En titt tillbaka i framtiden..

 Uffe tittar in här. 

En tid har bloggen knackat på och mina tankar har sakta tänkt:

"Ska jag börja skriva igen?" Eller ska jag ge mig (f-n) på att ta mig tiden att fortsätta skriva på den där boken jag påbörjat?

Men vart ska jag få den tiden ifrån? Enda chansen vore att en storvinst kom i min famn så jag kunde sluta jobba och endast använda tiden till mina ord, till min konst och till mitt liv.

Vilken dröm det vore. Att få egentid. 

Maya mår bra, alltid lika strålande glad, dock är hon mer än tillåtet trotsig mot mig, men när det blir som värst så tar jag hjälp av "norrlänningen". Han finns egentligen inte, utan det är en roll jag tar då jag känner att jorden gungar för mycket och jag håller på att tappa fattningen. När ungen är alldeles förskräcklig och jobbig..

.. då kommer norrlänningen och tar över en stund..

Den där norrlänningen är en burdus typ, stark som en oxe, men trots ovårdat språk och vissa svårigheter att visa känslor är han ändå snäll och får Maya att skratta. 

Det är ett väldigt bra sätt att bryta stunder som håller på att gå överstyr och då vi är nära nära att bli osams.

Osams måste man få bli, då och då, det viktiga är att man sedan pratar om det. Berättar för barnen varför det blev som det blev. Att det inte är deras fel. 

Snälla, låt dom inte somna med tanken att dom gjort fel, när sanningen är att det är vi vuxna som inte har tid att stanna upp..

Mobilen. Bilen. Spela padel. Teven. Vänner. Spriten. Paddan. Spel. Sport. Krogen. Sen barnen. 

Vad är det som är så svårt med att stänga av mobilen? 

Varje fredag, då Maya inte är på kortis, är det vår dag och kväll. Maya och min. Så har det alltid varit. Det är väldigt fina och kärleksfulla fredagar. Trygga och glada. 

Skratt och humor. God mat och massor godis. 

.. och fast hon snart är 14 bast, vill hon att jag lägger mig hos henne en stund när hon lagt sig. Då kelar hon ner sitt huvud i mitt bröst och jag ska berätta om allt som skett sen hon föddes. Om operationer. Om varför hon är handikappad. Om CP. Om hennes mamma. 

Eller så ska vi bara vara tysta.

Hon är min skatt, den vid regnbågens slut. En ängel som lyser av kraft och livslust.

Det är därför det blir ännu sorgligare att känna, att jag snart inte orkar mer..

.. men det gör jag, för om jag orkat i 14 år, kan jag lika gärna se till att orka ändå till slutet..

Det som tär mest på krafterna är att gå upp om nätterna och hjälpa henne. Att inte få sova. Även kvällar, då jag lagt henne och satt mig vid ritblocket och suckar lättat, nu äntligen en stund för mig själv, men så ropar hon, och behöver mig.. 

.. lika om mornarna, lördagar och söndagar.. då hon ligger i sin säng och ser på någon serie, och jag med en kopp Mollberg.. Det blir liksom inte samma lugn och ro, när jag måste in och hjälpa. Men jag gör, och jag gör det med kramar och tusen sticksiga pussar, jag gör det med en dans och ett leende, jag gör det med tårar på mina kinder och jag gör det med en tung sorg i sinnet.

Den hemliga sorgen. 

Att hon aldrig kommer kunna springa. Cykla. Gå. Prata. Sjunga. 

Att hon längtar efter kompisar, men har inga.

Att hon alltid kommer behöva min eller andras hjälp för att överleva.

Min fina dotter. Jag lovade dig då första gången kom i min famn att alltid finnas för dig, att ge dig min kärlek och lära dig livet. Att du skulle växa upp till en självständig människa. Att du skulle lära dig säga nej. 

Så mycket. Alla känslor. Som karuseller en junikväll. 

Fredagar, då stänger jag av min mobil. Inte nåt halvdant med att stänga av ljudet, utan stänger av och lägger den i ett skåp. 

Då kan jag ge min dotter av mig. Min tid. 

Och jag är idag alldeles säker på att det är det allra finaste vi kan ge våra barn. Vår tid. 

Imorgon är hon hemma igen, och jag kommer tänka:

"Undrar hur det var sömn smakade?"

Drygt ett år sedan jag skrev här. Ikväll var det av en slump jag kom tillbaka. Kanske jag skriver igen. Kanske inte.

Jag hoppas jag skriver. I like it.

/Uffe

 Jag hinner inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag har inget att förtälja. Orden är slut. Dock inte livet. Inte vardagen och inte helger. Framtiden knackar på och dåtiden lämnade just dörren och sa adjö..

2021. Låter som det kunde vara en bok man läste i ungdomen, eller en film om framtiden. Vad var det nu den hette, den med Michael J Fox och Christopher Loyd.. 

.. Tillbaka till framtiden..

210102.

Jag tog en promenad på stan idag. Hade en tanke att sätta mig och koppla bort livet med en god Americano (dubbel espresso med hett vatten)..

Men shit vad människor det var överallt. Blir förvånad. Blir häpen. Blir förskräckt och fundersam. Yes, även jag var på stan, men jag föll inte för att sätta mig ner när haken var fulla med folk. 

Tillslut hittade jag ett place där jag nästan var ensam, Americanon var god och livet log. Vi behöver inte sluta leva för att hålla avstånd. Vi behöver inte sluta ses, men vi måste tänka..

Här kör det på för fullt. Maya ska i säng, och det tar sin tid nuförtiden, hon är en stor prinsessa, Snart tonåring. 

Tiden, den dyrbara, jag saknar den. Jag behöver den, ändå njuter jag av varje sekund. Även de som är fyllda med tårar och sorg..

/Uffe

En natt..

 .. en natt på kortis..

Det är nästan så det kvittar, men ungen gillar det och då får även jag göra det. Men, jag tänker passa på och göra nåt bra och fint av den här kvällen.. På alla sätt..

Kvällen blev fin. Kvällen blev väldigt speciell. Var på fik med en mycket kär vän, långa fina samtal, samtalen med henne är bland de bästa jag vet. Klok. Väldigt intelligent. Tänker runt som en sfär precis som jag..

Men.. mitt i allt ringer hennes dotter och hon var tvungen att åka hem.. Så är det ibland med livet. Things happens..

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det har gått några dagar sen jag skrev början på det där inlägget. Vår vardag är så annorlunda än den var när jag exempelvis började skriva den här bloggen. Såklart. För Maya är idag snart 13 år. 13 år. Wow.. Vart har den tagit vägen?

När, just när man lever mitt i den kan allt kännas som evigheters evighet. Som vandringen till horisonten. 

Likt Mayas höftoperationer, veckorna, hur orkade jag igenom dom?

För tre år sen gjorde hon den senaste. för tre år sen satt jag på en sjukhussal. Lika ensamma som idag. (Men morsan var där ett tag.. och några till) idag valde vi att vara hemma. 

Covid19. Visa detta virus respekt. 

Jag tänkte för er förmedla denna julafton, men vardagen och händelser sätter stopp ibland. Maya satte nyss ett chips i halsen och sedan blev allt snett och fel. Hon är väldigt trött och likaså hennes pappa.

Så, vi önskar alla en fin och vacker julhelg och hoppas ni firar den på avstånd. Snälla.. 

Detta måste få ett slut.. 

/Uffe

 Något har gått fel och jag tror inte det har funkat att kommentera? Kommentera gärna så jag ser att det funkar nu. Era kommentarer är viktiga för mig, men jag är usel på att svara, men som sagt, de betyder väldigt mycket..

För jag vet ju att jag inte sitter här och skriver ut i tomma intet. Ingen aning om hur många ni är, men några är det..

Jag trodde faktiskt alla hade tröttnat när jag inte uppdaterade på ett par månader, men så var det inte..

Här är allt som vanligt. Maya mår bra, hon är glad och nyfiken. Pappa Uffe mår oxå ok, trivs på jobbet och gör det bra, är omtyckt bland både klienter och personal, tror jag..

Herr Bjarne dyker upp då och då och gör livet lite roligare, lite knöligare och lite rörigare.. som härom natten..

Vaknade, vet att jag hörde Maya på babylarmet, men låg kvar och lyssnade, men hon drömde bara. Jag blundade och befann mig mellan vakenhet och sömn. I periferin av det verkliga. Där man kan bli kär och andra förunderliga ting..

Tänkte att: 

"Nä, fan, Uffe gå upp, det är ju ingen idé att ligga här och om du somnar om nu blir det bara jobbigare att gå upp"

För, asså, jag är så trött om mornarna. Nästan onaturligt otäckt trött. När ungen ropar är det en styck pappa som med ren viljestyrka kliver upp..

Så, jag går upp, tänker att det ska bli skönt med en kaffe och lugn och ro innan Maya vaknar. Samtidigt känner jag mig väldigt trött. Ögonen är tunga och hjärnan är som seg sirap, 

Nu efteråt inser jag att det var i drömmen som jag hörde och stängde av min väckarklocka, för när jag satte mig ner i soffan, kaffekoppen i handen och så knäppte jag på mobilen. 02.23. Liksom vad fan.. tänkte jag..

Kunde inte somna om. Bjarne och jag satt uppe och mötte morgonen. 

Lifvet, ni vet.. lifvets bryderi..

/Uffe

Jul or not jul..

 Vi lever i en mörk tid. Lika mörk som många andra eror där smittor har strötts över världen och orsakat kaos och död. 

Vi lever i en tid då människor behöver finnas för varandra, då vi måste förstå att då och då blir inte livet som man tänkt sig. Personligen och med den bakgrund jag har, vet jag, och kan ta det här på ett bra sätt. Inser att vi prövas och prövningen går ut på att se hur tålmodigt vi kan vänta. För det kommer ju även en tid då det vanliga smyger sig på..

Vad nu det vanliga är. Vad det vanliga var. Kommer det vanliga bli något annat? 

Jag arbetar med människor i riskgrupper. Arbetar med människor som bland annat har lättare utvecklingsstörningar, beteendeproblematik, trotssyndrom, autism, ADHD och ren och skär psykisk ohälsa, depressioner och ensam ensamhet. 

Många förstår inte det här. Dom förstår inte varför dom inte får gå till sin dagliga verksamhet. Dom förstår inte det allvarliga. Dom har inte den förmågan. 

Karlsson, Nilsson, Andersson och Pettersson förstår. Hon på ICA förstår. Alla förstår, men många går omkring med insikten och tron att det här drabbar inte mig. Idag läste jag att 1 av 4 östgötar är smittade. När jag gick i affären, och ställde mig i kön, så var det 10 personer där, alla höll avstånd, ingen utom jag hade mask på sig, och jag tänkte.. Här är enligt statistiken 2,5 smittade, och en av dom kan vara jag. 

Mitt ansvar att göra det jag måste för att på alla sätt minska och få denna hemska tid att försvinna. Utrota. Jag vill inte ha dig kvar längre. Jävla Corona.

För ett år sedan var min son ute och reste, och jag kommer ihåg att jag satt och tittade på teve och nyheterna rapporterade från Kina. Där människor dog. Då tänkte jag, likadant som många andra tänkte och tänker..

"Konversation på en gren"

(.. eller "vad ska vi nu göra med vår julstress")

Tur att det är där, så långt borta, långt iväg från vår trygga värld. Vi i Sverige. Som traskat här och sluppit så mycket elände..

Sen.. plötsligt kom det ett fall i Italien.. och till min förtvivlan var den här. Smittan. Maya och jag drabbades av att vi blev lite sjuka och fick vara hemma i 10 dygn, bara hon och jag timme efter timme. Natt och dag. Jag förstår inte hur vi fixade det, men man gör det, man fixar allt om man har kärlek och förståelse nära sitt hjärta..

Min skrutt ska lägga sig nu, och jag tänker nog även jag försöka slå huvudet i sängkanten och sova.. För..

Imorgon är en annan dag..

/Uffe

Bland änglar och trasiga skor..

 Flydde in i fantasin och önskade att jag kunde fånga en ängel och lära mig flyga. Hur gör jag, för att fånga dig, ängeln vid min sida, det vore en underbar stund att få sätta mig ner och samtala med dig..

Led mig. Visa mig den väg du lett mig in på. Jag vet att den kommer vara full av hinder. Mörka gränder. Taggar som river. Lodräta bergsväggar och stiglöst land. Som Mordor. Skuggornas land. Genom alla åren, från springande, lekande barnsben, tills nu, en vis klok man med trötta fötter. De gör ont. Men stegen är ändå stolta. 

För vart jag än ser i mörkret så finns alltid en springa av ljus. Som glittrar. Likt solens strålar genom bokskogens täta grönska.

Dörrar öppnas. Dörrar stängs, och för varje dörr jag går igenom växer jag. Själsligt och fint. Klokt och rådfull. Stark för att finnas där för dig. För er. 

Verkligheten. 

Natt. Klockan tickar 02.14, ticktackticktack. Står vid Mayas säng och byter blöja, och hjälper henne att räta ut sina ben. Drar sakta, töjer, stretchar ut, försiktigt, tills hon själv kan sträcka på dom. Lägger henne på sidan, och tänker, "Gud, vad stor hon är, vart tog tiden vägen?"

Förr bollade jag med henne, nuförtiden är det svårare, tyngre, och hennes stela kropp gör det speciellt att bara få henne på sidan. Men, allt man gör många gånger lär man sig göra. Hittar ett sätt. Som är bra för både henne och mig. 

Trillar i säng igen. Kryper ner under två täcken och försöker hitta tillbaka där jag var. I sömnen. Tycker mig bara ha slumrat till när jag hör henne ropa igen. Babylarmet. Hennes hjälplöshet skär i mig. Om jag dör i sömnen är det ingen som kommer och finns där. Hjälper. Den tanken får ångesten att riva som djävulens klor.

Snälla änglar. Låt mig bli gammal. Gråhårig och lycklig. Låt mig få vandra vid de vackraste sjöar och älvar med mitt flugspö och låt Maya bo nånstans där alla är snälla och möter henne som jag gjort i alla år. Med kärlek. Ömhet. Innerlig hjärta. All min tid.

Hasar mig likt en zombie in till henne, klockan tickar 03.42, och morgonen nalkas allt mer. Om ett ögonblick i sömnen kommer larmet ringa och säga.. - Gå upp, Uffe, gå upp..

Hon har hamnat på magen, och så kan hon av många anledningar inte sova, eller ligga, bara när jag masserar ryggen, då slappnar hennes kropp av, men i natten då blir den värre om hon ligger så, spastisk, stel, och hon får någonslags panik. Kanske av den totala hjälplösheten. Igen.

Det doftar av kaffe. Maya sover men jag är uppe. Mörkret håller sitt grepp. Den råa kylan kryper intill. Jag huttrar till och känner, hur långt bort den är, våren.. den vackra, doftande spirande våren.. 

Mörkrost. Nyheter. + 3 ute. + 20 inne. Corona. Trump. Storbritannien som är första landet som fått fram vaccin. Sporten. Zlatan. Vädret. Leende programledare och min trötthet blir ännu påtagligare. Hur kan dom vara så pigga. Glada. Se så fräscha ut..

Smink, Lindahl. Ingen CP-skadad dotter att ta hand om, om natten, i mörkret, bland brännande tårar och sorgsen själ. Uffe. Skrattet är fejk. Är dom lyckligare än dig? 

Måste påminna mig om vem jag är. Vart jag kommer ifrån. Hur det var. Att jag rest mig upp från slummen, från dammigt betonggolv, en enkel madrass i ett källarförråd.. 

Kolla dig runt, i ditt speciella hem, se vad du åstadkommit.. 

Mat i knappen. Stressigt. Ungen trotsig. Trilsk kropp och det är nästan omöjligt att få på jackan. Varje morgon likadant. Andas, Uffe, andas..

07.34. Hon rullar upp i skoltaxin och jag vinkar hejdå.. Vi ses ikväll..

Kommer upp. Sätter mig ner en stund. Samma leende programledare. En kock gör någon maträtt, som kräver 100 ingredienser och jag funderar på hur många som lagar till den ikväll?

Någon?

Jag tar fram blocket och pennan. Tecknar. Ger mig själv 10 minuter, och önskar mig 10 dygn i ensamhet. Köp mat, lås sen och kasta nyckeln och låt mig vara i bubblan. Låt mig skapa. Skriva boken. Färdigställa livet. Möjligen vill jag ligga och se på serier. Eller film. 

Alla, nästan, i alla fall övervägande av alla, säger: 

- Har du sett den nya serien på Netflix.. 

Hallå, vem har den tiden? Och när man väl har tiden, vem vill se en serie i 100 timmar då livet passerar förbi?

Sen drar allt igång. Städar upp. Diskar. Gör det ok att komma hem till..

Erik hämtar Maya på fritis. Färdtjänst hem. Jag jobbar. Sitter i samtal. Lyssnar. Tröstar. Finns. 

Kommer hem. Skrattet ekar. Maya har tusen och en saker att berätta. Erik gör iordning henne för natten. Sen är det hon och jag. 

För hur det än är, hur jobbiga nätterna är, hur än livet grinar illa ibland, så har vi det magiskt fint.. Jag tror inte det är så många familjer som har det vi har.. 

Vi är krigare. Så jävla mycket krigare. 

Vem bryr sig om hur dagarna går..

Den här har jag många minnen av. Speciellt ett, och jag undrar än idag vem det var..

Kör bil. Är någonstans mellan Stockholm och Linköping. Ensam. Varit ute på äventyr som så många gånger förr. Radion på, något önskeprogram, och plötsligt hör jag hur programledaren säger:

- Den här är till dig, Uffe Lindahl i Linköping, och med hälsningen.. Jag tänker på dig.. 

Ännu idag har jag ingen aning om vem du var?

CP knackar på. Maya bajsar. Massor och jag måste bära upp henne till badkaret. Hon trött. Jag trött. Tung. Duschar, och försöker ändå skoja. Skoja bort känslan av att det ska fan inte vara såhär. Hon är snart 13 år och jag ska inte behöva stå och duscha bort bajs kl 21 på kvällen. Jag ska inte behöva bära henne. Jag ska inte behöva ta på en blöja igen, och jag ska inte behöva lägga henne tillrätta för att hon inte själv kan..

Men.. det är så och inte ens gud och änglar kan ändra det. 

Önskar att jag möter dig en dag, du som följer mig dag som natt, du som leder mig och är min utvalda.. Jag skulle så gärna vilja höra varför du gav mig det liv jag fick..

Lev väl.

/Uffe

As time goes by..

 A kiss is just a kiss..

Maya tillbaka från kortis, på ett sätt helt fantastiskt att hon är bredvid mig igen, min krigarprinsessa, det är tryggt och jag känner igen mig, vi har gjort det här förr, som ikväll. Jag skrivandes och hon vid sin padda. Chillar lite då och då.. Om livets frågor och andra mer banala ting.. 

På ett sätt hade jag behövt några dygn till för att reda ut saker och ting. För att hinna. För att rannsaka livet och mig själv.

Inatt har jag inte kunnat sova. Drömde de hemskaste drömmarna och vaknade kallsvettig och panikslagen. Klarvaken. 01.20. 

Försöker somna om, men en stress rusade genom kroppen, en ångest som är svår att förklara, en rastlöshet som gjorde att min själ vred sig i plågor. 

Jag testade att se Studio Natur, då brukar jag somna, blundar och bara lyssnar och svävar iväg in i sömnen. Funkade inte alls. Gav upp och tänkte, fuck this shit..

Filmjölk med några stänk musli och en klick honung. Täcket i soffan, och jo, jag slumrade till men varje gång jag klev in i sömnen kom drömmarna tillbaka. De jagade mig. De förföljde mig in i mörka gränder och vart jag än tittade fanns det endast återvändgränder.

Gick upp vid 5. Tog min medicin. Käkade (igen). Drack kaffe och kröp sedan ner i soffan och under täckets varma dun. 

Då kom den, sömnen, och jag somnade så skönt. När Maya är ända till måndag på kortis så brukar hon få åka färdtjänst till skolan,  då får jag en extra morgon för mig själv.

Jävla mobil. Förbannade påhitt. Den plingade till, och min sömn försvann. Tänkte tanken att bara strunta i det, men jag visste inte riktigt vad klockan var, och vågade inte chansa, för det kunde ju vara kortis, eller skolan, att något hänt.

Ständig beredskap.

Fiske både lördag och söndag. Timmar med min son. Timmar med en vän som är fotograf och mina planer för den där boken kanske börjar bli en sanning. Kanske. Om lusten infaller och jag har tiden. Tid utan stress och krav från andra.

Orkar inte det. Då faller jag. Då kommer väggen rusades och jag duckar och flyr från det jobbiga.

Nu börjar slutet närma sig för den här säsongen vid sjön, i alla fall

med flugspöt. Jag åker säkert ut nån dag, när isen dånar och fötterna fryser.

Tänder en eld och samlar mig. Lyssnar till vinterns tystnad. Känner hur locket 

lagts på och dofterna från skvattram försvunnit. 

Längtan till vår.

Vägen mot sjön. Vindskyddet. Lugnet. Ro för själen.

Långt från stressen och kraven.

Frusna fingrar binder på flugan. Stickade vantar av mor.

Hur många har du stickat till mig genom åren, min kära mamma?

Jag tänker på dig, och jag längtar att få krama dig igen.

Där vid udden av gräs har jag fångat många öringar. 

Genom åren har jag lärt mig vart dom simmar, och vad 

dom gillar att äta. En magisk vacker bild, en sann bild av mig.

I ensamhet. Mitt flugspö. Skogen och en blank vattenspegel.

Trolsk och hemlig.

Dom händerna. Mina händer. Så många gånger de har hållit om

flugspöt. Som att hålla sin käreste i handen.

Trygg närvaro. Meditation. 

Ro.

Där går jag. I mina tankar. I min ensamhet. Som så många gånger.

Tänk vad det har stärkt mig, gett mig mod och hopp. Där har tanken

blivit verklighet och jag funnit mitt kall. 

Att med min styrka finnas för andra, att visa ödmjukhet

inför livet och mina medmänniskor. 

Att vara ärlig.

Mitt ankare. Mitt roder.

Never Alone. Always Alone.

Tack Adrian Clarke för underbara bilder. Jag har hoppats i många år att en fotograf med samma tänk och idéer som jag ska komma i min väg, gå på samma stig så längtan kan bli en verklighet. Längtan att nå ut till andra med det fisket och naturen gett mig. Tack, Adrian, för att du kom och att du lyssnar.

Min Maya ska sova nu. Jag ska natta, som jag gjort så många gånger förut. Klä av. Stretcha hennes stela muskler. Massera ryggen. Ge en sticksig puss i nacken och sen en på kinden, fast hon inte vill, men innerst inne vet jag att den där pussen betyder allt.

För även jag, då och då trots min ålder, saknar mammas klapp och puss på kinden..

Så.. Stanna upp i vardagen. Ge din tid till någon som behöver den. Var snäll och våga ha civilkurage och säg ifrån mot orättvisor.. 

/Uffe