Samtal

Jag mötte dig en sommardag. Den var som en vanlig sommar. En svensk sommar som många har så kärt att säga. Alltså en ganska regnig dag. 

Jag tänker att det i alla fall är sommar. Regnig som solig. Sen har vi alla våra föreställningar och förväntningar på sommaren. Sol och bad. Ljumma sommarnätter med bubblande Prosecco . Jo, jag saknar oxå värme och soliga dagar. Kvällar jag kan sitta på min balkong utan min sköna ulltröja. Utan ett par tunna raggsockor. Yes, ligger gärna där med viftande tår och inande mygg..

.. men det är sommar..

Du var inte trygg sa du. Längtande efter något du inte visste vad det var. Det kan bli så om man för länge söker och letar. Om man för länge stannar i livet där ekorrhjulet rullar på utan att man märker det.

Vanans makt. Tryggheten och vetskapen av det man har är större än modet att lämna och ge sig in i det okända.

Det är nästan som att vara i missbruk. 

Jag vet känslan av att lämna alla mina vänner, de som betydde något, de som tyckte om mig, en del jag vuxit upp med. Där var jag någon, omtyckt och trygg trots att det var drogen och pengarna som styrde. Trots att man gjorde vad som helst, även att lura någon man tyckte om för att få drogen eller pengarna till den..

- Du, åren går, sa jag..

Vad gör samtalet med oss människor? Vad gör det när vi öppnar upp oss och ärligt naket berättar vem vi är? 

Samtalet är det viktigaste i ett förhållande. Med vän och partner. Olika kärleksförhållande. Jag har saknat samtalet, eller jag saknar samtal..

.. det där samtalet som får mig att tänka. Som får mig att vända och och värdera mina egna tankar och känslor. Det där som ger ett eko tillbaka. Orden som får tomrummet att fyllas, kanske de tomrum man inte ens visste att man hade.

Grottorna där demonerna bor.. 

- Jag vet, sa du, men det är så mycket gemensamt.. 

Ja, modet att finna nya stigar handlar ofta om att offra det man har. Förlora både en vän och kära saker..

Vännen hittar man alltid igen, om man vill, och saken är förgänglig och i minnet kommer den finnas..

- Ja, sa jag, men vem säger att det gemensamma inte kan finnas kvar?

Likt att stå på toppen av ett berg, där du ser allt vackert framför dig, men kan ändå inte ta på det, inte njuta, inte känna och inte få smekningen på kinden. Den du saknat. Den du vill ha. 

- Men, sa du, det kommer bli bråk.. hur ska det då gå?

Om viljorna går åt olika håll. På skilda stigar och kedjan brustit. Då kan vi halta fram i en dimmig längtan och göra narr av oss själva genom att ge utan att få. Genom att längta och inte älska..

- Jag tror man finner tillbaka, om man välvilligt vill, om man är ödmjuk och lyhörd. Du känner ju, sa jag..

Kan man få allt det man vill, eller måste en del faktiskt gå till spillo? Är jag i sånt behov av det jag inte får, eller är det något annat som skaver i min själ?

Sikten skyms ibland, och fokus blir det som någon annan har.. Det synliga. 

- Efter bråk kan man bli sams, sa jag, och allt det fina gemensamma kan bli ännu finare..

Tysta tankar. Själen som tiger. Man går där och saknar. Hur många är nöjda? Hur många ser ut över världen och tänker: 

"Så där som han har det vill jag ha".. 

Tänk att slippa fru och ungjäklar, tänk att ha det så kravlöst skönt.. som han..

Här sitter jag, ensam, strumporna ligger på golvet och ingen säger åt mig att ta upp dom, disken växer i köket och imorgon har jag tvättstugan. Den som ekar så tomt. Precis som mitt hjärta. 

Jag har alla mina vänner. Ses på krogen. Skrålar till en taskig trubadur på onsdagskvällar, men sen går jag den tunga vägen hem.. till ekot av ingenting..

Somnar och längtar efter dig. Vart du nu finns..

Hur ofta har jag inte tänkt så? Att jag längtat mig bort från där jag är..

Jag gör inte det längre.. 

Jag är nöjd. Saknad är inte samma som längtan..

Det beror mer på vad man gör med sin längtan.

/Uffe

Som en rak höger från ingenstans. En man inte ens har en chans att ducka för. Ner för räkning och res dig innan 10.

Maya hade svårt att somna igår. Eller mer att hon somnade, vaknade, somnade och vaknade. Lite rastlöst och otryggt. Men såklart. Någonstans ska inte en 12åring behöva åka till ett boende som mest liknar ett sjukhus, men är lite mer ombonat, dock inte mycket mer än så. Hon skulle inte behöva ha ny personal runt sig, sommarvikarier som kastas in i en stressad verksamhet och ingen varken hinner eller kanske inte ens vet om att det finns en genomförarplan att läsa. Där står allt om Maya. Om hur hon är, fast det är ju ganska enkelt för denna lilla donna är ta mig tusan alltid glad, men igår var det mer en ledsen uppsyn.
Där kan man även läsa allt annat som är viktigt för Maya. Att hon behöver sitta bra och vara ordentligt fastspänd för att göra detta. Om hon inte spänns fast så blir det jättejobbigt för henne att sitta och kroppen blir trött. Om kroppen är trött och man hela tiden får lägga sin koncentration att hålla balans då blir även hjärnan trött.
Barn med CP, och även vuxna med CP blir lätt hjärntrötta, precis som många andra med olika funktionsnedsättningar. Alla intryck som kommer till en. Som på kortis. Andra barn som är omkring, en del som låter mycket. Är ledsna eller helt enkelt har ljud för sig. All personal.

Det är inte samma miljö som hemma hos oss. Är är det lugnt och skönt. Ibland kör vi stenhård musik, eller ganska ofta. Vi blandar Astrid Lindgren med Slayer och en och annan Metallica låt.
Men i vårt hem är det tryggt och vi försöker så gott vi kan fylla hemmet med kärlek och omtanke. En trygg plats att vara på..

John Blund kom runt halv 11, 22.30. Då har jag inte mycket kvar av energi och lust, och när man fick en skymt av nattens frihet förra veckan blir man van att få vara sig själv. Natten är min, and I love it.,.

Jag gick och la mig, såg på Engelska antikrundan, som ganska snart vaggar in mig i drömmarnas land. Där allt och inget kan hända..
Runt 01 vaknade hon och behövdes vändas. Som i dimmig overklighet går jag upp och trillar tillbaka in i sängen igen. Försöker hitta tillbaka dit jag var. I sömnen.

Men sen sov hon till 04, då hörde jag hennes försiktiga rop i barnlarmet, och jag ropade till henne..

- Pappa kommer snart, jag måste bara få vakna till..

Det tar en minut och så hör jag henne igen, och tänker, "Om allt vore som det borde vara hade hon kommit upp till mig, då hade hon kunnat komma in till mig och berätta, hon skulle kunna lägga sig hos mig och vi skulle kunna chilla och somna om. Om allt vore som det borde hade hon kunnat sätta sig vid paddan, eller bre sig en macka och fixa ett glas o 'boy.. Denna gudadryck för både stora som små..
Om allt vore som det borde!"

Om inte CP fanns.

Så klockan fyra stod jag och bytte blöja. Pratade så lite som möjligt. Bäddade om henne det allra bästa och mysigaste jag kunde och sa..

- Vi sover en stund till..

En stund blev ganska exakt 45 minuter. Liksom vad är 45 minuter när sängen är som allra skönast?

Då orkade jag inte kämpa mer utan med möda klev jag upp. Myste till ungen och sa att hon kunde snooza en stund för jag ska fixa kaffe och pyssla i köket en stund.

Då somnar hon, den lilla argbiggan, då blir hon trygg, då hon hör mig stöka runt. Då hon vet att jag inte sover och att jag hör varje andetag hon tar.

Min skrutt.

Så har hon mens. Vilket hon är strålande glad att ha, men hon blir mer känslig och hugger för det minsta, i alla fall mot mig..

Ni vet, den man älskar är man trygg att skälla på..

Imorgonbitti ska vi till ögonmottagningen för synkontroll och Maya är ju

Tänker på bloggen varje kväll, men annat kommer emellan och det är som mina ord är slut, eller nej, det är fel för orden kommer aldrig ta slut, utan det är mer känslan och lusten att förmedla dom.

Den ovillkorliga kärleken.

Satte mig i bilen och åkte mot kortis. Tankar for, och känslan att nu är allt över, den underbara frihet jag haft under en vecka. Jag har inte gjort ett dugg, samtidigt som jag gjort allt jag velat. Låtit dagen ticka på, utan krav och måsten.
När jag närmade mig kortis började mitt inre gnaga, sakta blev det en glipa och locket på kistan med sorg sipprade ut i själ och hjärta. Den förbjudna sorgen. De förbjudna tankarna om att nu börjar allt igen.
Alltid vara tillgänglig. Alltid vara beredd att släppa det man gör. Alltid vara vaksam, och alltid vara alert i tanke för att kunna kommunicera. Ha tålamod att stanna upp och försöka förstå vad hon vill, jag gör det. Förstår. Ibland tar det lång tid innan jag inser vad hon menar eller vill. Då kommer frustration och även irritation, helst när tålamodet i timglaset håller på att ta slut.

Nu är nattningar tillbaka och jag kan inte sitta timme efter timme vid ritblocket. Jag kan inte vara vaken till kl 03 och ändå inte ens behöva tänka tanken, inte känna stressen att behöva sova..

.. jag älskar du dom, de vakna nätterna i ensamhet. I mina tankar. I mina känslor. Om jag så gråter och känner mig längtansfull och saknaden av en kram nästan blir tortyr.
.. eller när jag flyr in i en teckning och låter tankarna flyga i mörker och ljus. När dom tar mig tillbaka till barndomen och jag ser ur jag står med utslagna armar och skriker efter närhet. Då förståelsen om varför det blev som det blev och jag landar i det. Jag förlåter i hjärtat..

.. men bara i mitt egna.. inte någon annans.. Förlåt och gå vidare med förståelse och viss respekt..

Nu är nätterna tillbaka, med  blöjbyte i dimmig trötthet, med positionsändringar som jag iprincip gör medan jag är kvar i drömmarnas land.

.. Där allt går. Där min fantasi går i uppfyllelse..

Men..

.. nu sitter hon här, bredvid mig som tusen andra kvällar och jag känner en frid sprida sig i mig, I vårt hem.
För jag älskar ju denna lilla donna. Min skatt vid regnbågens slut. Hon som stormade in i mitt liv och vände ut och in på allt..

Jaha, blev arbetslös då, och hade väl en tanke att låta det vara så i ett par månader. Landa och vila efter många år med arbete, arbete och åter arbete..

.. det blev inte så. Jag har fått ett nytt spännande arbete på ett företag som heter Lynx Omsorg. Där ska jag arbeta med sådant jag arbetade innan jag provade på skolvärlden.
Psykiatri, missbruk och människor som på något annat sätt hamnat i en situation där de behöver hjälp och stöd för att orka sig upp på benen igen. En hand som visar världen och någon som blåser hål i alla mörka moln som skymmer framtiden..

Jag ser verkligen fram emot en ny era i mitt liv. Häftig känsla.

Nu är det snart dags för nattning.

Jag ska göra ett allvarligt försök att skriva här varje dag, så ni som fortfarande har tålamodet att hänga vid min blogg.. snälla, gör lite reklam för mig och Maya..

Vårat liv är ändå ganska nyfiket och intressant att följa och jag vet att jag har viktiga saker att förmedla.,.,

Kärlek&respekt..

/Uffe

Ingen dator inköpt än. Skralt i kassan och funderar på att sätta mig ner och skriva några fondansökningar. Troligen och möjligen skulle man nog kunna knapra in nån tusing eller två om man hittar rätt fond. Gjort det förut och borde nog göra det igen.
När det var som allra skralast i Lindahls kassa hade jag en insamling här på bloggen. Det är fint när människor delar med sig.

Jag gör det ofta. I min nykterhet har det blivit ett viktigt inslag att ge tillbaka och det är en smekning på själen varje gång jag känner att jag betalar tillbaka på det jag förut tog.

”Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det”

Sitter och skriver på min magiska balkong. Dofter från blommorna och den svala vinden som är en lättnad från dagens heta värme. Obarmhärtigt lyser solen, och får mig att inte må så bra. Maya mår ännu sämre av värmen, tänk er att sittas fast i en rullstol omsluten och bunden med höftbälte och bålstöd .. 

Men, vi har med en blomflockars med vatten och sprayar håret, vilket hon älskar och om natten har hon en fläkt som kyler ner, men för en styck pappa är det ett irriterande brummande och jag önskar att det fanns tysta fläktar.. eller att vi hade varsin ac..

Jo, min balkong är en fristad, en oas och ett litet paradis i livet, dock önskar jag så att den låg avsides eller att jag fick byta grannar. Hur orkar man dricka hela tiden? Bråkiga och störiga står dom på balkongen och tjafsar om både det ena och andra, samt så har båda en slemmig rökhosta som jag kan vara utan..

Men man kan inte få allt i livet, eller hur?

Maya Maria Lindahl är vaken länge. Hon somnar runt 21.30-22.00 och mina kvällar med egentid blir allt kortare, men samtidigt inte för jag är uppe länge. Hänger här bland blomster och blad. Försöker teckna och skriva men är inne i en hopplös svacka med både dit och skrivkramp. Attans.
Att den ska komma nu, när jag är arbetslös och har all tid i världen att skapa nåt fint och bra. Uppfylla drömmar och tankar. Visa världen vem jag är. För att få den där kvarten av kändisskap. Som Warhol sa.

Vill jag det då? Bli känd? Aldrig haft den längtan och behovet, ändå kanske det skulle vara viktigt att för mitt budskap vidare. Kämpa mot ondska och dumhet som råder i denna värld. Trump och resten av rötäggen som härskar planeten jorden..

Har nästan landat i att jag inte vill tillbaka till skolvärlden. De ramar som råder där kan jag inte förlika mig med. Jag vill ha frihet i det jag gör och göra som jag vill. Göra det jag är bra på. Att vara mig själv och ge min tid till de som behöver mig.

Träffar några ungdomar en gång i veckan, de bor i högriskområde, men dessa ungdomar vill inte in i kriminalitet och droger. De har drömmar men har för länge sedan stigmatiserat sig själva och av samhället.
Av rädda konservativa människor som egoistiskt sitter på sina feta rövar och vill ha mer..

Vad är ett liv värt för dom? Varför ska dom bry sig om en svart ung man som sitter hemma varje dag och bara ser film eller spelar spel, varför ska dom ta sig tid och lära känna honom och lyssna på hans drömmar om en vacker framtid? Varför ska dom bry sig om en ung man från Syrien, som lever för att dansa, som är stark som få och står upp för det han tror på, som varje dag gått till skolan och kämpat för Sina betyg, trots alla glåpord han fått utstå. Varje dag fått höra bögjävel och andra elakheter, ändå står han kvar och är sig själv. Det är styrka. Det är mod.
Vad som än händer i mitt liv, så tänker jag finnas där för dom. Jag tänker visa fingret till både stat och kapital så länge dom inte respekterar och hjälper dessa ungdomar.

Hur svårt kan det vara? Att några timmar hänga och var en vuxen förebild som bryr sig. Som finns och håller det han lovar..

Att lova är att göra. Om jag lovar något vet jag redan i min hjärna att jag kan fixa det jag lovar, annars säger jag att jag ska försöka, att jag ska göra vad jag kan, men jag kan inget lova..

Stå upp för orättvisor

Klockan tickar. Sakta kommer natten. På fredag åker ungen till kortis och är där en vecka. Den årliga veckan. Förra året drog jag iväg på en roadtrip, veckorna innan hade det varit högtryck men dagen då Maya åkte var det 12 grader ute och det lågtrycket höll i sig.. veckan ut.. När allt var som vanligt igen tittade åter solen fram..
På fredagkväll ska jag åka och fiska, tänker åka sent och få uppleva en sommarkväll som förr.. och på väg hem ska jag ta det där ljumma nattbadet.. fylla minnenas tillbringare och hälla upp det i glas om vintern..

Njut av livet. Stanna upp. Le. Var inte rädd för det finns inget att var rädd för..

Riv det som hindrar dig..

/Uffe

Maya&jag önskar alla läsare en vacker och fin midsommar..
Igår var jag vid sjön och njöt av en sommarkväll som var så där magiskt förtrollad dom bara midsommarkvällar kan vara..
En vacker tid som lindar sig likt mjuka minnen runt själen..

Denna dag är likt så många andra helgdagar en dag då det är en tradition hos många att dricka alkohol. Min innersta önskan är att alla tänker sig för och låter spriten vara. Ge barnen, ge de du älskar kärleksfull närvaro. Så mycket misär i fyllan spår, så många barn som lider, så många kvinnor som blir misshandlade, så många liv som går i kras..

En utopi. En dröm som inte går i uppfyllelse. Då tänker jag att jag får visa vägen. Ge mina barn och de som är mig kärast det bästa av mig. Jag tänker att jag ger av mig själv lite till för alla som behöver mig. För alla som lever på kanten till helvetet.  För mitt i det mörkaste mörker är den minsta ljusstrimma det lilla hopp man har och att veta att det finns en hand att hålla i. En hand som vill dig väl. En hand som inte slår. En hand som inte släpper utan en hand som tryggt håller dig kvar så du inte faller och aldrig mer kommer upp..

Utan dator just nu och skriver inlägget på mobilen. Ohållbart, så inläggen blir som dom blir och möjligen inte så många och långa..

Njut av livet..

/Uffe

Kortishelg. Nu är dom extra bra för både mig och fröken bus. Skolan är slut, så jag "slipper" åka och hämta Maya på fredagsmorgonen och kan ha tre sovmornar.

Har jag det då? Nej. Vaknar ändå tidigt som attan och har mycket svårt att landa. Få luft. Andas. Dock gör jag ändå det bästa av allt, och märker en viss skillnad för jag är inte riktigt lika stressad över att missa tid som jag varit förut.
I fredags vaknade jag typ 04.15 och kunde omöjligt somna om. Flera faktorer spelade in. Varmt sovrum. En springa mellan fönster och rullgardin gör att en tunn stråle av morgonsolen träffar mig rakt i ansiktet.. Ni vet, när jag sakta öppnar mina trötta ögonlock och det känns som man har en strålkastare i ansiktet är det fan i mig inte det enklaste att somna om. Inte om man heter Ulf Bjarne Gustaf i alla fall..

Men.. Asså, tänkte jag, det här funkar ju inte.. Så kånkade upp täcke och kuddar till soffan. Åt en tallrik fil med musli och sen somnade jag om, en väldigt skön insomning, in i drömmar och overklig fantasi..

Vaknar av att någon spelar musik.. Halleluja.. med Molly Sandén.. Känner ni igen det där, när man sover, men störs av något, man vet inte om man är kvar i drömmen eller om ljudet kommer från verkligheten..
Jävla Johanna, tänkte jag, och fick milt onda tankar. Jävla ungsnodd, tänkte jag, och i mitt ganska irriterande tillstånd bestämde jag för att slå sönder den där paddan..
För det var Mayas väckarklocka som kl 06.00 började spela.
På torsdagskvällen hade jag bett Maya och Johanna att inte glömma stänga av paddan, för jag vill inte vakna av Halleluja imorgonbitti. Pyttsan. Det hade dom ju fet glömt, eller så gjorde dom en plandrat terroristhandling mot mig.. men..
Hämden är ljuv..


Det blev en väldigt bra och fin fredag, skön och lugn, men alldeles för sent kom jag i säng. Skulle ha jobbat på lördagen, men blev liggande med huvudvärk och tröttheten from hell..

Sen har dagarna rullat på. Fiske och god mat. Hängt på min vackra balkong. Chillat med min son och fått några timmar med min vän, Mårten..

Framförallt tid med mig själv. Jag gillar att umgås med mig själv. Vi har bra och fina samtal, Bjarne och jag..

.. Gustaf är med på ett hörn också, dock är han den som inte visar sig för allmänheten, han är den anonyma, den hemlighets fulla, han får bara de allra närmsta träffa..

Hörnan. Ett av paradisen på jorden. Där allt kan hända och där inget alls händer. Där tankar blir till handling eller där tankar far ut i universum och kommer tillbaka som ett eko.

Det kommer frodas av blomster. Det kommer dofta av lavendel, choklad och tobak..

Igår plockade jag basilika till min tomatsallad. Imorgon lagar jag torsk med ägg och persiljesås. 

Buddha vaktar..

.. Det gör även Tingeling.. Som vår skyddande ängel.. 

.. och bland gräset dansar min vackra ballerina, hon ler mot solen och gör mig glad varje morgon..

Kära läsare, hur många ni nu än är. Lifvet är en kamp, under mina nu 53 år 8 månader och 9 dagar på denna jord har jag kämpat. Levt i ångestens klor. Skrattat. Upplevt sfären av ljus och skugga. Av totalt mörker, Av skinande sol och glittrande vågor..

Idag, kommer demonerna ibland, katastrofen i tankarna är värre än något annat.. men så tänker jag!

Vad är egentligen farligt i livet?

.. I vårt lilla familjeliv är det inte så mycket. Vad är farligt med att Maya får åka färdtjänst själv, förutom att det är mitt dåliga samvete jag får brottas med..

Bryta kedjor. Klippa band.. utmana sig själv..

Lev nu, dö sen..

/Uffe

Ljuset är här. Sommarkväll på balkongen när ungen har somnat. Allt är som vanligt samtidigt som allt är upp och ner..

En klump växer sig allt starkare inom mig. Imorgon är det avslutning. Maya går på sommarlov och jag går in i en ny period av livet..

Den kommer stärka mig, den kommer få mig att växa som människa. Jag tänker stå stark och följa min väg..

.. inget bestämma utan följa med tid och rum och se vart jag hamnar..

Maya mår som den prinsessa hon är. Ganska trotsig och irriterad på sin farsa, men liksom hon är ju snart tonåring..

.. Reflekterar över åren som gått och funderar på vart dom tog vägen? Som att stå vid kanten och se allt passera revy..

Det som skett kan jag inget göra åt, förutom att känna stolthet för att varje dag finnas för min dotter. Varje dag se till att hon kommer iväg till skolan, att hon är ren och fin, att hon är mätt och att hon är trygg och känner sig älskad..

.. Solen lyser.. träden har klätt sig i sin vackraste kostym.. och vi har veckor av förtrollande kvällar framför oss..

Låt det vara som det är. Låt det komma till mig. Visa mig min belöning för det jag gjort.

Vad är jag värd? Vad har det som jag skapat kostat?

Jag är rikare än många, men i min skattkista finns inte pengar och juveler, inget guld och ingen myrra..

I min finns omtanke och tålamod, kärlek och ömhet, respekten och ärlighet..

I min finns nyfikenheten på kontraster och det som kallas utanförskap. Aldrig kommer jag gå den enkla vägen, aldrig kommer jag välja den raka snabba motorvägen, utan alltid svänga in och gå vilse bland stigarna som ingen vet vart dom leder..

Ett sent inlägg. Impulsivt innan jag går och lägger mig. Några tankar från min hjärna som aldrig är tyst..

/Uffe