Ett ofrivilligt bad, en smula kärlek och två mått oro..

 Fick tid med Alex igår. Fiske i havet. Vackra Bråviken med sitt öppna vatten och trolska skogar. Vinden slet och drog, men både Alex och jag är vana och ger inte upp, inte ens när fingrarna spränger av kyla och och kroppen sakta domnar av vattnets vinterkyla. 

Moder naturs kraft. Mot den är vi små. Maktlösa. Hängivet är det min högre makt, den jag kan luta mig mot och inse att du är större än mig. Inget kan jag vara mer ödmjuk mot. Men igår stod vi ut, och lät våra flugor svepa över sten och grus i jakten på silverblank öring. Denna fisk. Så nyckfull och svår, ibland ångrar jag att jag någonsin började med att rikta mitt fiske just efter havsöringen. Det blir ett gift. En drog. Ett begär som driver mig till vansinne. Igår såg vi hur fisken sakta följde våra flugor, men oblygt vände och ville aldrig ta. Vi bytte flugor. Vi bytte taktik. Men.. igen, vann öringen.. Så nu blir det några kvällar i fiskerummet, igen, för att skapa en fluga som lurar till hugg även dagar som den igår. 

Dagens begivenhet var när en styck pappa snubblade på en sten och föll pladask i plurret. Jag har bra kläder, en förutsättning för att klara en dag i vattnet, så jag klarade mig ändå ganska ok från att bli blöt, men hela jag var under vattnet ett ögonblick. När jag väl kom upp på fötter igen så rann vattnet utmed ansiktet och solglasögon. Kepsen guppade iväg på vågorna som en kapsejsad segelbåt. Förblindad av bräckt vatten och smått chockad hörde jag hur min son skrattade, ett gott underbart skratt, åt sin gamla far som även han nu bröt ut i skratt och förbannade mig själv för att inte se mig för.. 

"När ska du lära dig, Uffe?? När ska du växa upp och se dig för? Hur många gånger är det inte just du som trillat i? Bara för att du vandrar omkring i dina egna tankar, i din värld där ingen annan kikat in.."

En smula kärlek. 

Självklart fortsatte vi fiska, jag var ju bara blöt om skallen och den går ju att torka, och det finns alltid en extra mössa någonstans i packningen..

Kom hem till en liten donna som sjöng av glädjefnatt. Leendet som gnistrar ikapp med livslusten i hennes ögon. Vart får hon den ifrån, hon som har det så förtvivlat svårt i kroppen. Hon som är så utanför och saknar en vän. En kompis att ringa. En kompis att hänga med, precis som hon skulle haft om inte det blev som det blev. Som om inget hänt. 

Hon som drömmer om att kunna cykla. 

Lycka i smått. Lycka i stort. 

Kärleksrus. 

Bakat kladdkaka till farsan. Vispat grädde. En omöjlighet om hon inte hade haft sin assistent, som ger henne det hon inte kan. Som är armar och ben. Som är hennes röst. 

- Vad snäll du är, ropade jag till henne, som bakat kladdkaka till farsan..

Från rummet ett hörs ett ilsket rop.. 

- Den är inte till dig, pappa.. 

Så var det med det. Ingen kladdkaka till far, som ändå snodde en bit framåt kvällen, när hon somnat. Att sno godis från barn är ändå ganska kul när man hunnit bli 55..

En smula kärlek.

Oron för framtiden. För hur kommunens brister och besparningar slår undan benen på mig, min dotter och alla andra familjer med barn som har speciella behov. 

Min kamp kommer fortsätta, för rättvisa och ett samhälle som balanserar på värdegrund och respektfullt bemötande. Jag vet att jag ger mig in i en strid som kommer lida förluster, men den här gången tänker jag ge dom en match dom aldrig glömmer..

En smula kärlek.

En smula ömhet.

En smula av min tid.

Fina du, försvinn inte

Var kvar. Hos mig. I min hand. I mitt våld.

I våra svårigheter. Lek med mig och fly sanningen. 

Bara för en stund. Bara för en livstid.

Bara för ett andetag..

Ensamheten. Den jag hatar. Den jag älskar. Balansgången mellan att ge och få, jämvikten med livet, mina och dina förväntningar och längtan.

Respekten för ett liv, för en annans människas vilja och drömmar. Flyg. Lev. I frihetens trygghet. Där inget annat finns.. än just..

En smula kärlek..

"Kärlekens sköra glas sprack i tusen bitar 

och någonstans i splittret låg min själ och blödde"

Jag har plockat upp den, och med möda lagat den, jag har noga sett till att varje skarv passat och gjort en helhet igen..

.. vågar jag chansa att den går sönder igen? Kommer jag då någonsin kunna laga den igen?

.. Eller är den så stabil och genuin? Har åren gjort mig klok och stark? 

Gråa hårstrån får Maya att le, gråa hårstrå får mig att inse att åren går och jag kommer aldrig få dem tillbaka..

Så.. Lev nu, Dö sen..

Kärlek&respekt

/Uffe

 Dagar och nätter vävs ihop, blir något av en helhet. Drömmen kan vara dagen, natten är dagen och båda ger sorg och glädje. Kärlek och agg. Hand i hand med kontrasterna. Ljust och mörkt. Vitt och svart. Liv och död. 

I gränslandet vandrar vi. 

Har många tankar just nu, om framtiden, jag börjar inse att det kanske är just därför som mitt mående inte är på topp, att ångest och oro smugit sig in i mitt inre. I hjärta och själ och skuggar tankarna. Det är därför så skönt att känna när solens strålar bryter igenom i molnens luckor. 

Förändringskurvan. När paniken och ångesten skriker och man tror att livet aldrig kommer bli som det en gång var. När man ser allt som varit tryggt och vackert, håller på att sjunka och bara vara ett fint minne.

Nu är det dags att agera. Nu måste vi, eller jag, förbereda och göra det jag kan för att vår framtid ska bli lika trygg och full av kärlek och förtroende som den har varit..

Bloggskrivandet kommer gå upp och ner. Jag fortsätter, men har andra projekt igång. Där jag hoppas att fler, hela världen, får mitt budskap.

Lev. Älska. Le. Respekt för våra medmänniskor och låt godhet segra över ondskan.

Tiden. Denna tid..

.. som tickar på, som sand rinner i timglaset och aldrig tar den slut, förutom vår. Din och min. Vad gör vi med den, den värdefulla fantastiska tiden..

Jag vet vad jag gör. Tar hand om min lilla tjej och mig, jag gör så gott jag kan och tar hand om min son på det viset att vi snackar och ses, åker och fiskar när det passar och, yes precis, när vi har tiden.

Jag skapar oxå, min egna tid, försöker så gott jag kan finna en balans på kvalitetstid och det jag vill, så passar på att gå till fik och dricka min Americano och skriva. Bara nån timme eller två. Skriva. Vad jag älskar det. Förtrollande ord. Som flätor av vackra ting.

Leka med det, berätta och förtälja. Prioriterar vad jag skriver. Ibland är det sådant som är ett måste, jobbrelaterat, men allra oftast är det för mig och i sinom tid för er. 

Tänk om, tänk om.. 

.. den en gång blir klar, boken jag så gärna vill skriva, välkomna alla in i min hjärna. I mitt hjärta och själ..

Kärleken och omtanken. Det goda i livet. Det goda och vackra. 

Bemöta ondskan med godhet, trots att det är en orättvis kamp så måste vi, vi måste för att kunna behålla det vi har. 

Lev, lev och njut.. 

/Uffe 

14 år

 14 år. 

1/4 del av mitt liv har hon funnits hos mig. Dag som natt. Inte fysiskt, men psykiskt och djupt in i hjärta och själ.

För trots att vi är ifrån varandra en del nätter, så är det jag som har ansvaret. Mig dom ringer om något händer, mig dom ringer om dom har en fråga. Mig hon ringer om hon vill något.

Jag&Du, Maya.,. Du&Jag.. Bästa teamet.. forever..

Vi är med varandra ikväll. Jag ska baka kladdkaka, en väldigt god. Min alldeles egna. Brynt smör, är något av det godaste som finns.. både i glass, på filen, i kladdkakan, i Sandefjordsåsen, i godiset.. i allt..

Länge leve smöret..

Mayas assistent ska gå nu, så bakning och matlagning, och sen kör vi en tvagning av en styck liten tonåring.

En förväntansfull. En glad. En strålande tös som lyser av livsglädje..

Imorgon pappa, imorgon..

/Uffe

Konsten att stå upp

Om kvällen tänker jag: 

"Hur ska jag orka imorgon, hur ska jag ens orka att ta mig från soffan till sängen?"

Gud, ge mig kärlek och fyll mitt sinne med acceptans och förstånd..

Nästan tre dygn hemma med Maya, det är tuffare än jag kan förklara, men det är även en fin tid tillsammans.

Hon är trotsig och jag lika tillbaka. Vissa stunder tappar jag tålamodet, men igår hade jag ett förråd med kärlek, ömhet och tålamod som bara jag kan ha.

Varje gång hon blev arg och skällde så svarade jag:

"Du är såå söt när du är arg, min lilla skitunge, söt och med korkskruvar vid öronen.."

Till och med hon tinade upp och log, till och med kom ett av hennes underbara skratt.

På kvällen ville hon att jag skulle lägga mig bredvid henne och bara kramas en stund, ligga på min arm och lyssna på berättelser om det som hänt sen hon föddes. Operationerna. När vi flyttade. Dagis. Hennes mamma. 

Hon blir liten då, hon blir så förtvivlat sårbar och mitt hjärta blöder, mina tårar bränner, knivar skär själen i bitar och jag tänker:

"Hur ska jag laga den, ska mina tårar någonsin torka, kommer det alltid göra lika ont?"

Jag inser att det kommer vara så, för ju äldre hon blir, ju mer påtagligt blir allt. Men..

.. Hennes livsglädje. Hennes skratt. Hennes glittrande ögon. Hennes tålamod och hennes medvetenhet..

Jag är en stolt pappa. Jag är en stolt man och trots att själen ligger i bitar och hjärtat mödsamt slår, trots en kropp som knappt kommer upp på mornarna så står jag upp.

Never alone. Always alone.

Möjligen kan jag konsten att stå upp för att jag en gång låg ner. Sänkt av livets misär. Mina val som tagit mig in i totalt mörker och sakta kvävdes jag i botten på brunnen. 

Fallet var långt och allt som gjorde ont fick mig att inte orka. 

Misären. Stickande törnen. Taggtrådstängsel vart jag än såg. 

Men det fanns en strimma ljus, en öppning i brunnen, just där jag snavat och tappat fotfästet. 

Där fanns ljuset och jag visste att jag måste dit igen. Jag ville inte dö. Jag ville leva. 

Se. Dofta. Höra. Känna..

Jag visste inte hur ont det skulle göra att ta mig tillbaka. Mödosamt klättrade jag uppför brunnens branta kanter. Jag släppte taget några gånger. 

Tappade fotfästet. 

När minnena blev för otäcka.

Idag står jag upp. Minnena består, men jag har tagit kampen mot monstren och segrat. Aldrig mer ska dom få fatt i mig igen..

Livet, livet.. detta förunderliga kära..

Att andas är en ynnest..

/Uffe

Covid, kladdkaka och så min kära skata..

 Maya har Covid-19. Jag fick hämta henne från kortis i måndags, mitt i natten samtal och en förvirrad pappa svarar och hör som i en plåtburk att Maya har feber.

Det sätter igång så mycket mer. Så oändligt mycket mer. Livet måste liksom redigeras om, hela lastet av det vi redan planerat får lastas av och stuvas om. 

Logistiken. Min tid. Hennes tid, Den blir vår tid. Hon får inte den sociala gemenskap skolan ger och jag får inte stunderna jag behöver för att andas ut. För att ladda batterierna. 

Jag arbetar med människor. Människor som har det svårt i vardagen. Utanförskap och olika diagnoser. Några av de jag hjälper och stöttar är ganska svårt sjuka, och det är tufft och mångas sorg och problem ligger som ett tungt ok över mina axlar. Ändå är mitt jobb som semester. I love it. 

Jag är inte mycket för talespråk och ordspråk, tycker mest att så många lägger ut några tankvärda ord op facebook, Carpe diem, eller något om att man ska stanna upp, eller se ljuset i mörkret eller vara positiv.. typ.. men efter 10 minuter har dom glömt vad som stod och ännu mer glömt att leva utefter dessa kloka ord. 

För hur kan man om man aldrig gjort?

Men, jag har några ordspråk jag tar med mig i min vardag. Ett av dem säger jag till mig själv varje morgon och varje kväll. 

Varje morgon välkomnar jag dagen och ber Sinnerobönen och säger till mig själv. "Bara för idag" ska du vara drogfri. Bara för idag ska du vara ödmjuk och omfamna livet. Uffe, kom ihåg:

"Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det"

.. Om kvällen ber jag åter bön, mediterar och försöker reflektera över dagen som gått.. 

Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det. Det är en vacker och fin tanke. Jag lever varje dag utefter den. 

Tillbaka till det där med att jobb är som semester. Det fanns en klok filosof, Konfucius, som levde sisådär 500 år före kristus. Han hade fina tankar om livet och hans önskan var att vi alla skulle leva i harmoni med varandra.

Hans ledord var att vi inte ska göra andra det vi själva inte vill. Detta återkommer senare i bibeln, och det är väl egentligen en självklar tanke och livsfilosofi?

Men, kära Konfucius sa även: Skaffa dig ett arbete som du älskar så behöver du aldrig arbeta mer..

Coolt.

Så här det för mig.

Maya har Covid men är glad som en lärka. Hon har ingen feber. Hon har inga andra symtom och vi kommer återigen få starka ur det som sker.

Tyvärr har nya restriktioner tagits och alla med funktionshinder/riskgrupp ska vara hemma i 14 dagar. 

Jag har redan påbörjat en kamp om detta, för trots funktionshinder behöver ju inte denna vara i en riskgrupp? Ändå ska vi vara hemma i 14 dagar, medan den alldeles vanliga människan kan gå tillbaka till jobb redan efter fem dagar, om man har tur..

Fuck this shit..

Den 10/2.

Jag kände frustration och ilska igår, mot och varför min dotter och andra barn i hennes situation skulle behöva vara hemma längre än alla andra. 

Att de ska förlora socialt ugämge och missa värdefull tid i skolan. Lärande och skapande. Vikten av att bli en självständig person.

Kände att det fasiken inte är ok. Att något måste göras för att i alla fall få säga min åsikt och säga ifrån. 

Så jag skrev några mail till människor jag kände var berörda. Smittskyddsläkare. Sjuksköterska samt psykolog på habilteringen. 

Imorse klockan 09.00 ringde sjuksköterskan och hade haft telefonkontakt med smittskydd och möte med kollegor, och jag fick rätt..

Maya har precis samma restriktioner som vem som helst. Hon ska inte särbehandlas och inte någon av hennes vänner i samma situation. Inga barn med funktionnedsättningar. (förutom vissa undantag, såsom om man är i riskgrupp). 

Att säga att alla funktionsnedsatta är i riskgrupp är en balansgång till diskriminering, exkludering och segritation.

Så nu kan vi njuta av vår tid, våra dagar, de timmar som vi är.. Allt har ett slut. Allt har en början.

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

.. tänker att det är en ynnest att ha lärt sig att leva med kärlek och omtanke i hjärta och själ..

.. tänker att jag är stolt att jag är modig och stark i min tro på mänsklig rättvisa. Att jag vågar säga ifrån, uppkäftigt och stå rakryggad för det jag tror på. 

Jag faller. Mitt tålamod raseras av tröttheten. Jag försöker hålla huvudet över ytan för att andas. Kippar efter luft. Fylla lungorna så hjärtat fortsätter slå..

.. för dig.. för mig.. för oss..

För livet. 

/Uffe

Level 55

 Jag möter dig. Jag möter dig på torget, i affären, i bilkön, på gymet. Jag ser dig varje dag, som en skugga jag inte känner, som en varelse precis som jag, vi ser olika ut men inuti är vi precis lika. Jag möter dig och tänker så, att du är som jag fast du är någon annan. Du andas. Ditt hjärta slår. Ditt inre maskineri tickar på, ditt skelett har exakt lika många ben som mitt. Du är precis lika mycket värd som mig. Lika värd att mötas som vem som helst. Lika värd ditt liv, dina rättigheter, din lycka och respekten för vem du blev, vem du föddes till..

När jag möter dig, i mitt jobb, i min vardag, i mitt vardagliga liv tänker jag att jag aldrig ska döma dig innan jag vet varför du blev den du blev. Varför dina värderingar är som dom är. Varför din själ blöder lika mycket som min. Vem tog dig i din famn och gav dig kärlek och trygghet när du var barn. Ingen? 

Kom då till mig och låt mig bara för en stund visa värme och medmänsklighet.

Jag, precis som du, möts av fördomar. Jag med mitt förflutna, för hur än jag försöker blir jag påmind om det onda jag gjorde. Dömd för mina tatueringar. Dömd och avrättad. 

Vem har rätten att döma en människa på grund av dennes hudfärg? Vem har rätt att döma den med någon diagnos? 

Det är mänsklighetens rädsla för det okända. Om man inte är som den stora skaran av vanlighet är man utanför. Vi ser dom varje dag. 

Vackra stora hus, garage som är större än mitt hem, välansad gräsmatta, och en villa som är likt ett slott. Lycka?

Lyckan kommer lyckan går..

För där bakom fasaderna av hemligheter är det en ingen lycka. Där finns ingen kärlek. Där bor inte tryggheten, för där bor endast det förljugna. Lögnen. 

Jag växte upp i ett av de hemmen. De allra flesta, eller alla, visste inte om vad som skedde innanför de murar jag som barn levde. Ingen visste om hur ondskan trängde in i varje hörn, i varje rum, i mitt sinne.. 

I min själ. 

Den skapade något jag aldrig var menat att bli. En arg ung man, som med våldsam kraft kunde, utan pardon, slå, hårt och skoningslöst.

På natten, i min ensamhet, grät jag taggtrådstårar och det enda jag önskade var någon som ville älska mig. Någon som tog sig tid. Jag skrek efter värme och någon som tog mig därifrån. 

Kom. Fly med mig..

Jag är så evigt glad att du kom till mig, min älskade Maya, min dotter. Min skatt vid regnbågens slut. Du var den som ryckte bort mig från infernot jag levde i. 

Du fick mig att bli den jag alltid varit ämnad att bli. 

En snäll, omtänksam man som inte vill någon illa. Tvärtom..

Kom. Kom till mig och ta min hand så ska jag göra det jag kan för att leda dig dit du vill..

Vändningen kom några år tidigare. Det var min son som var först med att skapa mina tankar att det jag gör är inte jag. Det var när han såg på mig med hatiska ögon som knivar skar mitt hjärta i bitar.

Han såg på mig som jag gjorde med min far. 

Maya fick mig att segla i hamn. Ankra och hitta livet igen. 

Det är av tacksamhet till allt som jag idag styr min skuta alldeles själv. Jag går dit jag vill. Ingen kan stoppa mig. 

Änglar leder mig. I det mörkaste mörker finns dom och jag kan lugnt och tryggt luta mig tillbaka och vara vis om att de tar hand om mig.

Jag är inte rädd längre.

Jag möter dig varje dag och i mitt inre visar jag dig respekt och kommer alltid finnas där, som medmänniska.. 

För på min resa finns ingen ondska. 

Låt godhet segra och vi kommer en dag kunna mötas och le tillsammans..

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Torsdag den 3 februari

Maya fyller snart 14 år och jag bär henne fortfarande. Finns där precis som jag funnits varje dag sen 27 februari 2008. Då kom hon. Som en storm. Som stormen Maya. 

Hon är sååå trotsig och jag är inte värd mycket klockan 05.30, eller det kan komma närsomhelst.. Hon håller på att bryta sig loss från mig, och jag är beredd att släppa taget. Hon måste pröva sina vingar, och innerst inne vet både hon, jag och alla ni andra att jag kommer stå kvar.

Som en ek, uthållig och tålmodigt, trygg och stark, vis och klok. Hukar mig under orkanen och reser mig när vinden mojnat och stillheten är som tystnaden. 

Det är brytningstider. Någonstans känner jag doften, jag känner smaken av vårens behag. Den då knoppar brister. 

Boye du hade så rätt.. 

Smärtan kan få mig att ligga på golvet och gråta, lida av ångesten som river i mitt bröst.. 

För precis som du, är jag sårbar. Precis som du har jag min historia. Precis som du..

Men jag älskar livet. Både det smärtsamma och det som varmt smeker min själ. Det är så och ingen, ingen kan ta ifrån mig min rätt att vara lycklig..

Jag går min väg, hindren jag möter är endast utmaningar för att öppna nya dörrar. Nya erfarenheter. 

Jag är på level 55.. i höst på 56..

.. And I love it..

/Uffe