Som att sakta kvävas.

Nattat Maya och det blev en sån där nattning att minnas. En sån som borde vara varje kväll. när vi kramas (Maya kan inte kramas eftersom hennes armar blir spastiska och dras inåt), men våra kramar är som vi är två pusselbitar, enorm trygghet och kärlek som jag aldrig känt förut. 

En känsla så djup. Den gör ont och samtidigt är den fantastisk. Min sorg, den jag bär varje dag, Varje natt när jag har varit inne och hjälpt henne med att vända sig, eller lägga ett ben tillrätta, en arm eller hela kroppen. Ofta behövs det byta blöja. Runt kl 02.00. Jag gör det i sömnen nuförtiden. Vissa perioder får Maya problem med täppt näsa. Det har hållit oss vakna många nätter genom åren. En vinter sov vi inte på över en vecka. Varje natt, heltäppt, och när hon var liten satte hon ofta slem i halsen och kräktes. Grät väldigt mycket och länge. 

Då fick vi en nässpray med kortison och den hjälper. Nuförtiden ber hon om nässpray, förr grät hon med panik och jag fick mordhålla. Hemska stunder.

När jag är klar med Maya och går in till min säng igen. Då kommer tankarna. Om att få se Maya cykla. Om att se henne åka skidor. Jag lovar, om Maya kunde skulle hon älska allt med fart i. Som hennes mamma. 

För hon är ju inte bara min, Min Maya, hon har även en mamma. Inom sig.

Om natten, då ingen finns att ringa, och rummens väggar kommer emot en, tills det känns som att ligga i en kista. Då är det som halsen kvävs av ångest. Sorg. 

Men kärlek. Massor kärlek och bekräftelse. Kramar och stulna pussar. 

Känslan att bara få fly. Bort, bort från avgasrök, myllret av människor, likt myror i en stack är vi. Där vi irrar omkring och undrar vad fan vi gör här?

Hyra en stuga vid havet. På en ö. Dit jag bara kan ta mig med båt och sitta i gungstolen och se in mot land. Där ingen kan ta mig. Där ingen kan såra mig. Där ingen kan få mig ur balans.

I min ensamhet vet jag att ingen kan såra 

mig. 

Långt ifrån alla hemska berättelser från hjälplösa barn. Som flytt från deras föräldrar. Som förlorat sina vänner, när dom har dött på en båt på medelhavet.
Vart har allas empati tagit vägen? När du egoismen över?

Vad har du för rätt att kränka mig när du inte vet vem jag är?

Varför ska människor sjunka så lågt att de i deras kritik går till personangrepp. Som Greta. På ett sätt kan jag förstå en del av kritiken. Polariseringen är en aspekt på det som sker i vårt samhälle, och vi ser tendenserna att det grupperar sig i olika läger. Såg att någon ny strejk var på gång, kommer inte ihåg vart, men nu var det vuxna som skulle strejka. Typ olovligt.

Den trenden är ganska farlig. Om man ser historiskt har det skett förr. Många gånger, och det verkar vara människans natur att kriga.

Dock är det långt ifrån värdigt att gå till personangrepp. Att påpeka utseende. Att håna. För mig är det den allra lägsta sättet och jag har inget för de som gör det. En hård pungspark skulle många ha. Trump.

Samtal är farligt. Förståelse är knappt någon vet vad det är.

Nej, jag vill sitta på en klippa och frysa. Höra havet dåna. Se hur molnen far på stormig natthimmel. Månen glimtar förbi och säger hej. Går på långa ben. Känna den doftlösa, det eviga, det som är större än mig.

Vid ritblocket

Lutar mig mot den tanken, att jag kan släppa taget ibland och låta änglarna styra vart jag ska..

/Uffe

Några ord, så ni inte tror jag gått under marken.

Trött och hungrig. Har återigen problem med min mage, den funkar inte som den ska och jag har jättesvårt att äta. Går bra fram till lunch. Sen mår jag illa bara jag tänker på mat, och när jag ska äta kan jag få i mig några tuggor.

Stress.

Skitsamma vad det är, för jobbigt är det.

På kvällarna funkar fil och havrefras, men, hur kul är det kväll efter kväll?

En kortishelg har flugit förbi och jag hann med att fylla år. Inget firande alls. 53 bast. Thats life.

Lifvet.

Mårten bjöd på mat. Oxfile, potatisgratäng och en rödvinssås som är magiskt. Kokad i flera timmar. Reducerad så smakerna exploderar i munnen.

På kvällen lagade jag torskrygg med brynt smör. Nästan lika gott.

Så. Maya hemma igen. Nu när vi skulle gå och lägga oss gick vi igenom schemat för imorgon, och dom ska ha slöjd.

- Trä eller syslöjd? Visar upp vänster hand för trä.

- Träslöjd! Samtidigt som hon skiner upp som en sol. Hon vill berätta vad hon gör.

Fråga din unge vad dom gör på slöjden och hon får inte svara med rösten. Det blir en slags skattjakt, där jag hela tiden måste fråga, fråga och fråga. Slutna frågor. Precis tvärtom vad jag gör om dagarna. Öppna frågor är självklara när man arbetar med människor men inte med någon som inte kan ställa frågor tillbaka.

Det var nåt till köket och tillslut kom vi fram till att hon höll på att göra en godisskål. Yes.

Sen pratade vi om läskiga filmer och vad det betyder att vara "skraj". Så en del snack om mens och sånt, att komma i puberteten.

Vart har dessa år tagit vägen?

Nattningsbestyr nu. Så.

Ha en fin vecka..

/Uffe

Höstregn

Är i en svacka. Döljer mig bakom erfarenhet och professionalism. Tar mig min kunskap istället för mig själv. Gömmer mig. 

Med vissa brister dammarna. Då gråter jag. Jävla liv.

Som höstregn. Glittrande droppar på vindrutan. Gatljusen. Den blöta mörka asfalten. Hukande människor, en blöt tiggare som ger mig ett sting av hur orättvist livet är. För det kvittar varför dom sitter där, om dom inte var tvungna skulle dom inte göra det. På något sätt. 

En gång för längesen, i Köpenhamn möttes jag och en man från Peru. Jag satt på en uteservering och solade mig i vårsolen, efter en av Köpenhamns bästa thaikök. Jag hade spisat en god Massaman, currygryta med massor grönsaker, kokt potatis, biff och nötter. Jeans och vit shirt, solbrillor och skönt flummig. Troligen med en god kaffe på bordet. Life was good.

Serveringen ligger precis utmed en gruspromenad, med en murad mur på andra sidan. När jag satt där i min egna värld fick jag se en sliten man sitta på muren och vrida sig i magkramper. Det såg ut så. Han kröp ihop och höll sig om magen. Sen var det bra igen innan nästa kramp. 

Uffe kunde inte bara sitta och titta på. Kommer ihåg det som det vore igår, hur jag gick fram till honom, försiktigt la jag en hand på hans axel och frågade hur det var. 

Hela han tog tag i mig, hans ögon, så sorgsna, hans slitna kläder och smutsiga fingrar. 

- Hungry.. hungry..

(min engelska är inte skrivbar, men..)

- Ok..

Så jag välkomnade honom till mitt bord. Där pratade vi en stund och jag beställde en Massaman till honom. Den glädjen, den tacksamheten gör att jag alltid vill fortsätta att möta dessa människor. Som vandrat genom elände över hela världen, för att många gånger dö på en parkbänk. Vi drack kaffe och han berättade sin story. Sin resa från Peru till Köpenhamn. 

Vi var fattiga båda två, på vårat sätt. Jag en simpel flummare från Sverige, som driftade runt på småjobb och studier, hade pengar men inte till det jag la dom på. Öl och nåt rökverk. Han en fattig man, Utan skor. Hans ägodelar var en ryggsäck, en sovsäck, tandborste och nån extra tröja. Mitt tåg skulle gå om några timmar och jag var tvungen att bryta upp. Skiljas från denna fina människor som jag kände en enorm dragning till. Som en själfrände.

Kvantfysik. 

Jag gick in till retaurangen och betalade för fem luncher till. Förklarade att det var till han och att han skulle hämta en varje dag. 

Jag hade typ 600 dkr i fickan och han fick typ 200. Kanske köpte han hasch för pengarna, men då var han iaf mätt när han rökte. 

Får fortfarande tårar av det avskedet. Hur vi stod på grusgången och kramades. Grät. Tack änglarna för ni gav mig den upplevelsen. 

Eller om det helt enkelt är kvantfysik. Saker händer av en anledning. 

Undrar hur det gick för honom. Vart han är. 

Mårten, Mirja, och jag

Året är nog 1985. Jag är tillsammans med Mirja. A love story. En stormig. Hon och jag träffas under en stort träd som står på ett av stadens lilla torg. Mitt i natten. I regnet. 

Det var sensommar, början på augusti, och jag tog av mig min jeansjacka och la om henne. Hon var mycket yngre än mig och det blev spännande möten. Hennes mamma hatade mig. En kriminell, som rökte hasch och drack öl.. 

.. men vi blev förälskade Mirja och jag. Vi flydde. Vi var unga och dumma. Hon rymde ut från badrumsfönstret sent om kvällarna och jag stod på Ådalagatan och väntade med bilen. Sen drog vi. Ibland bara ut på vägarna. Snackade. Troligen pussades lite. Tog ett morgonbad när solen kom upp. Oftast åkte vi hem till mig. Min första lägenhet. En liten etta i Berga. Nästan där Winnerbäck bodde. 

Där låg vi och tryckte under täcket när hennes mamma gick utanför och skrek att hon skulle komma hem..

Minnen

Vi är på Skara sommarland på bilden. Det är jag, Mårten och min syster som dejtade Mårta. Vi har en gammal Amazon och drar omkring i. Mårten är galen vindsurfare, så taket är fullt av brädor, master och segel. Vi lever livet. 

Mårten och jag hade jävligt tråkigt där på Skara, och var sugna på annat, så vi smidde planer och lurade våra kära flickvänner till Liseberg istället.. 

On the road again. 

Längtar efter en lång roadtrip. 

Som ni förstår är storyn längre. En lång väg hem.

Höstregnet strilar utanför. För längesen är balkongen ingen trevligt ställe att hänga. Kravlöst soffhäng under filten är även det en lyxig tillvaro från uteliggarens liv. 

Be humble.

/Uffe

A beautiful day..

Vaknade innan alarmet. Tre minuter. Snoozade några gånger, tills det är dags att släntra ut till köket. Brygga sig en Mollberg. Hälla upp i bästa koppen. Loppisfynd, dansk design. Funkis. Yes, I know, nörd..

Ibland väntar jag in i det längsta med att väcka Maya. Vet precis hur lång tid det tar, att fixa. Byta. Klä på. Spännas fast i rullstolen. Borsta gaddar. Vara med och fixa frukosten. Inte alltid, men ofta. Ge Maya frukost, först så mycket som möjligt i munnen, sen knappen. Tar en stund.

Mixar 1 dl havregryn med ett ägg och ca 3/4 Turkisk yoghurt. Ibland byter jag yoghurt mot banan eller avocado, eller har lite av allt. Det beror på. Maya mår väldigt bra av den frukosten och jag är säker på att det är därför hon klarar skolan så bra. Pigg hela dagarna. Bra mat. Genomtänkt.

På fredag är det gourmetmat på fredag. Dags för mig att bjuda Mårten, Alex på käk. När Mårten lagar mat blir det alltid kött. Han är en jävel på att steka en entrecote. Om Alex bjuder blir det troligen pilgrimsmussla, bacon och en avokadosky, en modern gastronomi. När jag bjuder blir det själfallet fisk.

Kommer bjuda på rimmad torskrygg, Sandefjordsås, grillad sparris med parmesan och balsamico.. Lovar det är gott som attan..

Kvällens dans..

Har försökt gjort den här dagen till något speciellt. Trots total mörker och regn hos mig, så finns ju alltid repstege och paraply.

Le för fan.

Be a hero.

Åkte hem lite tidigare från jobbet idag, en strategi för överlevnad. Ingen assistans idag, och bara en kväll Maya och jag.
Av erfarenhet vet jag att det kan vara ömtåliga stunder. Maya kan vara på gränsen till för trött och längta till Johanna eller Erik, för pappa är ganska tråkig.

Idag. Pappa Uffe på strålande bushumör. (Ni vet om man klättrar tillräckligt högt på repstegen så ser man faktiskt lite ljus då och då).
Tog tag i den gigantiska disken som låg som en dinousarie i diskhon. Diska är möjligen den enda anledningen till att bli sambo igen.. hahaha.. sorry.. men jag skulle lätt byta ut diskning mot allt annat i städväg. Kan ta tvätt, dammsugning, matlagning, nattning mot att slippa att 1. Vika tvätt. 2. Diska.

Drog på oss bagarmössan och gjorde syltkakor, ni vet hallongrottor men min unge vill ha jordgubb istället. Maya klarar med stor möda och besvär att röra ihop en del av sockret med mjölet, sen får jag hjälpa till.
För såklart man måste dega med handen. Står bakom och tar tag i arm och hand, hjälper med att böja hand och fingrar. Allt.
Leende och glittrande ögon. Pappa får jag smaka.

Såklart.

.. och jag tvingar mig att ta bort bilden på hur hon skulle stå med pekfingret i degskålen och smaska. Om hon hade kunnat.

Nu brinner stearin. Ser på Maya att hon är jättetrött, men hon vägrar erkänna. Tänker vänta ut henne några minuter till, och sen lura henne att gäspa.. för då kommer jag på henne och hon skrattar och tittar in mot hennes rosa rum.

Hur lurar man ett barn att gäspa? (får man lura barn? Svar: Ja.

Gör så här: När du ser att ungen börjar bli trött men nekar själv bestämt till tröttheten (förnekelsestadiet). Var i närheten, gärna sitta i soffan tillsammans, och i precis rätt ögonblick så gäspar du, högt och så där smittande skönt. Säg inget. Bara gäspa och sträck på dig.. så får du se..

Vet, galen.

Lundell..

Tänk en podd. Bjarne&Uffe. En stund i min hjärna.

Dags att ta tag i nattning.  Lyft eller lift upp i sängen. Klä av. Byta. Stretcha och massera. Hon älskar att få ryggen masserad och jag känner hur musklerna slappnar av. Annars hårda hela tiden, eller växlande tonus. Fy fan för att vara i den kroppen.

Men, liv livet som inte CP fanns. Så har jag tänkt sen den där dagen då allt blev en sanning. Maya har en CP-skada, En CP-skada. En CP-skada..

Ekot och tomrummet.

Hon somnar snart. Jag är trött. Alldeles för trött.

Ganska stolt man och pappa och tänker vara så. Trots att kvinnor hatar män.

Jag kan förstå men ibland går saker och ting till överdrift hos vissa. Dom hatar liksom bara män, överlag, utan att fatta varför.

Har jag fel? Kan man ha fel? Vad är våra åsikter värda för varandra?

Inget glitter och glamour men ändå ganska nice.

Lifvet, min vän.

/Uffe

Luften gick ur mig. Som om allt punkterade min själ för ett tag. Nollställd.

Jag vill förtydliga att jag har släppt taget om mitt förra förhållande. Skulle aldrig ta mig tillbaka för när kärlek är slut går den inte att finna igen.
I vissa fall kanske. Ibland när åren har gått kan nog vägar korsas igen, då de gamla stigarna är glömda.

Kan berätta slutet på hela historien för att sen komma in på kvällens ämne (om jag nu orkar och finner orden, vill inte verka som en galen bipolär man som yrar).

Yes, när sommaren falnar och löven dalar så minns man det som var.
Ystra sommarnätter och soliga dagar på stranden är borta, och stearinljusen tänts. Det som var så spännande är för länge sen inte alls spännande.

Allt har sin tid, även i ett förhållande. Galen romantik. Förförelse. Kärleksfulla överraskningar. Ett kärleksbrev i jackfickan en tisdag i november. Sen är det plötsligt vardag. Dom där söta ovanorna är snart en gnagande känsla av irritation. Snarkningarna om natten gör att man sakta börjar planera hur man ska ta livet av någon utan att bli upptäckt. Morrhår i ärtorna?

Såklart

Svensk komedi när den är som bäst?

Jo, hon hörde av sig den där höstdagen. Ville igen. Jag tänkte att hon kanske skulle berätta. Att vi skulle samtala.
Sågs och åt middag. Som så många andra gånger. Tänkte den tanken när jag satte mig. Att det var som att resa tillbaka. Samma känsla.
Istället för ett vanligt samtal, gick hon i försvar.

Så..

Vara konsten trogen.

Det är ganska märkligt hur människor går i försvar. Hela tiden är man nära att kränka någon, eller om någon gjort ett uppenbart fel, varför kasta sig in i ett försvar?
Är för trött i hjärnan känner jag. Kan nog inte själv förstå vad jag menar..

Egentligen..

Jag är en stolt pappa. Väldigt stolt pappa till två fantastiska ungar. Alex som jobbar dag och natt, han har köpt en enkel resa till Thailand och drar i november. Hemskt för en pappa. Bröstet bara knyter sig av tanken att han ska vara helt ensam i Bangkok..

.. Det var ju inte längesen vi satt på bryggan och metade abborre. Och han sa "Pappa, tålamod är en fiskares bästa vän"

.. och så Maya..

In i våra liv som en solig stormvind och den har fortfarande inte slutat blåsa.

Hon somnar nu och jag ska försjunka in i en teckning.. Musiken, jag och bara jag..

/Uffe

Den rann av mig idag.

Att skriva och att vara ärlig.

Kanske ska falla in i enkelheten. Inte så jävla känslig.

Klä på sig skalet av manlighet.

Fredagsmys hos Lindahl. Bara stearinljus som brinner och Maya hon trivs. Ler. Känner sig till ro.

Lagat väldigt god mat ikväll, och nu får Maya sin efterrätt. Glass med maränger. Lycka efter en arbetsvecka. I enkelheten.

Orkar tyvärr inte skriva mer ikväll.

Önskar ni som läser en nice helg.

/Uffe