Molnen trasas sönder i vinden. Månen skymtar förbi. Går på långa ben i den tidiga februarikvällen. Viskar att jag är i nedan, jag är här.. försök och fånga mig om ni kan..

Kvällens musik..

Visst är den vacker?

Visst är du vacker..

Jag möter historier efter historier om hur män tar sig makten och friheten att njuta och ta för sig trots att kvinnan inte alls vill.
Jag förstår inte. Inte alls. För trots att ingen säger nej, skulle jag ändå känna att nu är gränsen här. Man gör det, om man har någon slags känsla i kroppen..

Men egoismen och bekräftelsen onda käftar kan ta människan långt in på farlig mark. Övergreppet är nära, övergreppet han inte fattar att han gör..

Fia begravdes för en vecka sen. Jag ville vara där och säga ett sista adjö. Tyvärr insåg jag att min närvaro troligen skulle leda till bråk.
Hennes man som hon så länge försökte komma ifrån. Robert. För ett år sen låg hon i skilsmässa med honom. Hon var så glad. Hon levde.
Men sakta tog han kontrollen igen. Han tog barnen till hjälp. Han fick henne att tro att dom inte mådde bra utan en familj. Han lovade igen att dom skulle bli den där familjen hon alltid hade drömt om..

Lögnerna. De omlindande vackra orden. Som ormen i Edens lustgård.

Hon berättade för mig att hon aldrig fick vara ifred för honom. Inte ens på toaletten. När hon duschade. Hans vrede kunde komma när hon minst anade det. Han smög sig in när hon duschade och slog bakifrån. Som ett fegt kräk. Missunnsam och svartsjuk.

Jag har tecknat av Fias ögon och ju mer jag ser in i den teckningen ser jag skräcken hon levde med.

Det gör mig så ledsen.. 

Han utnyttjade hennes svaghet. Hennes längtan efter kärlek och ett tryggt hem. 

Jag åker ibland till det centrum hon och jag brukade träffas i. Ekholmens C. Jag drar mig för att åka dit, men när jag är där kan jag se henne framför mig. Hur hon kom och sprang in i min famn. Hur hon log och blev glad, eller hur hon höll sig kvar i min famn. Rödgråtna ögon, torkade tårar och sönderslagen läpp. 

Varför gjorde jag inte mer? Vad kunde jag ha gjort?

Hennes man, Robert, var alltid arg på mig. Han skrev otäcka sms. Hot. Han har varit här och skrikit och gormat. 

Han har även hört av sig efter Fias död. Arg. Såklart krossad av det han gjort, men ilskan går ut över andra. Det dåliga samvetet som han inte vet vart han ska göra av. Han förstår inte varför han mår så dåligt, vart ångesten kommer ifrån. 

I egoismens hjärta bor bara mörker.

Jag skickade blommor till Fias begravning. En enkel vacker krans med tulpaner. En av hennes favoriter. 

"Sovgott min fina vän.. kram Uffe"

Han gillade inte det. Han skrev det i veckan, i ett sms. 

Jag tänker stå stark. Jag tänker fullfölja alla mina vittnesmål om vad jag vet vad han utsatte Fia för under många år. 

Det är snart rättegång och jag tänker sitta med stolt rygg och se honom rakt in i ögonen. 

Karma. Gör gott. Var snäll. Ge kärlek och omtanke. En kram. En försiktig klapp på kinden. En viskning..

Låt mörker och ondska dra sig undan. Fly, fly svarta fluga..

Månens sken i mörkret. Stjärnor som faller. Tankar till dig, Fia.. det är så fruktansvärt ensamt och hemskt att aldrig mer få se dig. Få ge dig en kram. Få höra dig sjunga..

Du betydde oändligt mer än vad jag kunde förstå. Saknad i hjärtats inre vrå. En kärlek som bara vänner kan få..

Maya och jag mår bra, det är lite struligt med att få tag i en ny assistent och på det viset är vardagen sårbar. Egentligen skulle jag vilja fortsätta med bara Johanna som assistent. Att hon och jag delar på timmarna, men om hon blir sjuk kommer det bli tufft. Samtidigt är det inte rättvist mot Maya, för hon gillar inte att vara med mig utan vill och behöver någon annan i sin vardag. Mig träffar hon ju ändå väldigt ofta..

Finns du?

Jag har gett upp. Tror min framtid är som den är. Kan jag någonsin bli kär igen? 

/Uffe

När ska vi vuxna förstå att allt handlar om en helhet. Att det inte finns några quick fix, utan allt i livet måste få ta tid.

Jag kan med lätthet laga det mesta som går sönder med lim av olika slag. Karlssons klister, superlim, epoxy, uv-lim, till och med silvertejp kan hjälpligt vara det som behövs i en nödsituation..

Dock kommer för alltid den prylen vara extra sårbar. Extra ömtålig.

En människas inre går inte att laga med lim. I stunden, i ögonblicket kan vi försiktigt limma och göra situationen behjälplig och få tårar att torka, men torkade tårar är inte glömda tårar.

Torkade tårar gör ondare än rinnande tårar. Likt uttorkade floder skapar de en långsam död. En förtvinad själ är svår att laga.

Därför ser jag en stor problematik i skolan. Där det vanliga är att barn får skäll, skäll och lite mer skäll. Där vi i personalen inte alls förstår varför denna elev är just som den är.

Ingen vill vara så, alla har vår livssituation och vi är som det är.

Jag ser sorgerna. Ser hur illa det är. Jag förstår varför den där lilla pojken är kaxig som få, varför han ger sig på andra. Hur han slår, helst de som inte är lika tuffa, de som försöker, de som är ganska trygga ändå.
Såklart att han suktar efter närheten. Förståelsen. Någon som kramar om och säger att vad fin du är. Vad bra att du går till skolan. Att du är där, att du försöker.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har varit ledig idag, eller ledig och ledig. Haft möte på assistansbolaget, där jag förövrigt blev både lite ilsk och besviken, men måste hela tiden tänka "Vad är bra med det är då" (Vad fan är bra med det här)!?

Sedan har jag haft pappersarbete hemma. Gjort ansökningar. Ringt kommunen om anpassning. Betalat sista räkningarna. Restskatt på 15 000 kronor så nu finns det inte ett öre kvar på mitt konto, eller jo några stycken men på sant, kris..

.. och det är den oron, den ständiga tanken på att knappt kunna köpa mat, som är så hemsk.. Den torkar ur mig, får mig att tappa lusten till allt ibland.
Även livet.

.. Ändock är jag en glad man, som försöker tänka att det löser sig på något vis.. men det är tre veckor kvar till nästa peng kommer in på kontot.. så..

.. kanske skulle öppna en insamling.. för oss..

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag ska göra det jag kan för att se till att tårar aldrig blir glömda. Jag ska göra det jag kan för de människor jag möter. De som behöver mig.

Jag vet att jag kan. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag är utvald och på rätt stig i livet..

/Uffe

Ett brev till mitt X

Ett brev till dig, Jonathan, ett brev jag egentligen borde skicka till dig. Ord jag skulle vilja skrika till dig. Säga till dig. Se dig in i ögonen och berätta. Men jag vågar inte. Jag är rädd för konsekvenser och att du inte kommer förstå. För varför ska du förstå nu, när du inte förstått förut?

Jag är rädd att det skulle ta hus i helvetet, att du ännu mindre skulle respektera att jag inte vill ha något med dig att göra.
Redan nu är det ju så, du skriver ibland, troligen när du är full och jag ber och har bett dig att sluta skriva. Jag vill inte. Vill inte bli påmind. Vill gå vidare.

Det här är det sista jag skriver till dig, så skriver du, men sen kommer alltid ett meddelande till,  jag vet inte när, men jag vet att dom kommer. Messen från dig, jag kan inte värja mig från dom. Har blockerat dig, men på något sätt når dom mig. Du når mig, du sårar mitt inre genom att beskriva min kropp, hur den ser ut, min nakna kropp, att du vill ha den igen, att min kropp var som gjord för din. Hur fantastiskt det var. Jag har bett dig flera gånger att inte skriva, att ta bort alla foton och filmer du har på mig i mobilen. Önskar du kunde vara vuxen och lyssna. Respektera mig och ta bort. Radera och bara låta mig vara. Du har mig fortfarande i ditt grepp. Som du haft hela tiden och jag känner mig som en fånge som vill ut. Rädd och sårbar. Fångad och utnyttjad. Ledsen och rädd.
Precis där du vill ha mig. Om du på riktigt brydde dig, om du på sant älskade mig skulle du inte göra så här. Då skulle du göra som jag bad dig om..

Själv blir jag mer och mer rädd. Så jävla rädd och sårbar när jag tänker tillbaka och inser vilket grepp du hade mig i.

Du skriver att du tänker tillbaka på vårt förhållande och hur fantastiskt du tyckte det var. Du skriver om min kropp. Hur den var som gjord för din. Hur fantastiskt och skönt det var med sex. Allt vi skrev och sa. För dig är och var det en saga. En drömlik tillvaro.
Jag däremot känner mig mer och mer rädd. Sårad. Förstår hur du lindade in mig i ditt grepp och klämde hårdare och hårdare, så jag knappt kunde andas. Så jag inte kunde säga nej och när jag väl gjorde det, lyssnade du inte.

Du tog chansen, såg säkert hur jävla illa jag mådde när vi träffades. Jag kom från ett långvarigt dåligt förhållande, där jag förlorat mig själv bland alla år av vanor och rutiner. Den trista vardagen och du gjorde den annorlunda, du gjorde den fin och ja, du lärde mig jättemycket om mig själv och min sexualitet.
Vi var kära, tror jag, vi låg med varandra. Vi utforskade och du njöt av att jag är väldigt sexuell och gillar sex. Gillar njutningen. Spänningen. Nakenheten..

Men, Jonathan..

Du skriver att du tänker tillbaka på vårt förhållande och tycker att det var fantastiskt. Hur min kropp var som gjord för din kropp. Hur fantastiskt det var med allt sex. Allt skriv och allt prat. Hur vårt förhållande var som en fluffig disneysaga. Jag däremot, tänker tillbaka och blir mer och mer rädd. Så jävla rädd när jag tänker tillbaka på hur det var och viket grepp du hade mig i. När vi träffades kom jag från ett långvarigt dåligt förhållande där jag hade tappat bort mig själv. Och ja, du lärde mig jättemycket om mig själv och om min sexualitet. Och ja, vi låg jättejättemycket och jag ville det. Jag låg med dig även vid mens och urinvägsinfektion. Jag gillar inte ens att ligga under mens men jag gjorde det ändå. För dig. Jag låg med dig även under galenskapströtta perioder. Jämt. Nästan jämt. Men de få gånger när jag inte ville då kunde du aldrig respektera det. Du kunde aldrig bara krama mig. Du var alltid tvungen att stoppa in kuken. Annars blev du irriterad och låg och runkade mot mitt ben. Hårt och länge. I timmar. Tog mig på natten när jag sov. Du sa att jag onanerade i sömnen och därför tyckte du att det var fritt fram för dig att ta mig. Jag vet hur det känns i kroppen när jag onanerar och det var inte så jag kände när jag vaknade av att du tog mig. Men du gav dig inte. Du höll fast vid att jag gjorde det och jag kände mig så frustrerad av det. Att du slängde fram påståenden om mig som jag inte kunde försvara mig emot. Jag förstår nu att du utsatte mig för sexuella övergrepp. Du tog mig med din kuk och du tog mig med olika sexleksaker och med andra saker som jag inte ens vill tänka på. Du tog mig i alla hål. Jag sa inte ifrån. Jag har stark sexlust och älskar sex och närhet men du respekterade heller aldrig ett nej. Därför tänkte jag inte ens tanken att jag kunde ha sagt ifrån. Det blev galna diskussioner om allt för du hade övertaget och du babblade omkull mig med din ordflod och du gav dig aldrig. Och min "dumsnällhet" och vilja att vara till lags gjorde att du alltid hade övertaget. Du sa att du var ett medium och att du visste allt om mig. Jag tänker tillbaka på hur mycket du drack. Du drack mer än vad jag förstod. Nu i efterhand förstår jag att du ofta redan hade grundat med något innan vi delade på en flaska cava. Din sexuella frustration när du inte kunde ligga när du var full. Att du aldrig lät bli trots att det inte gick. Fortsatte och fortsätte att försöka och faktiskt gjorde illa mig då. Hur jag tog på mig skulden för din frustration. Jag ser mig själv som en stark och självständig kvinna. Men ändå kunde detta hända mig och det skrämmer vettet ur mig. Jag skriver detta till dig Jonathan för jag har ett viktigt meddelande till dig: Jag tycker INTE att vårt förhållande var fantastiskt. Jag tycker INTE att vår sexualitet och våra kroppar var som gjorda för varandra. Du tog mer än vad du fick. Och jag förstår nu att min egen höga sexualdrift dolde att du faktiskt utsatte mig för övergrepp. Hur du inte respekterade att min kropp var min. Att du tog dig såna friheter. Som jag nu i efterhand känner mig äcklad av. Frustrerad över. Arg på. Fy fan för dig

Fyra nätter där jag kunnat få sova helt i fred, men det är just det att jag ändå inte kan sova. Fruktansvärt irriterande. Jag vaknar hela tiden, av drömmar, av att jag hör Maya ropa. Av oro. Ångest, men mest av ren och skär vana.

I lördags smög jag upp redan runt kl 5 på morgonen men då hade jag legat och vänt och vridit mig en timme..

Så.. nu när min lilla fantastiska dotter är hemma igen är jag nog tröttare än innan hon åkte. Men..

Vad gör det, egentligen? Lifvets svårigheter. Lifvets behag.

Jag var hos kuratorn på hab idag. Ibland behöver jag samtala och få ur mig allt. Mina tankar och en del av mina tårar. Bitar av den sorg som gnager. För ingen anar känslan.

Såg en reklamfilm imorse, ett barn som kommer springandes och hoppar med glädje rakt ner i en pool.
Så kommer Maya aldrig kunna göra.. tänkte jag.. och just sånt gör ont..

Ändå.. min skatt i livet är den allra gladaste. Inget är för henne omöjligt och det gör mig stolt och glad.
Det underlättar i livet.

Stigar och virrvarret av omöjligheter. Hinder att ta sig över. Människor att rädda..

Maya ska göra en stor hälsoundersökning på hab. Allt. Från fysisk till psykisk. Jag kommer få svara på frågor.. och fick ett av de första frågeformulären idag.

Efter jag svarat på de frågorna brast allt. Ohämmad gråt som inte gick att stoppa och aldrig har jag känt mig ensammare än just då.

Formuläret handlade om hur mycket hjälp jag känner att jag får från familj, släkt och vänner.. och jag inser att jag inte får någon hjälp.. min mamma, ja, förstås och hon har och är fantastisk med att komma varje lördag, men min mamma fyller 82 år i år och är inte den hjälp hon en gång var. Hon har ont. Hon är orolig och det är svårt att samtala om problem och liknande med henne, för då gör jag henne än mer orolig och jag får då bära även hennes ok.

Jag har tre systrar. Ingen hjälp. Det är så jävla sorgligt. Sorgligt och ensamt.

Jag har slutat ringa och fråga om hjälp. För det finns ingen som varken vill eller har tid..

Tid mina kära läsare. Tid skapar man för den man älskar..

Jag är unik. Jag har så mycket att ge världen. Ge dig. Bara dig. Och jag stannar upp i livet, när jag ser någon som behöver mig..

Vi har mycket hjälp från samhället nu, min fröken bus och jag. Det är inget jag kan klaga på, men det vore fantastiskt att ha någon att bolla alla andra problem som uppkommer med att enbart vara förälder. Läxor. Beslut. Tankar. Känslor.

I ensamhetens bubbla kan många drömmar spricka..

/Uffe

104 dagar sen jag slutade snusa. Det är ungefär tre månader.

Jag tänker att (jag är lite smått nördig när det gäller siffror), jag har snusat i dagligen i 40 år. De senaste 35 åren har jag snusat minst en dosa snus om dagen.

40 år är 480 månader. 14600 dagar. Vilket alltså är isch lika många snusdosor. Tänk vad nikotin min kropp har fått genom åren. Tänk vad van jag är att alltid ha min kära snusdosa i min närhet. Dag som natt.
Hur ska man kunna vänja av sin kropp och sin hjärna på så kort tid som tre månader? Men, nu har det hänt..

Jag har varit helt nikotinfri i två dygn och jag har en plan till att sluta med det nikotinfria snuset. På något sätt, för mitt mål är frihet och krossa alla kedjor till att vara slav under något.

Det är mycket pannben i mig när jag väl bestämmer mig och jag har ett enormt sug efter nikotin vissa stunder. Helst när det blir mycket på jobbet eller här hemma med Mayas..

.. Bakom pannbenet gör det även lite ont, huvudvärk, utan nikotin..

Idag har det varit en dag utan assistans och då gillar Maya att gå ut och promenera med mig. Promenad och handla, så när vi traskade iväg från hemmet bestämde jag mig för att:

1. Inte ta en "snus"
2. Inte ta med mig dosan.

Det är beslut som är så långt ifrån det jag är van vid.

Förr fick jag total panik när jag såg att dosan började ta slut. Nu går jag iväg utan att ha med mig något. Känslan att ha glömt något är påtaglig.
Känslan att se alla snusdosor i affären får mig nästan att gråta. Tanken på att öppna en dosa och ta mig en stadig prilla lössnus får mig galen.

Men.. jag har bestämt mig..

Det måste få ta den tid det tar.. Jag vet egentligen bara en sak och det är att jag aldrig mer kommer ta en snus i hela mitt liv..

Trots en längtan som får mitt inre att skrika..

Annars rullar livet på. Januarilunken är ganska tråkig och jag funderar starkt på att dra iväg i helgen, för Maya ska vara på kortis och jag är barnledig ifrån torsdagmorgon till måndagmorgon..

Vilken otrolig känsla. Vilken lyx. Så underbart..

Ska lära mig konsten att koppla av. Lämna över. Klippa banden..

/Uffe

Lördagkväll.

Jag har fått ett par timmar på gymet och Maya fått sina älsklingstimmar med Erik och världens bästa farmor..

.. och nu landar Maya och jag i januarikvällens dunkel, tänder stearinljus och har fixat ostkaka med vispad grädde och hjortronsylt. Lyx. Kärlek och skratt.
Vi sitter här som så många andra kvällar och på något förunderligt sätt skapar vi för varje dag en väldigt fin gemenskap med varandra och livets gång.

Igår bröt jag. Igår föll allt. Irritation. Ilska. Tårar. Jag var den mest ensamma man i hela världen, som ville skrika ut..

- Hjälp mig, för fan.. jag orkar inte mer, kom hit och låt mig få vila, ta hand om min dotter och när hon somnat vill jag bara ha en kram. Få lätta mitt hjärta och somna under varmt täcke..

Sömn och matbrist. Mycket på jobbet. Men, min analys av gårdagen är för lite mat. För dålig mat. Så idag har jag sett till att äta alldeles för mycket..

.. En rejäl portion gröt (1 dl havregryn+1 dl rågflingor), tre kokta ägg och en apelsin.. sen har vi fyllt på med burgare till lunch, potatis, köttbullar och gräddsås till middag och nu ostkaka.. Jag har en viss känning av matkoma och längtar så smått till att min fina fröken filur har somnat.

Då ska jag kasta mig i soffan och zappa runt bland kanalerna, eller så smyger jag in i sängen och ser senaste avsnittet av Engelska antikrundan. Det är lifvets små fröjder..

Stark som få. Reser mig alltid på något sätt, för det finns inte i min värld att ge upp. Aldrig. Vart jag än vänder mig så finns en lösning på problem, det finns alltid en springa av ljus i det allra mörkaste mörker.
Jag lutar mig mot änglar och min högre makt.

Just nu lutar jag mig mot soffryggen. Alla vi barn i Bullerbyn. Idyllisk svensk sommar. Grusvägar och man kan nästan känna doften av hö, kacklande höns, lyckliga barn..

Nu vet ni. Lindahls liv tickar vidare som vanligt.

Lyckliga tårar. Kramiga kramar. Mysiga skratt och faktiskt sov ungen till kl 07.30 imorse. Hon sov nästan hela natten, men det paret som bor under mig har fått bebis, och den bebisen har ingen lust att sova om nätterna. Höll mig vaken i ett par timmar inatt.
Mitt pappahjärta var på väg ner till dom och ville trösta den lilla och låta mamman och pappan sova en stund..

Thats me..

/Uffe

För ingenting

Tisdag. Livliga elever i korridorena. Gråa slöjor av regn och blåst ute. Promenad med en pojke i 4an. Snacka lite. Chilla en stund från skolsalen, där det kryper i kroppen och det är svårt att sitta still.
Såklart. När bästa rapparen hägrar och drömmar om rikedom och att vara känd är drömmen i horisonten.

När drömmarna som troligen aldrig kommer bli en sanning är det man håller sig i för att inte falla, och så höra lärarens ord..

Du måste. Sitt still. Hör du illa. Vad är det med dig? Sen plötsligt ,får läraren utbrott, kastar ut dig fast du faktiskt inget gjort. Det är bara det att läraren har tagit dig som syndabock. Du får skäll vart du än går och vad du än gör.
De gånger du gör något bra ser ingen. Du är bråket. Du är den som ingen vill ha.

När du gör bra, när du faktiskt sitter ner och klarat av dina uppgifter.. då är det bara drömmarna kvar..

Du kommer hem. Får en lavett för att skolan ringt och sagt att du varit busig. Du får en lavett igen för att du finns.
- Vad ska jag ha dig för?
- Du ställer bara till problem..

Ungjävel. Lavett.

Ingen märker när du går ut. När du stänger dörren och tårarna brinner bakom ögonlocken. Gråt inte, gråt inte..
Ingen får se mig svag. Du träffar polarna. Gänget.
Tjena bror.. Du är någon. Du betyder, du är omtyckt. Du gör allt för att alla ska se, att du är tuff..

Lavetten kommer igen när du kommer hem. Från ingenstans. För ingenting.

Skolan. Den tuffa. Den många är lite rädda för. Den många tjejer är lite kära i. Den kaxiga. Den som åker ut. Den som hänger i korridorerna och kallar personal för det du vill. Du skiter i det, för när du kommer hem får du ändå stryk.

För ingenting.

Jag ser dom. Jag ser dig. Ser bakom dina ögonlock och känner nästan smaken av dina tårar. Jag kramar om dig och känner hur du drar dig undan, men jag slår dig inte. Jag dömer dig inte. Så när jag möter dig i korridoren ser jag snart en trygghet i dina ögon. Jag märker att den där kramen är nog ändå ganska fin att få. När vi pratar. Chillar där ingen annan får komma, dit bara du och jag går. När du är viktig, där du är.

- Är du ledsen frågar jag. En sakta nick.
- Vill du gråta?
- Nej..

Det är ok att gråta, säger jag. För ingenting och för allting.
Jag kommer inte berätta för någon att du gråter. Du kan gråta här hos mig.. Då kommer tårarna och de går nästan inte att stoppa. Ett barns sorg för att inte vara älskad..

När barriärer brister. När vi når det inre och skapar trygg närhet. Då kan vi börja vårt arbete för att ge dessa barn en framtid..

För ingenting är omöjligt..

/Uffe