Lifvet

Ikväll låter jag mina tankar vara kvar i hjärna och hjärta. Det får nog bli så ett tag. Jag har öppnat mig tillräckligt för ett tag. 

Att våga visa sitt inre, sina svagheter och brister, våga vara modig tar på krafterna. Stänger portarna ett tag. Ärlighetens sårbarhet. 

Som att gå på tunn is. 

Ska tatuera  mig snart igen. 

En sån. På underarmen. Med texten ""Always alone". Det är jag som styr skutan nuförtiden. Ingen annan. 

I see you..

Förflyttar mig nu till ritblock och pennor. Uffe har en idé, en briljant.

/U

Maya tycker det är mysigt på mornarna. Att höra mig stöka omkring i köket. Brygga kaffe. Kaffenörd. Testar just nu ett Zoéga, väldigt gott. Starkt och djupa smaker. Som en explosion i munnen. Små stunder av lycka. Det som finns kvar i kannan är perfekt att använda till iskaffet på kvällen. Testa. Enkelt och gott. Mörk choklad. Sånt är kvalité.

Ni ser, vilka vingelkantiga vägar jag tar. Från att stöka i köket klockan 5 på morgonen och precis ha varit inne hos Maya. Bytt blöja. Lagt henne på sidan och pussat godmorgon. Så får hon snooza vidare medan jag förbereder. Dricker kaffe i lugn och ro. Andas. Gör mina val. Påminner mig om vart jag kommer ifrån.

Det gör mig glad att veta att hon myser och trivs att höra mig. Då är hon trygg. Jag kommer ihåg hur det var att vakna rädd.

Dag 6 (tror jag)..

Det är dag 6 och nu är det bara pannben som gäller. Men det funkar. Det funkar. På något sätt funkar det. Jag har en app, som visar hur länge jag varit snusfri.. 6 dagar 8 timmar 46 minuter..

Krigare. Överlevare.

Men rädd för det som sker i världen. Jävligt livrädd.

Vi lever här uppe i vår kokong där vi stänger ute. För det vi inte ser finns inte. Vi lever i en gammal illusion att Sverige är ett tryggt land. Upp till kamp, kamrater. Ådalen 31.

Vi som arbetar i dessa riskområden och med de ungdomar som växer upp där, vi ser en värld många inte kan ana. Inom snar framtid kommer det "No Go" områden i Stockholm, Malmö och Göteborg..

Sverige Sverige Fosterland.

NMR skriver om att de förbereder sig för raskrig. Det har funnits kvar nazister från andra världkriget och de har förberett sig och är snart redo att ta över igen.

Mental istid.

Nu kämpar jag. Får skakningar och darrningar. Ingen annan än jag vet hur mycket jag snusat. Två prillor inne samtidigt. Nästan dygnet runt. Kvällarna är inte alls roliga. Men

Ska vinna det här. Det finns inget annat.

/Uffe

Tisdag. Ni vet, tisdag. En vanlig dag på min skola.

Gick extra in i en sexa idag. Där det ofta är kaos. Totalt. Ledsamt med barn som har en så oerhört brist på respekt för vuxna. Många av dom blir ganska spaka när jag viskar i deras ögon att dom inte ska jiddra med mig. Att dom har två val. The hard way or the highway..

För lite så är det. Med de stora grabsen är jag ännu mer hård mot, om dom dribblar och leker tuffa så måste man plocka ner dom och låta dom förstå att dom ju faktiskt bara är små rädda barn som behöver en kram och lite bekräftelse.

En kille i sexan som jag sett ute på rasten. Busig. Väldigt nonchalant. Men när genomgången började var han alert, duktig, räckte upp handen. Kunde en del, men var modig och försökte med det han var osäker på. Efter genomgången blev han som förbytt. Eget arbete. Ta ansvar. Inte ha koll. Rörigt.

Då, såklart, går man i affekt. Man vill, men kan inte. Jag gick och satte mig hos honom och frågade hur läget var. Presenterade mig. Han blängde.

- Vad bra du var på genomgången, du kunde ju allt.. Han bara blängde på mig och sa:

-Sluta retas, det är inget roligt..
- Va?
- Ja, om att jag är duktig!
- Men du, jag skulle aldrig skoja om en sån sak. Jag tyckte du var jätteduktig! Brukar aldrig någon säga det till dig? Att du är duktig.

Han skakade sakta på huvudet.

Fy fan. Sitter här med min fina dotter bredvid mig. Hon med sina problem, men hon är i alla fall älskad, hon får bekräftelse, trygghet och massor kärlek.

Vad skapar vi för människor? Hur ska vi visa dom vägen?

Får tårar i ögonen. Av verkligheten.

Jag satt med honom resten av lektionen och han satt vid mig hela tiden.

En hand på ryggen kan göra mer gott än de vackraste ord.

Dag 6:

Situationer gör mig dissig. Just nu har jag ett enormt sug efter en snus. Situationen.  Skriva på bloggen. Vara ensam. Vart ska rastlösheten ta vägen. Det är en kamp nu. Plötsligt. Som ett krig har brutit ut i kroppen. Vanans makt. Har slagit mig flera gånger över vänster jeansficka idag, och med panik undrat vart snuset är. Jag skakar lite av abstinensen. Som att frysa inombords. Suget är enormt och just nu skapar det enbart en rå otäck ångest. Den här kampen kan jag bara ta själv. Jag förstår en del nu och snussuget kommer om värst när Maya somnat. När jag blir ensam.

Granska dig själv. Se ditt liv utifrån. Vem är du? Vad gör du? Vad säger du till dig själv när du möter dig i spegeln?

Jag förstår frestelsen att käka onyttigt, för wow vad jag är sugen på nåt. Bulle och mjölk. Chips. Choklad. Kaffe och en snus.
Men, det är just den kampen jag oxå tänker ta. Det är viktigt för mitt välmående att behålla min form.

Dags att ta fram krigaren. Den som ingen kan vinna mot.

/U

Vänner, kompisar, polare, dom man känner och vet vilka dom är och säger tjena till på stan. Många är dom. Just dom som jag känner litegrann är väldigt många..

Kom hem 16 idag. Gjorde köttbullar (jag har sån tur att min fina mamma kommer med köttbullar så jag har i frysen. Men gräddsåsen vill jag göra. Jag äter inga lightprodukter. När jag lagar mat är det grädde och smör. Smaken och känslan av genuin mat gillar jag.

Så gör även min vän Mårten. Vi sparar ihop och lagar god exklusiv mat. Han är nog en av mina allra bästa vänner. Micke och jag också, men vi har en historia tillsammans. Lärde känna honom när jag var var åtta år, vi började klass 2 tillsammans. Birgit Fredriksson hette hon och man var tyst på hennes lektioner. Dagen började med att Birgit spelade piano och klassen sjöng psalm. Det borde finnas några Birgit i dagens skola. Fan, vi vuxna håller på att förlora.

Micke och jag. Vi har polat sen dess. Snackar nästan varje dag. Går och avslutar söndagen med att käka på vårt favorithak. Putsar fönster tillsammans, det har vi gjort i 32 år nu. Med Micke kan jag vara mig själv. Vara roliga tokiga och väldigt disträ. Uffe.

Jag brukar tänka att vi söker lycka hela tiden. Ett konstans sökande efter ständigt välmående. Jag tror att jag har funnit min lycka och ju mer jag tänker på det, blir det en sanning. Jag, det är mitt liv, så det är min lycka. Någon annan behöver troligen något annat för att känna sig lycklig.

När var du lycklig senast?

Mina är även hon en av de allra finaste vänner man kan ha. Klok. Lyssnar. Ber om hjälp. Visar sina känslor. Visar sin kärlek till mig. För så är det med Mina. Hon är mig väldigt nära hjärtat.
Vi ses nästan aldrig. Men hon finns. Får ett snap ibland, Älskar dig, Kungen.. Då vet man att man betyder något för en annan människa.

Mårten. Jag har diagnoserat honom med lindrig Asperger, och en viss autism. Men med Mårten kan jag diskutera som jag vill. Vi går på djupet. Vi samtalar om historia och hur allt går igen. Vi samtalar om diktaturer. Om nobelpriset. Om varför män är rädda för Greta. Mårten och jag hejar på Greta. Hon är bra som fan, oavsett om det är vuxna som skriver talen..

För mig är lycka när jag får göra det jag vill göra. Fiska är lycka, för då är jag där och nu. Här och nu. Det är inget annat än jag, Uffe, mitt kära flugspö, kastet, när man ser en fisk i strömmen och lyckas att få den att ta min fluga. Den jag suttit på min kammare och bundit, en imitation av en nattslända. Sådana äter fisken.

Lycka är att teckna och lyssna på musik. Gärna i många timmar. Glömma tid och rum. Hög musik. Mina pennor och block. Gott kaffe. Havrefras&fil.

Så lycka för mig är när jag kan vara Uffe, göra det jag vill och trivs med. Då jag glömmer allt annat.

Likadant är det nog med att ha en vän. Med en vän kan man vara sig själv. Gråta. Våga sånt man annars inte vågar. Berätta dom där alldeles för vågade vitsarna, men som är roliga som fan om man har samma humor. Med en vän kan man sova i ett tält i tre veckor och varje kväll sitta och samtala om livet. En vän kan man alltid lita på. Micke har varit och hämtat mig i Sundsvall (ni vet den där förälskelsen från förra inlägget, det slutade inte så bra). Honom litar jag blint på. Om jag hamnar i knipa så ringer jag honom och vet att han släpper allt och kommer. Jag gör likadant. Det är att vara vän. Tror jag.

En känsla av att trivas och känna sig trygg.

Dag 5:

Jag känner nu en lättnad att äntligen tagit steget att sluta snusa. Jag vet nu att jag inte kommer ta en enda snus mer i mitt liv. Aldrig. En underlig men väldigt lättnad. Känner mig pigg. Lycka kanske är att äntligen kunna sluta snusa. Jag vet nu att jag kommer klara det. Envis jävel.

Jag har även vänner som stöttar. Många polare, på jobbet, om finns. Jag mår bra, samtidigt som jag kämpar som fan. Men yes, jag trivs..
Stunder kommer då suget blir värre. Jävligt jobbigt. Tomt på nåt sätt. Men.. Jag påminner mig. En stund i taget. Bara för nu. Bara för idag..

Vänskap och en slags kärlek till varandra går hand i hand. En kärlek behöver inte vara en mellan man och kvinna, inte vara sexuell, utan bara starka band till varandra.

Kvantfysik.

Jag är en nyfiken man. Jag har lätt för att läsa av människor och hur jag ska bemöta dom. Jag snackar ju inte likadant med tant Hilda som jag är hemma hos och putsar fönster, som jag gör med min jobbpolare Badou..

Med polare är man olika. Där kan man på något sätt inte vara riktigt sig själv. Om man visar en del känslor, sådana som ofta människor inte kan bemöta, om jag ser att dom då främjar sig.. Då kan jag inte på samma sätt visa, blotta mig..

Jag behåller bara det jag har genom att ge bort det..

Kvällens musik..

Ett långt och virrigt klokt inlägg. Antingen helt psykotiskt eller en sanning. Min sanning. Allt annat är lögn, tills jag vet att det är sant. Så borde alla människor tänka.

/Uffe

Dag 4:

Att vakna kl 05.00 av att höra hur Maya börjar röra på sig. Larmet är fantastiskt bra och jag hör hennes täcke prassla så fort hon rör sig. Ibland hör jag även hennes väckarklocka. Den styrs av änglar. Plötsligt tickar den. sen kan den vara tyst i flera dagar, så.. ticktackticktack.. igen..

Täcket är som allra skönast och det var bara för en stund sen jag nyss var uppe. Hmm.. klagar jag? Skriver i varje inlägg om vakna nätter. Svarta och trötta. Som i en dimma. Stått många gånger i köket med ett glas mjölk (dricker sällan mjölk, men har mjölk till gröten om mornarna, röd mjölk, såklart), och tänkt på livet.

"Jaha, klockan är 02.15 och här står jag, liksom varför?"

Jag minns

Stirrat rakt fram, ut i natten och undrat hur jag hamnade här? Vilket otroligt häftigt liv jag haft.. Tror inte många kan förstå, allt fantastiskt jag upplevt.
Från riktigt sjaskiga kvartar. Brutna nålar. Blod på väggar. Någon som nästan dör. Egoismen. Till fjällens vidder. Vandringarna på Nordkalotten. Långt från civilisationen. Mårten och jag. Vilka resor.

Alla människor. Köpenhamn. Stockholm. Minst en tur/retur varje vecka. Olagliga dagar. En gång hamnade jag av en underlig slump på en fest i Sundsvall. Träffade en raggarbrud, rolig och väldigt fin. Kära. Såklart. Totalt förälskad. Men ni vet, en förälskelse går över i vardagsrytmen och man glömmer. Avståndet blir längre..
Tog flyget till henne. Kunde köpa ungdomsbiljett för 250 pix. Nästan så man kunde flyga över för en kväll..
Under samma tid hade jag en utställning på en skolas utställningshall, och även inne i en period med ganska tungt missbruk. Gillade piller då. Typ morfin.

Men, i alla fall, så hängde jag upp utställningen, la ut prislista och röda lappar om någon tavla skulle säljas. Vägrade totalt att ha vernissage. Jag var så påtänd och då kunde jag inte möta människor. Gömde mig mest i min atelje.
Yes, Mårten och jag hyrde en takvåning i ett rivningshus. Ett så vackert 20-tals hus. Det är borta för många år sen nu och kvar står en betonglåda med balkonger och tråkiga rum.
Minnena kommer tillbaka. Vi var hippies och bohemer, samtidigt som vi kunde klä upp oss och ta vilka som helst med storm..
Ateljen var stor, två stora rum, med ett kök mellan. Vi hade en del fester där. För dom andra våningarna hyrdes av våra bästa polare. Lifvet, Strindberg. Röda rummet och rödvin. En holk och samtal om religionernas filosofi.

Två veckor skulle utställningen hänga. Jag arbetade på med mitt liv. Putsa lite fönster. Städa nån villa. Bränna brännvin. Röka lite hasch och äta leverpastejsmackor på kvällarna. Sjukskriva sig och åka och fiska gädda varje dag istället för att jobba.
Ansvarslöst liv. Kravlöst liv.

Tog med en polare när jag skulle hämta tavlorna. Varje tavla såld. Alla. Kommunen hade köpt. Landstinget. Så jag har min konst på sjukhuset. Jag har haft på vårdcentraler.
18.000 in. Cash.

Hahahaha.. Vilken fest det blev i några veckor..

1991 åkte jag och Mårten iväg på en lång fisketripp och jag förstår än idag inte hur vi klarade av den. Vi var borta från civilisationen i tre veckor. Avsläppta på en sjö långt in på Nordkalotten. Flera mil till närmsta hus. Mitt i ingenstans. Känslan när man står och ser hur planet försvinner i fjärran och tystnade lägger sig är mäktig. Magisk.

Sedan vandrade vi utmed ett sjösystem, fiskade i jokkarna, satt på fjälltoppen och bara njöt av friheten. Blev brunbrända och härjade av väder och vind. Tände eld om kvällarna och lagade fisk. Levde på havregrynsgröt och fisk.

Efter tre veckor från civilisation är man väldigt bra vänner. Framförallt har man kommit in i något annat. En känsla av att må väldigt bra.

Jag får försöka hitta några gamla kort från den tiden..

Idag har det varit en bra dag. Dag fyra. Knappt någon abstinens och använder inte så mycket hjälpmedel. Bara ett plåster och några duttar nikotin munspray, men jag vet att jag kommer klara det här för jag har bestämt mig. När jag väl bestämmer mig för något så blir det så. Jag har lagt av med allt, så nu börjar en ny resa..

Skjutsade Maya och Erik till Gamla Linköping idag. Hon var glad och jag var glad. Erik var också glad. Vi mår bra tillammans, vi är ärliga och pratar ut, Erik och jag har blivit bra vänner. Vi är lika och båda högkänsliga människor. Därför är det så skönt att vi kan vara så ärliga och modiga. Annars skulle det aldrig kunna funka.

Gamla Linköping, Fenomenmagasinet. Cloettaboden, såklart. En styck unge väldigt nöjd. En styck pappa också, när jag får en sån här bild skickad till mig. Det gör mig trygg i att Maya har det bra. 

Imorse vaknade jag alldeles för tidigt, tyckte pappa. 

- Klockan är ju bara mitt i natten, sa han, när han kom in till mig, Så säger han varje lördag och söndag. Haha. 

-Sov unge, sa han! 

Men han är ganska snäll, trots att han slutar snusa. Han säger åt mig att han inte är arg på mig, men han kan kasta sig på golvet och skrika för ingenting. Underlig pappa.

- Jag vill inte somna om, pappa!!

- Ok, men jag orkar verkligen inte Maya, pappa är alldeles för trött..

Du får komma med in i pappas säng så ser vi Lilla polisskolan (det ser han säkert bara för att hon som är programledare är söt) och Labyrint. 

Vi fick en mysig morgon. Mollbergs blandning men inget snus. Vilken fantastisk känsla. Vi har det fint 

tillsammans. 

💕

Lifvet

Visad ömhet brann

Dag 3:

Vaknade och tänkte direkt på att ta en snus. Har en dosa i kylskåpet, den lockade imorse. Men, nej.. Jagskaaldrigtaensnusmerihelalivet.

Dagen har varit ett helvete men ändå väldigt hanterbart. Många tankar. Som vanligt.

Värst är irritationen. Som dynamit. För ingenting och gud prövar mig. Allt går liksom stolpe ut, det är en sån period i livet.
Går in i ett köpcentrum, ska handla och ser att det knappt är några köer. Handlar det jag ska och jag handlar fort och effektivt, så ekologiskt som möjligt och självklart närproducerat om det går. Alltid retar det någon, eller hur?
Polariseringen går fort med sociala medier.
När jag kommer till kassan är det värsta köerna. Liksom vart kom dom ifrån? Typiskt, jävla Bjarne tänkte jag, måste du alltid följa med mig?

Till och med bland nära vänner skapas avstånd, som vallgravar och murar som muras. Sten efter sten skymmer sikten och vi kommer allt längre ifrån varandra. Dumhet föder dumhet.

Muren

Sen kan den växa igen. Den kalla muren som skiljer oss åt. Med rosor och timotej. Så vi kan förenas igen.
Undrar vad det kommer kosta? Undrar vad det vi har framför oss kommer leda?

Hur många tänker på det som verkligen sker i världen? Syrien attackeras återigen. 100 000 tals människor på flykt. Turkiet ligger strategiskt till.
Samtidigt smälter isarna och temperaturen stiger och orsakar enorma konsekvenser. Stora områden är starkt hotade av översvämningar. Nederländerna, Bangladesh, och även mindre områden men även de kommer innebära katastrofer. Tänk er stora delar av Blekinge under vatten? Vart ska vi ta vägen?

Samtidigt som isen smälter vid våra poler så krigar vi mot varandra. Har en psykopat i Ryssland. En ännu värre psykopat i Nordkorea. En narcissistisk mytoman, bakåtsträvare och en blandning av Ryssland och Nordkorea.

Jag är ingen som tror på konspirationer, men att det för nåt år sen började skickas ut foldrar om sånt man ska ha hemma om katatsrofen är här, tror inte jag är en slump.

Ju mindre och mindre en isbit blir, så fortare smälter den.

Kvällens nostalgi

Hur gör vi när stormen av flyktingar kommer emot oss som en strid flod?

Står på bron med kulsprutor?

Tack Greta för att du vågar. För att du finns, kanske det finns en liten chans..

A light in the black..

Socker triggar suget. Helt klart. Situationer triggar. Att sätta sig ner vid datorn och skriva. Ta en snus. Coola ner.

Så, jag får alltså försöka bli så ren som möjligt.Från socker, och gifter.. Ska tänka mig för..

En tår på kinden. Ett snett leende. En sväng i livet.

Maya somnar. Lycklig och trygg. Som alla barn borde få göra. Jag tror att jag är en ganska bra pappa, en förälder som gör vad jag kan, och lite till. Fuck jantelagen, för jag är bra. Som fan.

Men alla har en baksida. Kolla i spegeln. Vi alla springer troligen in i dom då och då och gör våra fel.

Dag 3 har varit en bra dag. Jag har varit rak och ärlig mot Maya och berättat att jag inte är arg alls på henne men på allt annat. Då skrattar hon och då kan man själv inte låta bli att skratta.

Hon somnar nu. Snart.

Vardagensbestyr. Roddandet är över för ikväll. Uffe har egentid ett par timmar.

/U

/Uffe

Som att sakta kvävas.

Nattat Maya och det blev en sån där nattning att minnas. En sån som borde vara varje kväll. när vi kramas (Maya kan inte kramas eftersom hennes armar blir spastiska och dras inåt), men våra kramar är som vi är två pusselbitar, enorm trygghet och kärlek som jag aldrig känt förut. 

En känsla så djup. Den gör ont och samtidigt är den fantastisk. Min sorg, den jag bär varje dag, Varje natt när jag har varit inne och hjälpt henne med att vända sig, eller lägga ett ben tillrätta, en arm eller hela kroppen. Ofta behövs det byta blöja. Runt kl 02.00. Jag gör det i sömnen nuförtiden. Vissa perioder får Maya problem med täppt näsa. Det har hållit oss vakna många nätter genom åren. En vinter sov vi inte på över en vecka. Varje natt, heltäppt, och när hon var liten satte hon ofta slem i halsen och kräktes. Grät väldigt mycket och länge. 

Då fick vi en nässpray med kortison och den hjälper. Nuförtiden ber hon om nässpray, förr grät hon med panik och jag fick mordhålla. Hemska stunder.

När jag är klar med Maya och går in till min säng igen. Då kommer tankarna. Om att få se Maya cykla. Om att se henne åka skidor. Jag lovar, om Maya kunde skulle hon älska allt med fart i. Som hennes mamma. 

För hon är ju inte bara min, Min Maya, hon har även en mamma. Inom sig.

Om natten, då ingen finns att ringa, och rummens väggar kommer emot en, tills det känns som att ligga i en kista. Då är det som halsen kvävs av ångest. Sorg. 

Men kärlek. Massor kärlek och bekräftelse. Kramar och stulna pussar.