Mina hjältar

Mina hjältar

Jag är 58 år, och mitt liv har varit – och är fortfarande – händelserikt. Min äventyrslust, fantasi och nyfikenhet, tillsammans med en orädsla för det okända, har lett mig till möten med otaliga människor. Från kändisar till hemlösa i Köpenhamn. Men framför allt har det gett mig den ovärderliga gåvan att få lära mig av andra.

Genom min konst och mina texter vill jag berätta om mina hjältar. De är människor som på olika sätt inte själva valt sin livssituation, men som bär på en inre styrka, en vilja att göra gott och en längtan efter att nå sina drömmar. Ofta finner de glädje i det lilla – i saker som många av oss tar för givna. Ett vänligt ord, en kopp kaffe en kall morgon, en utsträckt hand när ensamheten känns som tyngst.

Dessa människor rör mig djupt – de är min sorg och min glädje, min kärlek och min drivkraft att fortsätta vara den jag är. De har förändrat mitt sätt att se på världen. Genom dem har jag lärt mig att lycka inte alltid handlar om materiella ting eller framgång i traditionell mening. Lycka kan vara att hitta en sovplats för natten, att få en chans att berätta sin historia, att mötas av ett leende som säger "jag ser dig".

Men det räcker inte att bara se – vi måste också bekräfta. Jag tror att vi alla behöver bekräftelse för att växa som människor. Att bli sedd, lyssnad på och respekterad är grundläggande behov, men tyvärr är det många som aldrig får uppleva det. För den som redan kämpar med livet kan några uppmuntrande ord eller en påminnelse om sitt värde göra hela skillnaden.

Att lyckas med något, oavsett hur litet det är, kan ge en känsla av stolthet och självförtroende. Det kan vara första steget mot en bättre framtid. Vi tar ofta våra egna framgångar för givna, men för någon som levt i utanförskap kan en liten vinst – som att få ett jobb, hitta en bostad eller bara känna sig behövd – vara livsförändrande.

Det här är något jag vill förmedla genom min konst. I min webshop finns motiv med texter som påminner oss om att vi alla har rätt att vara oss själva:

• Be lovely – be you
• Be proud – be you
• Be cool – be you
• Be brave – be you

För mig handlar det om att varje människa har rätt att bli respekterad och accepterad precis som den är.

Är du som jag och Harry? Känslig, med ett hjärta som värker när andra far illa? Vi har svårt att hantera att oskyldiga människor och djur utsätts för våld och lidande. De som inte har en chans att försvara sig. De som egentligen bara vill leva sina liv, leka och ha roligt, skratta åt livet och få kramar och en trygg barndom. Liksom, hur svårt kan det vara?

Men vi vet också att känslighet inte är en svaghet – tvärtom. Harry och jag bär på styrka och mod just för att vi vågar visa vår empati och våra tårar. Det krävs mod att känna, att bry sig, att inte blunda.

Jag hoppas att Mina hjältar inte bara ger dig en inblick i andra människors liv, utan också i dig själv. Att du vågar söka dina inre krafter, men också se dina svagheter – för vi har dem alla. Oavsett hur mycket vi arbetar med oss själva kommer de alltid finnas där. Men att erkänna dem är första steget mot förändring.

Jag hoppas också att serien kan bidra till en större förståelse för våra medmänniskor och minska den rädsla som finns i samhället för det vi inte känner till. För när vi lär känna varandra blir vi mindre rädda. När vi lyssnar och ser varandra kan vi bygga broar istället för murar.

Låt mina hjältar bli dina hjältar. Börja se dig omkring – världen är full av hjältar. Och du är en av dom.

/Uffe

Upptåg&bus och en del allvar

 Söndag. 

Som började med en soft morgon med bästa tjejerna, Maya och Svea. Båda charmigt obstinata❤️,  som jag, men när natten försvunnit och magen fått frukost brukar vi alla sluta vara obstinata och ha det fint istället.

Svea och Maya chillar i sängen och ser nåt

avsnitt av Swedish family. As usual.

Svea börjar tröttna på att jaga en leksak som fladdrar efter mig när jag springer runt i lägenheten, rum från rum.

Sen hon flyttade in i våran lilla familj och liv har hon älskat att leka, röra på sig, vara med överallt, helt orädd förutom för obehagliga ljud , spöken och när husse blir arg. 

"Som jag blev när jag rev ner hela gardinen och gardingstång i hans sovrum. Hur kunde jag veta att det var gardiner han hängt upp i fönstret? Trodde han underlättade för mig och gjorde livet lite gladare, ännu ett sätt att få utlopp av all energi som fanns i min lilla kattkropp. Jag var ju bara en kattunge utan konsekvenstänk. Har aldrig han gjort nåt bus?

Allt började i hallen. Jag fick ett sånt där underligt ryck och tvång att springa det fortaste jag kunde genom hallen, in i Mayas rum, in i husses ateljè/kontor, in i vardagsrummet, i 100 knyck tog jag vägen över hörnsoffan samma fart in i köket och husses sovrum. Hade ju ingen chans att bromsa utan enda vägen var uppför det som jag nu vet heter gardin. 

Han snackar om trauma och att bli rädd?! Vad tror han jag blev? 

Låg under soffan och skakade i vad som för en kattunge kändes som evighet. Först skräcken att tro att hela världen föll över mig, en gardinstång är tung och en gardin trasslig. Det höga ljudet av hur lerkrukor går under. Stackars mig. Värsta traumat var nog ändå husses obalanserade uppförande.

Det blev ännu mer orättvist när han skyllde och skällde på lilla mig för att kökshyllan for i golvet. Jag var på ett sätt skyldig till gardinerna men inte till kökshyllan. 

När jag  vågade mig fram fick jag massor kramar och förlåt, blev borstad och fick mitt favoritsnacks. Han ville förklara sig, gulligt, men nästan så det blev överdrivet fjäsk, eller hur?"

//Svea

Sveas våldsamma framfart  ledde till att två krukväxter for i golvet, låg där i en sorglig hög av keramik, lecakulor och växter som behövde HLR.

Förbannade mig själv, så korkat att hänga upp längder istället för kappa. Ilskan kokade som en vulkan på Island och drabbade alla som var i dess närhet.

Tyvärr är det svårt, att just i raseriets utbrott försöka förklara att jag inte är arg på katten, Maya och hela världen, utan bara mot min egna klantighet. 

Idag kan jag le åt det som sedan hände:

I köket hade jag en lång vägghylla, där stod handmålat porslin som min mormor, Stina, målat. Där fanns en samling med blått porslin och glas från Reymyre (nördigt? Jag vet). Minnen från hela livet. Där stod även saker med ekonomiskt värde. På andra sidan den väggen ligger sovrumsväggen. 

När jag fick se förödelsen skrek jag troligen fan och drog näven i väggen. Hårt. För hårt visade det sig för hyllan i köket rasade ner med ett ljud jag aldrig glömmer. 

Kan ni tänka er ljudet? Min känsla? Mayas? Sveas? Grannarnas? Seismologernas?

Från en mjuk, fin, trygg och kärleksfull lördagsmorgon. Städad lägenhet. Harmoni. Till ett gigantiskt plockepinn.

Efter ilska kommer skratt för vad mer kan jag göra? Möjligen gråta en skvätt, men sen går vi vidare. Att hålla kvar i gammal skit gör ingen glad. Inte ens en själv.

Svea är katt. Katter behöver få vara katt. Hon behöver få leka, jaga, få uppgifter att klura ut, använda både sin kropp och hjärna. 

Precis som både du och jag behöver för att må bra, och precis som vi behöver hon god och näringsrik mat.

Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, men alla har ratats.

- På sant, husse, skulle du äta det där? Du kräks ju nästan av lukten".

"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!

Ett jävla sätt att tänka.  Alla äter vad som helst vid svält.

Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden. 

Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet. 
Leker med henne nästan innan varje måltid. Då blir man hungrig. 

När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram maten och hon äter. Har hittat en mat hon älskar.

Fuzzy.. 

Nu förtiden är det allra roligast att smyga på musen. inte bara jaga, jaga, jag. Det händer att musen hoppar upp i Mayas säng, eller soffan, eller smiter in i ett köksskåp, då lägger sig Svea och väntar tålmodigt ut den, eller hittar ett sätt att fånga den. Om det blir för enkelt att fånga musen, fnyser hon och vänder bort huvudet. Om det tar för lång tid och blir för svårt att fånga den, kurrar hon irriterat, slänger arga blicken på mig: 

"Skärp dig", gör om gör rätt".

Har funderat ett tag på att fixa nåt alldeles extra och vara före i hennes utveckling och "bygga" en realistisk "jaga musen" bana (I will do anything for you). 

I lördags började jag med ett första byggprojekt.

Ni kan se videoklipp om bygge och det första praktiska testet på:

https://www.facebook.com/uffe.lindahl/

Jag ville ha något i banan som gjorde att musen plötsligt smet iväg åt andra hållet, så jag la en större sten (vem har stora stenar hemma? Jag har.)nästan mitt i banan.

Början går bra, sakta vågar sig musen fram från min känga där den gömt sig från den där stora otäcka katten. Svea är på direkt, likt Tusse som jagar bort den elaka Tjoffsan. Den som kan sina Astrid Lindgren filmer vet vilka dom är.

Musen flyr vidare under mattan, in i strumplådan, där den gömmer sig, Svea är salig, musen ilar vidare, jag backar bakåt och slår foten i den där stenen. Såklart. Man lär av sina misstag. 

Även det kan ni se på Uffe&skatans fb-sida.

Lovar att uppdatera hur bygget utveckar sig..

Överambitiös? Min mamma skrattade och kallade mig "lite tokig" och möjligen är jag det. 

Det är inte bara Svea som har roligt!! Både jag och Maya skrattar så tårarna rinner åt hennes iver. Jag ser detaljer, exempel hur hennes pupiller vidgas på ett ögonblick när musen plötsligt smyger utmed golvlisten. 

Om jag är tråkig, och dissar hennes lust att leka, har det hänt att hon kommit upp i soffan, satt sig typ 50 cm från mig och jamat högt, några gånger har det hänt att hon slagit till mig på kinden med sin tass. 

"Skärp dig, latmask".

Då är det allvar, och jag förstår att hon verkligen tycker om kvalitetstid. Vem gör inte det?

Ta er tid för era husdjur, se till att dom mår bra. 

Dom valde inte oss, vi valde dom.

Svea är en lycklig och älskad katt.

Hon är kräsen med maten. Har testat många sorters mat, hon har gått fram, nosat, fnyst och sen gått därifrån.
"Låt maten stå framme, en katt äter när den är tillräckligt hungrig"!
Ett jävla sätt att tänka.  Alla äter vad som helst vid svält.

Ett föråldrat sätt att tänka. Okunskap och helt utan empati och kärlek till individen.
Vår lösning på matproblemet blev att inte ha matskålen framme hela tiden. Hon får frukost, lunch och middag. På natten finns alltid "nattsnack". Fräscht vatten hela tiden. 

Prinsessan Svea har självklart en vattenfontän och äter på finaste japanska porslinet. 
Leker med henne nästan innan varje måltid. När hon fångar bytet, tar hon det i munnen och går iväg, då ställer jag fram hennes mat och efter ett par minuter äter hon. 

Fuzzy..

Svea är en mätt, lycklig och väldigt älskad katt. Det visar hon 

genom att alltid vara med, vart jag än är, mysig och kelig.

Hon får inte följa med in på toaletten, där går gränsen, jag vill inte ha en katt som sitter två meter framför mig och tittar på mig med frågande blick:

- Jaha, är det så ni människor gör när ni bajsar?

Nix, en del saker i livet måste vara och förbli privata, även för nyfikna katter.

När jag lägger mig hoppar hon upp och kelar en stund. Försvinner ut i köket och knaprar nattsnacks, gör sina behov, sen är hon tillbaka och lägger sig på rygg, så nära hon kan, och vill bli kliad på magen tills hon eller jag somnar. 

Är det en stund av lycka?

Vakna innan väckarklockan av en spinnande katt, som sträcker på sig och förbereder sig för en dag hos familjen Lindahl..

Det är oxå lycka.

/Uffe

Glädjefnatt, minnen och en underlig katt

 💟Imorgon åker Maya till kortis och ska vara där ett par dygn längre än vanligt. Alltid samma spretiga känslor inom mig. Ena ögonblicket är det som ett fyrverkeri av tanken att få rå om sig själv. Utan vare sig unge eller assistent. Bara vara jag.

Självklart är det en oro inom mig när hon är där, men hon älskar sitt kortis, och tycker det är skönt att bara få vara sig själv.

.. men det är ju precis så..

Hon är trygg och skrattar lika mycket där som här. Därför är jag oxå trygg, tryggheten är större än oron.

Så måste det få vara.

Ikväll har skrattet haglat i vårat hem.

Maya skrev till en kille, som hon har varit kär i, nu är dom bara bästa kompisar. Det är fantastiskt att hon kan chatta och snacka med sina vänner med hjälp av sin dator (Tobii eye tracker). Maya kan använda sin padda, på sitt sätt, hennes vänsterarm och hand funkar typ till 10 %, och hon kan räta ut sitt pekfinger och på ett fantastiskt sätt fixar hon nästan allt..

.. så därför, var Maya generad inför mig och galet glad i att säga att hon inte var kär i honom men att hon tycker jättemycket om honom som kompis..❤️

Lyckoglitter.

Maya i mitt knä, alltid var vi nära varandra, det här fotot är taget i Gamleby. Fotografen är min mamma. Farmor och mormor Asta.

Coola teamet testar en uppdatering av bärselen "Babybjörn", vi hade aldrig någon barnvagn, för Maya blev förtvivlat ledsen att ligga i den, när hon blev äldre kunde hon på grund av sin cp-skada inte sitta i en barnvagn. Vi testade, många gånger, tills vi gav upp. Så hon är uppvuxen hängandes på min mage, som typ en koalaunge.

I både babybjörnen och den här ryggsäcken hängde hon med, överallt, gymet, fika på stan, stallet, fisket..

Hon var ca ett år när hon var med på sin första fiskeresa, en långhelg vid kusten.

Vi lånade en husvagn av Lasse, en yrkesfiskare jag lärde känna redan i tonåren.

Lasse lovade att ha värmt upp och fixat allt med husvagnen så vi bara kunde flytta in.

Det var bästa havsöringstiderna, typ i början av april, och våren var försenad.

När vi kom fram hade det börjat skymma och var kallt som f-n, Lasse hade totalt glömt bort allt han lovat.

+ 4 grader, och där stod jag med Maya och en husvagn utan värme eller el.

Värmeljus är bra. Stormkök likaså.

Natten blev iskall. På morgonen var det frost och nattis..

Jag har bra och varma kläder, jag hade ungen direkt mot skinnet och sedan klädde jag på med lager av ull.

Att värma välling, på stormkök, i en isig husvagn är inget jag rekommenderar, dock är det ett minne för livet.

Det blev en kall helg, men vi frös inte, hon hängde med ut på sjön. Jag tog med en barnvagnsinsats som stod på durken, lovar er att hon somnade så gott av vågornas kluckande, frisk luft och mysigt inbakad i ull.

Ull är bra.

Den uppdaterade bärselen, där hon hängde på ryggen, den funkade , men inte som jag hade hoppats på.

Maya var tunn och späd, vägde inte mycket, hon var helt enkelt för liten i växten så det gick inte att dra åt och göra det säkert och tryggt som babybjörnen.

Hon kunde inte på något sätt trilla ur medan jag stod och gick,,

.. däremot..

Hon är med mig på flugfiske, tyst och lugn, tyckte non det var roligt och underligt vad farsan höll på med. Så hugger en fisk, när den närmar sig land lutar jag mig fram och ska håva den, då känner jag hur Maya börjar glida ur ryggsäcken..

Ett ögonblick for tanken genom huvudet:

Fisken eller ungen?

Det blev ungen.

Det är 5987 dygn sen hon kom in i mitt liv. Som en storm som fortfarande inte lagt sig, däremot har vi hittat en trygg hamn att lägga till vid. 

Sömn är oxå bra, Uffe, så lägg dig nu för f-n!

Finaste katten Svea tycker samma, lägg dig nu, snälla..

Hon har en ovana, eller ovanlig vana att sova sked med mig. Lustig katt. Mysig katt. Väldigt älskad katt.

/Uffe

En Americano, tack..

 Sitter på mitt favoritfik med en god Americano, och har min dator med mig och så skriver jag. Inte här, men på den där boken som jag så gärna vill att alla ska få läsa.

Om liv. 

Om död. 

Om möten. 

Om tankar. 

Om känslor. 

Om mig. 

Om allt. 

Vardagens lunk är ungefär samma som alltid. Sommar och då är det alltid ganska struligt med assistansen så jag och Maya tillbringar mycket tid, alltför mycket tid, tillsammans. Dygnet runt. 

Varje natt innan jag går och lägger mig, jo, det brukar hinna bli natt innan jag släntrar ner under täcket, så går jag in till Maya och kollar till henne. Ger en försiktig puss, lägger på täcket och viskar "jag älskar dig, bästa unge".

Inatt hade hon inte somnat ordentligt och vaknar med ett ryck när jag lutar mig över sängen, skriker till så både hon och jag blir lika rädda. Sen brast vi ut i skratt. 

Varken hon eller jag kunde sluta skratta. Tårarna rann och magen gjorde ont. 

Vi får psykbryt både Maya och jag. Vi bråkar en smula. Vi gråter några tårar, men vi somnar aldrig osams, vi kramar om, vi förlåter, vi samtalar om varför. 

Det skapar en trygghet, och jag är övertygad om att det borde vara så i alla förhållanden. För vem kan vara lycklig, trygg och kär om man aldrig får en lösning på bråken?

Bloggen, önskar jag kunde, fick tiden, kom ihåg, tog mig tiden att skriva.. men så mycket annat jag vill tar över och lockar mig mer.

Det blir som det blir..

Tystnaden på fiket har brutits. 

Vid bordet bredvid har två par slagit sig ner. Att inte höra vad dom pratar om är omöjligt. En av mannen är så typisk och nedlåtande mot sin fru. Små pikar om hennes oduglighet, om hennes okunskap, hånleende och ryck med axlarna till de andra i sällskapet, ungefär "Ni ser hur jag har det".

Jag har Bianca Kronlöfs bok "Brev till mannen" i väskan. Kanske jag skulle ge honom den? Men han skulle ändå aldrig förstå..

.. Den osynliga misshandeln..

.. och vi alla andra står handfallna och tittar på..

Men jag försöker, göra det jag kan, för att förändra det lilla.. 

Orden är slut, meningarna onödiga och koppen med Americano är tom. 

Ni som fortfarande kollar in här, ni som följt oss.. Tack för ert tålamod..

/Uffe

Skolavslut, ensamhet och tillit

 Skolavslutning, och som vanligt får jag en tår i ögonen. Inte nödvändigt bara för att tiden rusar framåt, eller kanske just därför. Maya slutar sexan och högstadiet nalkas. 

Skolavslutningen, med alla barns förväntningar, längtan efter ledigheten, friheten, den påminner mig om min barndom och ungdom, tårarna är ärr som som spricker och sipprat sorgen över förlorad tid. I bråken när jag var ung, i bristen av tillit, av rädslan att finnas, av längtan till en kram..

Tack mamma, för att du alltid fanns ändå..

Brukar inte skriva om min saknad, mitt privata, mina tankar och känslor om att vara ensam, både ensam och singel. Det bor självklart en längtan efter kärlek inom mig. Kärlek till varandra.

Jag är trygg i min ensamhet, det flyger förbi nån tanke ibland, väldigt sällan, att det skulle vara skönt att vara två som hjälptes åt med Maya. 

Helst om nätterna och när morgonen är i sin linda.

Då kan jag få tanken att "fasiken vad skönt det vore att slippa, och få ligga kvar i den varma sängen och täckenas mjukhet mot min kropp..

Ibland även om kvällen, när jag är trött eller vill vara ifred med mitt ritblock, blogg, eller annat skriveri, eller bara få sitta i soffan och zappa bland kanalerna (vilket inte sker alltför ofta, medvetet val), eller få sätta sig i ateljen/fiskerummet och bara vara ifred, ensam, ha obruten tid och slippa gå in till Maya flera gånger/kväll.

Fredagar är hennes och mina. Då har vi vårt fredagsmys och hon beställer alltid samma mat. Panerad fisk med potatis och Sandefjordssås och till det en enkel tomatsallad med balsamico och några små nypor havssalt. 

Det är en fantastisk god kombo.

Sen är det godis. Hon kan äta små bitar och jag måste ge henne dom, jag sitter i soffan och hon i sin rullstol bredvid.

Hon spelar på sin padda. Med mycket möda, hennes vänstra arm och hand fungerar till kanske typ 10% men såpass mycket att hon ändå klarar att spela enkla spel.

Ofta sitter jag och tecknar, då trivs hon, min fina prinsessa. Då kan man nästan ta på den trygghet vi under åren byggt upp. Då kan man nästan känna doften av kärlek och en pappa/dotter relation som är unik..

Hon vill sen ligga i sin säng och se på "Swedish family" och självklart käka godis, som alla andra ungdomar i hennes ålder, skillnaden är att jag måste gå in och ge varje bit. Det är ett jäkla springande för mig, för hon vill ju knappast ha mig i rummet hela tiden..

Tillit. Tålamod. Kärlek. Tid. 

Ensam. 

Ja, jag kan sakna så det gör ont. Sakna och längta att få älska. Hålla om. Kyssas. Somna nära nära någon man tycker om, trivs med, älskar..

Vakna och smyga upp och brygga kaffe och väcka med en lätt kyss i nacken och rykande gott kaffe. Ligga kvar i sängen och chilla, slumra, mysa och må bra. 

Känna den där känslan av att vara behövd. Vara någons. 

För ensamheten kommer jag alltid vara väldigt rädd om. Min ensamhet är min förälskelse. Jag skyddar den med mitt liv och offrar nog alltför mycket ibland, för att behålla den..

Djupa tankar. För vad är ensamhet? 

Jag har sedan barnsben tyckt om att umgås med mig själv, har inga problem med det, jag trivs, är trygg och har full tillit till min själ och tankar..

Låt mig gråta. 

Låt mig skratta.

Låt mig leva.

Min blogg (bloggar, om man räknar in "Ensammapappan") har alltid varit en ambition att skriva rakt och brutalt ärligt från hjärtat. Mina inlägg skrivs rakt upp och ner och i de allra flesta fall korrekturläser jag inte. 

Dock har jag nog aldrig blottat, kanske bara gläntat på dörren, om tankar och saknad efter en kvinna..

Men, jag trivs ändå, med det som är och det jag har, trots enkelheten i allt, utan rikedom fortsätter jag andas, finnas och älska det som är..

Lifvets förunderliga resa..

En ny era nalkas..

 .. Maya slutar sexan på torsdag. I sju år har hon gått på bästa skolan, och haft den allra allra bästa resursen. Hon och jag har haft en lycklig tur att ha fått möta så fina människor som varit och hjälp Maya bli den hon är idag. 

Tack. Från hjärtat tack..

Hon är glad och spänd att börja sjuan, och jag är nu lugn i mig själv över förändring som är på gång, och mycket just för att Maya är glad och upprymd av förändringen..

Jag ska berätta. Nån dag. Om hennes utanförskap och längtan efter kompisar. Just nu känner jag att mitt hjärta och själ inte orkar, för den sorgen får ögonen att brännas av tårar. 

Samt att det sker så mycket i livet. På mitt jobb. Med Maya. Med mig. En känsla av ensamhet. En känsla av tomhet, men allra mest en känsla av att inte trivas, att inte ha någon lust eller energi till det vanliga, till måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Vecka efter vecka. Något, något måste hända för att bryta detta mönster som snart knäcker mig..

.. för det här är inte jag..

Hur ska jag göra, för att hitta gnistan igen?

Hur ska jag ta bort ilskan och irritationen som surrar likt arga getingar i bröstet. 

Jag ber till min högre makt. Till änglar. Och de stöttar mig så jag i alla fall går upprätt..

.. och stolt.. trygg.. medveten..

Livet är som törnen, och jag måste våga för att vinna..

Livet kommer i kläm..

 .. Om natten, i mörkret och i tystnaden, så vaknar min fina dotter och behöver min hjälp. Varje natt går jag upp och hjälper henne byta sovställning, ibland kanske jag får gå upp en gång i timmen, ibland bara nån gång, och väldigt sällan sover hon en hel natt..

Eller, egentligen sover hon, men ropar (på sitt sätt, eftersom hon inte kan prata) på mig för att hon kanske hamnat på magen eller ryggen och hon vill helst ligga på sidan. Så, den lilla envisa terroristen håller sin gamle far vaken och på alerten, men när klockan är sisådär 03.15 och man nästan ser gryningen komma, och man vet att klockan 05.00 ringer klockan.

Var nöjd med allt som livet ger.. Den har jag som ringsignal på väckarklockan.. 

För, varför ska jag deppa? Ger det mig nåt? Jag vill leva, jag vill älska, jag vill upptäcka, utvecklas, förändra.

Jag vill le och skratta, precis som jag vill gråta.. 

.. Mitt livspussel, det ska bli vackert och fyllt av minnen, den dagen jag inte finns mer, hoppas jag att jag lämnar ifrån mig minnen, jag vill att människor ska känna glädje och kärlek när de stannar upp och minns vem jag var..

Bloggen, denna eviga blogg. Trots allt, är jag rent och brutalt trött. I själen. I kroppen, I hjärtat. Hon har gett mig en kärlek som inte går att förklara med ord, hon har gett mig livet, visat att lycka inte är pengar, inte materiella ting, utan att i det lilla leva.. 

Maya har varit på kortis i helgen, och jag kan allt mer, allt oftare coola ner och njuta av min ensamhet. Jag känner inte samma stress som jag gjort när hon är på kortis.

Jag ville ju allt, jag ville allt och ingenting.

Vara hemma och strosa runt, städa och fixa, planera och inreda..

Vara med polare.

Fiska.

Träna.

Fiska igen.

Äta gott.

Vara hemma.

Sova. Sova. Sova. 

Vara vaken. Vara vaken och vara vaken lite till.

Sitta om natten och teckna. Skriva. Eller bara meditera och låta tankarna vandra fritt. 

Plantera blommor. Bygga spalje. Sy markis. 

Binda flugor. 

Fiska. 

Träffa min son.

Sitta på ett fik med en god Americano och skriva. Skriva. Ord efter ord, trolla med meningar och låta texten bli som en vacker pianokonsert. 

Orden som jag vill ska bränna. Den brutala sanningen. Om mig. Om mitt liv, om det som var och är. 

Men, hur hinner man allt på typ 2,5 dygn? 

Mission impossible.

Så jag gör det jag gör. Utan att sedan lägga någon värdering eller ånger i det. 

Den här helgen har jag dock inte fått iordning hemma, tvärtom.. 

Det är kaos. Totalt kaos. 

Men kaos är nog vägen till en fulländning. Kanske. 

Jag önskar mig hjälp. Men har ju så svårt att be. Jag önskar någon kom hit och hjälpte mig med det sista. Köra iväg allt som måste härifrån.

Vi mår bra. Maya&jag. Jag&Maya. Bästa teamet. 

Vi kämpar. Vi skrattar. Vi gråter. Vi lever. 

.. och nu tickar klockan snart in i midnatt, in i måndagen, och jag har semester, vilken jävla lyx.. (ursäkta språket).. men när hade jag semester senast??

Ungen kommer hem imorgon från kortis, då är allt som vanligt igen.. och jag kan inget annat göra än att bara fortsätta vara jag. Fortsätta vara en pina för alla som vill sätta käppar i hjulet för rättvisa. Fortsätta våga. Fortsätta med civilkurage och fortsätta stanna upp och finnas för mina medmänniskor..

Underbara liv. Fasliga liv. Fina vackra liv.

Älska mig, bara för en stund..

/U

(En kort notis: Alla inlägg som jag skriver går aldrig igenom någon korrektur. Jag skriver rakt upp och ner, så om ni hittar något stavfel, eller något ord som är borttappat, eller om det är samma ord två gånger, ja då är det så.. och ingen bryr sig mindre än jag. Dock så är jag väldigt noga, med allt annat jag skriver.. men bloggen, det är väl egentligen inte någon som läser den längre? Så, det blir som det blir..)

Ett ofrivilligt bad, en smula kärlek och två mått oro..

 Fick tid med Alex igår. Fiske i havet. Vackra Bråviken med sitt öppna vatten och trolska skogar. Vinden slet och drog, men både Alex och jag är vana och ger inte upp, inte ens när fingrarna spränger av kyla och och kroppen sakta domnar av vattnets vinterkyla. 

Moder naturs kraft. Mot den är vi små. Maktlösa. Hängivet är det min högre makt, den jag kan luta mig mot och inse att du är större än mig. Inget kan jag vara mer ödmjuk mot. Men igår stod vi ut, och lät våra flugor svepa över sten och grus i jakten på silverblank öring. Denna fisk. Så nyckfull och svår, ibland ångrar jag att jag någonsin började med att rikta mitt fiske just efter havsöringen. Det blir ett gift. En drog. Ett begär som driver mig till vansinne. Igår såg vi hur fisken sakta följde våra flugor, men oblygt vände och ville aldrig ta. Vi bytte flugor. Vi bytte taktik. Men.. igen, vann öringen.. Så nu blir det några kvällar i fiskerummet, igen, för att skapa en fluga som lurar till hugg även dagar som den igår. 

Dagens begivenhet var när en styck pappa snubblade på en sten och föll pladask i plurret. Jag har bra kläder, en förutsättning för att klara en dag i vattnet, så jag klarade mig ändå ganska ok från att bli blöt, men hela jag var under vattnet ett ögonblick. När jag väl kom upp på fötter igen så rann vattnet utmed ansiktet och solglasögon. Kepsen guppade iväg på vågorna som en kapsejsad segelbåt. Förblindad av bräckt vatten och smått chockad hörde jag hur min son skrattade, ett gott underbart skratt, åt sin gamla far som även han nu bröt ut i skratt och förbannade mig själv för att inte se mig för.. 

"När ska du lära dig, Uffe?? När ska du växa upp och se dig för? Hur många gånger är det inte just du som trillat i? Bara för att du vandrar omkring i dina egna tankar, i din värld där ingen annan kikat in.."

En smula kärlek. 

Självklart fortsatte vi fiska, jag var ju bara blöt om skallen och den går ju att torka, och det finns alltid en extra mössa någonstans i packningen..

Kom hem till en liten donna som sjöng av glädjefnatt. Leendet som gnistrar ikapp med livslusten i hennes ögon. Vart får hon den ifrån, hon som har det så förtvivlat svårt i kroppen. Hon som är så utanför och saknar en vän. En kompis att ringa. En kompis att hänga med, precis som hon skulle haft om inte det blev som det blev. Som om inget hänt. 

Hon som drömmer om att kunna cykla. 

Lycka i smått. Lycka i stort. 

Kärleksrus. 

Bakat kladdkaka till farsan. Vispat grädde. En omöjlighet om hon inte hade haft sin assistent, som ger henne det hon inte kan. Som är armar och ben. Som är hennes röst. 

- Vad snäll du är, ropade jag till henne, som bakat kladdkaka till farsan..

Från rummet ett hörs ett ilsket rop.. 

- Den är inte till dig, pappa.. 

Så var det med det. Ingen kladdkaka till far, som ändå snodde en bit framåt kvällen, när hon somnat. Att sno godis från barn är ändå ganska kul när man hunnit bli 55..

En smula kärlek.

Oron för framtiden. För hur kommunens brister och besparningar slår undan benen på mig, min dotter och alla andra familjer med barn som har speciella behov. 

Min kamp kommer fortsätta, för rättvisa och ett samhälle som balanserar på värdegrund och respektfullt bemötande. Jag vet att jag ger mig in i en strid som kommer lida förluster, men den här gången tänker jag ge dom en match dom aldrig glömmer..

En smula kärlek.

En smula ömhet.

En smula av min tid.

Fina du, försvinn inte

Var kvar. Hos mig. I min hand. I mitt våld.

I våra svårigheter. Lek med mig och fly sanningen. 

Bara för en stund. Bara för en livstid.

Bara för ett andetag..

Ensamheten. Den jag hatar. Den jag älskar. Balansgången mellan att ge och få, jämvikten med livet, mina och dina förväntningar och längtan.

Respekten för ett liv, för en annans människas vilja och drömmar. Flyg. Lev. I frihetens trygghet. Där inget annat finns.. än just..

En smula kärlek..

"Kärlekens sköra glas sprack i tusen bitar 

och någonstans i splittret låg min själ och blödde"

Jag har plockat upp den, och med möda lagat den, jag har noga sett till att varje skarv passat och gjort en helhet igen..

.. vågar jag chansa att den går sönder igen? Kommer jag då någonsin kunna laga den igen?

.. Eller är den så stabil och genuin? Har åren gjort mig klok och stark? 

Gråa hårstrån får Maya att le, gråa hårstrå får mig att inse att åren går och jag kommer aldrig få dem tillbaka..

Så.. Lev nu, Dö sen..

Kärlek&respekt

/Uffe

 Dagar och nätter vävs ihop, blir något av en helhet. Drömmen kan vara dagen, natten är dagen och båda ger sorg och glädje. Kärlek och agg. Hand i hand med kontrasterna. Ljust och mörkt. Vitt och svart. Liv och död. 

I gränslandet vandrar vi. 

Har många tankar just nu, om framtiden, jag börjar inse att det kanske är just därför som mitt mående inte är på topp, att ångest och oro smugit sig in i mitt inre. I hjärta och själ och skuggar tankarna. Det är därför så skönt att känna när solens strålar bryter igenom i molnens luckor. 

Förändringskurvan. När paniken och ångesten skriker och man tror att livet aldrig kommer bli som det en gång var. När man ser allt som varit tryggt och vackert, håller på att sjunka och bara vara ett fint minne.

Nu är det dags att agera. Nu måste vi, eller jag, förbereda och göra det jag kan för att vår framtid ska bli lika trygg och full av kärlek och förtroende som den har varit..

Bloggskrivandet kommer gå upp och ner. Jag fortsätter, men har andra projekt igång. Där jag hoppas att fler, hela världen, får mitt budskap.

Lev. Älska. Le. Respekt för våra medmänniskor och låt godhet segra över ondskan.

Tiden. Denna tid..

.. som tickar på, som sand rinner i timglaset och aldrig tar den slut, förutom vår. Din och min. Vad gör vi med den, den värdefulla fantastiska tiden..

Jag vet vad jag gör. Tar hand om min lilla tjej och mig, jag gör så gott jag kan och tar hand om min son på det viset att vi snackar och ses, åker och fiskar när det passar och, yes precis, när vi har tiden.

Jag skapar oxå, min egna tid, försöker så gott jag kan finna en balans på kvalitetstid och det jag vill, så passar på att gå till fik och dricka min Americano och skriva. Bara nån timme eller två. Skriva. Vad jag älskar det. Förtrollande ord. Som flätor av vackra ting.

Leka med det, berätta och förtälja. Prioriterar vad jag skriver. Ibland är det sådant som är ett måste, jobbrelaterat, men allra oftast är det för mig och i sinom tid för er. 

Tänk om, tänk om.. 

.. den en gång blir klar, boken jag så gärna vill skriva, välkomna alla in i min hjärna. I mitt hjärta och själ..

Kärleken och omtanken. Det goda i livet. Det goda och vackra. 

Bemöta ondskan med godhet, trots att det är en orättvis kamp så måste vi, vi måste för att kunna behålla det vi har. 

Lev, lev och njut.. 

/Uffe 

14 år

 14 år. 

1/4 del av mitt liv har hon funnits hos mig. Dag som natt. Inte fysiskt, men psykiskt och djupt in i hjärta och själ.

För trots att vi är ifrån varandra en del nätter, så är det jag som har ansvaret. Mig dom ringer om något händer, mig dom ringer om dom har en fråga. Mig hon ringer om hon vill något.

Jag&Du, Maya.,. Du&Jag.. Bästa teamet.. forever..

Vi är med varandra ikväll. Jag ska baka kladdkaka, en väldigt god. Min alldeles egna. Brynt smör, är något av det godaste som finns.. både i glass, på filen, i kladdkakan, i Sandefjordsåsen, i godiset.. i allt..

Länge leve smöret..

Mayas assistent ska gå nu, så bakning och matlagning, och sen kör vi en tvagning av en styck liten tonåring.

En förväntansfull. En glad. En strålande tös som lyser av livsglädje..

Imorgon pappa, imorgon..

/Uffe

Konsten att stå upp

Om kvällen tänker jag: 

"Hur ska jag orka imorgon, hur ska jag ens orka att ta mig från soffan till sängen?"

Gud, ge mig kärlek och fyll mitt sinne med acceptans och förstånd..

Nästan tre dygn hemma med Maya, det är tuffare än jag kan förklara, men det är även en fin tid tillsammans.

Hon är trotsig och jag lika tillbaka. Vissa stunder tappar jag tålamodet, men igår hade jag ett förråd med kärlek, ömhet och tålamod som bara jag kan ha.

Varje gång hon blev arg och skällde så svarade jag:

"Du är såå söt när du är arg, min lilla skitunge, söt och med korkskruvar vid öronen.."

Till och med hon tinade upp och log, till och med kom ett av hennes underbara skratt.

På kvällen ville hon att jag skulle lägga mig bredvid henne och bara kramas en stund, ligga på min arm och lyssna på berättelser om det som hänt sen hon föddes. Operationerna. När vi flyttade. Dagis. Hennes mamma. 

Hon blir liten då, hon blir så förtvivlat sårbar och mitt hjärta blöder, mina tårar bränner, knivar skär själen i bitar och jag tänker:

"Hur ska jag laga den, ska mina tårar någonsin torka, kommer det alltid göra lika ont?"

Jag inser att det kommer vara så, för ju äldre hon blir, ju mer påtagligt blir allt. Men..

.. Hennes livsglädje. Hennes skratt. Hennes glittrande ögon. Hennes tålamod och hennes medvetenhet..

Jag är en stolt pappa. Jag är en stolt man och trots att själen ligger i bitar och hjärtat mödsamt slår, trots en kropp som knappt kommer upp på mornarna så står jag upp.

Never alone. Always alone.

Möjligen kan jag konsten att stå upp för att jag en gång låg ner. Sänkt av livets misär. Mina val som tagit mig in i totalt mörker och sakta kvävdes jag i botten på brunnen. 

Fallet var långt och allt som gjorde ont fick mig att inte orka. 

Misären. Stickande törnen. Taggtrådstängsel vart jag än såg. 

Men det fanns en strimma ljus, en öppning i brunnen, just där jag snavat och tappat fotfästet. 

Där fanns ljuset och jag visste att jag måste dit igen. Jag ville inte dö. Jag ville leva. 

Se. Dofta. Höra. Känna..

Jag visste inte hur ont det skulle göra att ta mig tillbaka. Mödosamt klättrade jag uppför brunnens branta kanter. Jag släppte taget några gånger. 

Tappade fotfästet. 

När minnena blev för otäcka.

Idag står jag upp. Minnena består, men jag har tagit kampen mot monstren och segrat. Aldrig mer ska dom få fatt i mig igen..

Livet, livet.. detta förunderliga kära..

Att andas är en ynnest..

/Uffe

Covid, kladdkaka och så min kära skata..

 Maya har Covid-19. Jag fick hämta henne från kortis i måndags, mitt i natten samtal och en förvirrad pappa svarar och hör som i en plåtburk att Maya har feber.

Det sätter igång så mycket mer. Så oändligt mycket mer. Livet måste liksom redigeras om, hela lastet av det vi redan planerat får lastas av och stuvas om. 

Logistiken. Min tid. Hennes tid, Den blir vår tid. Hon får inte den sociala gemenskap skolan ger och jag får inte stunderna jag behöver för att andas ut. För att ladda batterierna. 

Jag arbetar med människor. Människor som har det svårt i vardagen. Utanförskap och olika diagnoser. Några av de jag hjälper och stöttar är ganska svårt sjuka, och det är tufft och mångas sorg och problem ligger som ett tungt ok över mina axlar. Ändå är mitt jobb som semester. I love it. 

Jag är inte mycket för talespråk och ordspråk, tycker mest att så många lägger ut några tankvärda ord op facebook, Carpe diem, eller något om att man ska stanna upp, eller se ljuset i mörkret eller vara positiv.. typ.. men efter 10 minuter har dom glömt vad som stod och ännu mer glömt att leva utefter dessa kloka ord. 

För hur kan man om man aldrig gjort?

Men, jag har några ordspråk jag tar med mig i min vardag. Ett av dem säger jag till mig själv varje morgon och varje kväll. 

Varje morgon välkomnar jag dagen och ber Sinnerobönen och säger till mig själv. "Bara för idag" ska du vara drogfri. Bara för idag ska du vara ödmjuk och omfamna livet. Uffe, kom ihåg:

"Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det"

.. Om kvällen ber jag åter bön, mediterar och försöker reflektera över dagen som gått.. 

Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det. Det är en vacker och fin tanke. Jag lever varje dag utefter den. 

Tillbaka till det där med att jobb är som semester. Det fanns en klok filosof, Konfucius, som levde sisådär 500 år före kristus. Han hade fina tankar om livet och hans önskan var att vi alla skulle leva i harmoni med varandra.

Hans ledord var att vi inte ska göra andra det vi själva inte vill. Detta återkommer senare i bibeln, och det är väl egentligen en självklar tanke och livsfilosofi?

Men, kära Konfucius sa även: Skaffa dig ett arbete som du älskar så behöver du aldrig arbeta mer..

Coolt.

Så här det för mig.

Maya har Covid men är glad som en lärka. Hon har ingen feber. Hon har inga andra symtom och vi kommer återigen få starka ur det som sker.

Tyvärr har nya restriktioner tagits och alla med funktionshinder/riskgrupp ska vara hemma i 14 dagar. 

Jag har redan påbörjat en kamp om detta, för trots funktionshinder behöver ju inte denna vara i en riskgrupp? Ändå ska vi vara hemma i 14 dagar, medan den alldeles vanliga människan kan gå tillbaka till jobb redan efter fem dagar, om man har tur..

Fuck this shit..

Den 10/2.

Jag kände frustration och ilska igår, mot och varför min dotter och andra barn i hennes situation skulle behöva vara hemma längre än alla andra. 

Att de ska förlora socialt ugämge och missa värdefull tid i skolan. Lärande och skapande. Vikten av att bli en självständig person.

Kände att det fasiken inte är ok. Att något måste göras för att i alla fall få säga min åsikt och säga ifrån. 

Så jag skrev några mail till människor jag kände var berörda. Smittskyddsläkare. Sjuksköterska samt psykolog på habilteringen. 

Imorse klockan 09.00 ringde sjuksköterskan och hade haft telefonkontakt med smittskydd och möte med kollegor, och jag fick rätt..

Maya har precis samma restriktioner som vem som helst. Hon ska inte särbehandlas och inte någon av hennes vänner i samma situation. Inga barn med funktionnedsättningar. (förutom vissa undantag, såsom om man är i riskgrupp). 

Att säga att alla funktionsnedsatta är i riskgrupp är en balansgång till diskriminering, exkludering och segritation.

Så nu kan vi njuta av vår tid, våra dagar, de timmar som vi är.. Allt har ett slut. Allt har en början.

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

.. tänker att det är en ynnest att ha lärt sig att leva med kärlek och omtanke i hjärta och själ..

.. tänker att jag är stolt att jag är modig och stark i min tro på mänsklig rättvisa. Att jag vågar säga ifrån, uppkäftigt och stå rakryggad för det jag tror på. 

Jag faller. Mitt tålamod raseras av tröttheten. Jag försöker hålla huvudet över ytan för att andas. Kippar efter luft. Fylla lungorna så hjärtat fortsätter slå..

.. för dig.. för mig.. för oss..

För livet. 

/Uffe

Level 55

 Jag möter dig. Jag möter dig på torget, i affären, i bilkön, på gymet. Jag ser dig varje dag, som en skugga jag inte känner, som en varelse precis som jag, vi ser olika ut men inuti är vi precis lika. Jag möter dig och tänker så, att du är som jag fast du är någon annan. Du andas. Ditt hjärta slår. Ditt inre maskineri tickar på, ditt skelett har exakt lika många ben som mitt. Du är precis lika mycket värd som mig. Lika värd att mötas som vem som helst. Lika värd ditt liv, dina rättigheter, din lycka och respekten för vem du blev, vem du föddes till..

När jag möter dig, i mitt jobb, i min vardag, i mitt vardagliga liv tänker jag att jag aldrig ska döma dig innan jag vet varför du blev den du blev. Varför dina värderingar är som dom är. Varför din själ blöder lika mycket som min. Vem tog dig i din famn och gav dig kärlek och trygghet när du var barn. Ingen? 

Kom då till mig och låt mig bara för en stund visa värme och medmänsklighet.

Jag, precis som du, möts av fördomar. Jag med mitt förflutna, för hur än jag försöker blir jag påmind om det onda jag gjorde. Dömd för mina tatueringar. Dömd och avrättad. 

Vem har rätten att döma en människa på grund av dennes hudfärg? Vem har rätt att döma den med någon diagnos? 

Det är mänsklighetens rädsla för det okända. Om man inte är som den stora skaran av vanlighet är man utanför. Vi ser dom varje dag. 

Vackra stora hus, garage som är större än mitt hem, välansad gräsmatta, och en villa som är likt ett slott. Lycka?

Lyckan kommer lyckan går..

För där bakom fasaderna av hemligheter är det en ingen lycka. Där finns ingen kärlek. Där bor inte tryggheten, för där bor endast det förljugna. Lögnen. 

Jag växte upp i ett av de hemmen. De allra flesta, eller alla, visste inte om vad som skedde innanför de murar jag som barn levde. Ingen visste om hur ondskan trängde in i varje hörn, i varje rum, i mitt sinne.. 

I min själ. 

Den skapade något jag aldrig var menat att bli. En arg ung man, som med våldsam kraft kunde, utan pardon, slå, hårt och skoningslöst.

På natten, i min ensamhet, grät jag taggtrådstårar och det enda jag önskade var någon som ville älska mig. Någon som tog sig tid. Jag skrek efter värme och någon som tog mig därifrån. 

Kom. Fly med mig..

Jag är så evigt glad att du kom till mig, min älskade Maya, min dotter. Min skatt vid regnbågens slut. Du var den som ryckte bort mig från infernot jag levde i. 

Du fick mig att bli den jag alltid varit ämnad att bli. 

En snäll, omtänksam man som inte vill någon illa. Tvärtom..

Kom. Kom till mig och ta min hand så ska jag göra det jag kan för att leda dig dit du vill..

Vändningen kom några år tidigare. Det var min son som var först med att skapa mina tankar att det jag gör är inte jag. Det var när han såg på mig med hatiska ögon som knivar skar mitt hjärta i bitar.

Han såg på mig som jag gjorde med min far. 

Maya fick mig att segla i hamn. Ankra och hitta livet igen. 

Det är av tacksamhet till allt som jag idag styr min skuta alldeles själv. Jag går dit jag vill. Ingen kan stoppa mig. 

Änglar leder mig. I det mörkaste mörker finns dom och jag kan lugnt och tryggt luta mig tillbaka och vara vis om att de tar hand om mig.

Jag är inte rädd längre.

Jag möter dig varje dag och i mitt inre visar jag dig respekt och kommer alltid finnas där, som medmänniska.. 

För på min resa finns ingen ondska. 

Låt godhet segra och vi kommer en dag kunna mötas och le tillsammans..

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Torsdag den 3 februari

Maya fyller snart 14 år och jag bär henne fortfarande. Finns där precis som jag funnits varje dag sen 27 februari 2008. Då kom hon. Som en storm. Som stormen Maya. 

Hon är sååå trotsig och jag är inte värd mycket klockan 05.30, eller det kan komma närsomhelst.. Hon håller på att bryta sig loss från mig, och jag är beredd att släppa taget. Hon måste pröva sina vingar, och innerst inne vet både hon, jag och alla ni andra att jag kommer stå kvar.

Som en ek, uthållig och tålmodigt, trygg och stark, vis och klok. Hukar mig under orkanen och reser mig när vinden mojnat och stillheten är som tystnaden. 

Det är brytningstider. Någonstans känner jag doften, jag känner smaken av vårens behag. Den då knoppar brister. 

Boye du hade så rätt.. 

Smärtan kan få mig att ligga på golvet och gråta, lida av ångesten som river i mitt bröst.. 

För precis som du, är jag sårbar. Precis som du har jag min historia. Precis som du..

Men jag älskar livet. Både det smärtsamma och det som varmt smeker min själ. Det är så och ingen, ingen kan ta ifrån mig min rätt att vara lycklig..

Jag går min väg, hindren jag möter är endast utmaningar för att öppna nya dörrar. Nya erfarenheter. 

Jag är på level 55.. i höst på 56..

.. And I love it..

/Uffe

En titt tillbaka i framtiden..

 Uffe tittar in här. 

En tid har bloggen knackat på och mina tankar har sakta tänkt:

"Ska jag börja skriva igen?" Eller ska jag ge mig (f-n) på att ta mig tiden att fortsätta skriva på den där boken jag påbörjat?

Men vart ska jag få den tiden ifrån? Enda chansen vore att en storvinst kom i min famn så jag kunde sluta jobba och endast använda tiden till mina ord, till min konst och till mitt liv.

Vilken dröm det vore. Att få egentid. 

Maya mår bra, alltid lika strålande glad, dock är hon mer än tillåtet trotsig mot mig, men när det blir som värst så tar jag hjälp av "norrlänningen". Han finns egentligen inte, utan det är en roll jag tar då jag känner att jorden gungar för mycket och jag håller på att tappa fattningen. När ungen är alldeles förskräcklig och jobbig..

.. då kommer norrlänningen och tar över en stund..

Den där norrlänningen är en burdus typ, stark som en oxe, men trots ovårdat språk och vissa svårigheter att visa känslor är han ändå snäll och får Maya att skratta. 

Det är ett väldigt bra sätt att bryta stunder som håller på att gå överstyr och då vi är nära nära att bli osams.

Osams måste man få bli, då och då, det viktiga är att man sedan pratar om det. Berättar för barnen varför det blev som det blev. Att det inte är deras fel. 

Snälla, låt dom inte somna med tanken att dom gjort fel, när sanningen är att det är vi vuxna som inte har tid att stanna upp..

Mobilen. Bilen. Spela padel. Teven. Vänner. Spriten. Paddan. Spel. Sport. Krogen. Sen barnen. 

Vad är det som är så svårt med att stänga av mobilen? 

Varje fredag, då Maya inte är på kortis, är det vår dag och kväll. Maya och min. Så har det alltid varit. Det är väldigt fina och kärleksfulla fredagar. Trygga och glada. 

Skratt och humor. God mat och massor godis. 

.. och fast hon snart är 14 bast, vill hon att jag lägger mig hos henne en stund när hon lagt sig. Då kelar hon ner sitt huvud i mitt bröst och jag ska berätta om allt som skett sen hon föddes. Om operationer. Om varför hon är handikappad. Om CP. Om hennes mamma. 

Eller så ska vi bara vara tysta.

Hon är min skatt, den vid regnbågens slut. En ängel som lyser av kraft och livslust.

Det är därför det blir ännu sorgligare att känna, att jag snart inte orkar mer..

.. men det gör jag, för om jag orkat i 14 år, kan jag lika gärna se till att orka ändå till slutet..

Det som tär mest på krafterna är att gå upp om nätterna och hjälpa henne. Att inte få sova. Även kvällar, då jag lagt henne och satt mig vid ritblocket och suckar lättat, nu äntligen en stund för mig själv, men så ropar hon, och behöver mig.. 

.. lika om mornarna, lördagar och söndagar.. då hon ligger i sin säng och ser på någon serie, och jag med en kopp Mollberg.. Det blir liksom inte samma lugn och ro, när jag måste in och hjälpa. Men jag gör, och jag gör det med kramar och tusen sticksiga pussar, jag gör det med en dans och ett leende, jag gör det med tårar på mina kinder och jag gör det med en tung sorg i sinnet.

Den hemliga sorgen. 

Att hon aldrig kommer kunna springa. Cykla. Gå. Prata. Sjunga. 

Att hon längtar efter kompisar, men har inga.

Att hon alltid kommer behöva min eller andras hjälp för att överleva.

Min fina dotter. Jag lovade dig då första gången kom i min famn att alltid finnas för dig, att ge dig min kärlek och lära dig livet. Att du skulle växa upp till en självständig människa. Att du skulle lära dig säga nej. 

Så mycket. Alla känslor. Som karuseller en junikväll. 

Fredagar, då stänger jag av min mobil. Inte nåt halvdant med att stänga av ljudet, utan stänger av och lägger den i ett skåp. 

Då kan jag ge min dotter av mig. Min tid. 

Och jag är idag alldeles säker på att det är det allra finaste vi kan ge våra barn. Vår tid. 

Imorgon är hon hemma igen, och jag kommer tänka:

"Undrar hur det var sömn smakade?"

Drygt ett år sedan jag skrev här. Ikväll var det av en slump jag kom tillbaka. Kanske jag skriver igen. Kanske inte.

Jag hoppas jag skriver. I like it.

/Uffe

 Jag hinner inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag har inget att förtälja. Orden är slut. Dock inte livet. Inte vardagen och inte helger. Framtiden knackar på och dåtiden lämnade just dörren och sa adjö..

2021. Låter som det kunde vara en bok man läste i ungdomen, eller en film om framtiden. Vad var det nu den hette, den med Michael J Fox och Christopher Loyd.. 

.. Tillbaka till framtiden..

210102.

Jag tog en promenad på stan idag. Hade en tanke att sätta mig och koppla bort livet med en god Americano (dubbel espresso med hett vatten)..

Men shit vad människor det var överallt. Blir förvånad. Blir häpen. Blir förskräckt och fundersam. Yes, även jag var på stan, men jag föll inte för att sätta mig ner när haken var fulla med folk. 

Tillslut hittade jag ett place där jag nästan var ensam, Americanon var god och livet log. Vi behöver inte sluta leva för att hålla avstånd. Vi behöver inte sluta ses, men vi måste tänka..

Här kör det på för fullt. Maya ska i säng, och det tar sin tid nuförtiden, hon är en stor prinsessa, Snart tonåring. 

Tiden, den dyrbara, jag saknar den. Jag behöver den, ändå njuter jag av varje sekund. Även de som är fyllda med tårar och sorg..

/Uffe

En natt..

 .. en natt på kortis..

Det är nästan så det kvittar, men ungen gillar det och då får även jag göra det. Men, jag tänker passa på och göra nåt bra och fint av den här kvällen.. På alla sätt..

Kvällen blev fin. Kvällen blev väldigt speciell. Var på fik med en mycket kär vän, långa fina samtal, samtalen med henne är bland de bästa jag vet. Klok. Väldigt intelligent. Tänker runt som en sfär precis som jag..

Men.. mitt i allt ringer hennes dotter och hon var tvungen att åka hem.. Så är det ibland med livet. Things happens..

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det har gått några dagar sen jag skrev början på det där inlägget. Vår vardag är så annorlunda än den var när jag exempelvis började skriva den här bloggen. Såklart. För Maya är idag snart 13 år. 13 år. Wow.. Vart har den tagit vägen?

När, just när man lever mitt i den kan allt kännas som evigheters evighet. Som vandringen till horisonten. 

Likt Mayas höftoperationer, veckorna, hur orkade jag igenom dom?

För tre år sen gjorde hon den senaste. för tre år sen satt jag på en sjukhussal. Lika ensamma som idag. (Men morsan var där ett tag.. och några till) idag valde vi att vara hemma. 

Covid19. Visa detta virus respekt. 

Jag tänkte för er förmedla denna julafton, men vardagen och händelser sätter stopp ibland. Maya satte nyss ett chips i halsen och sedan blev allt snett och fel. Hon är väldigt trött och likaså hennes pappa.

Så, vi önskar alla en fin och vacker julhelg och hoppas ni firar den på avstånd. Snälla.. 

Detta måste få ett slut.. 

/Uffe

 Något har gått fel och jag tror inte det har funkat att kommentera? Kommentera gärna så jag ser att det funkar nu. Era kommentarer är viktiga för mig, men jag är usel på att svara, men som sagt, de betyder väldigt mycket..

För jag vet ju att jag inte sitter här och skriver ut i tomma intet. Ingen aning om hur många ni är, men några är det..

Jag trodde faktiskt alla hade tröttnat när jag inte uppdaterade på ett par månader, men så var det inte..

Här är allt som vanligt. Maya mår bra, hon är glad och nyfiken. Pappa Uffe mår oxå ok, trivs på jobbet och gör det bra, är omtyckt bland både klienter och personal, tror jag..

Herr Bjarne dyker upp då och då och gör livet lite roligare, lite knöligare och lite rörigare.. som härom natten..

Vaknade, vet att jag hörde Maya på babylarmet, men låg kvar och lyssnade, men hon drömde bara. Jag blundade och befann mig mellan vakenhet och sömn. I periferin av det verkliga. Där man kan bli kär och andra förunderliga ting..

Tänkte att: 

"Nä, fan, Uffe gå upp, det är ju ingen idé att ligga här och om du somnar om nu blir det bara jobbigare att gå upp"

För, asså, jag är så trött om mornarna. Nästan onaturligt otäckt trött. När ungen ropar är det en styck pappa som med ren viljestyrka kliver upp..

Så, jag går upp, tänker att det ska bli skönt med en kaffe och lugn och ro innan Maya vaknar. Samtidigt känner jag mig väldigt trött. Ögonen är tunga och hjärnan är som seg sirap, 

Nu efteråt inser jag att det var i drömmen som jag hörde och stängde av min väckarklocka, för när jag satte mig ner i soffan, kaffekoppen i handen och så knäppte jag på mobilen. 02.23. Liksom vad fan.. tänkte jag..

Kunde inte somna om. Bjarne och jag satt uppe och mötte morgonen. 

Lifvet, ni vet.. lifvets bryderi..

/Uffe

Jul or not jul..

 Vi lever i en mörk tid. Lika mörk som många andra eror där smittor har strötts över världen och orsakat kaos och död. 

Vi lever i en tid då människor behöver finnas för varandra, då vi måste förstå att då och då blir inte livet som man tänkt sig. Personligen och med den bakgrund jag har, vet jag, och kan ta det här på ett bra sätt. Inser att vi prövas och prövningen går ut på att se hur tålmodigt vi kan vänta. För det kommer ju även en tid då det vanliga smyger sig på..

Vad nu det vanliga är. Vad det vanliga var. Kommer det vanliga bli något annat? 

Jag arbetar med människor i riskgrupper. Arbetar med människor som bland annat har lättare utvecklingsstörningar, beteendeproblematik, trotssyndrom, autism, ADHD och ren och skär psykisk ohälsa, depressioner och ensam ensamhet. 

Många förstår inte det här. Dom förstår inte varför dom inte får gå till sin dagliga verksamhet. Dom förstår inte det allvarliga. Dom har inte den förmågan. 

Karlsson, Nilsson, Andersson och Pettersson förstår. Hon på ICA förstår. Alla förstår, men många går omkring med insikten och tron att det här drabbar inte mig. Idag läste jag att 1 av 4 östgötar är smittade. När jag gick i affären, och ställde mig i kön, så var det 10 personer där, alla höll avstånd, ingen utom jag hade mask på sig, och jag tänkte.. Här är enligt statistiken 2,5 smittade, och en av dom kan vara jag. 

Mitt ansvar att göra det jag måste för att på alla sätt minska och få denna hemska tid att försvinna. Utrota. Jag vill inte ha dig kvar längre. Jävla Corona.

För ett år sedan var min son ute och reste, och jag kommer ihåg att jag satt och tittade på teve och nyheterna rapporterade från Kina. Där människor dog. Då tänkte jag, likadant som många andra tänkte och tänker..

"Konversation på en gren"

(.. eller "vad ska vi nu göra med vår julstress")

Tur att det är där, så långt borta, långt iväg från vår trygga värld. Vi i Sverige. Som traskat här och sluppit så mycket elände..

Sen.. plötsligt kom det ett fall i Italien.. och till min förtvivlan var den här. Smittan. Maya och jag drabbades av att vi blev lite sjuka och fick vara hemma i 10 dygn, bara hon och jag timme efter timme. Natt och dag. Jag förstår inte hur vi fixade det, men man gör det, man fixar allt om man har kärlek och förståelse nära sitt hjärta..

Min skrutt ska lägga sig nu, och jag tänker nog även jag försöka slå huvudet i sängkanten och sova.. För..

Imorgon är en annan dag..

/Uffe

Bland änglar och trasiga skor..

 Flydde in i fantasin och önskade att jag kunde fånga en ängel och lära mig flyga. Hur gör jag, för att fånga dig, ängeln vid min sida, det vore en underbar stund att få sätta mig ner och samtala med dig..

Led mig. Visa mig den väg du lett mig in på. Jag vet att den kommer vara full av hinder. Mörka gränder. Taggar som river. Lodräta bergsväggar och stiglöst land. Som Mordor. Skuggornas land. Genom alla åren, från springande, lekande barnsben, tills nu, en vis klok man med trötta fötter. De gör ont. Men stegen är ändå stolta. 

För vart jag än ser i mörkret så finns alltid en springa av ljus. Som glittrar. Likt solens strålar genom bokskogens täta grönska.

Dörrar öppnas. Dörrar stängs, och för varje dörr jag går igenom växer jag. Själsligt och fint. Klokt och rådfull. Stark för att finnas där för dig. För er. 

Verkligheten. 

Natt. Klockan tickar 02.14, ticktackticktack. Står vid Mayas säng och byter blöja, och hjälper henne att räta ut sina ben. Drar sakta, töjer, stretchar ut, försiktigt, tills hon själv kan sträcka på dom. Lägger henne på sidan, och tänker, "Gud, vad stor hon är, vart tog tiden vägen?"

Förr bollade jag med henne, nuförtiden är det svårare, tyngre, och hennes stela kropp gör det speciellt att bara få henne på sidan. Men, allt man gör många gånger lär man sig göra. Hittar ett sätt. Som är bra för både henne och mig. 

Trillar i säng igen. Kryper ner under två täcken och försöker hitta tillbaka där jag var. I sömnen. Tycker mig bara ha slumrat till när jag hör henne ropa igen. Babylarmet. Hennes hjälplöshet skär i mig. Om jag dör i sömnen är det ingen som kommer och finns där. Hjälper. Den tanken får ångesten att riva som djävulens klor.

Snälla änglar. Låt mig bli gammal. Gråhårig och lycklig. Låt mig få vandra vid de vackraste sjöar och älvar med mitt flugspö och låt Maya bo nånstans där alla är snälla och möter henne som jag gjort i alla år. Med kärlek. Ömhet. Innerlig hjärta. All min tid.

Hasar mig likt en zombie in till henne, klockan tickar 03.42, och morgonen nalkas allt mer. Om ett ögonblick i sömnen kommer larmet ringa och säga.. - Gå upp, Uffe, gå upp..

Hon har hamnat på magen, och så kan hon av många anledningar inte sova, eller ligga, bara när jag masserar ryggen, då slappnar hennes kropp av, men i natten då blir den värre om hon ligger så, spastisk, stel, och hon får någonslags panik. Kanske av den totala hjälplösheten. Igen.

Det doftar av kaffe. Maya sover men jag är uppe. Mörkret håller sitt grepp. Den råa kylan kryper intill. Jag huttrar till och känner, hur långt bort den är, våren.. den vackra, doftande spirande våren.. 

Mörkrost. Nyheter. + 3 ute. + 20 inne. Corona. Trump. Storbritannien som är första landet som fått fram vaccin. Sporten. Zlatan. Vädret. Leende programledare och min trötthet blir ännu påtagligare. Hur kan dom vara så pigga. Glada. Se så fräscha ut..

Smink, Lindahl. Ingen CP-skadad dotter att ta hand om, om natten, i mörkret, bland brännande tårar och sorgsen själ. Uffe. Skrattet är fejk. Är dom lyckligare än dig? 

Måste påminna mig om vem jag är. Vart jag kommer ifrån. Hur det var. Att jag rest mig upp från slummen, från dammigt betonggolv, en enkel madrass i ett källarförråd.. 

Kolla dig runt, i ditt speciella hem, se vad du åstadkommit.. 

Mat i knappen. Stressigt. Ungen trotsig. Trilsk kropp och det är nästan omöjligt att få på jackan. Varje morgon likadant. Andas, Uffe, andas..

07.34. Hon rullar upp i skoltaxin och jag vinkar hejdå.. Vi ses ikväll..

Kommer upp. Sätter mig ner en stund. Samma leende programledare. En kock gör någon maträtt, som kräver 100 ingredienser och jag funderar på hur många som lagar till den ikväll?

Någon?

Jag tar fram blocket och pennan. Tecknar. Ger mig själv 10 minuter, och önskar mig 10 dygn i ensamhet. Köp mat, lås sen och kasta nyckeln och låt mig vara i bubblan. Låt mig skapa. Skriva boken. Färdigställa livet. Möjligen vill jag ligga och se på serier. Eller film. 

Alla, nästan, i alla fall övervägande av alla, säger: 

- Har du sett den nya serien på Netflix.. 

Hallå, vem har den tiden? Och när man väl har tiden, vem vill se en serie i 100 timmar då livet passerar förbi?

Sen drar allt igång. Städar upp. Diskar. Gör det ok att komma hem till..

Erik hämtar Maya på fritis. Färdtjänst hem. Jag jobbar. Sitter i samtal. Lyssnar. Tröstar. Finns. 

Kommer hem. Skrattet ekar. Maya har tusen och en saker att berätta. Erik gör iordning henne för natten. Sen är det hon och jag. 

För hur det än är, hur jobbiga nätterna är, hur än livet grinar illa ibland, så har vi det magiskt fint.. Jag tror inte det är så många familjer som har det vi har.. 

Vi är krigare. Så jävla mycket krigare. 

Vem bryr sig om hur dagarna går..

Den här har jag många minnen av. Speciellt ett, och jag undrar än idag vem det var..

Kör bil. Är någonstans mellan Stockholm och Linköping. Ensam. Varit ute på äventyr som så många gånger förr. Radion på, något önskeprogram, och plötsligt hör jag hur programledaren säger:

- Den här är till dig, Uffe Lindahl i Linköping, och med hälsningen.. Jag tänker på dig.. 

Ännu idag har jag ingen aning om vem du var?

CP knackar på. Maya bajsar. Massor och jag måste bära upp henne till badkaret. Hon trött. Jag trött. Tung. Duschar, och försöker ändå skoja. Skoja bort känslan av att det ska fan inte vara såhär. Hon är snart 13 år och jag ska inte behöva stå och duscha bort bajs kl 21 på kvällen. Jag ska inte behöva bära henne. Jag ska inte behöva ta på en blöja igen, och jag ska inte behöva lägga henne tillrätta för att hon inte själv kan..

Men.. det är så och inte ens gud och änglar kan ändra det. 

Önskar att jag möter dig en dag, du som följer mig dag som natt, du som leder mig och är min utvalda.. Jag skulle så gärna vilja höra varför du gav mig det liv jag fick..

Lev väl.

/Uffe