Ur kaos skapas ordning. Hoppas så innerligt att det är en sanning, en liten sanning, en liten gnutta sanning..

Uffes lägenhet är i kaos. Som en stormvind har dragit igenom och lämnat allt som ett gigantiskt plockepinn. Har skrivet det förut, men skriver det igen..

Att vara pappa är väl ingen match, att ta hand om ett barn är ju bara en väldigt underbar upplevelse. Jag skulle gärna ha ett till att ta hand om.. men då skulle väl mitt hem helt rasa samman helt och hållet..

Det är ett understatement att säga att jag är trött om mornarna! Är uppe alldeles för länge och väckarklockan ringer alldeles för tidigt.

Sömn! Jag längtar efter dig. Jag har glömt hur gott du smakar..

För när ungen är på kortis är det som vardagen är som Pavlos hundar, jag vaknar precis lika tidigt oavsett om unge är hemma eller inte..

.. och om ungen inte är hemma och jag vaknar sisådär vid kl 5.30 vill jag upp för att inte missa en enda timme i min barnfria ledighet.

Där jag kan vara Uffe.

Om vår och sommar är kraven värre. Så jag får väl helt enkelt bestämma mig att när oktober mörkret omsluter oss igen, det är då jag ska sova..

Ligga i sängen en hel helg..

Tiden är här nu. Våren. Ljumma ljusa kvällar. Doftande grönska. Den tid som så många gånger fått mig på fall.
Då ångesten har kommit. Deppigheten. De mörka molnen som gjorde livet ledset.

Våren som fått mig att hoppa av utbildningar. Jobb och annat viktigt och jag drog ut i natten istället. Vem vill sitta inne när solen skiner? När äventyren låg framför? När tjejerna var som vackrast och festerna aldrig tog slut?

Men allt har ju ett slut. Även sommaren. När hösten kom, kom även den långa bakfyllan. Konsekvenserna av några månaders hårt partande.

Men..

.. För varje vår som kommer är jag längre och längre ifrån den där längtan. Den finns. Den finns helt klart. Visst skulle det vara skönt att kasta nyckeln och dra..

Graven är öppnad och vem vill vara i en grav..

Mitt liv är så värdefullt. Som överdådiga skattkistor med guld och diamanter.. Vem är rikast? Du eller jag?
Vem kommer klara sig när allt annat faller?

Vad är då din BMW värd?

Skatan&jag fortsätter att umgås med varandra om kvällarna. Jag gillar skatan och är alldeles säker på att det är mitt totemdjur.
Hon kom till mig första gångerna när förhållandet som jag var i höll på att krascha. Då jag inte trivdes. Då jag inte nådde min partner. Då kärlek dog.

Hon kom till mig och satt på min balkong och den dagen då allt tog slut hade skatan lämnat en svart fjäder på min balkong.
Flummigt? Larvigt?

En tidig morgon när jag satt med taggtrådstårar i ögonen och kände mig ensam och lämnad kom hon in till mig.
Hon gick in i mitt vardagsrum och tittade på mig och sedan flög hon ut igen..

Sen dess är skatan och jag bästa polare..

Livet. Från vi föds. Den förvirrade barndomen. Skolåldern. Då all lärdom ska packas in i hjärnan. Ungdomens vilda år, då man inte alls vet vem man är eller vem man är kär i. Förälskelsen. Yr otänksam kärlek och plötsligt sitter man där med barn och Volvo. Lika plötsligt knakar kärleken,  vardagens tysthet maler sakta sönder varje uns av känsla för den andra..
.. och medelålderns mediokra vardag är en verklighet. När man ångrar att man inte gjorde det man skulle gjort..
Pensionen, då man kan odla pelargoner och spela boule med sina jämnåriga.. Sen kommer den, döden och knackar på..

.. Jag önskar att jag den dagen kan lägga min sista bit i mitt livspussel och lämna efter mig vackra minnen. Att jag är nöjd med det jag gjort. Att jag inte är bitter. Att de jag lämnar kommer ihåg mig med ett leende i hjärtat..

Vi letar katt igen, Maya och jag, men denna gång tänker vi att vi ska försöka få tag i någon äldre som inte längre längtar ut. Inte vill ut på friarstråk. Inte vill ut på äventyr.

Vi får se om den finns därute någonstans..


/Uffe

Söndagskväll och en av de allra bästa kortishelger har passerat förbi. Imorgonbitti är det dags igen, att hämta ungen..

.. men jag längtar efter henne. Saknar hennes skratt, hennes finurliga leende, hennes bus och hennes trots..

.. Hon är min skatt vid regnbågens slut..

Äntligen har jag tagit tag i de helger hon är på kortis, äntligen gör jag saker och om jag inte gör saker utan bara hänger i soffan, vid ritblocket eller i min lilla ateljé/fiskerum så tänker jag att det får vara som det är..

.. Kraven jag haft är borta.. och jag känner mer och mer hur stark jag är som människa.. hur mina rötter rotar sig djupare och djupare och att jag inget annat behöver i livet än just det jag har..

Tacksamhet för det lilla..

Mänsklighetens längtan efter mer, efter rikedom och berömmelse, efter bekräftelse kommer bli allas förfall..

.. Corona är jag (som jag skrivet många gånger) livrädd för. Det skulle kunna sänka mig. Den skulle kunna få rötterna att slitas upp och ta lång tid att åter bygga upp..

Mayas nya assistent är sjuk, ganska säkert i Corona. Fick ett mess av henne igår, där hon berättade att hon är riktigt ordentligt sjuk.. Så, en tid framöver blir det jag och Johanna som kommer jobba som Mayas assistenter och visst kommer det ta på en gammal far som mig..

Framförallt är jag orolig för nätterna. För min sömn. Att bara sova några timmar/natt är en farlig väg att gå på, men jag har inga andra val. Det är som det är och vi måste göra det bästa av det..

Lovade mig själv i torsdags att den här helgen skulle gå i fiskets tecken. Den skulle gå till att umgås med mig själv. I min ensamhet växer jag som man. I min ensamhet klarnar det jag tänker på. I min ensamhet förstår jag vilken uppgift jag har i livet och vad jag vill åstadkomma..

.. så lovade jag att jag ska äta gott och det har jag gjort.. Stått vid spisen och fixat.. tänt ljus och dukat fint..

.. Det är väl sådana stunder jag kan tänka att det vore nice att ha någon att bjuda..

.. Alex och jag har hängt med varandra och så har jag även lagt tid med min vän, Mårten.. men mest har jag varit själv..

.. Nu är det de sista timmarna, de ska ägnas åt soft soffhäng och zappa runt bland tevens trista kanaler, men jag ser så sällan på teve så ibland kan det vara ganska skönt att slippa tänka.. eller bli påmind om att vi måste möta allt det onda i världen med godhet..

Aldrig falla i samma fälla.

Så, kära läsare, ny vecka.. Njut av tiden, håll (för fan) avstånd, ta hand om varandra och möt dina medmänniskor med respekt och ett leende..

(Ber om ursäkt för snurriga virriga inlägg, men tankarna går fortare än fingrarna hänger med )

/Uffe

F

Kort uppdatering från Stationsgatan..

.. Ny assistent, Amanda, och känslan är väl att vi haft turen att få tag i ytterligare ett guldkorn till assistent och människa.
Jag är ju alltid misstänksam och skeptisk, men mest väldigt lyhörd på känslostämningar och troligen en inre rädsla av att det som känns så bra inte blir bra.

Tokiga tankar. Dumma tankar. En pappas tankar.

Precis som att den här pappan även måste börja släppa på banden jag bundit till Maya. Jag måste låta henne få göra sånt hon inte vill. Jag måste ta kommandot över mina egna känslor och inte låta katastrofen styra.

Precis som med min son, han klarar sig, han fixar livet, ändå vill jag finnas där vid hans sida så han vet att han faktiskt har en hand att hålla i om livet stormar.

Jag tycker fortfarande att det är skönt att ha min mor vid min sida. Veta att hon är där. Att hon stöttar och lyssnar. Trots mina 53 bast.

Jag är alltid hennes barn. Som Maya och Alex till mig..

Kortishelg den här helgen. Hon åker redan imorgon, och jag ska till gymet. Har haft en alldeles för lång period utan träning och nu skriker kroppen efter att få komma iform igen.
Låta hjärnan vila och kroppen jobba. Känna hur det skriker i musklerna. Må illa av mjölksyra.

Funderar på hur långt man kan pressa denna gamla kropp? Den är ju faktiskt fortfarande en ganska vältränad sådan.

Var missnöjd och negativ på jobbet innan påsk, eller egentligen innan vi åkte till fjällen. Nära att bara säga upp mig och ta några andra erbjudande jag fått.
Den bekräftelsen är riktigt nice (trots att jag skrev att jag inte behöver bekräftelsen), att bli uppringd av skola och företag och få frågan om jag vill börja jobba hos dom måste ju betyda att jag kan mitt jobb..

Men.. jag blir nog kvar.. Tänkt mycket och inser att jag måste vända tankarna på jobbet. Göra mitt bästa för att sprida lite glädje och kärlek både hos trötta elever som hos utslitna jobbarkompisar..

.. för vem orkar gå omkring och känna sig arg och bister??

Maya har fått en ny diagnos. Lindrig utvecklingsstörning, eller intellektuell funktionsnedsättnig. Hon har gjort en stor psykologundersökning som visar det jag förstått ganska länge. Hon är inte riktigt med på allt. Ändå..

Den allra underbaraste unge. Så glad. Kvittrande från morgon till kväll. Finurlig och med en humor som inte ens vuxna förstår..

.. sen kan hon ju vara en riktigt jobbig liten fröken. Trotsig och sur som ättika, men dom stunderna är inte ofta, de är sällsynta..

.. Jag studsade fram idag, i solens varma famn, kände livet rusade inom mig.. Kände lusten att leva, pirrig längtan utan några som helst krav, utan någon klump av ångest, utan någon desperat känsla av att inte hinna..

Sluta leta och håll ögonen öppna så du inte missar chansen..

Blir fiske hela helgen tror jag. Fiske, träning och chilla i min ensamhet i mitt enkla vackra hem. Där bohemen bor. Där knappt IKEA existerar.. Annorlunda precis som jag..

/Uffe

Tack för fina kommentarer.

Om man skriver så ska man beröra. Jag känner mig urtråkig dom gånger jag bara skriver om hur våra dagar har varit..

.. "Vi gick upp kl 05.00. Det regnade ute. Kaffet smakade gott och Maya var glad. Kl 06.00 klädde jag på Maya, jeans, tröja och strumpor. Dom var röda. När vi gick till bilen hade det slutat regna. Skoltaxin var försenad och jag blev arg. Men hann till skolan i tid.."

När jag skriver så skriver jag. Från hjärtat. Från själen. Från den erfarenhet jag bär med mig. Om tankar och känslor och livet är väl så, en balansgång på lina över en avgrund?

Oftast skriver jag rakt upp och ner, går inte tillbaka och redigerar eller korrekturläser. Ibland får jag för mig att göra det och upptäcker då en hel del fel, då och då har jag haft för bråttom och inte berättat klart. Ibland ser jag hur meningarna inte är korrekta rent grammatiskt.

När jag gick på högstadiet hade vi en svenskalärare som hette Lars Nilsson (eller heter, men jag förmodar att han är död). Han var ingen bra lärare.
Jag kan inget om grammatik. Knappt vad ett verb är. Ändå verkar det som många gillar mitt sätt att skriva och det är ju en komplimang av rang.
Tänk om jag lärt mig grammatik, då hade jag kanske inte alls haft det språk i min text som jag nu har..

Så tack Lars, det finns alltid något bra i allting.

.. men, att jag inte gick i skolan, eller rättare sagt skötte skolan är min stora svaghet på mitt jobb. Jag kan mycket, jag är duktig på samtala med eleverna. Lyssnar och skapar förtroende. En del får jag kontakt med i samma ögonblick jag säger hej. Några få märker jag direkt att man får ta det lugnt, den här människan behöver tid för att jag ska skapa tillit.
Ofta är det tjejer som är sådana. Tillbakadragna, sorgsen blick, osäkerhet.. Allra oftast kommer en dag då jag får chansen att visa att jag finns. Att jag är snäll och att jag är en vuxen dom kan lita på. Vill dom inget illa..

Men jag kan inte lära ut vare sig svenska eller matematik. Religion är jag bra på. Likaså geografi och samhällskunskap. Allra bäst är jag på att få andra att tänka själva..

Jag säger till eleverna att dom ska veta att dom kan komma till mig närsomhelst, att jag inte tjallar runt till lärarna, att jag tror på dom, att jag tycker dom är bra.
Det häftiga är att många gör det. De som är ledsna men inte vågar visa det. Jag har haft många samtal där barn/ungdom men även vuxna har berättat om vad som plågar dom. En del gånger har det gjort att allt blivit bättre.
Att det äntligen är tryggt att gå och lägga sig och inte ha en pappa som smyger in om natten.  Att inte få en lavett för att man öppnar munnen, eller bara för att man finns..

Förra veckan gick jag förbi en kille som ofta sitter för sig själv. Han liksom utstrålar att han inte trivs, att han är ledsen och utanför.
Väldigt speciell kille. Han är feminin och känslan är att han brottas med vad han har för identitet.. Utsatt. Brukar sätta mig hos honom och chilla en stund. Kolla läget och han har nu mitt förtroende och vet att han kan säga allt utan att det kommer fram att han golat mot sina klasskompisar. Han vet att jag fixar problemet på ett snyggt sätt. Det finns alltid vägar man kan ta om man inte tar den enkla..

Den här gången när jag satte mig ner hos honom så var ögonen blanka. Tårar nära att tränga fram, men att gråta inför sina polare utan att man slagit sig är inget man gör. Manliga fasoner. Dumheter och något jag önskar alla kunde vara delaktiga i att förändra..

Han berättade att killarna i klassen kände på hans bröst, kallade dom för hängtuttar (han har en del övervikt) och kallade honom fula ord. Bög. Homo.

Det måste såra djupt i hans själ och det är min uppgift att läka dom såren. Han brottas ju redan med sina känslor. Med tankar om vem han är. Varför han kanske inte tänker som många andra killar i samma ålder..

Det gör mig arg. Ledsen, men allra mest frustrerad hur det år 2020 ser ut i samhället. Att vi fortsätter ha samma värderingar. Trångsynt rädsla är det..

.. Vi män måste stå upp och våga säga ifrån. Vi måste lära barnen att respektera varandra. Killar måste få insikten att en tjej inte är lovligt villebråd. Att ett nej är ett nej. Att hennes kropp är hennes och ingen har någon som helst rätt att röra vid den om hon inte vill. Ingen har rätt att kommentera eller på andra sätt utsätta någon för det..

.. Min frustration är att kämpa i motvind.. Pappor som lär ut. Som ser kvinnan som en ägodel. En leksak. Något som ska göra det man säger och sen hålla käft..
Likt en maskin med on och off knapp.

Jag ser även den utbredda likgiltigheten och att det är överlag en lathet och "det är ju så det är, dom är ju barn"..
Den finns hos både kvinnor och män. Generationerna har inte lärt sig ett förbannat dugg..

Stolt är jag att jag kämpar vidare och vågar stå för det jag vet är rättvisa. Stolt har jag civilkurage att säga ifrån.

Konsten att leva..

..har gått omkring och tänkt på förra inlägget jag skrev. Jag tror jag skrev det för fort, innan mina tankar var mogna för ord.

För vem är jag att säga att jag har knäckt koden att leva? Vem är jag som kan säga att jag anar svaret om vad lycka är?

Men för mig är det allt mer en sanning.. Inom mig. Förståelsen varför jag är där jag är. Varför jag blev som jag är och att jag faktiskt känner att jag vet vad lycka är för just mig..

Att få göra det man allra mest älskar. I stunden då inget annat finns. Då tiden står still men ändå rusar fram.

Jag är inte rädd för sanningen. Däremot är jag rädd för mycket annat. Den som säger att den inte är rädd för någonting, är nog egentligen livrädd för allting.

Som bögar. Som blattar. Som muslimer. Som dom som sitter på parkbänken och skrålar. Dom smutsiga.

Dom som inte blev sedda. Dom som blev slagna. Dom som var rädda om natten.

Snälla, möt barn som de barn dom är. Var vuxen men lyhörd. Sätt dig ner på knä och möt deras tårar med kramar. Se alla individer som speciella, och låt dom vara exakt som dom är..

.. en dag lär dom sig.. och då hoppas jag att våra frö som vi sår kommer blomma vackert och tryggt..

Förra året arbetade jag med en elev. En kille i nian. Dag efter dag. Jag la som allra oftast ner hela min själ på det. Skapa trygghet. Så frö. Tålmodigt och målmedveten kunskap om att allt tar tid.
Den här terminen fick jag inte arbeta med honom. Skolan måste spara. Ändå tar jag chansen när jag får den att sätta mig ner och chilla med honom. Han öppnar sig för mig och jag har hans mandat att föra en del vidare så han får den hjälp han så väl behöver..

Idag kom han fram till mig och sa:

- Nu fattar jag Uffe vad du menade med att det var bra att vara med på lektioner. Nu fattar jag varför det är bra att vara med i klassen. Nu fattar jag. Nu fattar jag varför du tjatade så mycket. Nu går jag på lektioner och jag är en av dom andra..

Jag blir berörd, men så inser jag att det är oändligt viktigt att aldrig sluta så frö i människor. För om de bara slår rot i en, har jag gjort skillnad..

Tålamod..

En gång, när min son var liten satt vi på en brygga och metade med ett par vasstrå. När vi suttit där ett tag så sa jag att vi skulle gå, det nappar nog inte idag..

Då sa Alex:

- Pappa, tålamod är en fiskares riktiga vän..

Jag har med mig det. Att inget är omöjligt och om man tror tillräckligt mycket så går drömmen i uppfyllelse.

Om man gör bra saker för sig själv så kommer belöningen en dag..

.. men man vet aldrig när änglarna kommer och lägger skatten framför dig, och de allra flesta fattar aldrig att dom ens har fått den..

För vår strävan efter rikedom och framgångsrik karriär gör oss blinda för det som faktiskt redan finns rakt framför oss.

Jag är överlevnadskonstnär och vet att jag kommer klara mig. Livrädd för Corona för just det är utanför min makt. Den smittan skulle, som jag sagt förut, kunna krossa våran vardag. Våra liv.
Men jag har varit där, i ensamheten, i misären och alltid funnit vägar ut. Fantasirikedom. Nöjd med det jag har.
Gör det du kan med det du har.

Hur många av er kan vakna om natten och känna tacksamhet för att ni har en säng att sova i? Hur många kan tänka att jag är lycklig att kunna smyga upp om natten och öppna ett kylskåp fullt med mat?
Hur många tänker att de är lyckligt lottade att kunna gå?

Min resa har inte varit motorväg. Den har varit tung att gå, men jag skulle nog aldrig vilja göra om något, förutom de människor jag gjort fysiskt illa. Dom jag misshandlat.

Jag kan än idag vakna med mardrömmar. Höra deras skrik. Höra hur käken bryts. Se hur blodet rinner.
Jag kan vakna med ett ryck och komma ihåg hur det var att vakna upp på häktet. Jag kommer ihåg känslan att veta djupt inom mig att det är inte jag som gör allt det här.  Jag är inte så, för i mitt hjärta och själ är jag godhet..

Godheten segrade tillslut. Jag fann den jag sökte. Den riktiga Uffe.

Tänk om jag mött mig själv när jag gick i skolan. Tänk om någon sagt att, kom till mig och berätta.. Du kan känna dig trygg med mig, jag vill dig inget illa..

/Uffe

Konsten att leva

Vad är det egentligen? Har tänkt på den frågan hela dagen. Bollat med tankar och känslor. Gått tillbaka i min livshistoria och sakta inser jag att jag nog kan konsten att leva. 

När allt jag har i min bägare börjar lägga sig, när jag i min ålder inser att klokheten faktiskt kommer från lärdomen om det jag upplevt. Att jag tagit hand om allt och förstår alltmer att jag landat. Ankrat och låter inte någon längtan ta över inom mig. Jag har inga behov av mer bekräftelse än de jag får. Jag behöver inte jaga varken kärlek eller berömmelse. Jag är nöjd. 

Är mer än försiktig i vardagens lunk. Träffar inte polare, och de jag träffar är jag en bit ifrån. Jag ser till att vara långt ifrån andra när jag handlar och har hela tiden en liten flaska handsprit med mig. Jag stannar hemma. 

Att leva ensam är jag van vid, och det är kanske en av de största styrkorna jag äger inom mig. Är inte alls rädd för ensamhet, istället njuter jag av den. Redan som barn valde jag ofta ensamheten. Som ung likadant och det går en röd tråd genom mitt liv där jag valt ensamhet. 

Många gånger har jag haft en otrolig längtan inom mig, en desperat jakt efter bekräftelse, en så stark känsla av vanmakt så jag nästan gjort våld mot mig själv i jakten på kärlek. 

Den kärlek jag saknade som barn blev som ung vuxen en kniv som skar djupare och djupare sår i min själ. Trasade sönder mitt hjärta och jag vände ut och in på mig själv för att vara till behag. Trodde att kärlek var att ge, ge och åter ge.. 

Här, det här få du av mig, älskar du mig fortfarande? Älskar du mig lite till? Är du min? 

Men allt jag gav blev bara en spiral av något som gjorde ännu ondare inom mig, för det var ju inte det jag sökte.. 

Självklart behöver jag fortfarande bekräftelse. Ibland kommer knivarna tillbaka och skär och karvar, de slitsar upp mig och min själ, mitt hjärta och min kropp skriker efter en kvinna att ha bredvid mig. Någon som viskar i mitt öra. Någon som rör vid mig. Någon att hålla om. Någon att sova med. Någon att vakna med..

.. men konsten att leva är nog för mig att landa i det jag är i.. att ständigt sakna, längta efter det jag inte har blir turbulent och jag är mer och mer övertygad om att man då virrar och springer otänksamt runt i livets labyrint.. stångar sig blodig i återvändsgränd efter återvändsgränd.. 

"Den som slutar leta finner snart det han/hon söker" 

Konsten att leva, Uffe? Det är nog det jag lever i. Att ena dagen känna en frustration, oro och på kvällen gråta floder av tårar. Ligga i fosterställning och vrida sig i ångestkramp men ändå förstå varför..

.. eller att inse vad jag kan ändra på och vad jag inte kan ändra på.. 

.. Att faktiskt tillåta mig själv att vara sorgsen över det liv som blev, över att Maya har sin CP-skada och att min egna tid inte längre finns på det sättet jag alltid varit van vid.. 

Jag är en lycklig man. Nära till känslor. Nära till gråten och till ömheten för det som sker. Ödmjuk inför medmänniskor och en innerlig lust att finnas för de som lever i utanförskap. Att ta sig tid för andra är vackert. 

För tid har du alltid. Tid att stanna upp. Tid att sätta dig ner och snacka en stund. Tid att visa att du ser, att du finns och att du bryr dig..

Fem minuter av ditt liv. Av din dag. Av din stund kan betyda allt för den du stannar hos..

Irrar jag omkring i gåtfulla ord? Är inlägget ett virrvarr av meningar ingen förstår? Förstår jag? 

Ja, det gör jag, men om mina tankar gör sig förstådda i ord vet jag inte? Ändå, just så har min hjärna funkat idag. 

Längtan inom mig har lagt sig. Jag känner och vet vad jag vill. Jag är färdig med jakten efter kärlek, för den kommer en dag och om den inte kommer så lever jag ändå.. 

.. Jag vet vad jag har att ge, vilken brand av kärlek och ömhet som finns inom mig.. 

Men så länge längtan ligger ombonat och tryggt tänker jag ge kärlek till mig själv, till mitt liv, till mina dagar och nätter.. 

Det kommer göra mig ännu tryggare och jag kommer kunna ge ännu mer..

" Man kan bara behålla det man har genom att ge bort det"

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Maya och jag har mysfredag. Hon paddar och jag skriver. 

Vi kom hem ganska sent och satte då igång att fixa köttbullar. Asså, hemtrillade köttbullar med gräddsås och potatis är ju bland det godaste man kan äta..

.. min gräddsås kan man bjuda en drottning på.. 

Nu är pyret trött. Nu vill hon lägga sig och gnäller och skäller på mig för att jag bara sitter här och skriver.. 

Så, gott folk, kära läsare, jag önskar er en fin och vacker helg. Ta hand om livet. Stanna hemma och njut av ensamhetens tankar..

/Uffe

Påsk och en del annat..

Under en lång tid har jag suttit i mitt fiskerum/ateljé, det är där alla idéer kommer. Där jag funderar och filosoferar. 

Vid mitt bindstäd. Binder flugor åt min son som är ute vid havet flera gånger i veckan. Fiskar havsöring. Det är beroendeframkallande fiske. Spännande. Svårt. Vackert. Havet är vackert. 

Fisket är svårt och nyckfullt. Man får räkna med en del fisketurer där man går helt bom, men så plötsligt en dag kommer man rätt och öringen är igång och då är det fantastiskt..

Jag bestämde mig förra veckan att nu måste jag ut, måste ta tag i mig själv och börja fiska igen. Det har alltid varit min lina till livet. Ankaret i vardagen. Under min tid som missbrukare var det alltid fisket, naturen, havet och sjön som jag längtade till och det var just den längtan som en gång fick mig att sluta, eller det var den längtan blandat med mycket annat som fick mig att ta beslutet att aldrig mer dricka alkohol eller ta någon annan drog. Alkohol är en drog. 

Så, i fredags åkte vi. Alex, Lippe och jag, och vi fick en magisk dag tillsammans. Dom två killarna har hängt med mig på fisketurer sen dom var typ sju år, men de senaste åren, sen Maya kom till oss, har jag inte haft tiden, inte orken, ingen lust.. 

Jag har haft så mycket annat jag vill göra på min lediga tid, så allt har egentligen bara blivit ett kaos. Ett kaos där jag trots längtan ändå inte gjort något av det jag vill göra. Vissa helger blir jag helt sittandes. Glott rakt fram. 

Vanan att alltid ha min dotter är djup och ställtiden från att vara vaksam, ha omsorgen dygnet runt till att vara helt ensam är för kort..

Men.. 

Jag har samtal med kurator en gång i veckan. I dessa Coronatider har vi telefonmöte, och de samtalan börjar nu gro inom mig. Att så frö i människor är ett bra sätt till en långsam förändring..

Jag tänker nu, att allt jag gör när Maya är på kortis, får vara precis som det är. Om jag blir hemma en hel dag, så är det så och jag måste landa i just det utan att få dåligt samvete att jag inte sysselsätter mig med de intressen jag har..

I fredag, äntligen.. och så åkte bara jag och Alex även på lördagen. Kvalité med min stora unge. 

Havsöringsfiske kräver att man vadar ut i vattnet. Kan lova att man har en del kläder under vadarbyxorna. Vattnet höll ca 4 grader, och vi kan stå i där i flera timmar, eller tills benen är som isglass. 

Det krävs bra kläder för att fixa det..

Alex har satt sig på en sten och ser in i solnedgången. Efter jag tagit fotot satt vi båda två där och hade ett stilla samtal. Om livet. Om Corona. Om Maya. Om oss. Vi samtalade om de senaste 12 åren där jag inte alls haft den tid jag velat ha med honom och många gånger har han kommit i kläm. Inte haft den pappa han ville ha..

Han är en klok man. En omtänksam och ödmjukare än många andra. Känslosam och fin mot alla han möter. 

Kanske är det så att han har lyssnat på mig. 

Havsöring..

Blank som lax, vilken den även är släkt med. En fantastisk fisk på alla sätt. 

All öring vi får i havet får simma tillbaka. Det är just att överlista den till att hugga som är själva grejen. 

Tillsammans med den överväldigande miljön. Vyerna. Dofterna. Lugnet. 

Gemenskapen det skapar. Diskussionerna om vart vi ska åka. Vart finns öringen? Hur ska vi lura den till hugg? 

Här lyckades Alex. Ett ögonblick av total lycka..

Den här boken har jag och Maya läst och bläddrat i många gånger det senaste året. Pratat om hur kroppen förändras hos både pojkar och flickor. Om att få hår på snippan, vilket Maya tyckte var skittråkigt att få. Om mens. Om att få bröst..

Jag har bett Johanna och Lena som är resurs på skolan prata om mens, eftersom dom helt klart har mer erfarenhet av det än vad jag har..

I lördags hände det.. och min underbara unge skrattade och var sååå glad att äntligen få mens..

Det är längesen hon var min bebis, vissa stunder saknar jag den tiden. Då hon somnade på mitt bröst och när hon somnat bäddade jag ner henne bredvid mig i soffan. Ofta satt jag och skrev, här på bloggen eller på något annat projekt, smekte hennes få fötter.. vaggade när jag märkte att hon började vakna..
Fanns där..

För mitt barn..

Det är otäcka tider vi lever i. Alla måste hjälpa till. Alla måste ta sitt ansvar. Jag är livrädd för det som sker..

.. och önskar bara att allt blir som vanligt igen..

Min påsk blev nästan som förr i tiden, för jag har aldrig varit någon som firat påsk.. Påsk har alltid varit fisketider.. fiskeresor..
Ofta från skärtorsdag till annandag påsk. Alltid öringfiske. Det fisket har fört mig genom landet. Till Öland. Gotland. Västkusten. Sydkusten. Ostkusten. Danmark. Bornholm..

Jag är glad att jag tog tag i det.. nu vänder det och fisket kommer in i livet igen.. vilket kommer frigöra min skaparlust. Min skrivlust. Min fantasi..

Igår bestämde jag mig dock för att bara vara hemma. Mårten ringde på morgonen och frågade om jag skulle med till sjön. Jag sa nej.
Städade. Chillade i soffan. Tecknade. Städade lite till. Sorterade teckningar och viktiga papper. Fick ordning på saker och ting..

Medicinen funkar! Jag har aldrig haft sån pejl och så organiserat hemma och i hjärnan. Jag har aldrig kunnat på samma sätt som nu vara i nuet och mina katastroftankar är mer eller mindre helt borta..

Men Bjarne finns kvar. Han är där då och då och gör de allra knasigaste saker. Har en otur som inte många andra har. Det händer nästan onaturliga saker när Bjarne dyker fram..

Nu, nattning av en styck unge..

Önskar alla en fin vecka, ta hand om er, håll avstånd och lev med sunt förnuft..

/Uffe

Det är bistra tider. Solen lyser, våren har kommit, men den riktiga glädjen finns inte där. Som disiga dagar.
Ni vet, när molnen vinner, man kan se solens ljus men den orkar inte med att trasa sönder molnen. De är för starka. För envisa. För tunga av vemod.

Jag är med i en dal. I mitt mående. Alltid dessa tider kommer jag dit. Ljuset kommer tillbaka. Gruset är bortsopat och vårens ystra, sensuella mystik är här..

Kraven det ger, kraven värme och ljus skapar.. Det är dom som får mitt inre att brinna av lust, men även en stress att inte hinna..

Minnen från förr. Längtan efter att få dra. Köpenhamn. Öl. En pipa brass på en bänk utmed dammarna i Kongens Hav..
En kvinna vid min sida.. hand i hand.. heta kyssar.. varm och innerlig kärlek om natten..
Längtan tillbaka.. drogromantikens rusiga underbara frihet..

Men, jag kommer aldrig tillbaka till det. Jag påminner mig allt det som drogerna och alkoholen gav mig. Ångesten. Jakten efter droger. Avtändningen. Personlighetsförändringen. Den onda Uffe, den som jag aldrig mer vill lära känna. Han som tveklöst slog, hårt och skoningslöst. Hånlog när dom låg blodiga framför mig. Kungen av gatan..
Jag påminner mig om hemlösheten. Om taggtrådstårar i ensamheten.. Nu vill jag istället se och uppleva..

.. vitsipporna i blomma. Känna havets doftande bris. Se bäckar porla och skapa liv.

Men på ett ögonblick är allt över..

För så är det. Sommaren i all ära.. men våren, våren är den ystra vackra.. Den tunga och den underbara..

Som Boye sa;

"Det gör ont när knoppar brister"

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stod i kön på ICA idag, skulle hämta ut ett paket. Såg mig runt och får panik när det är så många människor på liten yta. Tänker att jag måste skydda mig. Måste undvika.
Smittan. Den där otäcka, den som är värre än alla demoner jag mött. Den som skulle kunna spräcka livet. Den som skulle kunna bryta ner mig, få mig på fall..

Tänk om jag blir riktigt sjuk? Vem tar då hand om Maya?

Har ringt assistansbolag och kurator på habiliteringen och samtalat om det idag. Förberett. Om det värsta skulle hända..

.. men även om vi blir förkylda, eller bara lätt sjuka måste vi ju vara hemma. Struligt med assistans och ansvaret och omvårdnaden över Maya vilar som tyngsta ok på mina axlar..

Gud.. hjälp mig ta mig igenom detta.. Jag ska göra gott. Jag ska göra bra saker för mig, för andra.

Tror på det, om man gör bra, om man gör gott, så belönar änglarna.

En dag reser vi oss igen. En dag är smittan borta, men tills dess ber jag alla att ta ett ansvar. Att inte vara oförsiktig, att inte ta det med en klackspark..

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där i mina egna tankar, i kön på ICA, ser jag plötsligt en man som vinkar och ropar mitt namn..

"Vem fan är det där. tänkte jag, och hjärnan gick på högvarv. Jag har lätt för att känna igen människor. Kan säga till Micke (som jag putsar fönster tillsammans med, vi har gjort det i 33 år nu. Känt varandra sen vi var 7 bast och vi ringer varandra varje dag. Det är äkta vänskap)

Men den här mannen kände jag inte igen. Han var lik någon, men kunde inte placera honom alls.. Sen sa han mitt namn och då kände jag panik över att inte känna igen honom. Det är ju nästan en förolämpling..

Men.. han läser min blogg och det var så han kände igen mig.

Vill tacka dig för dina fina ord till mig. De värmde och jag kände hur tårar brann inom mig.

Tack!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Imorgon åker Maya till kortis och jag behöver det. Hon behöver det. Vi behöver det. Hämtar henne igen på måndag förmiddag så jag har fyra mornar att sova på, vilket jag ändå inte kommer göra, men jag kan gå upp och inte ha några krav. Ingen blöja att byta, ingen unge att klä på, ingen som hela tiden behöver min uppmärksamhet och hjälp..
Jag har fyra kvällar där jag kan gå omkring och slappa, relaxa, ingen unge att natta.. ingen unge att vända om nätterna..

Bara jag..

.. och, yes, jag kommer ta ansvar.. vara hemma och inte utsätta mig i onödan för smitta.. Kommer åka och fiska med Alex, men vi kommer ta varsin bil och synas vid havet..

Där finns ingen smitta. Endast frihet och liv.

Mårten och jag hade också planerat fiske, men han har varit i nära kontakt med människor som nu har smittan. Är sjuka.
Så..

Vi får ta det en annan gång..

Det kommer alltid en annan gång.. tills den dagen vi möter döden..

Lifvet. Världen. Moder jord. Människor. Vi är som i en global depression..

Jag är där, i dalen.. men första gången på många år, troligen sen jag sprang omkring på barnsben och lekte med barkbåtar vid dom där porlande vårbäckarna, så kan jag ändå hantera min ångest.. mina mörka tankar är inte lika mörka längre..

Demonerna från förr biter mig inte i hälsenan. Fuck you demons. Jag vann..

Ändå.. försiktighet.. vara vaksam.. inte glömma vart jag kommer ifrån och vem jag är. Vem jag var..

Nu vet jag att när bergen runt mig försvinner, så har nya dörrar öppnats och jag kliver igenom dom starkare än någonsin..

Lev väl, kära läsare..

Tack för att ni läser.. för att ni följer mina och Mayas dagar..

/Uffe