Söndag.
Som började med en soft morgon med bästa tjejerna, Maya och Svea. Båda charmigt obstinata❤️, som jag, men när natten försvunnit och magen fått frukost brukar vi alla sluta vara obstinata och ha det fint istället.
Svea och Maya chillar i sängen och ser nåt
avsnitt av Swedish family. As usual.
Svea börjar tröttna på att jaga en leksak som fladdrar efter mig när jag springer runt i lägenheten, rum från rum.Sen hon flyttade in i våran lilla familj och liv har hon älskat att leka, röra på sig, vara med överallt, helt orädd förutom för obehagliga ljud , spöken och när husse blir arg.
"Som jag blev när jag rev ner hela gardinen och gardingstång i hans sovrum. Hur kunde jag veta att det var gardiner han hängt upp i fönstret? Trodde han underlättade för mig och gjorde livet lite gladare, ännu ett sätt att få utlopp av all energi som fanns i min lilla kattkropp. Jag var ju bara en kattunge utan konsekvenstänk. Har aldrig han gjort nåt bus?
Allt började i hallen. Jag fick ett sånt där underligt ryck och tvång att springa det fortaste jag kunde genom hallen, in i Mayas rum, in i husses ateljè/kontor, in i vardagsrummet, i 100 knyck tog jag vägen över hörnsoffan samma fart in i köket och husses sovrum. Hade ju ingen chans att bromsa utan enda vägen var uppför det som jag nu vet heter gardin.
Han snackar om trauma och att bli rädd?! Vad tror han jag blev?
Låg under soffan och skakade i vad som för en kattunge kändes som evighet. Först skräcken att tro att hela världen föll över mig, en gardinstång är tung och en gardin trasslig. Det höga ljudet av hur lerkrukor går under. Stackars mig. Värsta traumat var nog ändå husses obalanserade uppförande.
Det blev ännu mer orättvist när han skyllde och skällde på lilla mig för att kökshyllan for i golvet. Jag var på ett sätt skyldig till gardinerna men inte till kökshyllan.
När jag vågade mig fram fick jag massor kramar och förlåt, blev borstad och fick mitt favoritsnacks. Han ville förklara sig, gulligt, men nästan så det blev överdrivet fjäsk, eller hur?"
//Svea
Sveas våldsamma framfart ledde till att två krukväxter for i golvet, låg där i en sorglig hög av keramik, lecakulor och växter som behövde HLR.
Förbannade mig själv, så korkat att hänga upp längder istället för kappa. Ilskan kokade som en vulkan på Island och drabbade alla som var i dess närhet.
Tyvärr är det svårt, att just i raseriets utbrott försöka förklara att jag inte är arg på katten, Maya och hela världen, utan bara mot min egna klantighet.
Idag kan jag le åt det som sedan hände:
I köket hade jag en lång vägghylla, där stod handmålat porslin som min mormor, Stina, målat. Där fanns en samling med blått porslin och glas från Reymyre (nördigt? Jag vet). Minnen från hela livet. Där stod även saker med ekonomiskt värde. På andra sidan den väggen ligger sovrumsväggen.
När jag fick se förödelsen skrek jag troligen fan och drog näven i väggen. Hårt. För hårt visade det sig för hyllan i köket rasade ner med ett ljud jag aldrig glömmer.
Kan ni tänka er ljudet? Min känsla? Mayas? Sveas? Grannarnas? Seismologernas?
Från en mjuk, fin, trygg och kärleksfull lördagsmorgon. Städad lägenhet. Harmoni. Till ett gigantiskt plockepinn.
Efter ilska kommer skratt för vad mer kan jag göra? Möjligen gråta en skvätt, men sen går vi vidare. Att hålla kvar i gammal skit gör ingen glad. Inte ens en själv.
Svea är katt. Katter behöver få vara katt. Hon behöver få leka, jaga, få uppgifter att klura ut, använda både sin kropp och hjärna.
Precis som både du och jag behöver för att må bra, och precis som vi behöver hon god och näringsrik mat.
Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, men alla har ratats.
- På sant, husse, skulle du äta det där? Du kräks ju nästan av lukten".
"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!
Ett jävla sätt att tänka. Alla äter vad som helst vid svält.
Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden.
Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet.
Leker med henne nästan innan varje måltid. Då blir man hungrig.
När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram maten och hon äter. Har hittat en mat hon älskar.
Fuzzy..
Nu förtiden är det allra roligast att smyga på musen. inte bara jaga, jaga, jag. Det händer att musen hoppar upp i Mayas säng, eller soffan, eller smiter in i ett köksskåp, då lägger sig Svea och väntar tålmodigt ut den, eller hittar ett sätt att fånga den. Om det blir för enkelt att fånga musen, fnyser hon och vänder bort huvudet. Om det tar för lång tid och blir för svårt att fånga den, kurrar hon irriterat, slänger arga blicken på mig:
"Skärp dig", gör om gör rätt".
Har funderat ett tag på att fixa nåt alldeles extra och vara före i hennes utveckling och "bygga" en realistisk "jaga musen" bana (I will do anything for you).
I lördags började jag med ett första byggprojekt.
Ni kan se videoklipp om bygge och det första praktiska testet på:
https://www.facebook.com/uffe.lindahl/
Jag ville ha något i banan som gjorde att musen plötsligt smet iväg åt andra hållet, så jag la en större sten (vem har stora stenar hemma? Jag har.)nästan mitt i banan.
Början går bra, sakta vågar sig musen fram från min känga där den gömt sig från den där stora otäcka katten. Svea är på direkt, likt Tusse som jagar bort den elaka Tjoffsan. Den som kan sina Astrid Lindgren filmer vet vilka dom är.
Musen flyr vidare under mattan, in i strumplådan, där den gömmer sig, Svea är salig, musen ilar vidare, jag backar bakåt och slår foten i den där stenen. Såklart. Man lär av sina misstag.
Även det kan ni se på Uffe&skatans fb-sida.
Lovar att uppdatera hur bygget utveckar sig..
Överambitiös? Min mamma skrattade och kallade mig "lite tokig" och möjligen är jag det.
Det är inte bara Svea som har roligt!! Både jag och Maya skrattar så tårarna rinner åt hennes iver. Jag ser detaljer, exempel hur hennes pupiller vidgas på ett ögonblick när musen plötsligt smyger utmed golvlisten.
Om jag är tråkig, och dissar hennes lust att leka, har det hänt att hon kommit upp i soffan, satt sig typ 50 cm från mig och jamat högt, några gånger har det hänt att hon slagit till mig på kinden med sin tass.
"Skärp dig, latmask".
Då är det allvar, och jag förstår att hon verkligen tycker om kvalitetstid. Vem gör inte det?
Ta er tid för era husdjur, se till att dom mår bra.
Dom valde inte oss, vi valde dom.
Svea är en lycklig och älskad katt.
Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, hon har gått fram, nosat, fnyst och sen gått därifrån.
"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!
Ett jävla sätt att tänka. Alla äter vad som helst vid svält.
Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden.
Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet.
Leker med henne nästan innan varje måltid. När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram hennes mat och efter ett par minuter äter hon.
Svea är en mätt, lycklig och väldigt älskad katt. Det visar hon
genom att alltid vara med, vart jag än är, mysig och kelig.
Hon får inte följa med in på toaletten, där går gränsen, jag vill inte ha en katt som sitter två meter framför mig och tittar på mig med frågande blick:
- Jaha, är det så ni människor gör när ni bajsar?
Nix, en del saker i livet måste vara och förbli privata, även för nyfikna katter.
När jag lägger mig hoppar hon upp och kelar en stund. Försvinner ut i köket och knaprar nattsnacks, gör sina behov, sen är hon tillbaka och lägger sig på rygg, så nära hon kan, och vill bli kliad på magen tills hon eller jag somnar.
Är det en stund av lycka?
Vakna innan väckarklockan av en spinnande katt, som sträcker på sig och förbereder sig för en dag hos familjen Lindahl..
Det är oxå lycka.
/Uffe