Rutinernas fälla är när plötsligt rutinen försvinner. Då svajar jag.
Mayas bästa underbara assistent Erik har sagt upp sig och då, i vår sårbarhet, kommer oro och en del ångest över hur Maya ska reagera och att vi måste hitta en ny assistent.
Jag har ganska hårda med rättvisa krav när jag söker assistent till Maya. Det viktigaste är förstås hur Maya reagerar och känner, sen vill jag ha en person med ansvar, en som kan vara flexibel och förstå den livs och familjesituation Maya och jag har.

Hon och jag är en liten med kärleksfull familj.

Alexander ingår ju självfallet där också, men han är en vuxen man (som hans pappa är väldigt stolt över, han har ärvt mina värderingar och möter sina medmänniskor med förtroende och trygg famn). Han är ute och reser nu och senast jag hörde ifrån honom låg han i en hängmatta och softade på Bali, men skulle tillbaka till norra Thailand där han mött en kvinna. Även hon på resande fot, från Amerika, dom skulle kanske komma hem till Sverige i slutet av april.

Lycka att ha en son som växer av sina möten. Av sitt mod att sticka iväg själv ut i världen.

Denna miserabla värld. Där vi är slavar under maktens män. För vad kan jag göra, vad kan du göra nä Trump anfaller Iran. Vad kan vi göra när Iran ska hämnas?
Vad ska vi göra när Australien brinner bort, och har ni tänkt tanken på hur all vår uppmärksamhet dras till dessa händelser? Självklart, är det så, för det hotar vår värld. Kära moder jord..

.. men bedrövelser, fattigdom och orättvisor sker på andra håll. Där krig och klimatförändringar drabbar fattiga. Drabbar utsatta och det blir ett slags globalt utanförskap.

I det lilla föds det stora.

Jag ser eleven som sitter på en bänk i korridoren, med sorgsna ögon, i ensam utsatthet. Med torkade tårar som för längesen har slutit rinna för det är ändå ingen som gör något.
Jag ser tusen och miljoner människor sitta likadant, men i utsatta grupperingar, i flyktingläger, i bushen, i kåkstäder..
.. I världen, där barn lever på soptippar och leker med leksaker de rika kastar. Då de rika barnen tröttnar på dockan man fick, på låtsaspistolen, eller på den gamla versionen av Iphone..
Där föräldrar dövar sitt samvete med ting, och den enda kärlek de kan ge är att ösa materialistiskt skräp till sina barn.

När det enklaste och finaste är alldeles gratis och aldrig kommer kunna kastas på en soptipp. De saker aldrig soptippens barn kommer hitta. Minnen från förr.

När vi är gamla, när vi dör, är tingen värdelösa, men minnena en gåva för själen.

I nästan nio månader har jag gått och varit orolig för om Maya ska bli beviljad de där extra dygnen på kortis. De som känns som en räddning för mig och min framtid. De som kan få mig att fortsätta vara en bra pappa till Maya.
Igår kom beslutet och det blev ett ja! När handläggaren ringde och meddelade det så började jag gråta av lättnad..

.. att även FK inte kommer röra de befintliga assistanstimmarna gör att livet och vardagen nu kommer bli annorlunda. Det handlar nu om att styra om, och börja anpassa sig till det som är och kommer bli.

Tyvärr har Erik, bästa assistenten sagt upp sig, men jag tänker att "vad fan är bra med det då"? Och inser att en del saker i livet måste ha ett slut för att något nytt ska ta vid..

I helgen ska jag försöka tillbringa några timmar med planeringstid vid kalendern. Behövs det en till assistent? Kanske räcker det med att ha någon varannan helg? Hur mycket mer tid behöver jag lägga som assistent för att ekonomin ska gå ihop?
Det är en del saker som ska klaffa bra för att lugnet i kroppen ska infinna sig..

Maya är på kortis och jag ska iväg till mina föräldrar. Först till farsan och hjälpa honom med att putsa fönster (jag putsar han ser på), sen ska jag ta en kaffe med morsan..
Det är inte ofta hon och jag ses utan att fröken bus är med..

Önskar alla en vacker fin helg. Huka er i blåsten och ha tro i att det även i år kommer en vår med värme och sol..

/Uffe

Precis lagat mat, köttfärssås och spagetti. Ungar har genom alla tider älskat mig köttfärssås. Dom kan äta hur mycket som helst och Maya likaså. Gapar som en gökunge.
Alex har ätit kilovis av den och alla hans kompisar beställde just den när jag frågade om dom ville äta hos oss.
Hemligheten ligger säkert och inlåst inom mig, och man får nog kittla mig länge innan jag avslöjar receptet.
Bli kittlad är det värsta jag vet.

Nu vet ni det.

Våran underbara gamla assistent Mia var hos Maya lördag natt. Jag ringde henne för en vecka sen och frågade för då kände jag liksom att nu måste jag få en natt där jag slipper gå upp flera gånger om natten. För det sliter på mig. På min kropp och i min själ.
Det finns liksom inget slut.

Så Erik kom kl 11 och då körde jag igång med tvättstugan, min kära mamma kom och tog över byken så jag kunde få sticka iväg..

.. Gym. Mårten. En burgare på favvohaket och sen åkte jag till lägenheten jag lånat. Underlig känsla att vara i ett annat hem. Men, det funkade. Låg mest i soffan och såg film. Två stycken och det vet jag inte riktigt när det hände senast.

Såg en som heter Jungle, såg den för flera år sedan på bio, och kan varmt rekommendera den. En välgjord, spännande och verklighetsbaserad. Den får fem Uffar av fem..
 

Men sömnen kom inte till mig. Det är otäckt, för jag somnar på nåt sätt, men det är som att jag ser verkligheten framför mig. Som att stå i en mörk affär och titta ut genom skyltfönstret. Dimmig. Ytligt. Vaknade med ett ryck flera gånger. Hörde Maya ropa.

Vaknade ordentligt, slog upp mina bruna, och tänkte att jag visste exakt vad klockan var utan att titta på den. 04.30. Det brukar slå på typ plus minus 15 minuter. Så jag var inte ett dugg pigg och alert igår. Mådde sämre än på länge.

Men, tvingade mig att se film och ta det väldigt lugnt hela förmiddagen, och slumrade till lite i soffan, men det är som kropp och hjärna inte tillåter mig att falla i sömn. Som jag tvingar mig själv att vara alert.

Kom hem till min fröken bus framåt eftermiddag. Fick ett leende. En kram och så snodde jag några pussar på henne lena kinder. Johanna var här så jag passade på att bara ligga på sängen och titta upp i taket.

Imorgon, tisdag den 7/1 har Maya och jag ett möte med hennes LSS-handläggare. Han ska avgöra om Maya ska få vara några extra dygn på kortis. Han skulle bara veta att han har vårat öde i handen. Om han bockar i rutan med JA, räddar han oss, om det blir ett NEJ så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra.

Mörka tankar. Som natt på himlen.

Håll era tummar.

Vi tog en lång promenad idag, min fina Maya och jag. Till stadens centrum. Till vår vackra domkyrka. Tände ljus vid livets träd och skickade mina tankar till Sofia. Främst Sofia som jag saknar och tänker på hela tiden. Jag önskar så att hon hade vågat ringa mig, som hon gjort så många gånger förut. Jag önskar hon messat mig och skrivet att nu är det kris Uffe, nu behöver jag din hjälp..
Jag tänker på hennes barn. Jag ser henne framför mig när hon kommer sjungandes mot mig. Det är så djupt sorgligt det som hänt..
Jag tänker på min fina vän Leif, som dog för nåt år sedan. Han betydde också väldigt mycket. När jag går på stan och kommer till de bänkar ha brukade sitta på känner jag bara en enorm tomhet när jag förstår att han kommer ju aldrig sitta där igen.

Vi tänder ljus. Maya och jag. Vi ber. Sinnesrobönen och jag ber om att få styrka och vägledning i det som ligger framför mig..



Någonstans tror jag på att han ger mig det jag behöver. Mina änglar kan jag luta mig mot och det som händer gör det av en anledning.

Nu är det dags för Maya att lägga sig. Ni vet, kvällsbestyren, och jag har ändock kroppen ganska full av energi. Träning och en två timmars promenad med Maya fick mig på fötter igen. Ungen i säng och när hon somnat kommer även jag trilla ner under täcket. Har ju ett helt nytt avsnitt av Engelska antikrundan framför mig..

Lev väl..

/Uffe

Vart går vi? Hur ska jag kunna hitta i virrvarret av stigar och leder, bland broar över till andra öar, bland återvändsgränder och sorgsna människors öde.
Där tårar har torkat och bara ilska och besvikelse ligger som dimma över ögon. Leende som slocknar. Barns framtid.
Smältande isar och rasande bränder som kryper nära en verklighet där man trott man är trygg. Ser ni på nyheterna hur dom flyr. Bilder som vi sett från Arabiens länder. Från fattigdomens Afrika. Nu är den här, flykten från storstäderna.
Är det en början på slutet?

Såg en föreläsning om hur akut klimatkrisen är. Betänk hur många det kommer vara som måste fly. Som en stark ström som inte går att stoppa.

Ska vi stå på bron och skjuta? Ska vi bygga murar runt våran kust? Ska vi hjälpa människor där dom är och bor?
Vilken bedrövlig fars. Självklart ska vi hjälpa, men om länder brinner upp eller läggs under vatten. Hur ska vi då göra?

Har tänkt mycket på detta med mäns makt över kvinnor, i samhället, deras starka påverkan på barnen. Åkte till ett ställe idag och började samtala med människor som förstår och har drivkraft och ekonomi. Dom har kunskapen jag inte har. Jag hoppas bollen är rullad till ett nytt hem för kvinnor, där vi kan arbeta med människan. Med kvinnan. Med männen. Med barnens framtid.

Idag åt jag lunch på ett av mina favoritställen. God mat, men alldeles för mycket folk. Satt och tittade ut över folkhavet och tänkte att det kanske vore bra att det nya macho är att vara kärleksfull.

För vilket spel spelar vi egentligen. Vem är vinnaren och vem är förloraren?

Se den. Se inte bort.

Min verklighet är ganska tung just nu. Yes, underbart med ledighet och helger, julens fröjd och nyårskarameller, men en lång ledighet och Maya hemma hela tiden är fan tufft. Hemskt att skriva, hemskt att säga.
Dock är jag inte ensam om det, vi är många funkisföräldrar som just nu går på knäna och bara längtar till rutinerna återkommer.
De senaste dygnen har varit väldigt tunga för Maya vaknar om nätterna. Återigen ropar hon på mig, oftast för positionsbyte, och jag hasar mig upp från min ytliga sömn, jag är alltid i REM-sömnen och hinner aldrig komma ner i djupsömnen, den som är allra viktigast för återhämtning.

En kväll ser ut så att Maya nattas runt 20.00 (jag vet att det är tidigt för en tjej som snart är 12 år, men hon är trött och vill själv lägga sig vid den tiden). Tandborstning, klä av, byta blöja, massage och stretch, klä på pyjamas och klockan har tickat iväg till 20.30, eller mer. Sen somnar hon inom 30-40 minuter. Det är minst tre vändningar innan hon kommer till ro och är nöjd med hur hennes kropp ligger.
När hon väl somnat är det en viss farsa som inte orkar göra mer. Han är helt slut. De senaste dygnen, veckan har jag sovit typ 4-5 timmar i snitt/natt. De senaste ännu mindre. Två nätter i rad har jag suttit på sängkanten och gråtit av trötthet. (Nu kommer väl någon att skriva att jag kommer gå in i väggen, men det gör jag inte).
Ikväll hoppas jag, hoppas på att fröken somnar gott och vi har en plan, fröken bus och jag..

När jag går och lägger mig ska jag smyga in och lägga henne på rygg, lägga upp hennes ben på kuddar och på det viset hoppas vi att hon får mer ro, för hon sover allra bäst på rygg..

På tisdag har vi möte på LSS, Maya ska med och träffa handläggaren som ska avgöra om Maya ska få vara på kortis tre extra dygn/månad. Önskar att alla som läser håller tummarna för det är vår räddning. Det som behövs för att vi ska orka vidare.

Det som behövs för att jag ska få lusten tillbaka, nu är den som bortblåst och det enda jag känner är trötthet. Total kraftlöshet.

Vem orkar då finna kärleken? Vem orkar bry sig och överhuvudtaget ens tänka på det..?

Men..

.. troligen har jag fått Maya för att jag faktiskt är den jag är.. Så tänker jag ibland..

Changes

Kommer lägga mig tidigt ikväll. Be till änglarna att vi sover. Jag är förbannat less på att sitta på sängkanten och längta efter sömn klockan 3 om natten. Jag är less på att se ut genom köksfönstret och tänka att det ju faktiskt inte är någon idé att lägga sig igen när klockan är 4.30.

Ändå är jag lycklig att Mollberg finns. Vad skulle jag göra utan honom??

Fick psykbryt på Bjarne förut.

Kom hem ganska tidigt från jobbet och la mig en stund och slumrade i soffan. Sen iväg mot fritis, men stannade och handlade innan, så jag slipper bära Maya ut och in från bilen alltför många gånger. Sjöng på Astrid Lindgren sånger på vägen hem, och kände att det skulle bli förbaskat skönt med en fredageftermiddag hemma. Inga krav. Bara fix och tricks.

Hemma. Byter på Maya, klär på myskläder.. Då.. kommer jag på.. Kaffe!!!!

Bjarne har glömt att köpa kaffe. Hur fan är det möjligt?? Sen kom Uffe på att Bjarne även glömt köpa tvättlappar. Glödlampa till Mayas toalett. Tvättmedel till morgondagens tvättstuga.

Det vore väl inte så farligt om inte den där kraftlösa tröttheten fanns i kroppen. Om det bara hade varit att säga till Maya att ta på sig jacka och skor så åker vi till affären. Så är det inte om man har en CP-skada.
Men.. vi tog en promenad. Vi handlade och vi kom tillbaka..

Vi övervann även den fadäsen. Jävla Bjarne.

Nu ska jag sluta skriva för bokstäverna dansar och jag känner hur jag virrar iväg. Känns som det jag skrivet måste vara oläsbart.

Vi önskar alla (hur många ni nu är) en skön och fin helg..

/Uffe&Maya

Maya och jag önskar alla ett gott nytt år. Det glada 20-talet ligger framför oss, eller möjligen kommer historien upprepa sig som så många gånger förr i världshistorien.

Det är 100 år sedan nazismen gjorde framsteg i Tyskland. Det gick fort och nazismen växte sig som en folkrörelse där hat och fördomar gjorde människor till onda monster. Jag önskar av hela mitt hjärta att människor förstår att det inte är rätt väg att låta SD få den makt de har. I mångt och mycket ser jag självklart problematiken, men vägen till att skapa ett bättre samhälle går inte genom att hata och döma.

Hela tiden matas vi på sociala medier av lögner och förtal. Sidor som "Fria Tider", "KlingochKlang" och andra högerstyrda sidor ger förvrängd bilder och far med osanning och alldeles för många sväljer betet med hull och hår och tror på lögnerna.

Lögnen blir en sanning. Förskräckligt.

Såg bland annat en bild på en sida, KlingochKlang heter den (typ), där de lagt ut massor bilder på män med utländsk härkomst. Det var nog ett hundratal småbilder, där stod att alla dessa män härjade i Göteborg. De var våldsmän, kriminella och så vidare.
Den bilden var rakt av stulen ifrån en annan sida.
De som visades på bilderna var de sista fångar som sitter på Guantanamo bay. Inte alls några människor som finns och härjar runt i Göteborg.

Lögn. Lögner av det slaget är långt farligare än en ung flicka som heter Greta. Dock är båda en flisa i samhället som skapar en polarisering som kanske är det allra farligaste människan kan möta. Grupperingar skapar oreda och otrygg framtid.

Jag är rädd. Rädd för den feghet som råder i samhället. Rädd för den okunskap många har. Rädd för hur många endast ser SD:s invandrarpolitik och inte kan ett dugg om alla andra frågor som finns i samhället. Pappaledigheten? Är den viktig för ett jämställt samhälle i framtiden?

Öppna ögonen. Den allra största andelen som röstar på SD är män och med extremhöger i makten kommer kvinnans ställning i samhället försvagas och med det kommer många kvinnor bli ännu sårbarare för mannens makt. Som sambeskattning. Är du kvinna och tjänar mer pengar än din man? SD vill införa sambeskattning och förloraren blir självfallet kvinnan som således får betala mer skatt än mannen..

Rättvist?

Vart fan är vi på väg?

Våldet och makten är männens. Det handlar inte enbart om hur män slår sina kvinnor rent fysiskt, det handlar om att männen styr, de manipulerar, de utnyttjar sexuellt, ekonomiskt och verbalt.

Det är skam. Skam att människor tror och säger:

"Det är väl bara att hon lämnar honom".. Det är synd och skam över okunskapen vad våld är, att det inte bara är att mannen faktiskt rent fysiskt alltsom oftast är starkare än kvinnan. Det handlar om att män utnyttjar historiens vingslag och trycker ner kvinnans rätt till ett fritt och tryggt liv. Jävla patriark.

Det är männen som ska sluta slå.

Jag önskar att jag slapp stå och försvara mig som man. Önskar att jag slapp läsa om kvinnor som hatar män. Män. Alla män slår.

Sorgligt och bedrövligt.

Maya och jag hade en väldigt fin nyårsafton. Farmor var här och jag stod för förrätt och varmrätt. Till förrätt en parmesanröra med skaldjur och tomat. Till varmrätt en sallad och entrocoté. Maya och farmor hade fixat och bakat efterrätten. Fröken bus var väldigt stolt över kladdkaka, vispad grädde och färska hallon.

Magi i en ask. Pandoras.

Hon somnade som vanligt runt 21, men jag lovade att väcka henne till tolvslaget. Så 23.50 skakade jag lätt på henne, gav henne några sticksiga pussar och möttes av ett leende redan innan hon slog upp sina klarblå.

Bar henne sen, inslagen i täcket, ut på balkongen där vi såg skådespelet av fyrverkerier över en nattsvart himmel. Pussade henne gott nytt år och inom mig lovade jag mig själv att fortsätta vara den pappa jag är. Den man jag är.

Jag lovade mig själv att arbeta och kämpa för orättvisor och för människor som lever i otryggt hat. Jag ser en ny väg breda ut sig och jag tänker fylla mig med så mycket mod och civilkurage och om jag så ska stå alldeles själv tänker jag inte ge mig.

Flera av mina vänner har redan tagit bort mig från typ FB, bland annat för att jag tror på Greta, för att jag tror på godhet och humanism. För att jag arbetar med invandrare och för att jag faktiskt inte ett dugg tror på hårdare straff för ungdom i gängkriminalitet.

Lägg de miljonerna på förskola och lågstadie, på skolan överlag, anställ resurser, pedagoger, kuratorer och kompetenta lärare. Bygg skolan från grunden och lägg in ämnen som värdegrund, livskunskap och lär barnen hur kärlek fungerar.

Självfallet är straff viktigt, men det är en kortsiktig lösning  som kommer bli mycket kostsam i förlängningen..

Dags här för nattning. Imorgon är en ny dag. Nya tag. Jag tänker inte vara rädd..

/Uffe

Tidig söndagmorgon. Vaknade redan kl 04.40 av att Maya ville nåt. Hon hojtar på sitt sätt. Jag ropade tillbaka att "jag kommer snart, måste bara vakna till", i tanken tänkte jag att om hon inte haft sin cp-skada hade hon kommit och väckt mig, eller gått upp alldeles själv och gjort det hon velat. Kanske bryggt en kaffe till sin pappa..

.. men hon kan inte det, och jag vaknade till fort, för att ligga där och inte kunna göra något måste både vara otryggt och tråkigt..

Hon ville få av blöjan och bli vänd på sidan, sen gosade jag in henne i duntäcket (som hon förövrigt snott från mig) och hon somnade om. Även jag slumrade till och dansade in i drömmarnas land. Där finns hon på riktigt, och varje gång jag vaknar försöker jag komma på vem det är. Idag rycktes jag bort från slumrandet ganska fort.
Maya sov bara nån halvtimme och sen dess har vi varit vakna. Hon ligger i sin säng och ser Barnkanalen och jag hänger i min säng med FB och annat ganska ointressant.

Så ett kort inlägg på bloggen, tänkte jag, kan ju vara bra.

Den tröttheten som infinner sig på kvällarna är nästan för tråkig. Maya klubbade in runt åtta igår och jag somnade i soffan tjugo minuter senare. Yes, då får man inte mycket gjort varken i lägenhet, blogg eller ritblock. Inte ens lära sig nåt av Kunskapskanalen..

80 dagar utan snus. Varje morgon tänker jag på det. Kaffe och en snus. Tog en polares dosa och luktade lite, och doften av snus var en fröjd för mina sinnen.

Men.. jag har bestämt mig.. och kämpar mig igenom de stunder som är värst.. Får fortfarande några slags jobbiga psykbryt av irritation och ilska, men för att andra (Maya)ska förstå varför jag beter mig, så har vi bestämt att jag säger:

- Grrr, ahhhh, åhhh.. Gud ge mig en snus..

Sen ber jag ibland.. i min tysta längtan..

Gud, snälla ge mig en snus, och han hör min bön och ger mig en Onico.. Tack gud säger jag och tänker att Onico är ju fan inte snus..

Gud, du luras..

Men dina änglar är bra att ha. De leder mig in, i det jag är trygg i, och lutar mig mot dom för varje steg jag tar..

Vi var i domkyrkan igår, fröken bus och jag. Tände ljus för de som vi saknar hos oss. Satt och chillade en stund innan vi fortsatte vår promenad i vackra Linköping..

.. Alexander är fortfarande på resande fot, och jag undrar stilla om han någonsin kommer hem igen. Snart är han på Bali och därifrån skulle inte jag vilja åka om jag visste att jag möttes av detta gråa, tråkiga, kalla och bistra väder..

Bistra värld vi lever i. Så full av rädsla, feghet och kallsinnig egoism. Jag är stolt över mig själv, att jag finner mod att säga till, att jag vågar möta och säga ifrån och att jag vill alla väl..

Kärlek och respekt..

/Uffe

Dan före dan. Nytvättade lakan och glittrande gran. Nyfikna förväntansfulla ögon, längtan efter paket, kola, knäck och så det trygga lugnet som man hela tiden hörde om. Att  julen var en tid för lugn och ro, eftertanke och våran tid. Barnens tid.

Jag kommer så väl ihåg känslan att krypa ner under täcket, med manglade lakan och min fina väggplansch med en tomtekör och jag tittade på varje tomte och lärde känna dom. Deras karaktärer. Deras röster, och kunde höra hur dom sjöng tipptapp tipptapp..

Jag kommer också ihåg den malande oron över hur den skulle bli, den efterlängtade julafton. Skulle det bli bråk framåt kvällen? Skulle jag slippa se pappas tänder bitas ihop, ett tydligt tecken på ilskan han bar på. Skulle vi ha den fridfulla stämningen med kärlek och omtanke?

Så här, i vuxen ålder kommer jag faktiskt inte ihåg en enda jul som blev så, utan det blev år efter år en hätsk, dov stämning. En atmosfär där det darrade och åskovädret kunde dra igång när som helst.

Är det minnena av det som får mig ännu mer ödmjuk inför barnens jul. Är det därför jag fixar och tricksar med vårt hem, försöker finna våra traditioner men hålla kvar en del av det jag så fint minns. De nytvättade lakanen är ett. och Maya tycker lika mycket om det som jag gjorde.
Hon gosar ner sitt huvud i kudden, och jag stoppar om som varje kväll. Sveper in henne i värmen och kramar, ger tusen pussar på kinden så hon fnittrar och säger åt mig att sluta..

- Pappa, jag vill inte..

Men jag vet att hon visst vill. Att hon känner att jag bryr mig, att jag finns och är hennes trygghet.

Vår jul, Mayas jul blev en fantastisk dag och kväll. Många fina julklappar, mysiga stunder i knät, goda kola och så avslutades allt med julklappsspelet och Maya njöt av varje sekund. Vår familj runt omkring, farmor, farfar, faster och kusiner..
Hennes pappa var på strålande humör (fick nåt inre psykbryt men höll det mesta inom mig, ärligt och från hjärtat kan det bli lite mycket med min far, troligen djupa minnen från förr som spökar, och så är min lillsyrra ganska stressig av sig ibland), men Maya och jag, kärlek hela dagen..

Tog bilen hem sent om kvällen och den timmen det tar hem var en av de finaste på hela dagen. Samtal i tystnad. Mayas njutning av att åka i mörker och med en dimma som omslöt oss. Alla ljus i fönster och trädgårdar. Inne i stan tog vi ett extra varv för hon tyckte allt var så fint. Hon njöt av att vara uppe senare än senast, och när jag sedan la henne somnade hon gott och med en fridfull min, med ett leende och vackert minne i själen.

Gud, tack för att du gjort mig till den jag är..

Uffe, tack för att du kämpat så länge, för att bli den du är, tack för att du lär dig av livet varje dag. Tack för att du berättar för Maya och förklarar när du ibland blir arg som attan, tack för att du går upp varje natt och hjälper henne, så även hon kan få sova precis som hon vill..

Lifvets gång. Klockans tickande. Nattens mörker och dagens gråa verklighet..

Idag har Maya haft sina assistenter här och jag tog mig iväg till sjön för några timmars fiske och häng vid brasan med bästa vännen Mårten..

Åter en bra, men fruktansvärt trött dag. För trots kärlek och spinnande dagar, är jag trött och det enda hjärnan vill är att ligga i soffan och se film..

Så är det inte och så blir det inte..

Nästa kortishelg hoppas jag nästan på att dagarna är gråare, mer regniga och så ogästvänliga att man inget annat kan göra än att ligga under duntäcket och vifta med tårna..

Möjligen åka till Mårten och käka en god bit Black Angus köttbit med min sagolika tomatsallad..

Tomatsallad a la Uffe

Goda tomater, typ Romantica

Fint skivad rödlök

Ett par nypor av ett gott flingsalt

Riven lagrad Gruyere

Avsluta med att ringla Crema Balsamico över

salladen. 

En alldeles delikat tomatsallad till en god entrecoté

Nu är det filmkväll hos Lindahls. Alla vi barn i Bullerbyn. Lite som den idylliska drömmen.. 

Som hos oss.. fast vi bara är två..

/Uffe

Maya och jag önskar alla en fridfull julhelg. Lova oss att ni tar hand om varandra. Stannar upp lite i vardagen och tänker på vad som egentligen är värdefullt och vad som är fint att ge bort. Är det den nyaste mobilen, ett PS, en cykel eller leksaker som ändå bara kommer ligga och skräpa om några veckor. Fråga ungarna om dom kommer ihåg vad dom fick förra julen?

Det kanske är så att lyckan i barns tindrande ögon är att du är där. Att du har tid och inte säger:

- Du får vänta, jag måste bara..

Vår jul börjar hos min mamma, världens bästa farmor och mormor, dit kommer även lillsyrran med man och deras barn, vuxna ungar är dom.. Hos kära mor äter vi frukost och delar ut lite julklappar, de flesta är nog adresserade till Maya skulle jag tro.
På eftermiddagen och kvällen är vi hos syrran. Där är det mat och julklappsspel.. Julafton brukar för min del vara soft och skön. Jag är. Bara är.

Många av mina tankar ikväll går till de elever jag arbetar med, de som inte firar jul, de som troligen inte får någon julklapp, för dom är julafton som vilken dag som helst. Tragiskt, men sant..

Mina tankar går även till de barnen som har föräldrar som dricker för mycket alkohol. Jag har sett det på nära håll och mitt hjärta blöder av den misär som råder i många hem.

För en vecka sen avled en av mina finaste vänner, hon var en fantastisk människa, klok och snäll, omtänksam och en underbar mamma. Hon lämnade tre stycken barn, alla under 10 år, efter sig som imorgon får fira sin jul utan henne.
Hon älskade julen. Fullkomligt gjorde allt för att hennes barn skulle få den där julen som alla barn vill ha.
Jag har känt henne i många år, och hjälpt henne många gånger då hon behövde stöd, samtal och ibland någonstans att sova. För hon var gift med en man som misshandlade henne. Han var grymt elak och knäckte henne både mentalt och kroppsligt. Han använde alla tricks han kunde för att fånga in henne i sitt nät av ondska. När hon var iväg på sitt, så använde han barnen som vapen och bröt ner henne när han sa att hon var en värdelös människa, en usel mamma och en kvinna som inte dög till något annat än möjligen ha sex med, om ens det. Han slog henne så groteskt mycket vissa gånger och han spann ett nät runt henne så hon inte varken vågade eller kunde gå ut. Fånge i sitt hem. Flera gånger försökte hon ta sig ifrån honom, senast i våras då hon fick en egen lägenhet och var som en kvittrande fågel.
- Äntligen Uffe..
Men allt blev mycket värre. Hon slutade helt att höra av sig till mig och jag vet att det var för att han var svartjsuk och förbjöd. Han är så otäckt manipulerande och feg och ett enormt kontrollbehov. Han hackade sig in på hennes mobil och visste precis vart hon var.
En gång var hon och jag ute och plockade svamp, hon var så där strålande glad och underbar som bara hon kunde vara.. men så plötsligt blev hon tyst, inbunden och med en sorgsen tårig blick. Hon visade mig ett sms, där han skrev varför i helvete hon var ute i skogen och med vem. Han visste exakt på pricken vart hon var för han skickade en karta där han satt ut en koordinat, och där var vi..

Hon orkade inte mer och hennes enda utväg blev till slut att avsluta sitt liv. Hon blev inte ens 30 år.  Nu har hon frid inom sig och en av de vackraste stjärnor har tänts på vårt himlavalv..

Jag har sorg inom mig. För henne, men även över alla andra kvinnor som lever under ett ständigt hot att få stryk psykiskt och fysiskt. Det gör ont i mig och jag skäms över dessa kryp till män. Små rädda män, fega kryp.. Jag känner mer och mer att jag måste göra något, att vi män som har respekt och kärlek i hjärtat måste stå upp och vara modiga och säga att nu får det fan vara nog. Vi måste förmedla till barnen hur man ska vara. Vi måste få alla att förstå att ett nej är ett nej och det respekterar man.

Ikväll tänder jag återigen ett ljus för henne, men även för en annan fin vän som somnade in inatt. Lasse hette han, en man som gick sin väg, som stod upp för det jag skrivit om, en man som stannade upp och tog sig tid, en man som levde i ärlighet och stolthet.
En fantastisk musiker.
Sovgott Lasse och tack för allt och för din musik du lämnar efter dig..

Lyssna på honom

Mina tårar rinner och jag kan inte riktigt finna ro inom mig. Jag kan inte förstå hur denna ondska ska få finnas..

Vad du är vacker, min vän, jag saknar dig så enormt mycket. Fina Sofia. Jag kommer aldrig glömma dig och våra stunder tillsammans..

/Uffe