Dag 3

Onsdagen den 18/3 2020 kommer vi radera från våra minnen. Den blev inget bra. Pappa trött och förkyld. Maya trött, ledsen och förkyld. 

Var uppe, som vanligt, flera gånger under natten och var evigt trött när jag gav upp min skönhetssömn vid 5-tiden.

Gick in till Maya. Tog av blöjan och vände henne, bäddade runt täcket och sa att hon kunde ligga och lura ett tag till. 

- Det är nästan mitt i natten, Maya..min snorpunge..

Bryggde mitt kaffe. Satt och såg ut och allt kommer över en. Som ett plötsligt åskväder om sommaren. Överrumplas av verkligheten. Vardagens trista monotona ekorrhjul. Hann bara hälla upp det rykande kaffet. Doften. Som kärlek i näsan. 

- Pappa! (Hon ropar ju inte så, men på sitt alldeles speciella sätt)

Jag kände hur mitt tålamod försvann. Behövde den där stunden. Ögonblicket. Kvarten eller till och med då och då en hel timme. Det är lyx på hög nivå.

Inte onsdagen den 18/3. 

Sen gick den så. Vi försökte. Vi kämpade. Efter lunch blev vi osams så det osade på Stationsgatan. Ja, vi kan bli det, hon och jag. Som ilskna katter. 

Jag kastade in henne i sin säng. Sen gick jag därifrån. Hon grät och jag likaså. Var tvungen att andas. Var tvungen att finna krafter. Letade förtvivlat efter tålamodet. 

Ett par timmar var vi ovänner. Blängde argt. Sa inget. Sen bröt vi isen på något sätt. Ett leende på läpparna. En försiktig kram. Ett förlåt.

La oss i sängen och chillade. Snackade om vad som hände. Hur jag kände. Att det är ok att bli arg, men man måste bli sams igen. Man måste prata om varför och hur vi kan göra annorlunda nästa gång. För det kommer alltid en nästa gång.

Dag 4

Jorå.. samma procedur denna natt. Dimmigt sömngångar beteende från far när jag ramlar in i hennes rum. Blöjbyte. Vändningar. Nässpray. Vi snackar inte ihjäl oss klockan 3 om natten.

Jorå.. samma far ger upp sin sömn vid samma tid igen, men får några minuter extra så han hinner få i sig en kopp Mollberg. Tack Mollberg för att du finns.

Sedan har denna dag blivit en av de finaste och vackraste man kan tänka sig. Som att vi kom än närmre igår. Som att bomben som briserade igår var något som utlöste en storm av känslor, där båda förstår hur mycket vi tycker om varandra. Min fina dotter..

Frukostfix. Havregrynsgröt och två kokta ägg till mig. Maya får sin mix. Jag äter först, för Maya vill inte ha något genom munnen på morgonen utan bara i sin knapp, men, det är ändå viktigt att börja med något i munnen, så varje morgon får hon en sked honung. Friskt, sött och nyttigt. 

Eftersom varken Maya eller jag är så sjuka att vi är sängliggandes utan ganska pigga trots hosta och rinnande snokar, så satte vi igång med att måla om Mayas byrå. Den blev så fin. Ljust rosa och bronsknoppar.. Det är en glad tjej. Hon älskar sitt rum.. 

Tog en promenad i solen. Blåsten ven runt näsa och öron, men solen brände skönt när man kom i lä.

Rullade köttbullar när vi kom tillbaka och när dom låg rullade och klara på skärbrädet kastade jag in ungen i badkaret. Dusch. Hårtvätt. Kåldolme i frotté. Massage. Samtal och skratt..

Köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt. Vi är mätta och belåtna men båda två är sämre ikväll. Mayas näsa är som en rinnande kran. Min är bättre, men hostan sitter kvar. Helst mornar och kvällar..

.. värsta är att jag börjar känna av luftrören.. andfådd.. och går omkring och småhuttrar.. 

Min värsta mardröm. Att bli väldigt sjuk, för vem ska då ta hand om Maya??

Vi är försenade idag. Hon får sin knappmat nu. Ser Madicken. Tända ljus. En jättedisk i köket. Ett berg av kartonger i hallen. 

För i helgen hade jag röjning här hemma och hade planerat köra allt till tipp och återvinning i måndags. 

Det blev inte så. 

Det blev annorlunda.

Samhällets i ett kaos. Oro som smittar. Viruset som kryper runt varje hörn, smyger in i alla vrår. Panikslagna människor som hamstrar ogenomtänkt och i mina tankar också väldigt egoistiskt..

Finns för varandra. Hjälp varandra.

Igår hörde en tjej av sig, vi är tjenis med varandra och är vänner på fb. 

- Vill du ha hjälp att handla eller annat så hör bara av dig.. 

Sånt värmer..

Kärlek&respekt..

/Uffe

Dag 2.

20200317

Vaken natt. Mörkt. Dimmig trötthet. Vänder henne nästan i sömnen. Ger nässpray. Lyfter upp sängen så hon får sitta upp en stund, det lättar i näsan. 

Drömmar. Virriga och stressiga. Oroliga. Vaknar igen. Samma dimma. Samma procedur. 

Tankarna far. Varför? Vad är det som sker i vårt land? I världen? Ska det här förena oss, eller kommer polariseringen bli än större? 

Vilka är vinnare och förlorare? Önskar någon kunde väcka mig och allt var som vanligt igen..

.. Under åren med Maya har det alltid varit oroligt för att hon ska bli sjuk. Som inför kortis och så, för den tiden är oändlig viktig för både mig och Maya.. 

.. och hon har hållts sig frisk.. Livet har rullat på, och vardagens trygga rutiner har bara brutits av ett antal operationer, vilka i sig har varit psykiskt jobbiga på många sätt..

.. men man vet att dom har ett slut..

När ska denna epidemi ha sitt slut? 

Runt kl 5 går jag upp. Tar av Maya blöjan och säger att hon får ligga kvar medan jag fixar kaffe och pysslar runt, hon brukar gilla det och ligger kvar..

.. vad ska hon annars göra? Tänk om hon inte hade sin CP-skada. Då hade hon kommit upp till mig, gjort sin frulle själv, pratat och frågat, klätt på sig, krupit upp i soffan och sett film eller spelat spel.. 

.. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..

Dricker kaffe. Går igenom fb, mess och mail. Konversation med assistansbolaget om framtiden och hur vi gör om skolorna stänger. Hör då att Maya gråter..

Men Maya.. hon är förtvivlad, helt otröstlig och inget jag säger kan trösta.. för vad kan jag säga? Att allt kommer bli bra? 

Förstås.. men när, och kommer det bli bra? Vart kommer allt leda? Hon hör min oro..

.. Mod att förändra det jag kan..

Jag kan inget göra mot ett samhälle i förfall. Jag kan inte få människor att sansa sig. Att inte vara egoistiska och bunkra allt dom kommer över.. Jag kan inte få dom att tänka själva.. 

.. Lägger mig hos Maya. Håller om. Kramar. Bara är. Viskar att det är ok, du får vara ledsen. Man måste få gråta.. 

Hon slutar inte gråta. Det är en flod av olycka som rinner ut i ingenstans. Längtan efter kompisar. Efter resursen Lena. Efter assistenterna..

.. Pappa är inget rolig.. 

.. och förstånd att inse skillnaden..

Hon fick vara ledsen. Satte upp henne i rullstolen. Började med vardagspysslor. Fixa frukost. Blängde på klockan och insåg att det kommer bli en låååång dag..

Det blev det. En jävligt lång dag. En gråtig dag. En dag med några skratt. En dag med snorig näsa och hosta. En dag med lite feber. En dag av undran.. 

Corona? 

Hur jag mår får jag glömma. Jag får lägga undan att det enda jag vill är att krypa ner under ett täcke och se film. Sova. Dricka en kopp kaffe. Sova lite till. Att inte göra ett förbannat dugg. Maya behöver mig hela tiden. Min uppmärksamhet. Min kärlek. Min hjälp. Mina svar på tysta frågor..

Jag måste lägga undan egot. Jag måste ge allt. 

Min medicin hjälper mig. Det är ganska markant. Mer tålamod. Inte längre så mycket ångest.Inte så många katastroftankar. Jag är mer lugn och tar det som det kommer..

.. En bättre pappa..

Det kommer tankar om hur jag ska orka? Hur länge det kommer pågå? Har sagt till Maya att vi siktar på att komma tillbaka till skolan på måndag. 

Är den öppen då? Har staten stängt ner`? 

Likgiltighetens land. Bland de som inget annat vill än att tänka på sig själva. De är inte min typ av folk. 

Jag är tvärtom..

I dessa tider måste man vara tvärtom. Vi måste hjälpas åt. Att finnas för varandra är det vackraste vi kan göra..

.. Änglar ser sånt..

/Uffe

Fjällen 2020

Yes, vi kom iväg. Tidig söndagsmorgon smög jag upp och försiktigt väckte jag Maya, hon var trött och ville ligga och chilla under täcket med sina dockor. Hon gillar det. Att ligga kvar under täckets varma gosiga trygghet medans hon hör mig skramla omkring i köket. Allt var packat (såklart) på morgonen så vi kunde ta det easy till klockan 7, då kom bästa assistenten Erik. Maya tog färdtjänst tillsammans med honom till IKEA där bussen skulle hämta oss. 

Jag blev hämtad av min systerson Marcus och med honom var även stålfarmor med.. 

Vi åker en resa som är arrangerad av RBU, mycket förmånligt pris och bra ordnat. Det är en härlig stämning på bussen med barn som har olika problematik och funktionshinder. Mycket glädje och trots allt får man god och fin energi av dessa kämpar till ungar.. De har inte så stora krav på vad lycka är..

Hela underbara gänget.. 

Resan tar ett antal timmar, ganska exakt 8, men min fröken bus är glad precis hela tiden. Hon har helt fantastiska assistenter och hon själv är magiskt snäll och go att ha att göra med.. 

När vi kom fram började en väldigt fin tid, det har varit tre helt underbara, roliga och kärleksfulla dagar. 

Om kvällarna har vi spelat SvartePetter och lekt lekar. En av favortilekarna för Maya var när en av oss gick ut och vi andra hittade på något som den skulle med frågor komma fram till vad det var. Det kunde typ vara ett djur, en person, en sak. När jag skulle gissa/fråga hade Mayafilur hittad på att jag var Alfons Åbergs pappa..

Hur lätt var det? Ungsnodd..

Om mornarna har vi myst och bara varit. Lugn. Ro. Kärlek. Trygghet. Bus.

Ser ni glittret i hennes vackra ögon. Tänk vad min mor har betytt för mig. Tänk vad hon betyder för min dotter. Den mest fantastiska mor och farmor man kan tänka sig..

Efter morgonmys, frukost och påklädning (vilket tar en stund på en tjej med svår spasticitet).. sen promenad till backen där bästa skidläraren Linn väntade med en sitski som Maya åker i..

Kolla hjälmen. Kolla skidglasögonen. Födelsedagspresenter från farsan. Kolla att favorit dockan lisa är med och åker.

Alltså den lyckan. Den innerliga glädjen. De skratten so  klingade över hela sälen när hon äntligen, efter flera månaders längtan fick susa nerför backarna igen.

Linn var bra, hon var duktig skidåkare (som fan), barnkär och pedagogisk och framför allt kunde hon Hundfjällets alla backar. Maya fick åka offpist, lössnö i skogen, och halfpipe. Hon fick åka i slalombanan och allt älskade hon..

Inte alla ungar som kört puder genom fjällens karga tallar..


Här är skicarten, en glad Maya och en trött assistent. För tror ni att jag fick åka med Maya? Nix..

Träffade på dom i backen några gånger och då fick jag bra med skäll..

- Försvinn farsan.. det här är min grej..

Så jag åkte själv, och trivdes varje sekund. Njuter och älskar skidåkning. Så tufft som möjligt ska det vara. Benen ska svida av mjölksyra..

Friheten. Farten. Äventyret..

När jag har lite tid ska jag lägga ut filmer på när Maya åker..

Isolerade

Maya har hängt på kortis hela helgen och jag har varit inne både lördag och söndag eftersom jag haft lite ont i halsen, varit snuvig och har hosta. Halsen blev bra på ett par dagar, men snuvan håller i sig. Hostan är slemmig och det brukar jag få varje år. Jag blir aldrig ordentligt sjuk och i vanliga fall skulle jag lätt ha gått till jobbet. 

Men idag sjukskrev jag mig, eftersom jag anser att vi alla har ett ansvar i dessa Corona tider att inte föra någon smitta vidare. 

Vi kan aldrig skydda oss till 100%, men vi kan göra det vi kan.. 

Hämtade ungen på kortis imorse och skjutsade en glad unge till skolan, hon var täppt i näsan och hade någon elak snorkråka som satt fast i någon av näsborrarna, men så har hon haft det hela sitt liv. Inget ovanligt direkt. Men..

Skolan ringde runt 11-tiden och sa att Maya var jättesnorig, grönt och slemmig, hon var varm och hängig. 

Tänk, sen Maya började dagis har hon inte många sjukdagar. tror jag kan räkna dom på mina fingrar då hon fått vara hemma på grund av sjukdom.. Hon har varit ifrån mycket, men då har det varit operationer som hindrat henne att åka till skolan..

Men idag var första gången jag fick åka och hämta henne. Det var en ledsen tjej jag hämtade och ännu värre var det när jag berättade att Johanna inte fick komma hit, att det bara skulle vara hon och jag. Otröstlig. 

Vi låg länge i hennes säng och jag bara höll om henne, lät henne gråta, vyssjade och sa att det är ok att vara ledsen.. 

Tårar rann, snoret likaså. Ju mer hon grät ju mer täppt blev hon.. 

Vi är alltså isolerade hemma nu tills både hon och jag är friska. Det kommer bli tuffa dagar. Maya har ett stort hjälpbehov och jag måste hela tiden vara med och leka, och komma på roliga saker hon kan vara med på. Långa timmar. 

Det värsta är att hon inte kan prata, för hon har tusen frågor och alla kan jag inte förstå. Jag är väldigt bra på att förstå henne, bra på att samtala med henne, bra på att ställa rätt frågor och tänka ut över gränserna.. 

Hon är bra på att visa med ögonen och med huvudet vad hon menar, men ibland är det omöjligt. Då blir både hon och jag frustrerade..

.. sen är det "jobbigt" att hela tiden vara med, hela tiden uppmärksam, hela tiden fråga.. 

Men.. vi är krigare.. hon och jag. Vi har gått igenom mycket och kommer gå igenom det här oxå. När allt är över kommer vi vara starkare än någonsin..

En sjukling i sin säng. 

Med en snörvlig liten näsa.

Med ögon som är röda av trötthet

och för många tårar.

Med feber. 

Min skatt. 

Värdefullare än allt annat.

Min kärlek svämmar över.

Min kropp och hjärta ska orka.

För hennes skull.

/Uffe

Alltid roligt med kommentarer på bloggen. Det är ganska ovanligt så därför glömmer jag lätt att kolla om det kommit några. Har förstått att det är lite knöligt att kommentera.

Jo, angående det medicin så har jag nu fått en djupare förståelse för hur det är och kan på det viset lättare relatera till när barnen på skolan eller någon annan säger att de inte vill fortsätta.
Det har varit en stressig dag, med packning och en längtande unge. Hon vill prata hela tiden, fast hon kan ju inte prata så därför är det jag som måste prata. Fråga. Fråga och återigen fråga.

Berätta, försöka klura ut vad hon menar och vad hon vill chilla om. Det tar på tiden och svårt att få saker och ting gjorda när man hela tiden måste stanna upp och hjälpa henne. Ändå är hon fantastisk och alltid glad. Hon kan sitta med sin padda och spela, och låta mig fixa, men hela tiden måste jag passa på henne.
En arm som fastnar, eller hon trillar åt sidan med huvudet och kan själv inte komma tillbaka (låter värre än det är), så är det ett antal blöjbyte och matning. Det tar sin tid.

Farmor har varit här några timmar och det underlättar.

Maya är nu nybadad och allt är i princip färdigt inför imorgon. Lugnet faller över vårat hem. Det speciella och vackra. Tryggt och annorlunda.

Det ska bli väldigt skönt när ungen somnar. Släcka ner. Ligga i soffan. Zappa bland kanalerna. Men troligen blir jag inte så långvarig i soffan utan kryper nog ner i sängen och ser det nya avsnittet av Engelska antikrundan. Åldern?

Bestämt mig för att ge medicinen en vecka till, sen måste jag utvärdera och fundera på om jag ändå inte ska vara den gamla Uffe..

Han har ju ändock lyckats ganska bra..

/Uffe

.. Lifvet är förunderligt, tragiskt men så fullt med överraskningar..

.. Jag kan få, som ni som följt min blogg några år vet, väldigt djupa svackor med ångest och mörka tankar..
Dom svackorna kommer allt mer sällan, och när dom kommer så kan jag hantera och hålla dom ifrån mig, på ett sätt jag aldrig kunnat förut..

.. men jag kan även vara väldigt glad, väldigt uppåt och nästan speedigt uppspelt över allt som livet ger..

De senaste veckorna har jag dock varit i något slags mellanland, ingenmansland, mellan gränserna där jag inte känner igen mig själv..

.. Medicin gör mig annorlunda.. En Uffe som jag inte riktigt visste fanns.. Frågar mig varje kväll om jag verkligen vill det här, men ska ge det en eller några chanser..

.. Mina svackor och mörkret som omslutit mig är ju min styrka.. det är dom som lärt mig så mycket om livet och vem jag är. Många är gångerna jag mött mina demoner, men kanske har jag nu besegrat dom, men jag tror ändå att nya alltid kommer dyka upp och vilja nafsa min lycka i hälsenan..

Änglarna har lett mig i min livslabyrint och de gör det fortfarande. De får mig att stanna upp. De får mig att ta andra vägar. De får mig att bryta mönster för att möta nya upplevelser och för att vägleda mig.
Jag har aldrig varit den som tagit samma väg hela tiden, utan ofta tagit vänster iställer för höger, eller rakt fram, eller vänt för att Bjarne glömt något..

.. och dessa irrfärder har lett mig till vackra möten.. De har fått mitt liv att förändras och lärt mig att allt har en mening..

Ödets nyckfullhet..

Det har hänt en del som jag inom sinom tid ska förtälja om..

..

Min skata har hittat en annan. Såg henne idag sitta och kuckerlura med en snygging på taket bredvid. Dom bygger bo. Våren är sakta på väg..

.. Men innan vårens värme och min planering av hur jag ska få min balkong till paradisets oas så ska vi åka till fjällen och njuta av skidåkning och fin gemenskap..

.. drar på söndag och kommer uppdatera hela tiden, min underbara dotter är glad och lycklig.. Hon ska äntligen få åka sitski igen, hon har längtat i ett år..

Ser fram emot våren. Ser fram emot att få hänga på balkongen om kvällarna. I ljummen försommarkväll. Ser fram emot lusten. Ljuset. Ser fram emot det som kommer ske..

/Uffe

.. Livet gick vidare..

.. Sakta insåg jag att jag var ensam, eller att det bara var Maya och jag, det stora huset blev en börda, vår hund var stor och klumpig och behövde aktiveras, han gick inte att ha kvar.

Jag körde ändå häst ibland. Har en B-tränar licens och är alltså behörig att träna travhästar som jag själv står för och ett par av våra hästar var jag med på. En hette Merci Arriba. Den hade vi tillsammans med en polare som heter Pelle.
När jag skulle köra kom Pelle och hade Maya sin vagn. Merci, vi kallade honom Mercan, var en väldigt fin travare och sprang in en del pengar, men han var oxå helt galen ibland.

Jag selade på honom, Maya sov och Pelle vaggade barnvagnen. Kände hur Mercan var på tårna och jag tänkte tanken att jag nog inte skulle köra honom, men jag valde inte det..
Direkt när vi kom ner på travslingan kände jag hur han spände sig, trippade fram och när jag vände upp tog han tag i bettet och drog.

Allt gick rakt åt helvete. I en kurva åkte jag av, flög av sulkyn och slår i sidan, höften och känner hur det bränner av smärta i hela kroppen.

"Upp, Uffe, upp med dig", tänkte jag, men jag kunde inte röra min ben. Inte alls. Där låg jag i ett dike och kunde inget annat göra än att skrika på hjälp. En granne hörde mig och kom till undsättning, men smärtan i min kropp var för stark.

Ringde mamma och min syster och sa till dom att komma så fort som möjligt och sen blev det ambulansfärd till sjukhuset. Oro. Ångest. Tankar om att jag hade blivit förlamad. Förbannade mig själv för att inte lyssnat på min inre röst.

Röntgen. Sprickor i ländkotorna och avslagna spinalutskott. Känseln kom tillbaka, men smärtan bestod.

- Jaha, Ulf, du blir kvar här över natten, sa läkaren.

- Aldrig, sa jag, jag har en bebis att ta hand om..

Så fick värktabletter och skjuts hem efter ca fyra timmar på sjukan. Linkade in i mitt hem och möttes av en helt förtvivlad fröken filur.
Hon hade gråtit i fyra timmar, men i min famn tystnade hon.

De följande veckorna levde vi i soffan.. Hon var inte så gammal och krävde ju inte mer än mig. Jag såg till att allt fanns nära, blöjor, tvättlappar, fjärrkontrollen till teven, det enda jag behövde göra var egentligen bara att halta ut till köket för att värma vällingen..

Lovar att det var det allra värsta blåmärke jag haft, det började i armhålan och slutade vid knät. Hela sidan.

Minnen att minnas och idag kan jag le över de veckorna. Hur vi kom så nära varandra. Som vi låg i ett ombonat bo och myste..

Vi bodde kvar ett år i huset.. sen blev det ohållbart..

Då kom nästa kamp..

Fortsättning följer..

/Uffe

Vad som sen sker är en dimmig mardröm.

C får någon form av förlossningspsykos och vägrar ta eller hålla Maya. Hon vill adoptera bort henne. Jag är förtvivlad i min lycka. Gör allt för att dom ska få någonslags anknytning, men det går inte.
Vi kommer hem från BB efter en vecka, C är totalt avsågad och apatisk. Är ofta iväg och hos kompisar istället för hemma.
Jag är ledsen och utmattad av att ta hand om Maya dygnet runt. Hon äter dåligt och jag kämpar. Verkligen kämpar med bebis och med mitt mående.

Lyckan som jag sett så mycket fram emot har gått i kras. Totalt. Som tusen splitter av ångest i kroppen.

C är alltmer borta från oss och när hon är hemma är hon arg eller apatisk. Bryr sig inte. Tiden gick, några veckor passerade förbi och samma sak, samma liv, samma ångest, samma kamp. Jag lägger all min energi på Maya. Åker ensam till BVC, är ensam hela tiden.

Det är den ensamheten som sliter sönder själen. När ens partner sitter bredvid men ändock är man ensammast i hela världen. När man ber och bönar om att försöka. Ge det en chans. Blicken tom och och i ögonen finns inget liv. Inget hopp. När hon ser på Maya är det en blick som får mina ögon att tåras och hjärtat slits sönder i hopplöshet.

En kväll så sa hon att hon skulle till en kompis. Sen kom hon inte hem mer.

Jag låg på golvet och vred mig i ångest. Jag skrek ut min sorg. Det hände att jag la Maya i sin spjälsäng och bara gick ut och gick. Inte länge, men ändå, behövde luften, behövde skrika, behövde friheten för några minuter..

Som ni förstår händer det mycket mer under den här tiden. Allt kan man inte berätta, allt går inte att berätta, allt kommer jag inte ihåg..

.. Att det var en av de allra värsta tiderna i mitt liv, ja. Att det ändå var en av de finaste tiderna i mitt liv, ja..

Vår kärlek blev stark. Hon var hos mig, min Maya. Hon sov på min mage, hon hängde på min arm, jag bäddade mysigt i soffan och där låg min underbara bebis och sov när jag såg på tv. Vi dansade om kvällarna för att hon skulle varva ner.
Redan då märktes att något var fel på henne. Vi dansade till Lundell och Van Morrison.

Vår favorit..

När vi la oss i soffan, hon på min mage lyssnade jag ofta på Metallica. Låtar som fick mig att sluta tänka och hon somnade gott till den stenhårda musiken. Kanske kände hon att jag blev lugn. Att mina tankar blev annorlunda..

.. För med tiden vände mina tankar. Jag slutade smsa och försöka ringa C, för hon svarade ändå inte. Jag skrev sms till henne men skickade messen till min mobil och när jag sedan läste dom förstod jag att inget kan få henne tillbaka. Att jag inget kan göra. Att jag kan inte, hur mycket jag än vill få henne tillbaka..

När Maya var tre månader blev hon sjuk, jag vaknade av att hon låg och krampade och var helt blå om läpparna..
.. och veckorna som kom efter det är en tid jag aldrig kommer glömma.. Jag vakade över henne dygnet runt på sjukhuset.. Hon svävade länge mellan liv och död..

Det var då jag insåg vilken styrka jag har och jag visste hur jag skulle använda den. Styrkan att kunna gråta. Kunna visa mitt innersta. Visa min nakna själ.

Att visa sin sårbarhet är mod.

Att lära sig vem man är något alla borde göra. Kanske helst män.

Har ni borstat smuts under mattan någon gång? Har ni något som ligger i en byrålåda och gömmer sig? Något ni borde ta hand om? Har ni någon vän ni borde ringa för att få saker ur världen? Men n gör det inte..

.. ju längre tiden tickar på så blir det allt svårare att ta hand om.. ens ånger får en att fly, att lägga bort det längst in i hjärnans mörka vrår..

Så tänker jag om C. För jag vet att den där förlossningspsykosen gick över och hon gick vidare med sitt liv.
Jag har varit arg. Jag har varit förtvivlat ledsen. Men vad hjälper det min Maya?

Jag har aldrig sagt ett ont ord om hennes mamma när Maya hört. Aldrig. Jag har berättat för henne vem mamma är. Hur hon är. Vad hon är bra på. Jag har berättat att mamma blev sjuk och fick flytta. Att hon är som Pippis pappa och bor långt bort på en ö i havet och kanske en dag blir hon frisk och kommer tillbaka..

Många ifrågasätter mig när jag säger att det är klart att dom då ska få träffa varandra. För vem är jag att ta ifrån Maya sin kärlek till sin mamma??

Vacker..

/Uffe