Något har gått fel och jag tror inte det har funkat att kommentera? Kommentera gärna så jag ser att det funkar nu. Era kommentarer är viktiga för mig, men jag är usel på att svara, men som sagt, de betyder väldigt mycket..

För jag vet ju att jag inte sitter här och skriver ut i tomma intet. Ingen aning om hur många ni är, men några är det..

Jag trodde faktiskt alla hade tröttnat när jag inte uppdaterade på ett par månader, men så var det inte..

Här är allt som vanligt. Maya mår bra, hon är glad och nyfiken. Pappa Uffe mår oxå ok, trivs på jobbet och gör det bra, är omtyckt bland både klienter och personal, tror jag..

Herr Bjarne dyker upp då och då och gör livet lite roligare, lite knöligare och lite rörigare.. som härom natten..

Vaknade, vet att jag hörde Maya på babylarmet, men låg kvar och lyssnade, men hon drömde bara. Jag blundade och befann mig mellan vakenhet och sömn. I periferin av det verkliga. Där man kan bli kär och andra förunderliga ting..

Tänkte att: 

"Nä, fan, Uffe gå upp, det är ju ingen idé att ligga här och om du somnar om nu blir det bara jobbigare att gå upp"

För, asså, jag är så trött om mornarna. Nästan onaturligt otäckt trött. När ungen ropar är det en styck pappa som med ren viljestyrka kliver upp..

Så, jag går upp, tänker att det ska bli skönt med en kaffe och lugn och ro innan Maya vaknar. Samtidigt känner jag mig väldigt trött. Ögonen är tunga och hjärnan är som seg sirap, 

Nu efteråt inser jag att det var i drömmen som jag hörde och stängde av min väckarklocka, för när jag satte mig ner i soffan, kaffekoppen i handen och så knäppte jag på mobilen. 02.23. Liksom vad fan.. tänkte jag..

Kunde inte somna om. Bjarne och jag satt uppe och mötte morgonen. 

Lifvet, ni vet.. lifvets bryderi..

/Uffe

Jul or not jul..

 Vi lever i en mörk tid. Lika mörk som många andra eror där smittor har strötts över världen och orsakat kaos och död. 

Vi lever i en tid då människor behöver finnas för varandra, då vi måste förstå att då och då blir inte livet som man tänkt sig. Personligen och med den bakgrund jag har, vet jag, och kan ta det här på ett bra sätt. Inser att vi prövas och prövningen går ut på att se hur tålmodigt vi kan vänta. För det kommer ju även en tid då det vanliga smyger sig på..

Vad nu det vanliga är. Vad det vanliga var. Kommer det vanliga bli något annat? 

Jag arbetar med människor i riskgrupper. Arbetar med människor som bland annat har lättare utvecklingsstörningar, beteendeproblematik, trotssyndrom, autism, ADHD och ren och skär psykisk ohälsa, depressioner och ensam ensamhet. 

Många förstår inte det här. Dom förstår inte varför dom inte får gå till sin dagliga verksamhet. Dom förstår inte det allvarliga. Dom har inte den förmågan. 

Karlsson, Nilsson, Andersson och Pettersson förstår. Hon på ICA förstår. Alla förstår, men många går omkring med insikten och tron att det här drabbar inte mig. Idag läste jag att 1 av 4 östgötar är smittade. När jag gick i affären, och ställde mig i kön, så var det 10 personer där, alla höll avstånd, ingen utom jag hade mask på sig, och jag tänkte.. Här är enligt statistiken 2,5 smittade, och en av dom kan vara jag. 

Mitt ansvar att göra det jag måste för att på alla sätt minska och få denna hemska tid att försvinna. Utrota. Jag vill inte ha dig kvar längre. Jävla Corona.

För ett år sedan var min son ute och reste, och jag kommer ihåg att jag satt och tittade på teve och nyheterna rapporterade från Kina. Där människor dog. Då tänkte jag, likadant som många andra tänkte och tänker..

"Konversation på en gren"

(.. eller "vad ska vi nu göra med vår julstress")

Tur att det är där, så långt borta, långt iväg från vår trygga värld. Vi i Sverige. Som traskat här och sluppit så mycket elände..

Sen.. plötsligt kom det ett fall i Italien.. och till min förtvivlan var den här. Smittan. Maya och jag drabbades av att vi blev lite sjuka och fick vara hemma i 10 dygn, bara hon och jag timme efter timme. Natt och dag. Jag förstår inte hur vi fixade det, men man gör det, man fixar allt om man har kärlek och förståelse nära sitt hjärta..

Min skrutt ska lägga sig nu, och jag tänker nog även jag försöka slå huvudet i sängkanten och sova.. För..

Imorgon är en annan dag..

/Uffe

Bland änglar och trasiga skor..

 Flydde in i fantasin och önskade att jag kunde fånga en ängel och lära mig flyga. Hur gör jag, för att fånga dig, ängeln vid min sida, det vore en underbar stund att få sätta mig ner och samtala med dig..

Led mig. Visa mig den väg du lett mig in på. Jag vet att den kommer vara full av hinder. Mörka gränder. Taggar som river. Lodräta bergsväggar och stiglöst land. Som Mordor. Skuggornas land. Genom alla åren, från springande, lekande barnsben, tills nu, en vis klok man med trötta fötter. De gör ont. Men stegen är ändå stolta. 

För vart jag än ser i mörkret så finns alltid en springa av ljus. Som glittrar. Likt solens strålar genom bokskogens täta grönska.

Dörrar öppnas. Dörrar stängs, och för varje dörr jag går igenom växer jag. Själsligt och fint. Klokt och rådfull. Stark för att finnas där för dig. För er. 

Verkligheten. 

Natt. Klockan tickar 02.14, ticktackticktack. Står vid Mayas säng och byter blöja, och hjälper henne att räta ut sina ben. Drar sakta, töjer, stretchar ut, försiktigt, tills hon själv kan sträcka på dom. Lägger henne på sidan, och tänker, "Gud, vad stor hon är, vart tog tiden vägen?"

Förr bollade jag med henne, nuförtiden är det svårare, tyngre, och hennes stela kropp gör det speciellt att bara få henne på sidan. Men, allt man gör många gånger lär man sig göra. Hittar ett sätt. Som är bra för både henne och mig. 

Trillar i säng igen. Kryper ner under två täcken och försöker hitta tillbaka där jag var. I sömnen. Tycker mig bara ha slumrat till när jag hör henne ropa igen. Babylarmet. Hennes hjälplöshet skär i mig. Om jag dör i sömnen är det ingen som kommer och finns där. Hjälper. Den tanken får ångesten att riva som djävulens klor.

Snälla änglar. Låt mig bli gammal. Gråhårig och lycklig. Låt mig få vandra vid de vackraste sjöar och älvar med mitt flugspö och låt Maya bo nånstans där alla är snälla och möter henne som jag gjort i alla år. Med kärlek. Ömhet. Innerlig hjärta. All min tid.

Hasar mig likt en zombie in till henne, klockan tickar 03.42, och morgonen nalkas allt mer. Om ett ögonblick i sömnen kommer larmet ringa och säga.. - Gå upp, Uffe, gå upp..

Hon har hamnat på magen, och så kan hon av många anledningar inte sova, eller ligga, bara när jag masserar ryggen, då slappnar hennes kropp av, men i natten då blir den värre om hon ligger så, spastisk, stel, och hon får någonslags panik. Kanske av den totala hjälplösheten. Igen.

Det doftar av kaffe. Maya sover men jag är uppe. Mörkret håller sitt grepp. Den råa kylan kryper intill. Jag huttrar till och känner, hur långt bort den är, våren.. den vackra, doftande spirande våren.. 

Mörkrost. Nyheter. + 3 ute. + 20 inne. Corona. Trump. Storbritannien som är första landet som fått fram vaccin. Sporten. Zlatan. Vädret. Leende programledare och min trötthet blir ännu påtagligare. Hur kan dom vara så pigga. Glada. Se så fräscha ut..

Smink, Lindahl. Ingen CP-skadad dotter att ta hand om, om natten, i mörkret, bland brännande tårar och sorgsen själ. Uffe. Skrattet är fejk. Är dom lyckligare än dig? 

Måste påminna mig om vem jag är. Vart jag kommer ifrån. Hur det var. Att jag rest mig upp från slummen, från dammigt betonggolv, en enkel madrass i ett källarförråd.. 

Kolla dig runt, i ditt speciella hem, se vad du åstadkommit.. 

Mat i knappen. Stressigt. Ungen trotsig. Trilsk kropp och det är nästan omöjligt att få på jackan. Varje morgon likadant. Andas, Uffe, andas..

07.34. Hon rullar upp i skoltaxin och jag vinkar hejdå.. Vi ses ikväll..

Kommer upp. Sätter mig ner en stund. Samma leende programledare. En kock gör någon maträtt, som kräver 100 ingredienser och jag funderar på hur många som lagar till den ikväll?

Någon?

Jag tar fram blocket och pennan. Tecknar. Ger mig själv 10 minuter, och önskar mig 10 dygn i ensamhet. Köp mat, lås sen och kasta nyckeln och låt mig vara i bubblan. Låt mig skapa. Skriva boken. Färdigställa livet. Möjligen vill jag ligga och se på serier. Eller film. 

Alla, nästan, i alla fall övervägande av alla, säger: 

- Har du sett den nya serien på Netflix.. 

Hallå, vem har den tiden? Och när man väl har tiden, vem vill se en serie i 100 timmar då livet passerar förbi?

Sen drar allt igång. Städar upp. Diskar. Gör det ok att komma hem till..

Erik hämtar Maya på fritis. Färdtjänst hem. Jag jobbar. Sitter i samtal. Lyssnar. Tröstar. Finns. 

Kommer hem. Skrattet ekar. Maya har tusen och en saker att berätta. Erik gör iordning henne för natten. Sen är det hon och jag. 

För hur det än är, hur jobbiga nätterna är, hur än livet grinar illa ibland, så har vi det magiskt fint.. Jag tror inte det är så många familjer som har det vi har.. 

Vi är krigare. Så jävla mycket krigare. 

Vem bryr sig om hur dagarna går..

Den här har jag många minnen av. Speciellt ett, och jag undrar än idag vem det var..

Kör bil. Är någonstans mellan Stockholm och Linköping. Ensam. Varit ute på äventyr som så många gånger förr. Radion på, något önskeprogram, och plötsligt hör jag hur programledaren säger:

- Den här är till dig, Uffe Lindahl i Linköping, och med hälsningen.. Jag tänker på dig.. 

Ännu idag har jag ingen aning om vem du var?

CP knackar på. Maya bajsar. Massor och jag måste bära upp henne till badkaret. Hon trött. Jag trött. Tung. Duschar, och försöker ändå skoja. Skoja bort känslan av att det ska fan inte vara såhär. Hon är snart 13 år och jag ska inte behöva stå och duscha bort bajs kl 21 på kvällen. Jag ska inte behöva bära henne. Jag ska inte behöva ta på en blöja igen, och jag ska inte behöva lägga henne tillrätta för att hon inte själv kan..

Men.. det är så och inte ens gud och änglar kan ändra det. 

Önskar att jag möter dig en dag, du som följer mig dag som natt, du som leder mig och är min utvalda.. Jag skulle så gärna vilja höra varför du gav mig det liv jag fick..

Lev väl.

/Uffe

As time goes by..

 A kiss is just a kiss..

Maya tillbaka från kortis, på ett sätt helt fantastiskt att hon är bredvid mig igen, min krigarprinsessa, det är tryggt och jag känner igen mig, vi har gjort det här förr, som ikväll. Jag skrivandes och hon vid sin padda. Chillar lite då och då.. Om livets frågor och andra mer banala ting.. 

På ett sätt hade jag behövt några dygn till för att reda ut saker och ting. För att hinna. För att rannsaka livet och mig själv.

Inatt har jag inte kunnat sova. Drömde de hemskaste drömmarna och vaknade kallsvettig och panikslagen. Klarvaken. 01.20. 

Försöker somna om, men en stress rusade genom kroppen, en ångest som är svår att förklara, en rastlöshet som gjorde att min själ vred sig i plågor. 

Jag testade att se Studio Natur, då brukar jag somna, blundar och bara lyssnar och svävar iväg in i sömnen. Funkade inte alls. Gav upp och tänkte, fuck this shit..

Filmjölk med några stänk musli och en klick honung. Täcket i soffan, och jo, jag slumrade till men varje gång jag klev in i sömnen kom drömmarna tillbaka. De jagade mig. De förföljde mig in i mörka gränder och vart jag än tittade fanns det endast återvändgränder.

Gick upp vid 5. Tog min medicin. Käkade (igen). Drack kaffe och kröp sedan ner i soffan och under täckets varma dun. 

Då kom den, sömnen, och jag somnade så skönt. När Maya är ända till måndag på kortis så brukar hon få åka färdtjänst till skolan,  då får jag en extra morgon för mig själv.

Jävla mobil. Förbannade påhitt. Den plingade till, och min sömn försvann. Tänkte tanken att bara strunta i det, men jag visste inte riktigt vad klockan var, och vågade inte chansa, för det kunde ju vara kortis, eller skolan, att något hänt.

Ständig beredskap.

Fiske både lördag och söndag. Timmar med min son. Timmar med en vän som är fotograf och mina planer för den där boken kanske börjar bli en sanning. Kanske. Om lusten infaller och jag har tiden. Tid utan stress och krav från andra.

Orkar inte det. Då faller jag. Då kommer väggen rusades och jag duckar och flyr från det jobbiga.

Nu börjar slutet närma sig för den här säsongen vid sjön, i alla fall

med flugspöt. Jag åker säkert ut nån dag, när isen dånar och fötterna fryser.

Tänder en eld och samlar mig. Lyssnar till vinterns tystnad. Känner hur locket 

lagts på och dofterna från skvattram försvunnit. 

Längtan till vår.

Vägen mot sjön. Vindskyddet. Lugnet. Ro för själen.

Långt från stressen och kraven.

Frusna fingrar binder på flugan. Stickade vantar av mor.

Hur många har du stickat till mig genom åren, min kära mamma?

Jag tänker på dig, och jag längtar att få krama dig igen.

Där vid udden av gräs har jag fångat många öringar. 

Genom åren har jag lärt mig vart dom simmar, och vad 

dom gillar att äta. En magisk vacker bild, en sann bild av mig.

I ensamhet. Mitt flugspö. Skogen och en blank vattenspegel.

Trolsk och hemlig.

Dom händerna. Mina händer. Så många gånger de har hållit om

flugspöt. Som att hålla sin käreste i handen.

Trygg närvaro. Meditation. 

Ro.

Där går jag. I mina tankar. I min ensamhet. Som så många gånger.

Tänk vad det har stärkt mig, gett mig mod och hopp. Där har tanken

blivit verklighet och jag funnit mitt kall. 

Att med min styrka finnas för andra, att visa ödmjukhet

inför livet och mina medmänniskor. 

Att vara ärlig.

Mitt ankare. Mitt roder.

Never Alone. Always Alone.

Tack Adrian Clarke för underbara bilder. Jag har hoppats i många år att en fotograf med samma tänk och idéer som jag ska komma i min väg, gå på samma stig så längtan kan bli en verklighet. Längtan att nå ut till andra med det fisket och naturen gett mig. Tack, Adrian, för att du kom och att du lyssnar.

Min Maya ska sova nu. Jag ska natta, som jag gjort så många gånger förut. Klä av. Stretcha hennes stela muskler. Massera ryggen. Ge en sticksig puss i nacken och sen en på kinden, fast hon inte vill, men innerst inne vet jag att den där pussen betyder allt.

För även jag, då och då trots min ålder, saknar mammas klapp och puss på kinden..

Så.. Stanna upp i vardagen. Ge din tid till någon som behöver den. Var snäll och våga ha civilkurage och säg ifrån mot orättvisor.. 

/Uffe

 Hon vaknar när allt blir tyst. När jag släcker ner och säger godnatt till lägenheten, och kryper ner under täcket hör jag henne röra sig, vakna och jag smyger in till henne och pussar en puss på kinden. Viskar godnatt och ett tyst jag älskar dig..

De orden öser jag inte med, de orden, de vackraste jag vet, vårdar jag ömt och är sparsam med. De är för värdefulla att slösa med. 

Ord är bara ord och en meningslös visa som inget betyder om inte handlingen finns. En mjuk smekning på en kind, en kyss i nacken, en lapp i jackfickan en måndagmorgon i november, som man hittar när man sitter fast i bilkön, i glittrande morgonljus.. 

Tack för att du finns..

.. Min vän.. 

Hon är där och jag är här. Hon ligger i sitt rum på kortis, hon trivs och hon är väl omhändertagen. Ringde förut och hon skrattade så ljuvligt gott så det sprakade i kroppen av lycka och kärlek.,.

Jag sitter här, i soffan, slut i min kropp, slut i hjärna och själ, ändå.

Gott folk, lever jag mer än många andra.. 

Känner. Tänker. Är.

Min son, havet, ett flugspö och så jag. Imorgon är jag inte här, då är jag där jag vill vara.. Jag kommer nog ändå, ha ett sting av längtan efter vårens värme, när jag står utvadad i det kalla vattnet och minusgraderna biter i kinden..

Lifvet. 

Kärleken.

Lusten.

Den innerliga längtan.

Sorgen. 

Skrattet.

Kyssen jag aldrig glömmer..

En frostig natt under lyktstolpen. Iskristaller for som tindrande små älvor, och just då stod tiden still,, 

/Uffe

 Att vika tvätt kan nog vara det allra tråkigaste jag vet, eller så är det något magiskt häxlikt med klädhögen som ligger ren och välluktande där i soffan. Jag sitter ju bredvid den. Varför gör jag inget? Vad är det som är så tråkigt?

Diska är samma, men jag har anammat min kära mors löfte, att alltid ha disken diskad när hon lägger sig. Jag är väl inte lika duktig, men jag blir iaf inte skrämd när jag smyger upp i tidig otta och brygger mitt morgonkaffe.

Mollbergs. Rykande gott. 

Jag är skrämmande trött om mornarna. Klockan ringer 04.50 och jag borde, borde, borde lära mig att liksom kasta mig upp från sängens sköna värme..

.. och visst, jag tänker så varenda morgon, "Upp, Uffe, upp nu.." Du vet vad du sagt till dig själv i snart sisådär 40 år.. 

Men, varje morgon fångar täcket in mig, snärjer mig, viskar vackra saker i mitt öra, omfamnar mig som den vackraste kvinnan, som att bli förtrollad och jag ligger kvar. 

Snoozar. Snoozar en gång till.. ofta trycker jag på fel knapp och stänger av alarmet, och hör mig själv tänka.. "Nu stängde du av larmet, tänk om du försover dig".. 

Ändå.. 

Det är det jag inte känner igen. Jag känner inte igen mig när jag hör Maya ropa, hur jag måste kämpa för att komma upp, hur djupt trött jag är. 

Det är som ordet trött inte riktigt räcker. Det är nästan en förolämpning mot hur jag är på morgonen. 

Snarkar jag, funderar jag? Har frågat ungen, och hon ler visserligen, men jag har inte fått något riktigt svar. Jag kanske borde köpa mig något som mäter min sömn? Höra av mig till sjukvård? 

För detta är jag en smula rädd för. Denna totala trötthet. 

Läser om de som går in i väggen, som inte ens kommer upp från sängen. Men.. 

Jag är inte där. Tänker inte låta någon vägg förstöra det vi har. Det vi byggt upp. Vårat fina liv.

Uppe flera gånger per natt. Dock har hon sovit bra ett tag, jag med, men samtidigt inte. Varje kväll när hon somnar har jag teve på, eller oftast musik, hård och rå, mjuk och sensuell, vacker och fin. Har ljust i lägenheten, eller tänder stearinljus. Hon sover gott. Tryggt och mysigt. Går in till henne. Tittar till. Ger en puss på kinden och känner den där innerliga kärleken spridas. 

I själen, stolthet och rak rygg, hon som ligger där har jag följt och funnits hos sen hennes första andetag. Jag tänker finnas till mitt sista.

För trots trötthet och ibland en hopplös vardag, så fyller vi våra liv med skratt och ömhet. Vi har börjat med en ny nattningsrutin, vi springer in till sängen och hoppar upp i sängen, och hon skrattar det allra ljuvligaste skrattet..

Hon ser på mig med glittrande ögon och jag känner tårar bränna bakom mina. Tänk vilken lycka. Tänk vilken fantastisk förmån att fått vara med om detta, att just jag fick äran att känna detta underbara kärleksrus..

Den totala och kravlösa. 

Maya vill visa sin klass att även hon kan hoppa upp i sängen, så igår fick assistent Amanda agera fotograf, vi gjorde många tagningar och för varje skrattade vi nog lite mer. 

Svetten rann på mig, för min lilla donna väger en del och hennes kropp är inte den enklaste att hantera.

Men, vad gör jag inte, för henne.. 

Lifvets mörka hemlighet. Längtan till kärlek. Till närheten och någon som vill och kan gå upp och hjälpa mig om natten. 

Sällsynta ögonblick kan jag tänka så, men det är verkligen väldigt sällsynt. Så sällsynt att jag inte ens kommer ihåg när tanken kom. Det här är mitt kall som en högra makt gett mig och jag är helt och hållet beredd att alltid vara ensam. Always alone.

Senaste halvåret har det smugit in sig en annan känsla. En som jag inte gillar. Ilska. Nära vrede. Nästan ett hat. 

Det är ett annat kapitel och jag har tagit tag i det, bett om hjälp, för den känslan tänker jag inte låta rota sig i mitt hjärta..

Jag ska berätta, en dag, en kväll, en natt..

För, om någon är ödmjuk i livet så är det jag.

Önskar alla (hur få eller många ni nu är) vackra och fina dagar. Stanna upp. Känn. Tänk. Möt dina medmänniskor med öppet sinne och ett leende.

Ge kärlek. 

/Uffe

Sovmorgon och en punka..

 Tidig morgon. Hör hur Maya ropar på mig, hon behöver hjälp, men jag är så trött, så innerligt trött, orkeslös, och sömnen vill inte lämna mig. Jag vill ligga kvar under det mjuka täcket. Känna lakanets lenhet mot min kropp, känna hur värmen omsluter mig och bara blunda. Sova. Slumra och drömma, om sovmorgonen utan krav. Varför kan jag inte ha den när hon är på kortis, tänker jag? Varför känner jag inte samma sak när jag vaknar alldeles själv i lägenheten?

När jag väl har chansen? Så är det, varenda morgon, lika trött, lika längtansfull, samma känsla och tanke:

"Nästa gång, nästa gång hon är på kortis ska jag sova.."

Sen kommer den där morgonen, då hon inte ropar på mig, pockar på min uppmärksamhet för att hon behöver min hjälp. Mitt stöd. Mitt liv. 

För utan den är hon hjälplös. 

Då, när jag vaknar och ljuset bryter in genom persiennen. Då spritter det i kroppen och jag vill inte missa en sekund av dagen. Vill göra. Uppleva. Vara. 

Tänker:

"Jag borde sova, men sängen är inte lika skön en lördag som den brukar vara klockan 05.00 en tisdag"..

Igår kväll kom kylan. Bjarne var ute och körde, ärenden, inne i stan för att fixa nya brillor till ungen. Hon har ju dom till sin peklampa, men de gamla har gått sönder och nu behövs nya. Lånar hem två stycken och dom som hon gillar mest, sitter även bäst och är, shit, billigast..

Lätt stressad parkerar jag vid affären. Där jag inte brukar parkera. Om 50 minuter måste jag vara hemma. Svänger upp och känner hur jag tar en trottoarkant alldeles för hårt. En otäck känsla sprider sig i kroppen. Den följer mig som en skugga när jag handlar. 

40 minuter kvar tills assistenten slutar och jag vet att hon har en buss att passa för att komma hem till sitt lilla hus på landet. Nästa buss går typ runt 23, och jag vill inte ha henne hängandes i mitt hem hela kvällen. 

Det är tillräckligt att ändå så ofta ha någon, egentligen, främmande människa här..

Åker iväg, och känner direkt att något är fel. Det dunkar. Känns som jag kör ett lok på knagglig räls. Fan..

Vänster bakdäck är helt platt och ett stort hål i. Jävla trottoarkant. Men du Uffe, är det kantens fel eller mitt??

Skönt att skylla på något, för trottoarkanter har inget samvete. Inga känslor. Felet är dock mitt.. Kollar klockan, typ 35 min.. 

Jag hinner. Fram med reservdäck. Domkraft. Vinden viner och jag tänker att den har vänt, isigt kall mot min snaggade nacke. Så frös jag aldrig när jag hade mitt långa hår. Fingrarna domnar, men jag är van, med tusen timmars fiske i minusgrader, härdad och hård. Många gånger har jag värmt Alex och Olivers händer med mina. Fascinerade har dom varit att mina varit så varma, trots kylan. Imponerade när jag sagt att bästa sättet att hålla sig varm om händerna är att ta ner dom i vattnet. Med stora ögon såg dom hur det rök om mina händer. Så varma. 

Grejen var ju att händerna bara var lite varmare än vattnet och jag led alla helvetes kval, men jag var ju hjälte bara för en stund.. 

(Men på något sätt funkade det, ändå..)

Tillbaka till bilen. Fälgkors, vart fan är fälgkorset? Får lust att skrika rakt ut, varför har jag allt utan ett fälgkors? Hur jävla dum får man vara?

25 minuter kvar. Två matkassar och jobbväskan. Bilen står parkerad ok, men på en 30minutare, får chansa..

Ringer en polare, och han kan inte skjutsa hem. Ringer Micke, men han är halvvägs ut på landet, men han kan vända, säger han. Det kvittar, säger jag, för jag måste vara hemma. Snart. Helst nu säger mina händer som nu är kylklampar, och mina tankar far iväg till sommarens behag. Till sjön en junikväll. Vackra roadtrips, med sommarkvällen i ögonen..

Vinterjävel.

Låser bilen. Går ner till stationen. 

15 min kvar. Sätter mig i en taxi. Stationsgatan, tack..

Jag hann. Assistenten hann. Allt som vanligt förutom att jag har en bil med punktering parkerad på en 30 minuters parkering och ett däck att byta..

När Maya somnat börjar händerna tina, men ångesten över vinterns intåg är kvar. Den finns. Sommaren är död, länge leve sommaren..

Fredagkväll. Pappa&dotter. Maya&Uffe. Uffe&Maya. Vi mot världen. Aldrig ge upp, alltid vara modig och stå upp mot orättvisan. Älska livet, trots allt. Trots vinter. Kylig atmosfär. Hatisk värld. Små rädda människor (mest män, dessa jävla män) som med fördomar och makt krossar och maler sönder världen. Hjärntvättar de som inte kan tänka lika klart, och göder de rika. Patriarket. Kapitalet. Hur ska man vinna mot det?

När staten smeker högmodet medhårs. 

Dit har vi kommit. 

Högmod. Girighet. Vällust. Avund. Frosseri. Vrede. Lättja. 

Visst känns det som de allt mer blir en bekräftad del av samhället?

Egoismens äckliga ansikte. 

Jag borde bli mer egoist. Inte bry mig. Inte fälla en tår för fattigdomen. Inte gråta över en annan människas ödsliga sorg. Inte spilla min tid på att ge andra av den värdefulla vardagen. Inte stanna upp bara för ögonblicket och ge dig en kram. Utan kallt gå förbi och inte ägna dig en blick. Inte en tanke. Bara förakt att du finns. Din jävel. 

Vi har kastat oss in i djävulens gap idag. Vi modiga krigare. Källarförrådet. Asså, fy och bubblan och allt annat som man kan säga, what a mess..

Imorgon vill Maya adventspynta, en vecka för tidigt och hennes pappas konservativa tänk får sig en törn. Man hänger upp adventstjärnan dagen innan första advent. Punkt slut och amen. 

Men.. 

Hon är på kortis nästa helg, och hon vill. Hon vill göra det här med mig, som vi brukar göra, varje år. Det är en belöning för mig som far. Att hon faktiskt kommer ihåg och att jag skapat minnen. Fina minnen. För traditioner är viktigt. Etiskt lärande. Vi lär att respektera och vara. Vi lär att de som gått före har något att lära oss. 

Chips&CocaCola. Chips överallt. Kolsyrerapningar och hicka. Nyss har jag dammsugit av hela ungen, för annars kommer det vara chipssmulor i hela sängen. 

Och vem vill ha det??

Hennes skratt kvittrade över hela Stationsgatan när dammsugarborsten kittlade hennes hals.. Hon såg på mig och hennes ögon sa: 

"Du måste vara världens knäppaste pappa!"

Med kärlek och ödmjukt sinne lägger jag nu min fina krigarprinsessa. Vaggar henne in i sömnen, och tänker att jag aldrig kommer bli egoist. Jag kommer fortsätta fälla en tår över det orättvisa. Gråta över att du finns där, du ensamma människa, som aldrig ville bli den du blev. Jag kommer fortsätta stanna upp och sätta mig bredvid dig, ge dig en kram och dela min sista peng.

Jag kommer se dig när du går förbi med din hatiska blick, dina fördomar och din rädsla och jag kommer aldrig respektera dig. Din jävel. 

Lugn och ro. Stillhet. Kontemplation. Teven avstängd. Stearinljus skimrar. Tröttheten kryper inpå. En strimma av saknad efter närheten. Naken hud. Någons andetag bredvid mig. 

För mig är det inga problem att isolera mig. Livet kommer tillbaka. Livet lever ändå. Min tid är här och nu. En dag dör jag och mitt mål är att dö lycklig och med känslan att jag gjorde det bästa av min tid här på jorden. Jag gav er min tid. 

/Uffe