Hon vaknar när allt blir tyst. När jag släcker ner och säger godnatt till lägenheten, och kryper ner under täcket hör jag henne röra sig, vakna och jag smyger in till henne och pussar en puss på kinden. Viskar godnatt och ett tyst jag älskar dig..

De orden öser jag inte med, de orden, de vackraste jag vet, vårdar jag ömt och är sparsam med. De är för värdefulla att slösa med. 

Ord är bara ord och en meningslös visa som inget betyder om inte handlingen finns. En mjuk smekning på en kind, en kyss i nacken, en lapp i jackfickan en måndagmorgon i november, som man hittar när man sitter fast i bilkön, i glittrande morgonljus.. 

Tack för att du finns..

.. Min vän.. 

Hon är där och jag är här. Hon ligger i sitt rum på kortis, hon trivs och hon är väl omhändertagen. Ringde förut och hon skrattade så ljuvligt gott så det sprakade i kroppen av lycka och kärlek.,.

Jag sitter här, i soffan, slut i min kropp, slut i hjärna och själ, ändå.

Gott folk, lever jag mer än många andra.. 

Känner. Tänker. Är.

Min son, havet, ett flugspö och så jag. Imorgon är jag inte här, då är jag där jag vill vara.. Jag kommer nog ändå, ha ett sting av längtan efter vårens värme, när jag står utvadad i det kalla vattnet och minusgraderna biter i kinden..

Lifvet. 

Kärleken.

Lusten.

Den innerliga längtan.

Sorgen. 

Skrattet.

Kyssen jag aldrig glömmer..

En frostig natt under lyktstolpen. Iskristaller for som tindrande små älvor, och just då stod tiden still,, 

/Uffe

 Att vika tvätt kan nog vara det allra tråkigaste jag vet, eller så är det något magiskt häxlikt med klädhögen som ligger ren och välluktande där i soffan. Jag sitter ju bredvid den. Varför gör jag inget? Vad är det som är så tråkigt?

Diska är samma, men jag har anammat min kära mors löfte, att alltid ha disken diskad när hon lägger sig. Jag är väl inte lika duktig, men jag blir iaf inte skrämd när jag smyger upp i tidig otta och brygger mitt morgonkaffe.

Mollbergs. Rykande gott. 

Jag är skrämmande trött om mornarna. Klockan ringer 04.50 och jag borde, borde, borde lära mig att liksom kasta mig upp från sängens sköna värme..

.. och visst, jag tänker så varenda morgon, "Upp, Uffe, upp nu.." Du vet vad du sagt till dig själv i snart sisådär 40 år.. 

Men, varje morgon fångar täcket in mig, snärjer mig, viskar vackra saker i mitt öra, omfamnar mig som den vackraste kvinnan, som att bli förtrollad och jag ligger kvar. 

Snoozar. Snoozar en gång till.. ofta trycker jag på fel knapp och stänger av alarmet, och hör mig själv tänka.. "Nu stängde du av larmet, tänk om du försover dig".. 

Ändå.. 

Det är det jag inte känner igen. Jag känner inte igen mig när jag hör Maya ropa, hur jag måste kämpa för att komma upp, hur djupt trött jag är. 

Det är som ordet trött inte riktigt räcker. Det är nästan en förolämpning mot hur jag är på morgonen. 

Snarkar jag, funderar jag? Har frågat ungen, och hon ler visserligen, men jag har inte fått något riktigt svar. Jag kanske borde köpa mig något som mäter min sömn? Höra av mig till sjukvård? 

För detta är jag en smula rädd för. Denna totala trötthet. 

Läser om de som går in i väggen, som inte ens kommer upp från sängen. Men.. 

Jag är inte där. Tänker inte låta någon vägg förstöra det vi har. Det vi byggt upp. Vårat fina liv.

Uppe flera gånger per natt. Dock har hon sovit bra ett tag, jag med, men samtidigt inte. Varje kväll när hon somnar har jag teve på, eller oftast musik, hård och rå, mjuk och sensuell, vacker och fin. Har ljust i lägenheten, eller tänder stearinljus. Hon sover gott. Tryggt och mysigt. Går in till henne. Tittar till. Ger en puss på kinden och känner den där innerliga kärleken spridas. 

I själen, stolthet och rak rygg, hon som ligger där har jag följt och funnits hos sen hennes första andetag. Jag tänker finnas till mitt sista.

För trots trötthet och ibland en hopplös vardag, så fyller vi våra liv med skratt och ömhet. Vi har börjat med en ny nattningsrutin, vi springer in till sängen och hoppar upp i sängen, och hon skrattar det allra ljuvligaste skrattet..

Hon ser på mig med glittrande ögon och jag känner tårar bränna bakom mina. Tänk vilken lycka. Tänk vilken fantastisk förmån att fått vara med om detta, att just jag fick äran att känna detta underbara kärleksrus..

Den totala och kravlösa. 

Maya vill visa sin klass att även hon kan hoppa upp i sängen, så igår fick assistent Amanda agera fotograf, vi gjorde många tagningar och för varje skrattade vi nog lite mer. 

Svetten rann på mig, för min lilla donna väger en del och hennes kropp är inte den enklaste att hantera.

Men, vad gör jag inte, för henne.. 

Lifvets mörka hemlighet. Längtan till kärlek. Till närheten och någon som vill och kan gå upp och hjälpa mig om natten. 

Sällsynta ögonblick kan jag tänka så, men det är verkligen väldigt sällsynt. Så sällsynt att jag inte ens kommer ihåg när tanken kom. Det här är mitt kall som en högra makt gett mig och jag är helt och hållet beredd att alltid vara ensam. Always alone.

Senaste halvåret har det smugit in sig en annan känsla. En som jag inte gillar. Ilska. Nära vrede. Nästan ett hat. 

Det är ett annat kapitel och jag har tagit tag i det, bett om hjälp, för den känslan tänker jag inte låta rota sig i mitt hjärta..

Jag ska berätta, en dag, en kväll, en natt..

För, om någon är ödmjuk i livet så är det jag.

Önskar alla (hur få eller många ni nu är) vackra och fina dagar. Stanna upp. Känn. Tänk. Möt dina medmänniskor med öppet sinne och ett leende.

Ge kärlek. 

/Uffe

Sovmorgon och en punka..

 Tidig morgon. Hör hur Maya ropar på mig, hon behöver hjälp, men jag är så trött, så innerligt trött, orkeslös, och sömnen vill inte lämna mig. Jag vill ligga kvar under det mjuka täcket. Känna lakanets lenhet mot min kropp, känna hur värmen omsluter mig och bara blunda. Sova. Slumra och drömma, om sovmorgonen utan krav. Varför kan jag inte ha den när hon är på kortis, tänker jag? Varför känner jag inte samma sak när jag vaknar alldeles själv i lägenheten?

När jag väl har chansen? Så är det, varenda morgon, lika trött, lika längtansfull, samma känsla och tanke:

"Nästa gång, nästa gång hon är på kortis ska jag sova.."

Sen kommer den där morgonen, då hon inte ropar på mig, pockar på min uppmärksamhet för att hon behöver min hjälp. Mitt stöd. Mitt liv. 

För utan den är hon hjälplös. 

Då, när jag vaknar och ljuset bryter in genom persiennen. Då spritter det i kroppen och jag vill inte missa en sekund av dagen. Vill göra. Uppleva. Vara. 

Tänker:

"Jag borde sova, men sängen är inte lika skön en lördag som den brukar vara klockan 05.00 en tisdag"..

Igår kväll kom kylan. Bjarne var ute och körde, ärenden, inne i stan för att fixa nya brillor till ungen. Hon har ju dom till sin peklampa, men de gamla har gått sönder och nu behövs nya. Lånar hem två stycken och dom som hon gillar mest, sitter även bäst och är, shit, billigast..

Lätt stressad parkerar jag vid affären. Där jag inte brukar parkera. Om 50 minuter måste jag vara hemma. Svänger upp och känner hur jag tar en trottoarkant alldeles för hårt. En otäck känsla sprider sig i kroppen. Den följer mig som en skugga när jag handlar. 

40 minuter kvar tills assistenten slutar och jag vet att hon har en buss att passa för att komma hem till sitt lilla hus på landet. Nästa buss går typ runt 23, och jag vill inte ha henne hängandes i mitt hem hela kvällen. 

Det är tillräckligt att ändå så ofta ha någon, egentligen, främmande människa här..

Åker iväg, och känner direkt att något är fel. Det dunkar. Känns som jag kör ett lok på knagglig räls. Fan..

Vänster bakdäck är helt platt och ett stort hål i. Jävla trottoarkant. Men du Uffe, är det kantens fel eller mitt??

Skönt att skylla på något, för trottoarkanter har inget samvete. Inga känslor. Felet är dock mitt.. Kollar klockan, typ 35 min.. 

Jag hinner. Fram med reservdäck. Domkraft. Vinden viner och jag tänker att den har vänt, isigt kall mot min snaggade nacke. Så frös jag aldrig när jag hade mitt långa hår. Fingrarna domnar, men jag är van, med tusen timmars fiske i minusgrader, härdad och hård. Många gånger har jag värmt Alex och Olivers händer med mina. Fascinerade har dom varit att mina varit så varma, trots kylan. Imponerade när jag sagt att bästa sättet att hålla sig varm om händerna är att ta ner dom i vattnet. Med stora ögon såg dom hur det rök om mina händer. Så varma. 

Grejen var ju att händerna bara var lite varmare än vattnet och jag led alla helvetes kval, men jag var ju hjälte bara för en stund.. 

(Men på något sätt funkade det, ändå..)

Tillbaka till bilen. Fälgkors, vart fan är fälgkorset? Får lust att skrika rakt ut, varför har jag allt utan ett fälgkors? Hur jävla dum får man vara?

25 minuter kvar. Två matkassar och jobbväskan. Bilen står parkerad ok, men på en 30minutare, får chansa..

Ringer en polare, och han kan inte skjutsa hem. Ringer Micke, men han är halvvägs ut på landet, men han kan vända, säger han. Det kvittar, säger jag, för jag måste vara hemma. Snart. Helst nu säger mina händer som nu är kylklampar, och mina tankar far iväg till sommarens behag. Till sjön en junikväll. Vackra roadtrips, med sommarkvällen i ögonen..

Vinterjävel.

Låser bilen. Går ner till stationen. 

15 min kvar. Sätter mig i en taxi. Stationsgatan, tack..

Jag hann. Assistenten hann. Allt som vanligt förutom att jag har en bil med punktering parkerad på en 30 minuters parkering och ett däck att byta..

När Maya somnat börjar händerna tina, men ångesten över vinterns intåg är kvar. Den finns. Sommaren är död, länge leve sommaren..

Fredagkväll. Pappa&dotter. Maya&Uffe. Uffe&Maya. Vi mot världen. Aldrig ge upp, alltid vara modig och stå upp mot orättvisan. Älska livet, trots allt. Trots vinter. Kylig atmosfär. Hatisk värld. Små rädda människor (mest män, dessa jävla män) som med fördomar och makt krossar och maler sönder världen. Hjärntvättar de som inte kan tänka lika klart, och göder de rika. Patriarket. Kapitalet. Hur ska man vinna mot det?

När staten smeker högmodet medhårs. 

Dit har vi kommit. 

Högmod. Girighet. Vällust. Avund. Frosseri. Vrede. Lättja. 

Visst känns det som de allt mer blir en bekräftad del av samhället?

Egoismens äckliga ansikte. 

Jag borde bli mer egoist. Inte bry mig. Inte fälla en tår för fattigdomen. Inte gråta över en annan människas ödsliga sorg. Inte spilla min tid på att ge andra av den värdefulla vardagen. Inte stanna upp bara för ögonblicket och ge dig en kram. Utan kallt gå förbi och inte ägna dig en blick. Inte en tanke. Bara förakt att du finns. Din jävel. 

Vi har kastat oss in i djävulens gap idag. Vi modiga krigare. Källarförrådet. Asså, fy och bubblan och allt annat som man kan säga, what a mess..

Imorgon vill Maya adventspynta, en vecka för tidigt och hennes pappas konservativa tänk får sig en törn. Man hänger upp adventstjärnan dagen innan första advent. Punkt slut och amen. 

Men.. 

Hon är på kortis nästa helg, och hon vill. Hon vill göra det här med mig, som vi brukar göra, varje år. Det är en belöning för mig som far. Att hon faktiskt kommer ihåg och att jag skapat minnen. Fina minnen. För traditioner är viktigt. Etiskt lärande. Vi lär att respektera och vara. Vi lär att de som gått före har något att lära oss. 

Chips&CocaCola. Chips överallt. Kolsyrerapningar och hicka. Nyss har jag dammsugit av hela ungen, för annars kommer det vara chipssmulor i hela sängen. 

Och vem vill ha det??

Hennes skratt kvittrade över hela Stationsgatan när dammsugarborsten kittlade hennes hals.. Hon såg på mig och hennes ögon sa: 

"Du måste vara världens knäppaste pappa!"

Med kärlek och ödmjukt sinne lägger jag nu min fina krigarprinsessa. Vaggar henne in i sömnen, och tänker att jag aldrig kommer bli egoist. Jag kommer fortsätta fälla en tår över det orättvisa. Gråta över att du finns där, du ensamma människa, som aldrig ville bli den du blev. Jag kommer fortsätta stanna upp och sätta mig bredvid dig, ge dig en kram och dela min sista peng.

Jag kommer se dig när du går förbi med din hatiska blick, dina fördomar och din rädsla och jag kommer aldrig respektera dig. Din jävel. 

Lugn och ro. Stillhet. Kontemplation. Teven avstängd. Stearinljus skimrar. Tröttheten kryper inpå. En strimma av saknad efter närheten. Naken hud. Någons andetag bredvid mig. 

För mig är det inga problem att isolera mig. Livet kommer tillbaka. Livet lever ändå. Min tid är här och nu. En dag dör jag och mitt mål är att dö lycklig och med känslan att jag gjorde det bästa av min tid här på jorden. Jag gav er min tid. 

/Uffe

När ensamheten kryper intill..

 Den kan vara otäck, ensamheten, att vara själv, utan någon annan, tystheten omsluter en, och programmen på teve skapar endast ångest och fyller ensamheten ännu mer..

Så var det att komma hem i torsdags. Då fröken bus åkt till kortis och när jag klev in i vårat enkla hem var det ingen som skrattade, ingen som ropade och ville mig något, utan alldeles tyst och stilla.. 

Jag längtar efter den. Stunden då allt lägger sig och jag kan andas och inte vara på min vakt, vara alert och på språng. Hela tiden redo att hjälpa Maya. 

Svara på ordlösa frågor..

Men, ändå.. 

Första natten är orolig, vanan att gå upp gör att jag sover inte, ibland hör jag henne i babylarmet och rusar upp. Inser att det var i sömnen, men så verkligt. Som hon var här. 

Då kommer tanken om hon vaknade på kortis och ropade. Om hon vaknar om natten och saknar sin pappa. Mig..

Kanske.. 

Jag saknar ju henne. Hela jag. Som dig.

Fredag. Morgonen. En kopp Mollbergs i lugn och ro. Då njuter jag, trots den där sega tröttheten som verkar ha grott inom mig och är svår att utrota..

Men kravlösheten är fantastisk. Bara jag. Ingen annan. Förutom i tanken. I hjärtat. I själen. För alltid.

Vem kan gå på stigen utan minnen? Vända sig om och se hur fint allt var. Se skuggorna i dalarna och demonerna som gömmer sig i mörkret. Dom från förr..

Igår. Kvällen. Då small det inom mig och apatin kom. Ångesten. Sorgen. Saknaden och längtan förpackad i en ask. 

Tänkte. Ska det vara så här?

Vad var det kuratorn sa? Att låt det vara som det är och var nöjd. Det blir som det blir och om du blir sittandes apatisk och blank i blicken. Låt det vara så..

Fuck this shit.. Som ungen och jag brukar säga när vardagens tristess springer omkring i ett ekorrhjul. Fuck this shit när Trump står och ljuger, eller när Putin visar musklerna och man anar för ett ögonblick vem som egentligen är farligast.

Fuck this shit. Drog på Uggla och tänkte..

En sak i taget. Min kära vän. Ta hand om dig nu, ingen annan. Bara du. Tillåt dig att finnas. 

Så blev det och framåt 22-tiden kröp jag ner i sängens skönhet. Såg film och slumrade. Drömde natten lång. Jobbiga stressiga drömmar. Där jag aldrig kom fram och jag var hela tiden försenad. Som en tickande bomb. Gick upp mitt i natten och funderade på att inte somna om. För vakenheten var minde stressig och kravfylld än drömmen. 

Den som sprack. Gud, vad jag vill att tiden spolades tillbaka.. Så sömnen var sådär magisk och vacker..

Jobbat hela dagen. Inte alls optimalt, men ganska bra med tillskott i kassan,. Jag är alldeles för generös för mitt eget bästa. Men..

Ingen ska behöva gå sorgsen och med tår i ögat..

Ingen ska gå hungrig. 

Älska medan du kan. Sen är allt över och du vet inte hur länge mörkret omsluter dig. 

Ikväll har det varit apatisk melankoli med inslag av lycka och glädje. Jag njuter av min ensamhet. Den är så fri. 

Jag saknar närheten av någon annan. En kram. En kyss i natten.

Här och nu. Vetskapen att Maya älskar och har det bra på sitt kortis. Smsade förut och frågade om hon ville komma hem och hjälpa mig städa. 

- VA?? Är du dum på riktigt.. 

Jag älskar dig oxå..

Sa jag. 

Inramat. Strukturerat kaos.

Kärleksfull och öm.. 

Nu låter jag denna lördag gå mot sitt slut, och besluten landar och jag vet att min längtan är rätt..

/(Uffe

 Vi har en ny vän i vår familj. Badankan. 

En lördag för ett gäng veckor sedan kände jag mig down, livet var liksom inget roligt och jag visste inte vilken väg jag skulle ta. 

Stod där i ett vägkors som så många gånger förr, men hur jag än vände mig kändes ingen väg riktigt rätt. 

Nån timme kvar innan jag skulle vara hemma så åkte jag och handlade, parkerade och satte på mig lurarna. Nästan alltid när jag handlar har jag hög musik i öronen, hårt och brutalt, för att skärma av mig från alla människor runt mig. 

Jag kan vara väldigt osocial, ensamvarg och bohem. Musiken muntrade upp mig. Tankarna skingrades och jag tänkte att det blir som det blir..

När jag kom tillbaka till bilen så låg det en liten badanka precis utanför förardörren. Söt, fin och befriande. 

Jag har ju under alla år jag arbetat i skolan sagt till eleverna att "Om livet känns trist och svårt, om en lektion är lång och tråkig, eller om du känner dig ensam och ledsen, tänk då på en badanka"

Dom har tittat lustigt på mig, men många har sedan kommit och tackat, för det har funkat.. Det är till och med så att en elev som jag arbetade med för några år sen hörde av sig för nån vecka sen och berättade att han fortfarande tänkte på en badanka när han var ledsen.. 

Badankor är bra för alla.

Badankan är med överallt. Här på fiske. 

Visst blir man lite glad.

Då och då får jag tanken att Maya kommer ha många knasiga minnen från sin pappa. Jag är liksom inte som alla andra för det händer alltid nåt galet. Helt utan att tänka mig för lever jag livet och hamnar i tokiga situationer och händelser..

Har lite otur. Ni vet, Bjarne, den drummeln.. 

Maya vaknar flera gånger per natt. Det är ett faktum och inte mycket att göra åt. Ingen annan än jag kan gå upp och hjälpa henne. Allra oftast är det att hon ligger knasigt, det vet ni redan, ibland har hon kastat av sig täcket, eller har en elak snorkråka som måste bort, det kan vara benen som gör ont och måste stretchas ut och masseras, vissa nätter behöver jag byta blöja.. Yes, jag är trött på det, yes jag är trött, ganska sliten både i hjärta och själ. Hjärnan på strejk. Tom apati. Men..

Vi älskar ju.. 

Livet och försöker ha skrattet och glädjen nära oss. Jag har min tacksamhet att falla tillbaka på, tacksam för att jag lever, att jag har det bra och slipper gatans hårda gråa betong, knarkets misär och kriminalitet..

I mitt djup innerlig ömhet för mina barn, min dotter, min son.. 

Stolt att jag är den jag är. Jag står ensam, och jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte gå in i en vägg, jag kommer inte göra det. 

Visst faller jag. Visst måste jag ta tuffa sorgliga beslut för att hänga mig kvar i livet, för att jag inte ska falla helt. För att jag måste undvika betongväggen. För det är den som är farlig. 

Dom andra går jag rakt igenom. Vissa lite svårare än andra. 

Hennes livsglädje..

.. och kanske har den lite med att hon levt med mig, vuxit upp hos mig, för att jag inte är som andra..

Vaknade runt ett-tiden inatt. Maya ropade. Drar mig upp och hasar mig in i hennes rum, tar tre steg in i rummet och då slår jag i tårarna i något. Mayas lift. Bjarne har av någon korkad anledning flyttat på den så den står inte som den brukar.

Det gör ont så in åta helvete.. Ni vet, sådär så det osar av svordomar och man vill helst bara lägga sig ner och skrika rakt ut. Kroppen börjar svettas och det känns som man ska kräkas rakt ut..

Liksom..

.. Ofta är det så att lilla fröken Bus inte är vaken när hon behöver hjälp, eller hon är inte klarvaken om hon inte har jätteont i sina ben eller om kråkan är alldeles för besvärlig, men en vanlig vändning gör jag i sömnnen, både hennes och min.. 

Det händer att jag blir smått irriterad på att hon ska få sova fast hon väcker mig, då pussar jag på henne och säger att hon måste vakna, för om jag ska vara vaken får du oxå vara det. Då ler hon. Hon ler så ofta. Hon ger oss kärlek och respekt..

.. Maya vaknade till ordentligt, för det small till när foten for rakt in i liften, och en styck pappa var inte direkt ljudlös. 

- Jävla lift. Aj..

Ett tyst fnitter från sängen..

- Skrattar du? 

Smärtan sprider sig i kroppen, men situationen, jag med svullen tå och en unge som ligger och gapskrattar åt sin pappa. Mitt i natten. Långt från verkligheten. 

Fiske idag. Flugfiske. Öringfiske. Som den bästa drog som finns. Jag trivs där vid havet. Med magiskt ljus och vågor som slår.

Fiskar tills mörkret lägger sig. Samma tomhet när jag plockar isär och packar in sakerna och far hemåt. Då längtar jag redan tillbaka. Funderar på att åka imorgon igen. Till min ensamhet där tankar inte finns.

Men.. 

På vägen hem känner jag hur jag längtar till min filur, hur jag längtar hem till en mysig kväll. Hon vid sin padda och jag pysslande runt, eller sittandes här vid datorn..

Går igenom dagens händelser med Amanda, assistent, när jag väl är hemma. Ingen avvikelse från det vanliga. Skickar iväg henne innan hennes pass är slut, för jag vill vara ensam med Maya. Ensamma utan någon annan här..

Så ska Bjarne klä av sig alla fiskekläder, står här i bara undertröja, kalsonger och ett par raggsockor och frågar Maya:

- Tror du jag klarar att sparka av mig sockan så den hamnar i fåtöljen? 

Hon tittar på mig som jag vore tokig, men är ju relativt van med farsans upptåg.. 

Livet vore ju så tråkigt annars, om man alltid tog av sig sina strumpor på samma sätt!

Hon skakar på huvudet. - Nej farsan, jag tror inte du klarar det..

Jag står mitt i vardagsrummet, drar ner höger socka litegrann med vänsterfot.. Sen balanserar jag på höger ben och måttar.. 

Sparkar till och tjooong flyger sockan iväg, men samtidigt hoppar mitt knä ur led..

Det gör så ibland, av minsta grej. Det är inte knät som hoppar ur led utan hela knät kommer fel, på något sätt, skitsamma för ont gör det. Värre än en tå olycka mitt i natten. 

Hon är van. Samma sak hände för ett par veckor sen. Även då när jag kommit hem från fiske, men då sparkade jag till en stenkula som låg mitt på köksgolvet:

- Maya, ska det ligga stenkulor på köksgolvet?? Lättirriterad drar jag till kulan och knät hoppar. Gud straffar. 

Det gör ont. Maya blir lite rädd, för om jag inte kan dra knät tillrätta fixar jag inte att bära henne.. och svetten lackar verkligen från pannan.. 

Men, I `m ironman..

Har kommit på ett sätt att dra det tillrätta och det funkade även idag. Satte mig sen hos henne och förklarade att jag skadade mig i knät för många år sen. Att ett korsband hade gått sönder. 

Då gapskrattade hon. Korsband lät kul.

Vi har haft en så fin och mysig kväll. Knaprat chips och delat en Colaburk.. Köper två såna där små chipspåsar,  40 g, perfekt till både henne och mig. 

Nu ska hon bums i säng och jag ska sätta mig i fiskerummet och binda några flugor..

Förresten, jag lyckades inte sparka sockan så den hamnade i fåtöljen. Den hamnade i bokhyllan.

/Uffe

Sommaren kidnappade min själ

 Jag brast i allt. Det var som att jag gav upp och allt jag ville var att krypa in i en grotta och leva där för alltid. Inreda den med madrasser och mjuka täcken som gömde och värmde min kropp. Där ville jag sova, blunda och få ge mig själv den tiden som inte funnits. 

Som Ronja och Birk. Skillnaden att jag ville vara ensam och inte vara någon alls till lags, bara mig själv. Sorgen åt upp mig. Tröttheten förlamade sinnet. Rädslan för den okända osynliga smittan som kan förändra livets gång på ett ögonblick. Likt en demom som inte syns, men som omärkligt sätter sig fast och äter upp ditt liv.

Jag flydde från livet. Jag flydde från att vara synlig och inbjudande. Jag la mig platt och skrek att jag inte vill mer, det enda jag vill är att ha mitt liv tillbaka..

Det var sommar. Den är slut nu och mörkret föds. Dofterna dör och de nakna träden lyser av ångest och minnen från värme och sol. Långt bort är fjärilens dans över ängar fulla av liv, där jag sprang en gång, barfotad och lycklig. Då livet var enkelt. Då tiden tickade fort samtidigt som den stod alldeles still. 

Likt en första kyss. 

Någon låste buren och kastade bort nyckeln och utan min tillåtelse fortsatte sommaren sin framfart. Trots att jag skrek att du måste stanna hos mig, så fortsatte du och plötsligt var du borta. Så långt borta och aldrig kommer du igen. 

Som känslan att vara kär.

Livet förlamade mig och jag ville ingenting, trots det var jag som nu en lycklig man. En trygg man. En man som levt sitt liv och funnit sig en hamn att ankra i. 

Långt ifrån stormiga hav. Långt ifrån det otrygga. Sökandet efter bekräftelsen att jag faktiskt är bra. 

Känslan att vara älskad.

Om natten kommer den, ångesten, oron, kärleken, längtan, tårarna som sorgen skapar. Den förbjudna sorgen över att du blev den du är. Trots min innerliga kärlek. Trots min brinnande lust. Många gånger är det då jag somnat med tårar och saknaden av närheten omfamnad av dig, din mjuka kropp, närvaron och känslan.

Som att vara barn igen.

Sommarens ljusa nätter bleknade och mörkret la sig, och jag tänkte.. "Du måste, du måste finnas, det finns dom som saknar dig, som behöver dig, som behöver dina ord och tankar om livets förgänglighet. Om du inte vill måste du ändå göra ett avslut. Gör slut. Du har ju ändå funnits så länge. 

Tvånget i måste. 

Som att låsa in mig i en bur. 

Kasta nyckeln och glöm allt. Du kan ändå inget. Vantrivsel i vardagens gråhet. Dystra mornar. Gråa dagar. Svarta nätter. 

Ändå, porlar skrattet i vårat liv. I vår lilla familj. Ändå fylls jag av en stolthet ingen annan kan känna. Jag har gjort den här resan alldeles ensam, kämpat dygn efter dygn. 

Så, min lycka är jag säker på. Den har jag funnit och den har jag förtäljt om. Jag har skrivit rad efter rad om tankar, känslor, tårar och skratt.

Jag tänkte, "Varför ska jag visa min sårbarhet? Varför ska jag blotta mitt inre och visa de djupaste såren? Ärren från jag var barn, då min far stal allt jag ville ha, det får mig så sorgsen, att bli bestulen på barndomens ystra lek, den kravlösa tiden"

Varför?

All lust försvann. energin till att skapa. Teckna. Skriva. Min älskade lust. Förlåt. 

Efter alla år, där jag gett min dotter mitt liv, min tid, min kärlek. Då jag varit hennes röst, hennes ben, hennes armar. Då jag har matat henne, skött om och låtit henne vila i min famn. Med starka armar skyddat, men samtidigt släppt taget och sett henne växa. Från bebisens skyldiga sårbarhet, till en tonåring med självförtroende och tillit. 

Allt uppbyggt med kärlek. 

Som livet borde vara. Hos mig, Hos dig. I världens alla hörn. 

Jag trivdes inte. På jobbet. I vardagen. Med livet. Kände mig ledsen och tomheten ekade. Jag ville bli kär igen. 

I dig, livet. I dig. Vart du nu än är.

Jag gav upp. 

Mitt liv kommer sakta tillbaka. Känslan är så. Det är så. En gnagande oro lever alltid inom mig, men jag tar hjälp och att jag nu tar medicin för min ADHD betyder mycket. Jag har blivit en annan, fast jag är precis den samma. 

En dag ringde telefonen och en kvinna frågade om jag ville börja jobba hos dom. Med sådant jag kan. Med människor i utanförskap. Min brand började åter brinna. Hon sa att jobbet är ditt och du gör som du vill. Sköt dig själv. Sköt dina klienter och dina veckor. Jag vet att du kan det här Uffe, jag vet att du är duktig, jag litar på dig. 

Inom mig kände jag hur livet grodde igen och jag gick ut i solen och lät värmen omfamna mig. Ensamheten var underbar igen. 

Jag låste alla dörrar till skolan och slängde nyckeln. Dit är porten för alltid igenbommad. Jag ser er aldrig mer. 

Hur tufft det än är där ute, på gatornas karga hårdhet, hur tufft det än är att se människor lida, att höra de sorgsna rösternas sång. Att bära deras ledsna liv på sina axlar, så är det mitt liv och jag älskar det, för jag gör förändring. Jag behövs.

Istället för att visa mig för er, istället för att skriva och teckna, och berätta, valde jag att lägga tiden på mig själv och göra det som min dotter stal från mig. 

Det hennes mamma tog bort, hur hon slet bort allt som jag ville, mina drömmar och mål. Men jag tog det, jag lovade och svor att finnas. Att faktiskt blunda för hur tiden rusade fram bredvid mig medan jag satt hos dig. Natt efter natt.

Jag längtade efter att bli kär igen. Jag blev kär, men insåg att mitt liv och min tid var det jag behövde som mest. Jag gav det till mig själv och känslan att det är rätt val ligger tryggt. Dock med svall av osäker framtid. Kommer det vara så, att jag aldrig kommer kunna bli kär igen. Är det meningen att det ska bli så, att jag lever i min ensamhet, bland det jag älskar mest?

För visst vaknar jag om natten och saknar din famn. Din närhet. Din doft. Din kvinnlighet. Min lust. Min tillfredställelse. Att ge dig av mig. 

Min manlighet. 

Jag ber er om förlåt, jag ber om förståelse och insikt, jag ber er om att förstå.. Det var aldrig min mening att plötsligt bara försvinna och fly från er. Det var livet som kom emellan. 

Plötsligt funkar allt. Assistansen. Kortis. Och jag känner friheten nafsa, smaken av liv. 

Aldrig har jag varit och fiskat så mycket som i år. Varje helg. Ibland både lördag och söndag, och jag känner hur jag lever, hur jag älskar..

Sommaren tynar bort. Hösten är här. Länge leve hösten. Länge leve mitt mod att göra det jag vill. Länge leve att jag väljer kärleken till vår tid. 

Förlåt. Jag tänker på dig. Sommarens ljuva tid. 

Dig längtar jag efter, det är du som ska fylla upp mitt tomrum. Det är du. 

Som den första kyssen. 

Likt en smekning som läker alla sår. 

Det är jag som styr igen. Vi får se vart vägen leder. 

Jag ber om förlåt. Jag borde ha förmedlat att lusten försvann. 

Tänker stanna upp, sluta leta och tänka att du ju egentligen finns. Jag behöver inte leta, det enda är att du är långt bort och jag är här. 

Trygg. Lycklig. Trots allt.

/Uffe

Hemma igen, min fina dotter, och jag har bestämt mig för att lägga mer tid, vara mer närvarande och en pappa som förstår att hon börjar bli en ganska stor donna.

En tjej med andra behov än det som varit.

Hon är dock väldigt rutinmässig och svår att få att göra nya saker. Det här har jag, psykolog och kurator samtalat om många gånger och jag har velat att Maya ska göra en AST utredning (autismsspektrumtillstånd), men efter Mayas senaste psykologundersökning så anser psykologen på hab att hon inte är inom det spektrat. Jag har tillit den psykologen på hab, som jag anser är mycket kompetent och lyhörd inför mina funderingar.

Maya fick diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Det har jag förstått länge, men dock så låg hon på gränsen, hårfint, till att inte få den diagnosen.
Jag är glad att hon fick den. Nu vet jag att hon kommer få den hjälp hon behöver när hon börjar högstadiet.

Högstadiet?? Vart tog tiden vägen?

Det var ju inte längesen hon var min lilla bebis, hon som förändrade mitt liv.. En kärleksklimp, hon fick all den energi som fanns inom mig att blomma. All den inneboende kärlek som bubblat och grott inom mig så många år..

Jag har nuddat det förut, att mitt liv blev inte alls som jag hade önskat. Alla år i missbruk och kriminalitet var något jag inte alls ville. 

Men när stegen in i den världen väl är tagna är det lätt att de fortsätter allt djupare. Man förlorar sig själv och rädslan för verklighetens vardag med arbete, ansvar och krav, Enkelheten. Den man känner och där man är någon tar över makten att förändra.

Precis som det gör för någon som arbetat på samma arbetsplats i många år, eller som har ett långt förhållande..

.. där man ändå längtar sig bort till något annat..

Vad är det som gör att människor stannar kvar i en tillvaro de inte trivs i? Där de blir mentalt efter för att livet går i samma trapp, upp och ner, dag efter dag. Åren tickar och en dag inser man att allt är försent.

Då är drömmarna om intet. Den brand som brann är släckt och endast ruiner kvar. 

Det är nog därför jag tycker så mycket om att finnas för andra, de som är kvar i sorgens land, för att med lätt hand hjälpa dom på andra stigar, så frö i deras själar och sedan vårda och vattna tills man ser den första blomman..

Känslan att träffa någon på stan som säger tack för att du fanns Uffe när jag hade som svårast. Eller få ett sms där någon berättar att dom lyckats med sin utbildning och nu har fått jobb. Eller som för ett tag sedan, då hörde en kille av sig som jag för många för många år sedan arbetade med när han gick i skolan. En riktig stökunge, det kröp i hans kropp och hans diagnoser gjorde det nästan omöjligt för honom att vara på en vanlig skola. 

Då tänker jag att jag måste arbeta med det som finns, det som är bra och funkar. 

- Uffe, jag vill bara säga tack för allt du gjorde för mig i skolan, jag kommer aldrig glömma dig. Jag är idag rörmokare och har fru och barn och mitt liv fungerar. Jag är lycklig. 

Sedan finner man alltid de som är för svårt inne i diagnos eller missbruk. De som man måste leda till att få mer vård, mer omsorg. Ett boende där de blir trygga. 

Missbrukare är det allra svåraste rent själsligt, för där måste man ibland ta beslut som är tuffa och inte alls gynnar människan just då. Konsekvensetik. 

Mitt beslut idag kommer rädda dig om några år. Så du får vara arg på mig, det är helt ok att du skäller och ber mig dra åt helvete, du får säga att du aldrig mer vill varken se eller prata med mig..

För i hjärtat vet jag att du en dag kommer tacka mig.,.

Det är till och med så, att då och då möter jag människor som jag måste ge upp. De är så långt ifrån en vilja att förändras så det är ingen idé att lägga tid, slösa energi och resurser på. Det enda jag kan göra är att anmäla till soc, göra orosanmälan för att 

Hemskt? 

Ja, det är fruktansvärt, men i vissa få fall är det en nödvändighet. Det handlar inte om att släppa utan att finnas kvar den dagen ett uns av vilja finns..

.. för om livet inte får konsekvenser kommer man trilla på i samma bana. Springa fortare och fortare i ekorrhjulet av vana, rutin och känslan att allt är bra..

.. Om missbruket inte får konsekvenser tar man sig aldrig därifrån.. 

Hur vi har det, Maya&jag? 

Vi har det underbart fint. Lever som om inte CP fanns. Skrattar och gråter. Blandar kärlek med några delar av allt annat. Bråkar ibland men vi lägger oss alltid som vänner. Vi somnar trygga. Jag skulle aldrig tillåta att hon somnade ledsen..

.. och vilsen..

Det har jag gjort alldeles för många gånger. Jag vet hur det känns. Den tomheten vill jag att ingen ska behöva få känna..

Så, lev era liv. Lev ingen annans. Det är att som att tro att sten flyter..

/Uffe

.. och om mitt beslut leder till död, eller fängelse, så kan jag ändå inte skylla på mig själv..