nåt bus?

Allt började i hallen. Jag fick ett sånt där underligt ryck och tvång att springa det fortaste jag kunde genom hallen, in i Mayas rum, in i husses ateljè/kontor, in i vardagsrummet, i 100 knyck tog jag vägen över hörnsoffan samma fart in i köket och husses sovrum. Hade ju ingen chans att bromsa utan enda vägen var uppför det som jag nu vet heter gardin. 

Han snackar om trauma och att bli rädd?! Vad tror han jag blev? 

Låg under soffan och skakade i vad som för en kattunge kändes som evighet. Först skräcken att tro att hela världen föll över mig, en gardinstång är tung och en gardin trasslig. Det höga ljudet av hur lerkrukor går under. Stackars mig. Värsta traumat var nog ändå husses obalanserade uppförande.

Det blev ännu mer orättvist när han skyllde och skällde på lilla mig för att kökshyllan for i golvet. Jag var på ett sätt skyldig till gardinerna men inte till kökshyllan. 

När jag  vågade mig fram fick jag massor kramar och förlåt, blev borstad och fick mitt favoritsnacks. Han ville förklara sig, gulligt, men nästan så det blev överdrivet fjäsk, eller hur?"

//Svea

Sveas våldsamma framfart  ledde till att två krukväxter for i golvet, låg där i en sorglig hög av keramik, lecakulor och växter som behövde HLR.

Förbannade mig själv, så korkat att hänga upp längder istället för kappa. Ilskan kokade som en vulkan på Island och drabbade alla som var i dess närhet.

Tyvärr är det svårt, att just i raseriets utbrott försöka förklara att jag inte är arg på katten, Maya och hela världen, utan bara mot min egna klantighet. 

Idag kan jag le åt det som sedan hände:

I köket hade jag en lång vägghylla, där stod handmålat porslin som min mormor, Stina, målat. Där fanns en samling med blått porslin och glas från Reymyre (nördigt? Jag vet). Minnen från hela livet. Där stod även saker med ekonomiskt värde. På andra sidan den väggen ligger sovrumsväggen. 

När jag fick se förödelsen skrek jag troligen fan och drog näven i väggen. Hårt. För hårt visade det sig för hyllan i köket rasade ner med ett ljud jag aldrig glömmer. 

Kan ni tänka er ljudet? Min känsla? Mayas? Sveas? Grannarnas? Seismologernas?

Från en mjuk, fin, trygg och kärleksfull lördagsmorgon. Städad lägenhet. Harmoni. Till ett gigantiskt plockepinn.

Efter ilska kommer skratt för vad mer kan jag göra? Möjligen gråta en skvätt, men sen går vi vidare. Att hålla kvar i gammal skit gör ingen glad. Inte ens en själv.

Svea är katt. Katter behöver få vara katt. Hon behöver få leka, jaga, få uppgifter att klura ut, använda både sin kropp och hjärna. 

Precis som både du och jag behöver för att må bra, och precis som vi behöver hon god och näringsrik mat.

Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, men alla har ratats.

- På sant, husse, skulle du äta det där? Du kräks ju nästan av lukten".

"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!

Ett jävla sätt att tänka.  Alla äter vad som helst vid svält.

Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden. 

Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet. 
Leker med henne nästan innan varje måltid. Då blir man hungrig. 

När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram maten och hon äter. Har hittat en mat hon älskar.

Fuzzy.. 

Nu förtiden är det allra roligast att smyga på musen. inte bara jaga, jaga, jag. Det händer att musen hoppar upp i Mayas säng, eller soffan, eller smiter in i ett köksskåp, då lägger sig Svea och väntar tålmodigt ut den, eller hittar ett sätt att fånga den. Om det blir för enkelt att fånga musen, fnyser hon och vänder bort huvudet. Om det tar för lång tid och blir för svårt att fånga den, kurrar hon irriterat, slänger arga blicken på mig: 

"Skärp dig", gör om gör rätt".

Har funderat ett tag på att fixa nåt alldeles extra och vara före i hennes utveckling och "bygga" en realistisk "jaga musen" bana (I will do anything for you). 

I lördags började jag med ett första byggprojekt.

Ni kan se videoklipp om bygge och det första praktiska testet på:

https://www.facebook.com/uffe.lindahl/

Jag ville ha något i banan som gjorde att musen plötsligt smet iväg åt andra hållet, så jag la en större sten (vem har stora stenar hemma? Jag har.)nästan mitt i banan.

Början går bra, sakta vågar sig musen fram från min känga där den gömt sig från den där stora otäcka katten. Svea är på direkt, likt Tusse som jagar bort den elaka Tjoffsan. Den som kan sina Astrid Lindgren filmer vet vilka dom är.

Musen flyr vidare under mattan, in i strumplådan, där den gömmer sig, Svea är salig, musen ilar vidare, jag backar bakåt och slår foten i den där stenen. Såklart. Man lär av sina misstag. 

Även det kan ni se på Uffe&skatans fb-sida.

Lovar att uppdatera hur bygget utveckar sig..

Överambitiös? Min mamma skrattade och kallade mig "lite tokig" och möjligen är jag det. 

Det är inte bara Svea som har roligt!! Både jag och Maya skrattar så tårarna rinner åt hennes iver. Jag ser detaljer, exempel hur hennes pupiller vidgas på ett ögonblick när musen plötsligt smyger utmed golvlisten. 

Om jag är tråkig, och dissar hennes lust att leka, har det hänt att hon kommit upp i soffan, satt sig typ 50 cm från mig och jamat högt, några gånger har det hänt att hon slagit till mig på kinden med sin tass. 

"Skärp dig, latmask".

Då är det allvar, och jag förstår att hon verkligen tycker om kvalitetstid. Vem gör inte det?

Ta er tid för era husdjur, se till att dom mår bra. 

Dom valde inte oss, vi valde dom.

Svea är en lycklig och älskad katt.

Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, hon har gått fram, nosat, fnyst och sen gått därifrån.
"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!
Ett jävla sätt att tänka.  Alla äter vad som helst vid svält.

Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden. 

Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet. 
Leker med henne nästan innan varje måltid. När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram hennes mat och efter ett par minuter äter hon. 

Fuzzy..

Svea är en mätt, lycklig och väldigt älskad katt. Det visar hon 

genom att alltid vara med, vart jag än är, mysig och kelig.

Hon får inte följa med in på toaletten, där går gränsen, jag vill inte ha en katt som sitter två meter framför mig och tittar på mig med frågande blick:

- Jaha, är det så ni människor gör när ni bajsar?

Nix, en del saker i livet måste vara och förbli privata, även för nyfikna katter.

När jag lägger mig hoppar hon upp och kelar en stund. Försvinner ut i köket och knaprar nattsnacks, gör sina behov, sen är hon tillbaka och lägger sig på rygg, så nära hon kan, och vill bli kliad på magen tills hon eller jag somnar. 

Är det en stund av lycka?

Vakna innan väckarklockan av en spinnande katt, som sträcker på sig och förbereder sig för en dag hos familjen Lindahl..

Det är oxå lycka.

/Uffe

Glädjefnatt, minnen och en underlig katt

 💟Imorgon åker Maya till kortis och ska vara där ett par dygn längre än vanligt. Alltid samma spretiga känslor inom mig. Ena ögonblicket är det som ett fyrverkeri av tanken att få rå om sig själv. Utan vare sig unge eller assistent. Bara vara jag.

Självklart är det en oro inom mig när hon är där, men hon älskar sitt kortis, och tycker det är skönt att bara få vara sig själv.

.. men det är ju precis så..

Hon är trygg och skrattar lika mycket där som här. Därför är jag oxå trygg, tryggheten är större än oron.

Så måste det få vara.

Ikväll har skrattet haglat i vårat hem.

Maya skrev till en kille, som hon har varit kär i, nu är dom bara bästa kompisar. Det är fantastiskt att hon kan chatta och snacka med sina vänner med hjälp av sin dator (Tobii eye tracker). Maya kan använda sin padda, på sitt sätt, hennes vänsterarm och hand funkar typ till 10 %, och hon kan räta ut sitt pekfinger och på ett fantastiskt sätt fixar hon nästan allt..

.. så därför, var Maya generad inför mig och galet glad i att säga att hon inte var kär i honom men att hon tycker jättemycket om honom som kompis..❤️

Lyckoglitter.

Maya i mitt knä, alltid var vi nära varandra, det här fotot är taget i Gamleby. Fotografen är min mamma. Farmor och mormor Asta.

Coola teamet testar en uppdatering av bärselen "Babybjörn", vi hade aldrig någon barnvagn, för Maya blev förtvivlat ledsen att ligga i den, när hon blev äldre kunde hon på grund av sin cp-skada inte sitta i en barnvagn. Vi testade, många gånger, tills vi gav upp. Så hon är uppvuxen hängandes på min mage, som typ en koalaunge.

I både babybjörnen och den här ryggsäcken hängde hon med, överallt, gymet, fika på stan, stallet, fisket..

Hon var ca ett år när hon var med på sin första fiskeresa, en långhelg vid kusten.

Vi lånade en husvagn av Lasse, en yrkesfiskare jag lärde känna redan i tonåren.

Lasse lovade att ha värmt upp och fixat allt med husvagnen så vi bara kunde flytta in.

Det var bästa havsöringstiderna, typ i början av april, och våren var försenad.

När vi kom fram hade det börjat skymma och var kallt som f-n, Lasse hade totalt glömt bort allt han lovat.

+ 4 grader, och där stod jag med Maya och en husvagn utan värme eller el.

Värmeljus är bra. Stormkök likaså.

Natten blev iskall. På morgonen var det frost och nattis..

Jag har bra och varma kläder, jag hade ungen direkt mot skinnet och sedan klädde jag på med lager av ull.

Att värma välling, på stormkök, i en isig husvagn är inget jag rekommenderar, dock är det ett minne för livet.

Det blev en kall helg, men vi frös inte, hon hängde med ut på sjön. Jag tog med en barnvagnsinsats som stod på durken, lovar er att hon somnade så gott av vågornas kluckande, frisk luft och mysigt inbakad i ull.

Ull är bra.

Den uppdaterade bärselen, där hon hängde på ryggen, den funkade , men inte som jag hade hoppats på.

Maya var tunn och späd, vägde inte mycket, hon var helt enkelt för liten i växten så det gick inte att dra åt och göra det säkert och tryggt som babybjörnen.

Hon kunde inte på något sätt trilla ur medan jag stod och gick,,

.. däremot..

Hon är med mig på flugfiske, tyst och lugn, tyckte non det var roligt och underligt vad farsan höll på med. Så hugger en fisk, när den närmar sig land lutar jag mig fram och ska håva den, då känner jag hur Maya börjar glida ur ryggsäcken..

Ett ögonblick for tanken genom huvudet:

Fisken eller ungen?

Det blev ungen.

Det är 5987 dygn sen hon kom in i mitt liv. Som en storm som fortfarande inte lagt sig, däremot har vi hittat en trygg hamn att lägga till vid. 

Sömn är oxå bra, Uffe, så lägg dig nu för f-n!

Finaste katten Svea tycker samma, lägg dig nu, snälla..

Hon har en ovana, eller ovanlig vana att sova sked med mig. Lustig katt. Mysig katt. Väldigt älskad katt.

/Uffe

En Americano, tack..

 Sitter på mitt favoritfik med en god Americano, och har min dator med mig och så skriver jag. Inte här, men på den där boken som jag så gärna vill att alla ska få läsa.

Om liv. 

Om död. 

Om möten. 

Om tankar. 

Om känslor. 

Om mig. 

Om allt. 

Vardagens lunk är ungefär samma som alltid. Sommar och då är det alltid ganska struligt med assistansen så jag och Maya tillbringar mycket tid, alltför mycket tid, tillsammans. Dygnet runt. 

Varje natt innan jag går och lägger mig, jo, det brukar hinna bli natt innan jag släntrar ner under täcket, så går jag in till Maya och kollar till henne. Ger en försiktig puss, lägger på täcket och viskar "jag älskar dig, bästa unge".

Inatt hade hon inte somnat ordentligt och vaknar med ett ryck när jag lutar mig över sängen, skriker till så både hon och jag blir lika rädda. Sen brast vi ut i skratt. 

Varken hon eller jag kunde sluta skratta. Tårarna rann och magen gjorde ont. 

Vi får psykbryt både Maya och jag. Vi bråkar en smula. Vi gråter några tårar, men vi somnar aldrig osams, vi kramar om, vi förlåter, vi samtalar om varför. 

Det skapar en trygghet, och jag är övertygad om att det borde vara så i alla förhållanden. För vem kan vara lycklig, trygg och kär om man aldrig får en lösning på bråken?

Bloggen, önskar jag kunde, fick tiden, kom ihåg, tog mig tiden att skriva.. men så mycket annat jag vill tar över och lockar mig mer.

Det blir som det blir..

Tystnaden på fiket har brutits. 

Vid bordet bredvid har två par slagit sig ner. Att inte höra vad dom pratar om är omöjligt. En av mannen är så typisk och nedlåtande mot sin fru. Små pikar om hennes oduglighet, om hennes okunskap, hånleende och ryck med axlarna till de andra i sällskapet, ungefär "Ni ser hur jag har det".

Jag har Bianca Kronlöfs bok "Brev till mannen" i väskan. Kanske jag skulle ge honom den? Men han skulle ändå aldrig förstå..

.. Den osynliga misshandeln..

.. och vi alla andra står handfallna och tittar på..

Men jag försöker, göra det jag kan, för att förändra det lilla.. 

Orden är slut, meningarna onödiga och koppen med Americano är tom. 

Ni som fortfarande kollar in här, ni som följt oss.. Tack för ert tålamod..

/Uffe

Skolavslut, ensamhet och tillit

 Skolavslutning, och som vanligt får jag en tår i ögonen. Inte nödvändigt bara för att tiden rusar framåt, eller kanske just därför. Maya slutar sexan och högstadiet nalkas. 

Skolavslutningen, med alla barns förväntningar, längtan efter ledigheten, friheten, den påminner mig om min barndom och ungdom, tårarna är ärr som som spricker och sipprat sorgen över förlorad tid. I bråken när jag var ung, i bristen av tillit, av rädslan att finnas, av längtan till en kram..

Tack mamma, för att du alltid fanns ändå..

Brukar inte skriva om min saknad, mitt privata, mina tankar och känslor om att vara ensam, både ensam och singel. Det bor självklart en längtan efter kärlek inom mig. Kärlek till varandra.

Jag är trygg i min ensamhet, det flyger förbi nån tanke ibland, väldigt sällan, att det skulle vara skönt att vara två som hjälptes åt med Maya. 

Helst om nätterna och när morgonen är i sin linda.

Då kan jag få tanken att "fasiken vad skönt det vore att slippa, och få ligga kvar i den varma sängen och täckenas mjukhet mot min kropp..

Ibland även om kvällen, när jag är trött eller vill vara ifred med mitt ritblock, blogg, eller annat skriveri, eller bara få sitta i soffan och zappa bland kanalerna (vilket inte sker alltför ofta, medvetet val), eller få sätta sig i ateljen/fiskerummet och bara vara ifred, ensam, ha obruten tid och slippa gå in till Maya flera gånger/kväll.

Fredagar är hennes och mina. Då har vi vårt fredagsmys och hon beställer alltid samma mat. Panerad fisk med potatis och Sandefjordssås och till det en enkel tomatsallad med balsamico och några små nypor havssalt. 

Det är en fantastisk god kombo.

Sen är det godis. Hon kan äta små bitar och jag måste ge henne dom, jag sitter i soffan och hon i sin rullstol bredvid.

Hon spelar på sin padda. Med mycket möda, hennes vänstra arm och hand fungerar till kanske typ 10% men såpass mycket att hon ändå klarar att spela enkla spel.

Ofta sitter jag och tecknar, då trivs hon, min fina prinsessa. Då kan man nästan ta på den trygghet vi under åren byggt upp. Då kan man nästan känna doften av kärlek och en pappa/dotter relation som är unik..

Hon vill sen ligga i sin säng och se på "Swedish family" och självklart käka godis, som alla andra ungdomar i hennes ålder, skillnaden är att jag måste gå in och ge varje bit. Det är ett jäkla springande för mig, för hon vill ju knappast ha mig i rummet hela tiden..

Tillit. Tålamod. Kärlek. Tid. 

Ensam. 

Ja, jag kan sakna så det gör ont. Sakna och längta att få älska. Hålla om. Kyssas. Somna nära nära någon man tycker om, trivs med, älskar..

Vakna och smyga upp och brygga kaffe och väcka med en lätt kyss i nacken och rykande gott kaffe. Ligga kvar i sängen och chilla, slumra, mysa och må bra. 

Känna den där känslan av att vara behövd. Vara någons. 

För ensamheten kommer jag alltid vara väldigt rädd om. Min ensamhet är min förälskelse. Jag skyddar den med mitt liv och offrar nog alltför mycket ibland, för att behålla den..

Djupa tankar. För vad är ensamhet? 

Jag har sedan barnsben tyckt om att umgås med mig själv, har inga problem med det, jag trivs, är trygg och har full tillit till min själ och tankar..

Låt mig gråta. 

Låt mig skratta.

Låt mig leva.

Min blogg (bloggar, om man räknar in "Ensammapappan") har alltid varit en ambition att skriva rakt och brutalt ärligt från hjärtat. Mina inlägg skrivs rakt upp och ner och i de allra flesta fall korrekturläser jag inte. 

Dock har jag nog aldrig blottat, kanske bara gläntat på dörren, om tankar och saknad efter en kvinna..

Men, jag trivs ändå, med det som är och det jag har, trots enkelheten i allt, utan rikedom fortsätter jag andas, finnas och älska det som är..

Lifvets förunderliga resa..

En ny era nalkas..

 .. Maya slutar sexan på torsdag. I sju år har hon gått på bästa skolan, och haft den allra allra bästa resursen. Hon och jag har haft en lycklig tur att ha fått möta så fina människor som varit och hjälp Maya bli den hon är idag. 

Tack. Från hjärtat tack..

Hon är glad och spänd att börja sjuan, och jag är nu lugn i mig själv över förändring som är på gång, och mycket just för att Maya är glad och upprymd av förändringen..

Jag ska berätta. Nån dag. Om hennes utanförskap och längtan efter kompisar. Just nu känner jag att mitt hjärta och själ inte orkar, för den sorgen får ögonen att brännas av tårar. 

Samt att det sker så mycket i livet. På mitt jobb. Med Maya. Med mig. En känsla av ensamhet. En känsla av tomhet, men allra mest en känsla av att inte trivas, att inte ha någon lust eller energi till det vanliga, till måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Vecka efter vecka. Något, något måste hända för att bryta detta mönster som snart knäcker mig..

.. för det här är inte jag..

Hur ska jag göra, för att hitta gnistan igen?

Hur ska jag ta bort ilskan och irritationen som surrar likt arga getingar i bröstet. 

Jag ber till min högre makt. Till änglar. Och de stöttar mig så jag i alla fall går upprätt..

.. och stolt.. trygg.. medveten..

Livet är som törnen, och jag måste våga för att vinna..

Livet kommer i kläm..

 .. Om natten, i mörkret och i tystnaden, så vaknar min fina dotter och behöver min hjälp. Varje natt går jag upp och hjälper henne byta sovställning, ibland kanske jag får gå upp en gång i timmen, ibland bara nån gång, och väldigt sällan sover hon en hel natt..

Eller, egentligen sover hon, men ropar (på sitt sätt, eftersom hon inte kan prata) på mig för att hon kanske hamnat på magen eller ryggen och hon vill helst ligga på sidan. Så, den lilla envisa terroristen håller sin gamle far vaken och på alerten, men när klockan är sisådär 03.15 och man nästan ser gryningen komma, och man vet att klockan 05.00 ringer klockan.

Var nöjd med allt som livet ger.. Den har jag som ringsignal på väckarklockan.. 

För, varför ska jag deppa? Ger det mig nåt? Jag vill leva, jag vill älska, jag vill upptäcka, utvecklas, förändra.

Jag vill le och skratta, precis som jag vill gråta.. 

.. Mitt livspussel, det ska bli vackert och fyllt av minnen, den dagen jag inte finns mer, hoppas jag att jag lämnar ifrån mig minnen, jag vill att människor ska känna glädje och kärlek när de stannar upp och minns vem jag var..

Bloggen, denna eviga blogg. Trots allt, är jag rent och brutalt trött. I själen. I kroppen, I hjärtat. Hon har gett mig en kärlek som inte går att förklara med ord, hon har gett mig livet, visat att lycka inte är pengar, inte materiella ting, utan att i det lilla leva.. 

Maya har varit på kortis i helgen, och jag kan allt mer, allt oftare coola ner och njuta av min ensamhet. Jag känner inte samma stress som jag gjort när hon är på kortis.

Jag ville ju allt, jag ville allt och ingenting.

Vara hemma och strosa runt, städa och fixa, planera och inreda..

Vara med polare.

Fiska.

Träna.

Fiska igen.

Äta gott.

Vara hemma.

Sova. Sova. Sova. 

Vara vaken. Vara vaken och vara vaken lite till.

Sitta om natten och teckna. Skriva. Eller bara meditera och låta tankarna vandra fritt. 

Plantera blommor. Bygga spalje. Sy markis. 

Binda flugor. 

Fiska. 

Träffa min son.

Sitta på ett fik med en god Americano och skriva. Skriva. Ord efter ord, trolla med meningar och låta texten bli som en vacker pianokonsert. 

Orden som jag vill ska bränna. Den brutala sanningen. Om mig. Om mitt liv, om det som var och är. 

Men, hur hinner man allt på typ 2,5 dygn? 

Mission impossible.

Så jag gör det jag gör. Utan att sedan lägga någon värdering eller ånger i det. 

Den här helgen har jag dock inte fått iordning hemma, tvärtom.. 

Det är kaos. Totalt kaos. 

Men kaos är nog vägen till en fulländning. Kanske. 

Jag önskar mig hjälp. Men har ju så svårt att be. Jag önskar någon kom hit och hjälpte mig med det sista. Köra iväg allt som måste härifrån.

Vi mår bra. Maya&jag. Jag&Maya. Bästa teamet. 

Vi kämpar. Vi skrattar. Vi gråter. Vi lever. 

.. och nu tickar klockan snart in i midnatt, in i måndagen, och jag har semester, vilken jävla lyx.. (ursäkta språket).. men när hade jag semester senast??

Ungen kommer hem imorgon från kortis, då är allt som vanligt igen.. och jag kan inget annat göra än att bara fortsätta vara jag. Fortsätta vara en pina för alla som vill sätta käppar i hjulet för rättvisa. Fortsätta våga. Fortsätta med civilkurage och fortsätta stanna upp och finnas för mina medmänniskor..

Underbara liv. Fasliga liv. Fina vackra liv.

Älska mig, bara för en stund..

/U

(En kort notis: Alla inlägg som jag skriver går aldrig igenom någon korrektur. Jag skriver rakt upp och ner, så om ni hittar något stavfel, eller något ord som är borttappat, eller om det är samma ord två gånger, ja då är det så.. och ingen bryr sig mindre än jag. Dock så är jag väldigt noga, med allt annat jag skriver.. men bloggen, det är väl egentligen inte någon som läser den längre? Så, det blir som det blir..)