27/2 2008

Onsdagmorgon. Vi har sovit ganska gott, men vaknat då och då och legat och snackat. Jag orkade inte sova på en tråkig ribbsäng så jag smög upp och la mig bredvid dig. Bredvid er.

Värkarna har satt igång ordentligt och du har det jobbigt. Förmiddagen går och värkarna kommer och går. Runt lunch har det inte öppnats mycket så barnmorskan säger åt mig att jag kan gå och äta. Andas en stund. Du behövs sen.

Jag går. Rastlös och orolig. Tänker första gå till pizzerian, men har dom där aningarna. Att jag måste vara nära. Att något är på gång. Högkänslig.
Tar en macka på cafeterian. Försöker koppla av. Läsa tidningen, men går efter nån timme upp till rummet igen och då är allt i full gång.
C har det jättejobbigt. Jag kryper upp i sängen sätter mig bakom henne, så hon kan luta sig mot mig, så jag kan hålla om henne, så jag kan viska i hennes öra att jag finns. Att jag är med henne.

Förlossningen går fort, för fort för att vara förstaföderska, när Maya kommer ut klipper jag navelsträngen och sveper in henne i en mjuk filt. Ser på henne och känner en varm kärlek sprida sig. Det är en känsla jag aldrig har upplevt förut. Den infann sig aldrig när min son föddes. Jag var en annan man då, en ung man, med stora problem..

Idag är jag en man. En som har varit med. En som lärt sig av sina misstag och tänker att varje dag är något fint och vackert..

Förlossningen strular. Maya är ute, men moderkakan sitter fast, det är turbulent i rummet. Personal. C gråter. Jag kan inget göra för plötsligt måste jag även ta hand om lilla Maya.
Så går larmet. Det blir en akut situation och C rullas iväg till operation.

.. och där sitter jag.. i ett förlossningsrum.. blod på golvet.. tystnaden och ensamheten är så påtaglig att man kan ta på den. Röra vid det som sker. Stunden allt vänder.

Jag ser på dig. Där är du ju, dig som jag pratat med så många gånger. Du känner igen min röst. Lullanlej.. pappas fina tjej.. jag älskar dej..

En sköterska kommer in med kaffe och ostmacka. En svensk flagga. Situationen är groteskt overklig, och då och då tänker jag att det var meningen att det var just jag som hamnade i den. Det var som änglarna visste att jag skulle hantera den.

Det blev special BB för oss. När jag och Maya kom upp till rummet ringde jag Alex och berättade att han fått en syster. Han kom upp till oss direkt, och där satt vi tre, mina barn och jag.

Oron gnagde. Ensamheten kändes oändlig. Vart var hon? Vi hade ju pratat om den här stunden, hur den skulle bli, den första kvällen med vårt barn..

Nu var hon inte där. Inte alls.

Jag sjöng för Maya. Jag berättade det jag berättat i 9 månader och hon var trygg. Älskad. Lyckorus.

Många timmar senare kommer C upp till rummet. Trött. Förlorat många liter blod. Orkar inget. Amningen funkar inte, hon funkar inte..

Jag ger Maya. Kämpar. Finns. Har lovat henne det. Hon har ju bara mig just nu.

När kvällen kom somnade C tidigt. Personalen sa att jag skulle lägga Maya i den där otäcka genomskinliga baljan. Jag vägrade. Hon somnade på mitt bröst och där sov hon hela natten. Vaggande händer. Mitt hjärta.

Där föddes en kärlek. Ett magiskt band mellan pappa och dotter..

/Uffe

Ma

26/2 2008

Det är tisdag. Februari har varit ovanlig varm, och blåsig. Stormar har dragit fram över Sverige. C mage har växt och om kvällarna när hon har somnat i soffan tecknar jag av henne. Det är vackert. Graviditet är vackert. En gravid kvinna är något speciellt. Min kvinna är finast. Hon bär vårt barn. Vårt barn som är beräknat till runt den 20 mars, bara några veckor kvar, så ligger bebisen där mellan oss i sängen. Snart är det min tur att bära omkring på det lilla livet. Nära, tätt intill, varmt och ömt hålla det kärt, låta henne höra mitt hjärta slå.

För jag tror det är hon, jag tror på en liten Maya. Jag har ju alltid önskat mig en dotter och vill att hon ska heta Maya.
Jag är övertygad om att det ligger en liten busig Maya därinne. Tryggt och varmt ombonad. Snart, lilla du.. snart är du hos oss.. och vad du kommer vara älskad..

Det finns dock en oro inom mig, en otäck gnagande känsla. Obehag som skrapar på lyckan. C har det tufft och är inte sig själv. Det har varit problem och hon har och haft en jobbig graviditet. Inte alls samma lycka som jag. Jag ser det i hennes ögon..

.. Försöker finnas för henne så mycket jag kan. Underlättar. Masserar. Pratar. Står upp och lovar att jag ska finnas varenda sekund vid hennes sida under förlossningen. Lugnar och berättar att jag ska finnas, nu och sen, att min väg är för henne och vårt barn. Vår framtid.

Stunder av kärlek. Minnen vi aldrig kommer glömma. En liten familj.

När jag blundar om kvällarna ser jag framför mig hur bebisen ligger där, mellan oss, hur jag ligger bredvid och ser hur innerligt fint det är med en kvinna som ammar. Hur livet knyts samman.
Jag ser hur C och min kärlek till varandra blir stark. Som flätade band som inte kan spricka, inte gå av..

.. ändå gnager oron..

Jag är bra på det. Jag är bra på att ana saker. Känna in. Förstå, och inom mig förbereder jag mig och mitt hjärta är redo att ge allt jag har. Beredd att förlora mig själv ett tag för att finnas bara för er. För dig C, för dig mitt lilla barn. Min famn är för er. Min själ. Kärlek och ni vet att jag kommer stå stark hur mycket det än kommer storma. Du känner mig C, efter 10 år tillsammans vet du.. Din man är en ek, rotad och ärrad av sitt liv, men den han älskar är hans liv. Mina andetag. Min puls.

Inget är viktigare.

Jag är 42 år. Har en son som fyller 16 bast iår och är på väg att bli pappa igen. Det har varit stormiga känslor sen den dagen du berättade att du var gravid. Tankar på att jag ska börja om igen.. men vi har pratat om det länge, du och jag, och nu när din mage är sådär magiskt fin och hela du är vackrare än någonsin är det bara lycka och nyfikenhet inom mig..

Idag var jag och hämtade dig hemma, och du följde med mig när jag skulle lämna in båtmotorn för service. På lördag ska jag och Mårten ut på fiske, och motorn går inte som den ska..

.. men det blir nog inget fiske på lördag, för plötsligt, i bilen såg jag hur du blev blek och sa med förvånad röst och lite skrämda ögon att vattnet gick..
Båtmotorn glömdes, men jag tänkte ändå "att vad fan, kunde det inte ha väntat lite"?

Åkte till BB, men blev hemskickade förstås.. men väl hemma satte värkarna igång och vi åkte in igen. Dom var kinkiga och tyckte ändå att det var för tidigt att komma in, men jag vägrade, jag sa att vi var trygga här, och ni får bara fixa ett rum..

Så blev det. Det brukar bli som jag vill.

Du lugnade ner dig när vi var där. Du somnade gott, men vaknade när min säng brakade sönder. Hela botten gick sönder och jag for i golvet. Jävla Bjarne tänkte jag. Så typiskt..

Det var den sista natten vi hade innan allt förändrades. Innan alla år tillsammans blev minnen.

För inte i min vildaste ängslan kunde jag ana vad som skulle komma..

/Uffe

För 12 år sedan så bodde jag och Mayas mamma (vi kallar henne C)i ett ganska stort fint hus på landet. Vi hade ett antal katter och en hund, han var en blandras på amerikansk bulldog och argentino dogo. En fantastisk hund, stor som ett hus och med ett lika gott hjärta som sin husse (och matte, för C är en väldigt duktig människa med att handskas med djur, och framförallt då hästar, hon har magiska händer och själ med hästar).
För vi hade hästar också, just då hade vi runt sex stycken hästar och stallet låg ett stenkast från vårt hus.
Det var en idyll. Jag arbetade på skola. Extraknäckte som fönsterputsare som jag gör än idag. 32 år sen jag började med det.
C  arbetade med hästarna. Det var travhästar som tävlade på och det rullade på. Hon var även i andra stall och hjälpte till med att rida hästar.

Livet var annorlunda. Minst sagt. Jag hjälpte ofta till i stallet, med allt, red men körde mest häst. Mockade skit. Tog in hö och halm. Slog på skor.

Ofta var jag iväg till havet eller någon sjö. Fiskade minst en gång/vecka, oftast flera gånger i veckan. Det var mitt liv och så har det varit sen barnsben.

Mitt fiske. Idag känns det som det allt mer blir ett minne i horisonten.

C hade en jobbig graviditet. Vi hade det ganska jobbigt och kämpigt mitt i våran trygga idyll. C sov mycket, tidigt om kvällen. Jag låg varje kväll och pratade med Maya, klappade magen, berättade för henne allt roligt vi skulle hitta på när hon kom ut. Att jag längtade efter henne. Att jag älskade henne och jag lovade henne att alltid finnas för henne. Vara bästa pappan.

Jag har hållit dom orden. Till punkt och pricka.

Nu, ikväll, 12 år senare sitter hon här bredvid mig i sin rullstol. Hon spelar på sin padda med stora ansträngningar, med ändå..

Vi är trygga. Lyckliga, ja, troligen..

Kärleksfulla, yes. Trötta.. igen yes..

Idag har mitt mående varit ganska ok, och stunder riktigt bra. Eftermiddag och kväll lite sämre och det känns ambivalent angående medicinen.

Vem är jag? Vem vill jag vara?

Existentiella frågor.. vem kan svara på dom, förutom jag? Vem känner mig så bra så dom kan säga att dom vill ha kvar den Uffe jag alltid varit?

/Uffe

ADHD och vinterdepp

Vad gör man med att få en diagnos när man är över 50 bast? Vad är tankarna och vart leder känslorna. Jag har i många år vetat om att jag har något, att jag är speciell, och på ett sätt har jag klarat mig väldigt bra. Mina styrkor har varit, är, att jag är jag. Visst är jag slarvig och glömsk, men det är ju en del av mig.

Nu har jag ätit medicin i snart två veckor och känner inte igen mig själv. Idag har det varit väldigt jobbigt. 

Det har känts som någon har kapat min hjärna. Helt cool. Inte många känslor. inga bergochdalbanor. Utan mer som en promenad på en stig utan kringelikrokar. 

Vill jag det här? Vill jag förlora mig själv. Den jag alltid varit..

Förlorar jag mig själv, eller är det bara en resa jag måste göra för att hitta rätt igen? 

Jag har bestämt mig för att ge medicinen en chans tills nästa gång jag ska träffa sjuksköterskan. Då får vi se om mitt mående har blivit bättre.

För idag har det varit en jobbig dag på många sätt. 

Imorgon ska det bli en bättre. Jag ska göra allt för att sprida min glädje. Min trygghet och min kärlek till livet. 

Jag ska lyfta. 

Jag ska ge mina medmänniskor respekt och bekräftelse. 

Jag ska göra mitt bästa för att sprida positiv kärlek.

Det är en turbulent tid. Jag saknar. Jag känner mig ensam. Jag är längtansfull samtidigt som jag står trygg i mina beslut och i min person. 

Jag har skrivkramp. Jag har teckningsblackout, vilket jag känner sorg för, men jag vet att det en dag kommer tillbaka. 

Om några dagar fyller min lilla donna 12 år. 12 år. Wow. Vilken resa vi gjort. Kanske är det en story att berätta igen..

.. kanske är det en öppning till att börja skriva här på bloggen, få inspiration.. om de här tolv åren.. 

.. och så kom Maya..

.. som en stormvind rakt in i själ och hjärta.. 

Min skatt vid regnbågens slut..

Finns det en skatt vid båda ändar av regnbågen.. 

.. en gång trodde jag det, en gång trodde jag att jag funnit dom.. 

/Uffe

Pippi på rymmen snurrar på teven, Maya chillar vid paddan och jag sitter här i soffan med datorn i knät. Som så många gånger.

Konrad spelar såg och Pippi testar hans kalasklister. Annika är lite rädder och Tommy vet inte vad gårdfarihandlare är. Pruttelutter. Det är fredagkväll och vi trivs, ändå.

Jag har vid 53 års ålder äntligen fått diagnosen ADHD. Det behövdes inte någon lång utredning, för efter ett par timmar skrattade psykologen och sa:
- Tror inte jag träffat någon mer klockren än du..
Tack för det.
I många år har jag förstått att jag har det, för så rörigt det är i mitt huvud, hur slarvig jag har varit och är. Ni vet Bjarne..

Fredag har övergått till lördag, och den började inget bra alls. Faktiskt helt jävla värdelöst.

Igår började jag med medicin med förhoppningar att min kropp och hjärna kanske kan få lite lugn och ro (tänk om Bjarne försvinner? Det vore ju ganska sorgligt, han och jag har många historier att förtälja och på något sätt vill jag uppleva fler).
Det tar lite tid att ställa in medicinen men redan igår märkte jag en viss skillnad. Klarhet i hjärnan. Ganska lugn. Stannade upp lite och var kvar i känslan. Tänkte till. Var inte riktigt lika ondskefull i trafiken (skrivet med ett leende).
Hade däremot svårt att äta och lite svårt att somna.

Sedan blev det natten från helvetet. Maya har vaknat precis hela tiden. Vänt. Bytt blöja. Gett nässpray. Varje gång jag somnat in, så har hon ropat.
Kl 4 vaknade jag och då hade huvudvärken infunnit sig. Låg och vred och vände på mig, för att försöka somna om.. men icke sa Nicke..
Vid 5 gick jag upp. Bryggde kaffe. Satte mig ned i soffan med bultande panna och trött blick. Drack kaffe och tog medicinen.
Det tog inte lång tid förrens jag låg och skakade i soffan, huvudvärken blev värre, frossa och fruktansvärt illamående.
Maya bus vaknade och jag nästan kröp in till henne, sa åt henne att hon fick ligga kvar och se film för pappa mår inte bra.
Då.. en darrande underläpp.. rädd att pappa ska försvinna eller bli så sjuk att jag inte kan ta hnad om henne..
Så, jag tröstade, kramade och sen klädde av pyjamas och tog av blöja. Det räckte med lite lukt från blöjan för att det skulle vända sig i magen. Ändå luktade det absolut inget illa, det var ändock tillräckligt.
Spydde. Huvudet värkte lite till. Kroppen skakade.

- Maya, jag lovar att pappa blir bra snart, du får se lite film så lägger jag mig i 10 min..

- Ok, lova, pappa..

Efter tjugo minuter hade jag inte blivit speciellt bättre, men klokare, för aldrig mer ska jag ta medicinen på fastande mage..

Pannben och jävlar anamma. Fixa frukost var värre än femmilen i Holmenkollen, men precis som efter en femmil är det skönt när man är i mål och sakta återvänder till livet.

Assistans. Kl 10.
Americano på favorithaket. Min fåtölj är ledig. Undangömd, Ensam som mig står den där och väntar på mitt sällskap.
En timme av livet. En timme med gott kaffe och bara mina egna tankar.

Morsan har varit här idag. Som varje lördag då ungen är hemma. Fantastisk mamma och farmor. Så fin och snäll. Så omtänksam.  Så öm. Så kärleksfull.

Min mamma.

Hur har du mått idag då, Uffe?

Lärt dig något?

Jodå, jag har mått ganska ok. Lite underligt och uppspeedad, darrig och en del hjärtklappning. Jag har lärt mig att det är viktigt att tvinga sig att äta, så jag ska bli herr skalman.


Sova och äta. Ta hand om ungen och varannan helg njuta av mitt egna sällskap. För kärleken verkar bo långt borta..

Lördagstankar

/Uffe

I´m still here..

.. and I will always come back..

Funkislivet visar sig från sin bästa sida, eller den sanna sidan, den sidan alla barn utan någon funktionsnedsättning aldrig får uppleva. Det alla föräldrar som lever i ett alldeles vanligt liv inte kan förstå, ens veta att den existerar..

.. Alla tider vi blir kallade till..

11-12-14-18-20-21-24/2.. och så smyger det in en tid i början på mars. Däremellan fyller min unge 12 år.
Habilitering, tandläkare och hjälpmedel. Det är vårt schema de närmsta veckorna.

Tandläkaren avklarad och Maya var så duktig. Det är första gången på snart 12 år som hon tillåter att någon tittar i hennes mun och till och med får stoppa in en liten spegel. En fantastisk underbar tandläkare som hade bokat ett mysigt vilrum istället för ett sterilt undersökningsrum. Grymt och det var en stolt dotter och pappa som gick därifrån..

Imorgon är det mötesfritt men racerunningträning, men jag är ju farsa, och när Maya är hemma måste hon gå först. Både jag och hon får en del tid för egna aktiviteter några eftermiddagar och kvällar i veckan.
Jag tränar och hon leker med assistent. Varje kväll, varje natt är ändå våra. Alla nattningar. Inatt har jag varit uppe och vänt henne minst fem gånger. Bytt blöja. Pussat en len kind och sagt att "pappa älskar dig"..
Sen stoppat om henne och själv längtat till barndomen. Minnet av hur mamma stoppade om mig, fläktade med täcket, och gav mig trygghet, gav mig kärlek och kramar..

Minnen av ömhet.

Minnen från förr. Minnen av dig.

Lifvet går vidare, och eller fast, dagar och nätter är himmel och helvete är det ändock en vacker saga vi lever, min Maya och jag..

/Uffe

Fem dagar utan nikotin. En stolt Uffe, men jag kämpar för det. Tror ta mig fan att jag kämpar varje sekund. Varje ticktack.

.. Orden är slut, men tårarna är det inte. Tar dom slut någongång tror ni?

Bad en vän om en tjänst idag, en som betydde mycket för mig, men han sa nej.. Det var för jobbigt, och sådant, kära läsare, gör ont i mig..

Det får mig verkligen ledsen.

Jag ger av mig själv från morgon till kväll. Jag tar emot samtal mitt i natten om det är någon som behöver mig. Tar mig tid och om jag inte kan, så försöker jag ändå alltid hitta en lösning..

.. så när jag väl frågar och märker ett oengagemang och man får ett nej på grund av lathet, det gör mig verkligen ledsen in i själen. Mer än jag kan förklara.

Besvikelse.

Så är min kväll..

Jag är tråkig här på bloggen, men finns ändå kvar. Vi finns, min vackra dotter och jag. Vi kämpar fan tillsammans och försöker göra lite skillnad i den här världen som alltmer blir en egoistisk plats där ingens vilja är viktig förutom din egna.
Bara du får det du vill ha är allt bra..

Varför lyssna? Varför ta in vad någon annan vill? Varför är det viktigt? Varför ska jag lägga min tid på att hjälpa dig, min vän?
Men..
Har du glömt? Har du glömt när jag kom till dig mitt i natten för att du grät? Har du glömt att jag fanns, att jag hämtade dig när din bil hade gått sönder? Har du glömt hur många gånger jag hjälpte dig när du behövde?
Det är några år sen, förstås, och tiden läker ju såren..

Men mina, min vän, mina sår kanske är djupare än dina och behöver omvårdnad, behöver en vänskap att lita på...

Vi är sådana. Vi är olika.

Lång vecka har det varit. Många barns olycka har passerat förbi. Många bråk... Kanske är det så, att jag inte orkar längre, ge så mycket av mig själv..

Jag kanske ska lägga om karriär och bli lastbilschaffis istället. Lyssna på bra musik och köra långt..

En sak är dock säker..

.. att jag alltid ändå kommer bry mig..

/Uffe